Gott nytt fiskeår

Bloggläsare och tillfälliga besökare!

Vi är framme vid bokslut för året 2016. För egen del har fiskebloggandet varit mer sparsamt än brukligt. Linor har flugit, krokar blötts och åtskilliga sjömil av vatten korsats. En hel del minnesvärda fiskeupplevelser finns lagrade i minnesbanken. Erfarenheter, nya idéer och ifrågasättanden av gamla teorier får tillsammans bilda grogrund för nya erövringar. 

Just nu är 2017 ett oskrivet blad. Men, fiska tänker jag göra. I salt och sött, på längden och tvären. Lite av det jag upplever hamnar här i form av bild och text. Hoppas du är med mig - och att du själv får minnesvärda upplevelser att mysa åt framöver.

Gott nytt år - med eller utan fiskar!

Naturbalsam för själen

Det är nästan så nyponen trillar av i vinden. Men det är milt. Och jag har tankat med kaffe och smitit från alla måsten. För att jag måste.

Jag börjar med att bara andas och ta in. Den fria kustens känsla, de kalla, friska vågstänken. Det här är balsam för själen. 

När jag kliver ner i vattnet har kompisen Kenny redan fiskat en bra stund, fast på ett annat ställe. Några små har huggit tydligen. Jag förväntar mig inga stordåd här heller. Det är stort nog att få ta del av det här decemberljuset. 

Men, ibland sker det oväntade. Inga mirakel, men överraskningar som värmer ända ner i neprensockan. Redan på första kastet krokar jag en liten silversprattlande öring. I kastet efter knäpper det till hårt i linan. Jag stoppar, knycker och försöker. Inne vid fötterna vänder tre ordentliga öringar. De verkar tävla om vem som ska få äta upp godbiten. Ingen vinner. 

I det kalla vattnet får jag inte fler chanser på trion. De är som bortblåsta. Jag vadar längs en lång sträcka, där det ser lika fint ut, men inget händer. Inte förrän jag närmar mig en liten stensamling utanför en liten bukt. Där hugger det ett par gånger – inga stora fiskar. Men öringar som höjer humöret och böjer spöet en smula. Härligt. 

I december faller skymningen fort. Utvadad bredvid ett litet revliknande område tappar jag en fin fisk och har ytterligare ett hårt hugg. Om det är jag som är loj och dagdrömmer för mycket, eller om det är fiskarna som är lite försiktiga är svårt att veta, men upp kommer de inte. 

Jag sveper i mig en slurk ur termosen och hastar ut på ett sista försök. När inget händer vandrar tankarna iväg till det där med balsam igen. Ni vet - om ni läst på en sådan flaska någon gång. Det reder ut trassel, mjukar upp och skapar en glansig, frisk yta. Exakt så fungerar kustfisket i tider av oreda i tankar och stök på skrivbordet.

Jag känner mig iakttagen, anar något i ögonvrån. En stadig säl har stuckit upp sitt stora huvud ovanför ytan och betraktar mig nyfiket. Jag slutar att fiska, står där och tittar tillbaka. Vilken ära att få besöka naturen en stund. När solen försvinner i ett gyllene fyrverkeri lutar jag mig mot en bod och hoppas att inte ägaren misstycker. Balsam. Njutning.

Den årliga återkomsten

Regn. Det smattrar. Vräker ner, hämtar andan och fortsätter igen. Vi är många som drar lättnadens långa suckar. Det handlar om så mycket. Ett helt landskap lider av svår vattenbrist. De osynliga magasinen måste fyllas upp, så att inte nästa år blir ett katastrofalt vattenår. Ur mindre perspektiv är det en absolut nödvändighet för att våra vänner havsöringarna ska kunna lekvandra och rädda morgondagens tillgång på gotländska silverskatter. 

