Pausknappen nertryckt

Inte för fisket. Jag lovar. Men det är högtid för andra saker också. Och hög tid för att låta bloggpysslet pausa. Jag har helt enkelt bestämt mig för att inte uppdatera särskilt mycket under sommaren. Jag ägnar tid åt det verkliga livet där ute istället. Tangenterna får sitt så småningom.

Ha en skön sommar. Snart tillbaka. Gone fishing och lite annat.

Sommaröringar finns

Sommaröringarna simmar inte alltid långt ute bland strömmingsstimmen. Ofta, men inte alltid. Kallvatten som vallar upp, eller strömmar som för med sig bättre temperatur och mer mat leder de blanka nära kusten. Ibland. Ibland inte alls. De som orkar kliva i vadarbrallorna och leta kallvatten hittar någon enstaka. (Om du gör det - tänk på att en mycket stor del av den kustnära öringen är blivande lekfisk - de kan faktiskt redan nu börja anta lekfärg). 


Jag hoppar dock inte i några svettiga vadarbrallor. Inte i 25-gradig värme. Glöm det. Möjligen tänker jag testa någon afton då inte något annat lockar, men risken är inte vansinnigt överhängande. Sommaren vigs åt så mycket annat att det där monotona dängandet kan få ligga på hyllan tills det nyper av kyla i nyllet. Senare alltså. Men, å andra sidan lockar rapporten om en superfet trekilos som hoppade fem gånger innan den släppte...

Så spelar vårtbitarna och myggen surrar runt mig. Innan detk alla havets fuktiga dimridå rullar in är det en orangeskimrande kväll med lite lagom spännande aktivitet. När dimman sköljer fram över vattnet ser det magiskt ut, men innebär dödläge. Jag larmar av och lommar hem. Chanser återkommer - vilken fisk du än suktar efter.

Fisk på alla håll

Det är mycket fisk just nu. Kanske lite mindre fysiskt fiske. Men, jag ska inte klaga. Det nappar och sprattlar en hel del mellan varven. Fast en stor del av min tillgängliga tid tillbringas med dokumentation, analyser och konversationer i fiskets och fiskens värld för tillfället. För många är det säkert ingen överraskning att det handlar om trevliga firrar som ruda, karp och gädda, till exempel. Men också andra arter. Det är Storfiskregistreringsjobb, rudaprojekt, gäddundersökningar och lite smått och gott på agendan.

Mellan varven blöts kroken, Ibland smattrar kameran. Kaffet kokar för jämnan och hoppet hålls vid liv. Jag tänkte försöka ta semester också. Då kanske det vankas mer fiske. Eller mindre. Man vet aldrig. Rapportera gärna era framsteg där utifrån. Jag vet att det fortfarande svingas efter näbbgädda och öring. Får du något? Hör av dig. Skitfiske tills vidare. Jag bifogar ett par fina telningar till inlägget.

När allting tystnar

En bit hemifrån i det magentafärgade kvällsljuset. Solen gassar och hettar, fast den är på väg ner. Vilken försommar. Det passar nästan inte bättre att ta en utflykt till bottenätarnas näste. Sutarmete i årets kanske bästa tid. Försommar, förväntan, förhoppningar. Flötets topp sticker upp en och en halv centimeter. När den lyfts tre millimeter till är jag rapp med mothuget. Till svar får jag en ilsken rusning mot vassen. Den första av kvällens lekystra sutare glider in i håvnätet och fler följer.

Tiden för filosoferande bakom kaffekoppen blir mindre än väntat. För mycket aktivitet och spänning. Och varje gång jag rör mig mot termosen händer något intressant. Jag vågar knappt lyfta flötet ur vattnet, men till slut måste jag. Kaffetörsten är outhärdlig. Med lite koffein rusande genom kärlen och en varm jacka på kroppen är kvällsmörkret bara uppfriskande. Och lysstaven på flötet rör sig långsamt i sidled. Snart böjer sig spöt och vasstråna parallellt när en maffig sutare röjer runt i det dunkla vattnet. Jag sitter stilla kvar när allt lugnat sig. Näktergalen ger också upp till sist. Total tystnad.

 

Oväntat utfall

Friska västvindar. Fortfarande milt och lätt molninghet. Vattnet är så grumligt som det alltid är här i skärgårdsviken. Vi anar stordåd och laddar kamerorna. Det betyder naturligtvis det oundvikliga: locket på. Sällan har så många gäddor kollektivt beslutat att stänga igen käftarna. Det är omöjligt att knäcka koden. Vi testar grunt, djupt, snabbt, långsamt, gliders, spinnerbaits, extremstora skeddrag, fånigt små beten, slamkrypande bulldawgs, magnumjerkbaits i toktempo. Allt! Resultatet är löjligt magert. Någon liten snipa nyper på, någon puff ger hopp, men det förblir segt. De följer inte ens efter. Så här ska inte efterleksfiske i friska vindar vara. Inte alls. Kocken rapporterar från Blekinge. Samma visa. Trögt.

Dag två. Vi gör helt om. Vi utmanar den i vanliga fall ännu lynnigare gösen. Det känns som ett hopplöst uppdrag, men vi behöver omväxling, ny geist. Det otroliga händer. Faktum är att det funkar. Fisket är aldrig vad man tror det ska vara. När gäddorna vägrar bita i fina förhållanden ger gösen oss en livlina. Båten ligger och rister på vågtopparna, ankaret glider, men det hugger på bottenstudsande jiggar. Till och med någon bonusgädda och ett par fina abborrar ser till att rädda äventyret till något minnesvärt. Just när sista kastet sveper genom luften inser jag att jag finner mig i situationen. Det är ju kul, fastän det inte blev vad jag hoppats på. Regnstänken mot huvan bekommer mig inte. Och det finns en skvätt kaffe kvar i termosen.