Efter regnet kommer snön. Sedan mildväder. Blåsigt, friskt och milt igen. Nu startar den årliga ruschen på allvar. Från havets stora, hemlighetsfulla vatten kommer öringarna tillbaka till sina små födelsebäckar. Jag kan stå och bara le och mysa när jag tar del av det fantastiska skeendet. 

Prickiga kroppar i yster undervattensdans. Fenor som slår över ytan, flyttar grus, visar styrka och används som vapen mot inkräktare. En lek - på liv och död, men mest för livet. Nedanför svårforcerade vattenfall samlas grupper av överraskande stora fiskar, som en efter en försöker forcera hindret. Atletiskt, modigt och lika häpnadsväckande varje gång jag ser dem - hoppande havsöringar.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Tack för skådespelet, Salmo trutta. 

Vindar i vändningen

Så kom mildvädret tillbaka. Efter den överraskande köldknäppen, då snö och kyla rasade ner över både kust och landskap, var det välkommet. I alla fall för kustvandrande filurer. Kenny och jag möts upp, med kaffetermosar, spön, vadarklädsel och attiraljer. Fina vindar drar längs stranden där jag just kastat ett par hundra kast, utan mer än en liten öring i sillstorlek. Jag trodde för ett ögonblick att ännu en tångruska fastnat på kroken, så jag drog till rejält och lyfte den stackars fisken över ytan. Inga fler öringar simmar där i lågvattnet - som till råga på allt är glasklart. 

Så, vi styr kosan till nya vatten. Vinden ökar. Den vrider och utlovar mer rörelse. Men öringarna verkar trivas långt ut till havs i höst. Få, om ens någon, har haft särskilt bra fiske. Skönt, på sätt och vis. Det kanske är läge för allt fler att söka nya områden än just vår lilla hemmakust? 

Foto: Kenny Cronhamn

Men efter en gedigen vandring, hala steg i vågor och lite envishet, hugger det för oss båda. Kenny har ett hårt hugg, i samma veva som jag har ett försiktigt. Ingen fastnar. Men, snart lyckas jag få en firre att hänga med ända in. Ingen gigant - vad annat är att vänta? Men en liten vändning. Man tackar. 

Foto: Kenny Cronhamn

Novembermörkret faller fort. Speciellt dessa dagar då ljuset nästan aldrig kommer över huvud taget. Hemma väntar värme och fler fiskeplaner. Vi är snart där igen - i det kalla vattnet som kyler våra ben, men ger näring åt våra drömmar.

Någon dag senare lossnade det även för lekvandringen. Öring efter öring hittade upp i de åar där vi väntat på att äntligen få återse våra vänner havsöringarna.
Mer om det i nästa inlägg. Kom snart tillbaka. 

Framtidens öringsfiske

Hjälp forskningen och bidra till en bättre framtid för öringen!

Har du fiskat havsöring på Gotland någon gång under säsongen hösten 2015–våren 2016?
Då tycker jag att du ska ta några minuter och fylla i en enkät.

Enkäten har tagits fram av de två forskarna Patrik Rönnbäck och Malgorzata Blicharska vid Uppsala universitet. De arbetar med frågor som rör fritidsfiske och syftet med enkäten är att studera värdering och förvaltning av havsöringsfisket på Gotland.

Dina enkätsvar bidrar bland annat till bättre kunskaper om de gotländska havsöringsfångsterna och hur fiskare ser på förvaltningsfrågor. Kunskapen kan vara oerhört nyttig och användbar inför framtida fiskeförvaltning.
Enkäten är helt anonym och svaren kommer att behandlas konfidentiellt.

Tipsa gärna dina kamrater som också fiskat på Gotland under nämda period. Ju fler som svarar, desto bättre resultat. Enkäten hittar du här: https://sv.surveymonkey.com/r/M338MGH 

Har du frågor om enkäten eller studien kan du kontakta Malgorzata Blicharska på malgorzata.blicharska@geo.uu.se

Forskarna hälsar och tackar för din medverkan i studien!
**************


Öringslek på gång
Bilden nedan visar hur det såg ut i ett av våra välkända vattendrag häromdagen. Vattnet har äntligen kommit. I några åar har leken redan varit igång ordentligt, i andra väntar vi ännu på våra telningar. Kika in här då och då. Det kommer mer - både av fiskevård och ren fiskegoja.  