Det vi inte ser

Det är en annan värld. Nere under ytan härskar andra färger, andra former och andra ljud. Det är något magiskt, något hemlighetsfullt och lockande. Vattnet är fiskarnas hem. Jag kan bara försöka förstå det, kika ner det och försöka dra mina slutsatser. Fast, jag kan aldrig bli en del av det, på riktigt. Kanske är det just därför som fisket har en sådan kittlande nyfikenhet inbyggd.

Med gökens välbekanta läte i skogen bakom mig tacklar jag upp. Snart inväntar jag flötets rörelser ovanpå det hemlighetsfulla. Där nere simmar kanske sutare omkring, kanske inte. När bubblor eller flötets vajande sidorörelser avslöjar dem stiger spänningen. De verkar äta av mäsket. Hittar de mitt försåtligt placerade lockbete? Mitt på mäskplatsen ligger det, nertyngt av ett par sänken, som vilar mot en mjuk botten.

Den gulbruna kroppen är massivt stark och den ganska ordentligt tillagna munnen ger en lite butter och bestämd uppsyn. Ett illrött öga plirar mot mig när håvnätet omsluter sutaren. Fiske blir inte så mycket bättre än det här. Så dyker Micke upp och bjuder på choklad till kaffet. Hans vattentäta kamerahus får agera spion i det hemlighetsfulla.

Foton: Micke Söderman

Vi får se en glimt av sutarnas liv, deras hem. Vi får uppleva med ännu ett sinne hur fajten ter sig. matchspöt är böjt i halvcirkel, rullen knorrar när den släpper lina och kameran visar den robusta fiskens tuffa kamp. Med ännu större vördnad krokar jag försiktigt loss varenda lurad Tinca tinca och låter dem simma hem igen. Göken har tystnat nu. Flötet ploppar till när det landar. Snart händer det. Igen.

Annat på gång

"Det är öring på gång nu. Häng på. Vi kör ett kvällsrace. Solnedgång, ljumma vindar och vakande öringar". Lockbetet är utlagt och mitt svar är klart på förhand. Det låter finemang. Härligt.
Finns inte en chans.

Jag packar bilen halvfull med gemytliga metegrejor, väldoftande mäsk och inte alls väldoftande essenser i form av betesboosting och oljor av suspekta sorter. En stjärnklar kväll, med fågelläten, stilla yta med vippande lysstav på ett smäckert flöte - och hett kaffe vid min sida - är grejen. Inga slitna filtsulor, eller någon prasslande vadarjacka.

Och snart är den urstarka, truliga sutaren med på noterna. Eller egentligen tvärtom. Hon bjuder på motstånd och kamp. Någon sarv stör tillställningen, men det får man ta. En gädda jagar så det skvätter småmört i alla riktningar. Livet är så påtagligt och nära att det nästan är fysiskt. Det är senvår. Äntligen.

Årstidens palett

Det är så här års det kryper på mig. Ofrånkomligt. Varje år. Jag gör mina försök på kusten, där ömsom små, ömsom besor hugger, där blanka fiskar hoppar av eller där hopppet stiger när en mörk skugga följer. Någon drar på en rejäl bit, de flesta ingen alls. Men jag är redan bortrest i tankarna. Geisten är påtvingad på något sätt. Antingen till andra vatten, eller till andra arter.

Kamraterna må locka och pocka med sköna kvällsturer till solnedgångstavlor i verkligheten. Jag må överväga det hela, men allt som oftast är det andra lockelser som får mig febrig och aktiv.
Som bubblorna på en mäskplats i tystheten, där första lyftnappet från en sutare höjer pulsen och drar i smilbanden. 

Eller som en mörkrets härskare och jägare, som överraskar med ett benhårt hugg - innan de ilskna ögonen bryter ytan, framför en stoltrest ryggfena. Gös i vårkvällen. Så tråkigt att vi saknar den fisken. God är den också, förresten. Och riktiga gädduster i skärgården. Rovfiskarnas rovfisk, attacksprintern som kan vara som bortblåst ena stunden, nästan överallt i nästa. Men här är skärgården långt borta och gäddorna inget lovligt byte. Kanske lite bottenmete i havet efter ... eller ett gryningsförsök på ... 

Förresten: idag skådade jag första näbbäddan för året. Det kan ses som en möjlighet till lite lättsamt tokfiske i solskenet, eller som ännu en anledning att placera öringsspöna i hörnet, lite mer svårnådda (fast kanske åtkomliga trots allt...).

Bort från kusten

Jag lämnar kusten. Det är inte ens motvilligt. Ena dagen plattvatten, nästa nordanvindsinferno och allmän tristess. Jag saknar arter och vatten jag brukade härja i förut. Jag behöver ombyte, eller riskerar att tråka ut mig själv. Fullständigt. Gå och dänga en kustplugg i all evighet går inte för sig. Och när det är grötomslag ovanpå ytan (eller vad som nu gör att havsrörelserna saknas fullständigt) så blir jag mer fotosugen än fiskeintresserad.