-->

Trots är dagens melodi

Grått och fuktmättat. Jag andas in kall morgonluft och sippar på kaffet. I bakgrunden hör jag lockropet från en hög med arbetsdokument. Har samvetet inget hyfs? Det är trots allt helg och jag borde förtjäna lite andrum. Trotsiga tankar far genom mitt huvud och jag bestämmer mig. Efter lunch blir det en liten tur, trots allt. 

Således: jag trotsar jobb, trotsar den pinande vinden och det obarmhärtiga och stickande regnet som hittar in under huvan. Ut i det gulnande landskapet. Regn och rusk gör på något sätt färgerna mer verkliga. Det är vackert i sin ödslighet.
Väl i vattnet är det en befriande känsla. Elementen må vara argsinta, men de får mig  ... levande. Ja, det är nog ordet. 

Tuff vind. Trotsig vind. Envist piskar den havet till en kraftfull vägg utanför det grundare området. Jag står länge och bara iakttar, funderar. Kan någon öring verkligen befinna sig innanför detta inferno av tung och stenhård sjö?

Det är ett extremt lågt vattenstånd. Stranden är dubbelt så bred som jag minns den från senast. Blottlagda storstenar och hela revlar vittnar om att vitala delar av Östersjöns vatten tagit en tillfykt. Det brukar tyvärr betyda att även öringarna dragit sin kos. Ibland kan man nå dem utanför grundområdet, men att ta sig dit idag är förenat med livsfara. Vågorna som bryter där ute väger ton och reser sig över en meter upp. 

Jag betar av några sträckor med det förväntade resultatet. Ingenting. Inte varje fisketur, eller varje blogginlägg för den delen, innebär framgång och fyrverkerier. Idag är det motigt. Öringarna är trotsiga, helt enkelt.  Jag stärker mig med fika i ett skogsbryn och tar ett sista försök där vinden är aningen mildare.

De första hundra stegen jag tar går i tung ström, till följd av de stora vattenmassorna som drar snett inåt. Men så småningom lättar det. Vattnet har en smula färgad nyans och äntligen hugger det- Dagens enda fisk är en minimal, men högst välkommen Salmo trutta. Trulig, trotsig, men rolig. Genom mobiltelefonens vattentäta påse blir det en synnerligen usel bild, men det bjuder jag på. 

Ränderna går aldrig ur

Det knakar i träden och viner runt öronen. Vindbyarna är inte nådiga. Nyss knatade jag runt i kortbrallor och undrade om det här med sommar kanske vore en fin idé att ha för jämnan. Men så kommer en kall natt och en till. Sedan drar nordostan ner över vår ö, med upprört hav, kyla och föraningar om tvättäkta höst. Kortbrallorna åker av, jackan åker på och lusten till utflykter till vindpinade domäner tilltar. 

Att vada runt i höga vågor och brottsjöar medan kapuschongen riskerar att slitas loss är inte riktigt tillrådligt. Jag får hålla mig till aningen lugnare manövrar. Å andra sidan är det där med lugn och stillhet inte alltid förenligt med sportfiske. Hjärtats muskler arbetar hårt för att skicka ut både adrenalin och eufori i kroppen. Åtminstone när det hugger hårt och frekvent. 

Jag hittar ett knippe finfina motståndare i randigt. Abborrar med jaktlust är bland det roligaste jag vet. Till en början trugar jag dem med en vanlig jigg, får någon fin fisk, tappar någon och utsätts för stressprov när huggen som nästan sliter spöet ur min näve återföljs av missad fisk. Jag tacklar om. Dropshot där jiggen kan stå och darra just ovanför bottenväxterna är det som vänder matchen till min fördel. 