Men, så upptäcker jag möjligheter och får insikter. Ett sötvatten med lockelser dyker upp i färdplanen. Termosen är fortarande full, bilen packad med allt som behövs. Jiggspöt verkar snegla mot mig. Snart står jag där och betraktar en signalröd spötopp över böljan. Snart känner jag de truliga, tunga knyckarna från en rejäl abborre. Utlekt, men stor och stark. Jag släpper den åter och gläds åt att det finns annat än havsmiljö, trots allt. Plattvattnet och neoprenfolket är långt borta. Jag lyssnar på en bofink, smakar kaffet och känner hoppet värma innanför tröjan. Och snart är väderombytet ett faktum ...

Med örnblick i vattnet

Vi är fokuserade. Ibland stänger vi in oss i vår fiskebubbla där ingenting tycks kunna tränga sig på. Men i vår strävan att bli ett med naturen glömmer vi ibland bort själva naturen. Den idoge och überkunnige ornitologen Per Smitterberg är aldrig sen att upptäcka en fågel som andra går miste om. Så, som en liten påminnelse till oss alla att öppna ögonen och se det vi har framför oss kommer här ett foto av nämnde Smitterberg.

En havsöringsfiskare står som uppslukad i ett stilla hav. Kanske drömmer han om lite vågor, lite action. Under tiden passerar en vitnäbbad islom just utanför honom. En rätt ovanlig fågelbesökare. [Klicka på bilden för större format!]

Foto: Per Smitterberg

Tänk så olika det kan vara. Fiskaren upplever allt som dött, fågelskådaren kryssar en raritet och jublar tyst. Glöm inte helheten där ute. Den finns mitt framför oss.

Bloggvila och tankegångar - uppdaterad

Jag upptäckte, med lite god hjälp, att det saknades några ord och någon viktig mening nedan, så jag har uppdaterat inlägget en smula.

Nej, jag har inte gått under jorden, eller under vattnet. I vattnet har jag däremot varit en hel del – och även bredvid. Men bloggen har fått vila av några skäl jag tänkte ventilera.
I mina funderingar över bloggens fortsatta öde har jag faktiskt vacklat lite. Skälen är många. Tidsbrist är ett. Men mer tongivande är förstås den senaste tidens diskussioner och egna funderingar omkring det hela (läs förra inläggets kommentarer t ex). Jag har förstått att min lilla oansenliga blogg är en av de bidragande orsakerna till en massiv sportfiskeinvasion runt ön. Den ökande tillströmningen av fiskare är inget nytt fenomen. Jag – och många andra – har ändå tyckt att det varit mest kul och nyttigt med en massa havsöringsfiskare på kusten. Nu är jag mycket mer osäker på om det bara är bra. Speciellt när fisket dessutom varit rätt uselt (för nästan alla). Jag funderar helt enkelt på om det är så smart att fortsätta slänga ut digitala lockbeten när kusten ser fullsmetad ut.
Under tiden har jag prioriterat att fiska, må gott och helt ignorera att dela med mig av det hela. Vi får se. Jag funderar vidare – och fiskar vidare!


Diskussion om regler, uttag och fiske
En liten upprepning av det som till slut verkade framträda i alla kommentarer tidigare kan vara på sin plats. Det kom en hel del goda synpunkter, några mindre genomtänkta och lite anonym pajkastning (som alltid i digitala forum…). Jag blev mest förvånad över att så många (även via ett antal mejl) har så dålig koll på regler och lagar.

En kort sammanfattning: Det fria handredskapsfisket är en makalös frihet för sportfiskare i Sverige. I korthet betyder det att alla får fiska gratis i de fyra största sjöarna och i Östersjön, bortsett från fredningsområden, fredningstider och några andra småbestämmelser. Sen kan man förstås tycka att det är hål i huvudet att man som privatperson exempelvis inte får släpa en vobbler efter en roddbåt, men gladeligen kasta ut 180 meter (!) nät runt Gotlands kust. Nätfisket på Gotlandskusten var för övrigt fritt redan innan det fria handredskapsfisket infördes 1985.

Fisket på kusten regleras via författningar från Fiskeriverket. Lite enkelt uttryckt kan FiV ändra reglerna på kusten om det finns tillräckliga skäl, till exemepl fiskevårdsskäl. Ska vi nå dit (vilka nu "vi" är) bör det finnas användbar statistik, goda skäl och hållbara motiveringar. Jag skulle inte alls påstå att det i första hand skulle handla om pengar, eller om ovilliga tjänstemän, som någon tyckte.
Tvärtom ligger till exempel fiskvården, med satsningen på att restaurera små vattendrag för lekande, vild, öring i absolut framkant här. Mycket tack vare ett antal entusiaster, som inte bara gör det i jobbets kostym, utan dessutom lägger ner kopiösa mängder ideell tid. Heder åt alla som engagerar sig år ut, år in, medan vissa bara nyttjar resursen och gnäller lite mellan varven.

De flesta av mina fiskekompisar, kontakter inom klubbar, Länsstyrelsen etc förordar nog ungefär samma sak: vi behöver någon form av begränsning när det gäller uttaget av fisk. Exakt hur det ska gå till är svårare att sätta fingret på. De flesta sportfiskare är också rörande överens om att nätfisket borde begränsas. Fördelen med sportfisket är förstås att det är möjligt att släppa tillbaka fisk som förhoppningsvis överlever och att dessutom välja vilka fiskar vi tar. Nät dödar skoningslöst.
Men, vilket är viktigt: jag (och många med mig) är också helt övertygade om att sportfisket numer tar en ansenlig mängd fisk. Nätfisket har inte ökat de senaste åren, snarare tvärtom. Men sportfisket har ökat exponentiellt. Att tro att sportfisket inte står för en stor del av uttaget är inte bara naivt, det är också farligt. Vi blir inte trovärdiga om vi bara gapar åt ett annat håll och blundar för vår egen del i det hela.

I lite andra ordalag: försiktighetsprincipen brukar vara en bra utgångspunkt. Vi VET inte hur mycket fisk som tas upp, men det finns farhågor om att det är för mycket – oavsett vem som tar upp den. Räcker resursen? Hur ska vi hantera det? Det hjälper inte att peka finger åt andra hållet, utan vi behöver agera smart och hjälpas åt. Hade vi inte haft det fria fisket skulle vi förmodligen haft ett antal enskilda fiskevattensägare som satte P för vårt fiske. En liten baksida med fisket i dag är förstås avsaknaden av (vissa) lagstadgade regler (som maxuttag), rapporteringstvång, eller annan statistik som kunde hjälpa oss framåt.

Okej då. En liten snabb rapport från gårdagens hyperkorta fiskepass: Jag och Niclas fick varsin liten som gick snabbt åter. Ett par rappa hugg och någon virvel intill draget gav också lite puls. Efter att jag lämnat vattnet för andra bestyr släppte Niclas tillbaka ytterligare en och hade några kontakter. Häpp!

Utanför hetsen

Glädjeämnen. När det är lite för toktrångt på kusten och när det dessutom är segt fiske så ägnar jag mig gärna åt spaning. Micke är likadan, fast jag undrar om han nästan helt har övergått till spaning. Jag försöker få med honom på fiske mellan varven, men han vägrar för det mesta.
Hur som helst. Vi är på uppdrag i fiskets och miljöns tecken och passar på att utnyttja timmarna efter avklarat jobb till lite okulär besiktning av diverse vatten.

Det är med stora leenden vi smyger på stim av lekvandrande abborrar. En annars hårt trängd population av randiga brackvattensfiskar simmar och stimmar i en liten å. Glädjen är stor. En gädda dyker också upp. Det är osäkert om den är hungrig eller leksugen, men även den gör mig glad. 

När många av er löper amok med kustbetena och flugorna under Öringträffen är det inte omöjligt att jag stället tassar omkring vid något vattendrag, med kamera, kaffekopp och ett stort glädjesmil på läpparna. Eller så gör jag några förströdda kast på kusten. Vi får se. Skitfiske och släpp nu tillbaka all fisk ni inte behöver. Huvudet påskruvat och spöt ihopskruvat!

Budord för kustfisket

Öringträffen är i antågande. Antalet fiskare på ön är just nu stort. Inte bara Öringträffen lockar förstås, utan ljuva april och öringsfisket i stort. Jag tänkte därför göra en liten snabb sammanfattning av fisket och påminna om några saker, samt ge några etiska budord.

Några fina firrar har kommit upp, både grunt och över lite djupare partier. Några menar att fluga, eller dobb och Gulp, är grejen. Andra framhärdar i färgglada spinnbeten. Testa och tänk utanför ramarna! Vattnet är fortfarande kallt för årstiden, vilket gör att många kammar noll, men åter andra springer på massor med fisk. Då gäller det att ha huvudet påskruvat. Således dags för lite tjatig, men välment etik:

Budord nummer 1: Behåll inte en massa fisk, kanske ingen alls - om du inte tänker tillaga den på kvällen. Har kompisen just fått en? Ni kan kanske dela...

Snälla, var rädd om beståndet av vild, vacker havsöring. Rykten om ett (större) sällskap som behöll över 20 öringar gör mig ledsen och mycket besviken. Det är inte sportfiske, det är slakt.

Budord 2. Under tävlingen, eller under vanligt fiske, kliv inte ner i vattnet framför någon som fiskar. Välj en annan plats, eller fråga dem som redan är på plats om du kan fiska bakom, eller åt andra hållet.

Budord 3. Fiska inte/gå inte i fågelskyddsområden, kör på vägarna, inte vid sidan av, respektera skyltar och regler. Visa hänsyn mot markägare - och mot medmänniskor överlag.

Budord 4 - Rapportera! Snälla, rapportera till mig, eller till någon annan som är inblandad i fisket på Gotland, hur mycket fisk ni fått och hur många ni valt att behålla. Det är bara för att vi behöver siffror på fisket runt ön. Det kan hjälpa oss alla att bevara och utveckla sportfisket. Just nu är det lite high chaparal som inte gynnar någon egentligen. 

Budord 5 - Ha kul och ta det lugnt där ute. Det ska vara kul och trivsamt att fiska.

 

Glatt och segt

Ömsom sol, ömsom moln. Vindarna må vara hyfsat ljumma i solskenet, men ut över havet, eller i skuggan, så isar de påtagligt. Kanske är det därför öringarna är sega, lyser med sin frånvaro eller bara dyker upp som solitära överraskningar. Det är runt två plus i vattnet, bara i undantagsfall mer. Vi letar undantag med blandad framgång.

Fast när man har trevligt sällskap - och storfrämmande från Herr Brugård - på kusten kan man njuta av det lite för platta vattnet och fiskens frånvaro. På  varsitt håll tar vi revansch dagen efter. Det är bara besor av smärre storlek, men det är öringar - som självfallet fortsätter att simma i kalla Östersjön.