De största är fiskar i kilosklassen - en kanonfisk vilken dag som helst. Och en dag då det bara är en snabbtur för att kväva skrivbordsfrustrationen lite grand - ja då är en sådan fisk en guldklimp. En randig och färggrann klimp. 

Känslan återvänder på kusten

Nedanför tallarna lyser en nyponbuske mot den kalkgrå stranden. Jag går långsamt ner och känner hur en någorlunda sval vind träffar mitt ansikte. Jag behöver det här så väl. Den här luften. Doften. Känslan. Under några hektiska dygn har det varit musik varenda timme av dygnet. Under några förlupna timmar har jag klämt in annat också. Men nu är det kusten. Själavård.

Vinden ger visst hopp om att någon silverklädd havsöring ska ha letat sig in här. Men vattnet är fortfarande för ljummet. I alla fall för min smak. Det är på vippen till badbart. Hala stenar glider undan när jag sätter ner stegen. Längre ut. Jag sveper mitt inte särskilt magiska trollspö genom oktoberluften och låter tankarna fara fritt. En flock med tranor sveper över mig. De lämnar. Jag återvänder. Så känns det. 

Högt tempo på rullveven. Långsamma kliv för att njuta av helheten. Kaffepaus direkt på marken. Jag laddar och slappnar av. Men fiskeivern finns där bakom någonstans. Jag beslutar att släppa fram den och vandrar vidare.

En stackars id. Bara fjällen och ett par ryggkotor ligger kvar. Någon fågel verkar ha fått ett skrovmål. Hur den hamnade här först vet jag givetvis inte. Självdöd? Fågelfångst? Människans verk? Fjällen är stora och vita, torra. Simmar det fortfarande idar här utanför? Där det finns en art finns det ofta fler. Jag vadar ut och prickar några storstenar med mitt kikarsikte. Ingenting. För varmt tänker jag. Hösten är inte här än. 

Men, i ett försiktigt andetag hugger det utanför en djupkant. Just när solen brutit igenom molnen. En liten silvrig skapelse, som jag bara släpar in, tar en dålig mobilbild på och släpper. På något konstigt sätt blir jag mätt. Jag tappar fokus. Jag vandrar istället runt med kameran, iförd vadarbyxor och T-tröja. Vinden är sval, men livgivande. Något har återvänt. Så känns det.

1 oktober - fredningen startar

Fiskefränder! 

Än en gång förlåt min slapphänta behandling av den här bloggen. Någon gång återkommer tid och lust, så att jag åter kan förse er med rapporter som ni kan välja att läsa eller inte. Snart så.

 När vattnet kommer, anländer våra vackra öringar. 

Lekfärdig öring, på väg tillbaka. Givetvis fångad på tillåtet vatten. 

I väntan på att det sker vill jag passa på att åter påminna om fredningen av havsöring. Så här års är merparten av de fiskar som rör sig nära kusten antagligen på gång att förbereda sig för leken i våra små åar. Även om det saknas vatten för tillfället, så gäller förbudet 1 oktober-31 december. 

Kom håg att hålla reda på dessa områden. Totalt fiskeförbud råder i 25 områden, med totalt 34 olika vattendrag. ser du någon som fiskar i något av områdena kan du alltid själv tala om det för den fiskande. Tipsa gärna Länsstyrelsen, Polis och Kustbevakning om fisket fortsätter. 

Du hittar karta och beskrivning här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm

Ha en skön annalkande höst. Vi hörs snart!

Månsken över polcirkeln

Se nu inte det här som en comeback. Det är bara en fortsättning. Bloggen har fått vila under sommaren, för att ge plats åt alla upplevelser, alla bestyr och en del fiske.

Nu gör jag en liten mjukstart med en utblick. Några smakprov från Kirunafjällens makalösa natur, där rödingar, öringar och harrar lever i kristallklara vatten. oräkneliga vatten. Gömda vatten. Fjälltoppar, tysta hedlandskap och månskensnätter intill brusande forsar. Framöver kommer mer om det här i Fiskejournalen. Tills vidare bjuder jag på några nedslag i ett nordligt paradis.