Hur som helst är det en osedvanligt seg vår för öringsjägarna. Med några få undantag har det varit sirapssegt att lokalisera öringarna. Och de flesta är besor, utlekta, vintertrötta fiskar. Kanske hade vi förväntat oss lite mer sprutt nu när våren anlände på riktigt. Kanske händer det i morgon. Kanske inte. Själv skulle jag uppskatta en liten flock av blanka, stridbara och huggvilliga fiskar - inte det som verkar vara min melodi just nu: utlekta, svårflörtade och småsura öringar. Men lita på att jag kommer fortsätta njuta av de korta stunderna vid kusten, med kaffet i en solig blåsippsbacke. 

Kortkort virusfiske

Det är inte alltid man vet sitt eget bästa. Jag inbillar mig att jag gör det när solen värmer kustlandskapet i en annars bitande vind. Trots att jag är hårt ansatt av ett förkylningsvirus och känner mig matt, så är jag förstås övertygad om att en liten utflykt i fiskets förtecken är lösningen på mina problem. Tja, det löser åtminstone fiskeabstinensen för ett ögonblick. Men benen är svajiga och huvudet tungt. Jag tillbringar en stund, sittandes på blöta stenar och bara spanar på ejdrarna som har vårbestyren för ögonen. Men snart måste jag vada ut och kasta lite. Det blåser egentligen helt fel; frånlandig vind som driver ut det lilla uppvärmda ytvatten som finns i viken. Men ute runt en udde ser det ändå rätt lovande ut.

Snart sprattlar det till i spöt. Jag får försöka hala fram mobilen, utan att tappa den i böljan och skaka ihop en bild eller två. Kvaliteten är ytterst tvivelaktig, men det får jag bortse från.
Fisken är under måttet, men den är en liten vild, vacker havsöring i glänsande fjällkostym. Kroken lossnar lätt och så är den lilla blanka borta i det stora blå. Kvar är viruset som får ögonen att tåras, näsan att rinna och tinningarna att bulta. Nä, det hjälpte inte. Jag är trött och får se mig besegrad. Hemfärd. Snart nya, friska tag.

Fiskestatistik i luren

Statistik. Ordet är snustorrt, men själva begreppets funktion är användbart. Mina anteckningsblock och excelark är rätt många numer. Alltid lär man sig något, eller så kan man roa sig med brasfiske, planering och nostalgiska tillbakablickar när man inte kan komma till vattnet.

Men nu är det faktiskt år 2011. Det måste finnas sätt att föra bok på ett mer ... up-to-date-baserat sätt. Jag fick tipset om att kolla in Fishmember.

Det är en liten trevlig applikation för iPhone, kopplad till en webbsajt, där man kan publicera fångstdata. Enkelt uttryckt tar du en bild på din stolta fångst, knappar in data som vikt, längd, art, bete och plats. Positionen går dessutom att få automatiskt inlagd, som alltid när du fotograferar med din Phone.
Vill du inte avslöja din plats för andra, eller hålla viss data hemlig behöver du förstås inte ladda upp uppgifterna på nätet. Och har du inte tid eller lust att knappa in allt under själva fisket kan du fylla i uppgifterna efteråt, men telefonbilden hjälper dig att komma ihåg.

Det verkar smidigt, men jag ska utvärdera under längre tid innan jag vet exakt hur bra det funkar för mig. Jag misstänker dock att många som gillar att lägga ut det mesta de får till allmän beskådan kommer tycka att det är rätt smidigt ...

Rörelser på kusterna

Nu rör det sig på kusterna. Några rapporter rullar in. De flesta om trögt fiske, några få om motsatsen - vilket är typiskt i iskallt vatten. Du ska hitta fisken, de ödslar inte energi på att hitta dig. Och de man hittar är inte alltid huggbenägna. Jag har haft upp över öronen med diverse sysslor, både relaterade till fiske och inte alls. Jag får återkomma om en del av det senare tror jag. ;)

Kenny är flitig i vattnet, nu och alltid när han får chansen. Häromdagen knep en riktigt fin regnbåge hans bete, mitt bland öringshuggen. Tjock och fin, över tre och ett halvt kilo. Bara att käka upp och se glad ut. Kul!

Calle R, med vänner från Sthlm, hörde av sig:
- Vi har en plats över. Vi drar till Skåne på havsöringsjakt. Ska du med?
Varken tid eller möjlighet fanns, vilket jag beklagade. Trevligt sällskap, trevligt fiske... Men så är det. Ännu mer beklagan kunde det möjligen bli när MMSet damp ner.
- Den största väger 7 505 gram.

Ooops. Hallå?! 7,5 kilo silver ser man inte till ofta, eller inte alls om man ska hårddra det. Jag grattar högtidligt! Man kanske skulle emigrera söderut? Eller så får man blöta ner sig i böljan lite mer frekvent här utanför. Jo, så får det bli. Innan gäddfiske på annan ort äger rum. Och spännande mete. Och ännu fler sorters fiskjakter ...

Smygande våriver

Jajjemen. Det vankas vår. Josef och jag traskar ner genom frusen tång, ut i hyperklart vatten som svallar mot strandens stenar. Vi har följare, nyfikna firrar och svävande havsörnar som trevligt sällskap. Men den här dagen blir en liten besa på Josefs drag det enda som verkligen kan räknas som resultat, men det gör oss inget. Nu vet vi att öringarna finns här. Någon grad till på temperaturskalan så ska det nog hända grejor. 

Jag tar nya tag under ett par helgtimmar jag får till övers. Jag förvånas över att opportunisterna inte är fler. De första vårsoliga dagarna brukar betyda att många vädrar fiskechanser. I vårsolen kommer än den ena, än den andra, nersläntrande på kusten i nya, eller gamla ihoptorkade vadarbrallor. Men ett känt tillhåll är helt tomt. Jag gnider händer och hoppas på stordåd.
Kanadagässen vill vara ifred i stensamlingen. Deras varningsläten, när jag traskar ut i lågvattnet, är inte vackra. Men liksom de blänkande gravänderna längre bort, är de vårtecken som jag mer än gärna tar emot just nu. Solen är varm, vinden kall. Nu är det som det ska vara på vårkusten. Jag är nära att ge upp då ett härligt hårt hugg väcker mig. En silvrig raketform sticker till väders en, två och tre gånger, med någon kortare rusning emellan. Jag kan bara njuta och hålla tummarna, men vad hjälper det. Fisken sticker åt vänster, draget åt höger i den tredje luftfärden. Hoppande fisk?! I vatten som håller 0,5 celcius? Jag ger upp för dagen.

Kalla det ockult, övernaturligt, eller sägenbaserat, men många tror hårt på månens inverkan. Och när den inte bara är full, utan också rekordnära Moder Jord, så är konspirationsteoretikerna i sitt esse. Men oavsett de svårverifierade krafterna, så vet vi fiskare att det ofta är lågvatten och högtryck i samband med den där stora himlafigurens runda uppenbarelse. Och det ställer till det ibland.

Flera fiskare rapporterar om ett öde hav, eller om fullständigt ointresserade öringar. Men mest om att det är konstigt att det inte finns fisk någonstans. Om det är läge att förbanna den där stora månskivan eller inte, varierar med person, men många sneglar i den riktingen. Men hörni - det har ju bara börjat. Vårljuset och de hetsiga drömmarna om ledig tid.   

Vår i luften, is i vattnet

Man förleds lätt att tro att det är över nu. Vinterhelvetet känns besegrat när man ser grågässen beta på snöfria fält och när någon enstaka tofsvipa vinglar fram i skyn. Men även om det är åtskilliga plusgrader och härligt fikaväder på stranden, så vittnar vattnet om annat. Fast det är förhoppningsvis de sista isresterna som täcker kusten. Jag får leta en liten stund innan jag hittar en plats där isen drivit år rätt håll - utåt, bortåt. Kanske inte det första stället jag skulle välja, men vad gör man? Tiden är knapp.  

Det är som att knata runt i en gigantisk gin och tonic. Ja, eller något alkoholfritt alternativ då. Det klirrar mot benen av alla små isbitar. Vattnet är klart och förrädiskt kyligt. Inte undra på om det skulle vara tomt här. Men redan i tredje kastet puffar det till. Är det isbitar som skaver mot linan, eller faktiskt en ... Ooooops! Ända inne under spöt ser jag den komma smygande efter draget. Snabbt vevstopp, en förströdd attack, men det går inte. Jag nöter vidare, vid gott mod. Fingrarna är ljumma, tårna kalla. Sju plus i luften, men noll i vattnet.

En fin stöt igen. Virveln avslöjar allt; det är inte isbitarna, det är öringar. Nu är det hög tid för taktikbyte, eller åtminstone dragbyte. Jag häktar på en liten dansk skapelse, bara några få centimeter lång. Det dröjer inte många kast förrän det nyper till igen. Den här gången ser jag fisken ta betet , fem-sex meter ut. När käftarna greppar betet sveper jag ett bestämt mothugg åt sidan och krokar den. Tunga rullningar och en viss nyans av rosaskimmer avslöjar sorten. Det är en besa. I hyfsad form, men icke desto mindre en efterleksfisk. Nästan 70 centimeter lång, stark och ivrig, trots gin och tonic-temperaturen. Ett flanerande par på stranden  bistår med lite fotojobb, därefter frigör jag fisken och traskar vidare. Men det blir inte mer idag. Gott så. Vintern verkar ju få det tufft framöver. Äntligen!

Tiden går, hoppet lever

Vinden driver bort en del av packisen. Men många av oss har fått erfara att det inte innebär fri kust. Över natten, eller på några timmar under en kylig eftermiddag är den där igen - den förhatliga hinnan av iskristaller och sörja. Fast visst hindrar den effektivt nätläggandet. Och visst får fiskarna fri lejd även från oss svingande filurer.

Även en isfisketur är en fisketur. Fast jag ser det som surrogat. Men ibland hoppar hjärtat till lite extra. Oftast är det en gädda som lurpassat och pangar på, men ibland är det en rejälare abborre. Alla får simma tillbaka, medan kaffet hälls upp, kyls av och tar slut. Får jag önska att vintern också tar slut snart? Tiden är inne nu.

Och apropå tid; Det är ingen större risk att fru gädda eller fru abborre ger sig tillkänna på kusten just nu. Men OM de skulle ta sig fram till någon försåtlig krok så ska de ömt släppas tillbaka.
Fångstförbud på både gädda och abborre råder 1 mars - 31 maj runt hela Gotlands kust! Jag återkommer om det, när isarna gått ...

På borruppdrag

Små, små snökristaller piskar mot ansiktet. Isen är orubblig under tjocka sulor. Hård vind har byggt vallar som vi zickzackar mellan. Den tunna skaren på de bortblåsta ytorna är bättre.
- Här blir bra, säger jag utan att ha något belägg för det. Antagligen är Josef lika trött som jag på att gå i motvinden, för han ger ett jakande svar och börjar bearbeta isen med sin hopplöst slöa borr. Som tur är funkar min bättre. 