Vi hörs snart!

En vy att sukta efter. 

Det röda guldet. 

Lämningar. 

Sashimi på purfärsk röding. Det blir inte bättre. 

Under fullmånen.

De må vara mindre än mina havsöringar. Men vackra är de. 

Öde. Dit inte ens vindpustarna hittar fram. 

Blankstilla och dimslöjor. 

SOMMARPAUS

Förlåt versalerna i rubriken. Man ska inte skrika i onödan.

Jag ville bara påpeka att bloggandet får ligga lite lågt just nu. Det är så mycket annat på agendan. Jag låter fisket gå före fiskeskrivandet, om nu någon undrar. Det kan bli sporadiska rapporter här, men inte alltför tätt. Nähä, nu väntar vattnet. Vi ses och hörs. 

Ha en skön fiskesommar. 

Nya säsonger på gång

När de silverblanka blir alltmer sporadiskt förekommande på kusten minskar också antalet spönötare. Få av dem är året-runt-fiskare, märker jag. Jag tillhör inte den sorten. En ny säsong randas. Eller, flera olika säsonger står för dörren. Så är det hela tiden. En säsong klingar av, en annan tar vid. Ofta överlappar de varandra.

Metegrejorna står redo. Doften av mäsk, boostsprayer och majskorn blir en del av min fiskevardag.
Den milda försommarskymningen, som bara långsamt förbyts till ett slags mörker, är en av mina favorittider på året. Här sitter jag i min stol, med kaffet upphällt och blicken fäst på en liten flötestopp. Fåglarna sjunger, kanske bräker ett får någonstans, eller så är det bara ett svagt vindsus som bryter den nästan totala tystheten. 

Snart är mäsket placerat på rätt ställe, tänker jag. Efter att ha lodat djupet och hittat en fläck som jag tycker ligger på rätt avstånd och med rätt djup kastar jag ut ett par pingisbollstora bollar och loosefeedar med majs och pellets. Inte för mycket. De lär finnas här ändå och jag vill inte att de har så mycket att äta att mitt bete inte märks. 

När det överblyade flötet lyfter sig en centimeter vaknar hela kroppen till liv, pulsen ökar och handen gör automatiskt ett stadigt lyft. Den första sutaren är fast. En arg liten hanne som inte vill ge sig direkt. Kanske väger den 1,8 eller 1,9 kilo. Möjligen två jämnt. Jag väger eller mäter den inte. Jag släpper den åter med vördnad och myser i stolen. 

När jag tror att aktiviteten ska öka avtar den istället. Utan synlig förklaring blir det tomt och dött. Inga bubblor. Bara ett par rullande sutare en bra bit bort. Jag funderar, överväger mäskningsstrategin och bestämmer mig för att avvakta. Efter tjugo minuter, börjar jag försiktigt skuta ut lite pellets med slangbellan. Precis intill flötet. Men också mellan flötet och en liten fläck där det bubblat några gånger. Snart rör sig åter bubblande fiskar över min hotspot. Ett snabbt vandrande flöte i sidled, krokning och djupt bugande spö. Det är vansinnigt roligt. Det blir inga bjässar den här aftonen, men fina, välnärda sutare runt två kilo, sköt nog inga småsarvar eller anat som stör – och myggfritt. På väg hem i mörkret ser jag både räv och kaniner, mitt i all grönska. Naturen lever så här års. Leve naturen!

Tiden som flyr in i kvällen

Tid. Vår fjättrande och så nödvändiga dimension. Den räcker aldrig. Inte för allt man drömmer om, eller förväntas göra. Omutligt går den, tiden. Den lovar och lockar, men lever sitt eget liv. 

Tiden har varit särdeles knapp för det här med fiskebloggande. Någon fisketur har det trots allt blivit, men inte överdrivet många, inte överdrivet lyckosamma. Så förde tiden med sig höga temperaturer, sommarkänsla och solgass. Öringsfisket är inte det första jag tänker på när man flämtar i kortbrallor. Men vattnet är trots allt fortfarande kallt. Och näbbgäddorna har inte riktigt anlänt. 


Ute vid djupkanten bryter det fina, vita skumvågor. Inne över grundområdena är det vajande blåstång i ett ganska klart vatten. Lite för soligt. Men idag har jag inte möjlighet att invänta kvällen. 

Som så många gånger den här säsongen: det ser perfekt ut, men fisken saknas. Måsar och trutar dyker där ute. 300 meter ut, 400 ... Där skulle man vilja placera sitt lilla drag. Finns det gott om mat där ute finns det antagligen gott om hungriga jägare. Här inne är de inte. Jo, några förlupna fiskar kommer simmandes och hugger, eller missar. Jag landar ett par. De är små och åker i igen. 

På stranden syns rester av någons skrovmål. Jag sitter ner i solen och låter eftermiddagsbrisen svalka mitt ansikte. Dofterna, så välbekanta. Ljuden, så oerhört lugnande: havsbrus, tärnornas skrän och ändernas kvackande läten. 

Jag undrar lite över årets förbannelse, där det mest verkar vara småöringar som hittar mina beten. Små, eller utlekta. Ibland en kombination av bägge, ibland en större som alltid är smal. Vissa år är bara så där. Men jag är inte ensam. 80 procent av alla duktiga fiskare jag pratar med säger detsamma. Några få som fiskar mer sällan har fått ett par större, men de mest idoga spönötarna har, med ett par få undantag, haft en säsong som påminner om min. Snart lägger jag bort de här klumpiga vadarna och ägnar mig åt annat fiske. Men först ... ett par försök till.

Samma kuststräcka. Lite längre norröver. Här är det lika fint. Samma trevliga förutsättningar.Och lika knepigt. En följare. En till. Nu kör jag hårt mot hårt. Tokvevning, trixande och knixande med spöt och där sitter den. En hoppande skönhet är snart i min hand. Den är drygt 50 centimeter lång och får bli en av mina få matfiskar från Östersjön. 

När solen sänker sig stillnar det och ett lågt, varmt svepljus intar hela kusten. Jag unnar mig en sista paus mot en krokig martall och planerar nya räder. För så funkar vi fiskare. Vi får inte nog. Vi drömmer om mer, oavsett vad tiden gör och hur fort den går. 

Bakom rader av grått finns silver

Närmast oändliga mängder sten. Klappret under vadarskorna. Kargt landskap, nästan fritt från växtlighet. En bris som susar  och sädesärlor som vigt hoppar mellan stenarna.
Vissa dagar saknar jag skärgårdsvikar med vass, frodiga landskap med täta skogar och riglande vattendrag. Men, det här är hemma för mig. Det grå, det glittrande blå, ytorna, ensamheten och den hårda, men ändå gästvänliga miljön på min kust. 

Det pågår tydligen någon form av fisketävling idag. Det är inget jag ser några tecken på. Jag hittar sträckor, där inte en själ syns till. Under en nerhängande tallgren lutar jag mig mot en solbelyst stam. Kaffe, andhämtning. Åter tystnad. 

Nedanför de närmast oändliga stenraderna når havet land med svaga plask. Måsar, trutar och tärnor dyker efter något. Väl i vattnet upptäcker jag så småningom ansamlingar av spigg. Det lovar gott, fast vattnet är glasklart och lite för stilla. Efter en stund kommer första kontakten. En hård stöt. En till. 

Framme vid en liten plätt, där jag brukar stanna till lite extra hugger äntligen en fisk ordentligt. Jag ser den komma, gör ett evighetslångt vevstopp, ser fisken hugga och krokar den.