Innan vi har förfryst vitala organ i de sibiriska vindarna lyckas Josef lura upp en paradfisk. Abborren är stark och osamarbetsvillig, men Josef sätter hårt mot hårt, med linan mellan kalla fingrar. Snart är den randiga besegrad. De andra fiskarna är inte mycket att skryta om. Jag har en snabb kontakt med en gädda. Den beter sig illa och försvinner med min favoritpirk mellan gaddarna. En tom linstump känns lika snopet som det ser ut. Ridå. Hemfärd med kaffe i bilen. Nu är fötterna, näsan och fingrarna varmare igen.

Kalla fötter i solen

20 kast. På sin höjd. Fler hinner jag inte innan isen tagit över spöringarna, hävdar Micke. Nja. Jag tippar på ett trettiotal, tänker jag och kliver ner i ett krispigt strandbryn med is och vatten omvartannat. Fötterna är iskalla i vintervattnet, men näsan är varm i solen.
Jag upptäcker att favoritvadarjackan nu lagt av fullständigt. Dragkedjan har öppnat sig från två håll. Jahapp. Och inte hugger det. Inte ett liv, förutom grupperna av knölsvanar som plaskar bland några storstenar.

Jag byter ställe. Delvis för att få tillfälle att värma fötterna med en promenad. Knappt har jag hunnit ut i vattnet förrän en osedvanlig långsmal molnstrimma täcker den där näsvärmaren. Nu är nästippen kall. Men å andra sidan drar det till i linan. Jag borde inte bli förvånad. Det är en liten. En liten besa, dessutom. Jag snor åt mig en bild med mobilkameran och släpper den lille. De trettio kasten har åter passerat. Spöringsrensning och ett sista kast, sen kränger jag av mig den trasiga vadarjackan och väcker liv i näsan och fötterna. 

Istället för isfiske

En perfekt dag för isfiske. Vi är övertygade. Det är som gjort för pimpel, under klarblå himmel, solsken och kvicksilvret runt nollan. Så vi packar vadarbrallorna och drar till kusten. Tja, både Josef och jag anade tdigt att vi nog inte hade geisten för borr, traskande i snö och idogt letande efter de större randiga. Så istället bommar vi på kusten. Brackvatten med iskristaller och grums ger inga förmånliga odds. Men vackert är det i solgasset. Och bättre hade det säkert varit på isen ...

Någon dag passerar och mildvädret består. Efter vedermödor i naturens element behöver jag njuta en stund innan musarmen värms upp igen. Några kast på en nästan snöfri kuststräcka är väl ingen oäven syssla ur den synvinkeln? Jag har inte ens fokus och förhoppningar. Desto roligare när det sprätter till i spötoppen. Öringen låter sig strax ledas in. Den är blank och vacker. Några centimeter över 50, men jag släpper den. Fiskens näpna uppsyn och min hunger efter helt andra maträtter fäller avgörandet. Plask. Adieu. 

Lång tid mellan huggen

Det är långt mellan huggen, konstaterar Peter L och jag när vi stöter på varandra. Vi är båda i färd med att försöka hålla efter den fysiska konditionen. Men hur är det med den mentala hälsan, tänker jag dagen efter. Nä, det är något som saknas. Klart det är långt mellan huggen när man inte ens är vid vattnet. Ut i fiskeförrådet och röja fram det som behövs.

Mest är det en illusion, men den känns verklig. Ena stunden ett grågrönt hav som väl omöjligen kan innehålla liv i minusgraderna. Minuten senare väcker solglimtarna liv i havet genom sitt barmhärtiga ljus. Illusion eller inte. Jag anar värme i ansiktet, jag anar hopp när mina kast drar en isig lina genom spöringarna. Jag fiskar med en haspel för en gångs skull. Den kärvar något mindre i kölden, tänker jag mig. Vadarjackan som doppas i vattnet blir stel och otymplig när den kommer i kontakt med luften igen. Dött. Långt mellan huggen.

Så vadar jag ut på ett ställe jag gillar lite extra. Förvåning och glädje som värmer näsan, när jag  hittar ett bete i strandskvalpet. Baske mig! Det måste vara det jag själv kastade bort i höstas. En oval fjäderring, en rund och så resterna av en viss sorts trekrok, som rostat sönder. Precis den uppsättningen hade jag på några drag tidigare. Bland annat på en splitterny Vicke i guldgul färg som jag kastade bort här. Kan det verkligen vara mitt drag? Välkommen hem! 

Långt mellan huggen. Klassiskt vintersegt fiske. Inget händer. Inga hugg alls, tänker jag och drar några sista kast innan jag ska påbörja en rätt lång vandring mot bilen. Då händer det. Faktiskt! Mitt i en solglimt, längst ut i kastet. Men den är liten och utlekt. Inget att springa efter kameran för. Jag vågar inte ens fumla upp mobilen med mina stelfrusna fingrar. Fisken får gå tillbaka och jag får nöja mig med att hittat ett drag - antagligen mitt eget. Skulle du vilja göra anspråk på äganderätten så får du vara vänlig och beskriva krokens märke och utseende, samt lokal där betet kastades bort.

Grå dyning, färgad fisk

Tillbaka i vattnet igen. Mjuka, grå dyningar dallrar in mot en fuktig strand. I dimman är det knäpptyst. En kråkas skrän på håll, och det vaga plasket när jag vadar fram i vinterkallt vatten, är allt som hörs. En tids vila från arbete (och bloggande) ger ro. Men en stunds paus i fiskandet skapar bara ett större sug efter den här ödsligheten, som samtidigt är så spännande och energirik. Första halvtimmen ger ingenting. Verkligen märkligt. Här borde de vara. Ett litet grundparti mitt framför mig får ett kast eller två. Smack! Där satt den. Rullningarna, de sega knyckarna berättar för mig att det är en efterleksfisk. En liten, bärnstensfärgad fisk kanar strax in på sidan innan jag får loss den. När den simmar iväg bryts tystnaden åter av kråkan där bakom mig.

Jag sätter kurs mot en annan strand. Ett litet stycke sand, några stenar och mörk tång som avtecknar sig i diset. Nästan inne på landbacken nyper det på en liten rackare till. Stark för sin storlek och kroppsform. Också en besa som nu febrilt försöker komma i form igen, efter höstens vedermödor i någon å. Den vackra gynnaren glänser i mobillinsen en stund, snart är den ute i det vilda igen. Mer tid finns inte. Men det räcker. Jag är laddad och hyfsat nöjd.

Retrospektivt brasfiske

Väderkanonerna från nordost spottar ur sig yrsnö i sällan skådade mängder och ljusen tindrar som bäst. Det är som gjort för en återblick och en kraftansamling inför nya planer. Ett år innehåller så mycket mer än vad som ryms på några korta reder, så det blir helt enkelt ett godtyckligt och egocentriskt axplock från ett dussin månader. [Bilderna förstoras med ett enkelt klick.] Gott nytt år!

När isen bär och de största snömängderna ännu hovrar i atmosfären är det läge att beträda isarna. Med tålamod, en rejäl balanspirk och lugn metodik kan man i bästa fall råka på de där fiskarna som är det roliga målet med isäventyret - rejäla abborklunsar som hugger så spöt nästan lossnar från frosthanden.

Så återkommer dagsljuset. Mellan snöstormarna doftar det av vår, även om fingrarna fryser fast i takt med isbildningen på linan. Lite silver sätter fart på blodomloppet och visar vägen mot den ljusare årstiden. För den kommer. Förr eller senare. Oftast senare, tyvärr.


Det porlar och droppar i dagsmejan, men nätterna är bistra. En skön eftermiddag är det nästan så att ett uppvärmt hörn går att använda som fikatillhåll. Metet börjar på riktigt. Fiskets formel 1 - prylar, taktik, pyssel och spänning.  

Så vankas tungt dängande i vikar och på fjärdar med den stöddigaste av stöddiga fiskar. Gäddfisket är egentligen ännu roligare under försommar eller klar och sval höst, men det är något visst med jakten på megahugget en isfri vårdag.

Värme. Knoppande växter. Flyttfåglarna har definitivt återvänt. Nu är det metets högtid. Åsnan mellan hötapparna är frustrerad. Hela Sverige är fullt av utmaningar och tiden är knapp. Men en dust med sutarna i något hemmavatten är en klassiker som inget kan få mig att stryka från to-do-listan.

Under högsommaren hittar man mig enklast bland gyttja, myggor och umbäranden - under stjärnbeströdda nätter, eller i arla gryningsdimma. Tystnad och tålamod är inte mina mest kända karaktärsdrag. Men när jag stirrar på ett vajande lättviktsflöte är de mina trognaste följeslagare.

Så mattas sommarvärmen av, vindarna ökar i styrka och det syresatta vattnet sätter fart på allehanda rovfiskar igen. I både brack- och sötvatten jagar aggressiva och matsugna abborrar av fint format. Klart det blir några duster med jiggspöt. Tunga, truliga fiskar knycker och inspirerar.



 

Innan hösten är definitiv och kylan gör mig lite sugen på att krypa ner i vadarbrallorna igen kanske det vankas mer mete. Eller gädda med tunga, sköna gummbibeten, eller kanske något annat. Gösar måste trugas till bristningsgrränsen vissa dagar. Belöningen smakar desto bättre. Nu sveper nattfrosten snart in och drömmen om de ljumma metenätterna falnar, fast för fiskefantasten ökar valfriheten nästan ännu mer. Grönt, silvrigt, platt ... Ja, du vet vad jag menar.

Men innan man vet ordet av är det årsavslut igen. Tiden rinner, rusar och strömmar. Och vi med den. Jag kommer göra ett litet blogguppehåll på några dygn, men återkommer förstås med smått och stort. På snart återhörande, hoppas jag. Gott nytt fiskeår! 



Samtidigt på Vättern

Här råder mellanläge. Kusten är bitande kall och ogästvänlig i friska vindar och otaliga minusgrader. Och isläget är fortfarande tvejksamt och opålitligt. Det blir en perfekt mellanperiod för att rensa skrivbordet, beta av surdegar och klara av jobbets tunga ok. För egen del blir det en hel del musicerande också. Fiskerapporterna lyser med sin frånvaro.

Men en och annan hör av sig. Patrik B, till exempel. Han ger sig av till Vättern, där båtramperna och innanhavet verkar hyfsat isfria. Och med den notoriske storfiskeskepparen Johan Abelsson bakom roder och kamera (i fallet nedan) så kan sällskapet snart sammanfatta ett riktigt trivsamt trollingfiske. Tre rödingar och två fina laxar på 7,5 respektive 9,2 kilo. Rulltjut och säkerligen en del glada tjut från Patrik & c:o också. Förresten blir det en bild på Patriks far med 5,5-kiloslax också. Insjöstorvilt. Grattis!