Det blir en snabb mobilbild, innan den får simma vidare. Drygt halvmetern lång och silverklädd på bästa sätt.

Ännu en liten gynnare biter och följer med. Även den följer efter och puffar, innan jag får den att bita i en lång paus av invevningen. Pausen under en klarblå himmel och solvärme i ansiktet är en påminnelse o varför jag är här. Njutning. Något annat skäl finns egentligen. Gott så. Jag släntrar vidare och testar en liten udde, där vinden ligger aningen mer emot. 

Jag sveper ut draget, knycker, pausar och vevar på i högt tempo. När jag upprepar proceduren hugger det hårt. Ingen bjässe här heller, men en fin, silverfärgad öring som jag får lyfta upp för att kroka av. 

Vilket bete du använder och vilka grejor du föredra kommer alltid, ska alltid, vara personligt. Jag byter sällan drag, utan kör med några få jag fastnat för. Idag fiskar jag med ett helt nytt drag, som har egenskaper jag letat efter ett tag. Jag fick det tillsänt mig och kunder givetvis inte motstå ett litet testfiske.

Långsmalt, tobislikt och lättkastat. Den relativt låga vikten (19 gram) kompenserar det genom att fara som en pil genom luften i kasten. Men framför allt har det god bärighet i vattnet. Det sjunker horisontellt och lite bakåt när du vevstoppar, inte rakt ner som någon gammal pirk. När du ökar tempot, eller knycker med spöspetsen far det iväg, långt utåt sidorna, som ett mysigt jerkbait i gäddvärlden. Sådana här dagar verkar ett just sådant bete hjälpa till – åtminstone kan jag hänga upp teorierna på det. 
MO Coast Tobis, heter den lilla tingesten, om du är nyfiken.

Ännu en firre hugger och släpps tillbaka innan jag drar hemåt och korkar upp en välförtjänt, eller åtminstone efterlängtad, kyld dryck i eftermiddagssolen. 

Nästan utom kastavstånd

Det kliar lite. Spöarmen rycker okontrollerat och jag finner ingen annan råd än att släppa ut mig själv på en morgontur. Fiskebröderna Kenny och Jocke är på gång, så vi slår följe. Lite senare ska jag tillbringa en ansenlig mängd timmar på resande fot. Fiskereportage på gång. Men det betyder inte alltid "fiske", utan mer "reportage". 

Sältan och doften från mitt hemmahav. Ejdrar som sträcker. En lätt bris i en kylig morgon. Ångande kaffe på stenen och Kennys svada av både genomtänkta teorier och skrattframkallande trams fyller luften. 

Öringarna är svåra att hitta idag. En samling storspigg trängs utanför en stor sten. Kom och ät, mumlar jag. Och då hugger det. Det är ingen klockren fisk. Spår av lek och lite matt i skinnet, men ändå. Hon hittar rätt just när klockan klämtar för jobb, packning och resa. Jag lämnar de vadande gossarna till sitt och öringarnas öde. 

Tillbaka hemma smiter jag ut igen. Den här gången har vi bytt morgon mot kväll och det är i en svagt rodnande afton Kennys spö böjs. Stadiga vågor gör sitt bästa för att knuffa oss ur balans. Utom kastavstånd - här hjälper inte ens den mest fulladdade tiofotare – verkar det vara kalas. Tärnor och trutar jagar antingen fisk eller varandra. Vi anara att det är där ute de riktiga silverpaketen väntar.

Efter Kennys fisk tappar jag en liten filur och landar en annan. Vinden tilltar. Det är en kylig avslutning då vi släntrar oss hemåt. Det går ju fler tåg. Jag skulle föredra ett expresståg till de feta öringarnas huggsexa. 

Ja ... det där reportaget då? Ja, det blev nog lyckat kan jag konstatera. Det kretsar kring en skicklig guide, två profiler som inte alls är kända som storfiskare och den här fisken nedan. Plus en hund, en makalös räddning på mållinjen och lite annat. To be continued.