Myten om blåsipporna

Våren har nästan växtvärk. När isen och vintern äntligen ger vika exploderar allt. Tussilago, blåsippor och hassel ... Allt vaknar på en gång. Varenda flyttfågel anländer inom loppet av några dygn och knappt en strandsten eller grantopp är tom. Vingar. Kvitter, sång och färger. Och fiskemöjligheterna är många och nästan påfrestande. 

Du har säkert hört den där myten om att öringsfisket är på topp i samband med blåsippornas erövring av markerna. Det är inget vi klurar över när vadarkängorna rasslar fram över stenarna. Vinden bär löften i sin nästan ljumma bris. I solen glittrar termosarna när Josef och jag häller upp rykande java och lyssnar till bofinkens vårserenad. 

Fast det är inte förrän sen eftermiddag som det verkligen börjar hända grejor. Det är inte det varmaste stället vi letar reda på, kanske inte heller det mest troliga för många fiskare. Men vi har våra aningar och  traskar hoppfullt ut i Östersjön. En svag kulör som bara bryter av det glasklara, men inte någon kringflytande växtlighet som draperar linan. En liten gryta. Så kan man nog sammanfatta det. Och även om vi står med armbågslucka och prickkastar så är det mina Sprattdrag som verkar vara mest eftertraktade just här och nu. 

Några mindre sprattelfiskar hugger, men också ett par rejäla grafitböjare. Den första av lite kaliber är en fisk som många skulle kalla blank - men det råder inget tvivel om att den har lekt och börjat återta sin ursprungliga form och färg. I med dig! I kastet efter sitter en ännu bättre fisk. Den är tvättäkta blank, utan skador någonstans och med en bred, platinavit mage och silvrig sida. Fast prickarna är relativt många och helheten skvallrar om annat ursprung än det genuint gotländska. Japp. Den saknar fettfena. Det ser vi när den till slut - efter krumbukter, rusningar och hopp - glider in på sidan. Josef får hålla avtryckarfingret i styr och tungan rätt i mun, så att kameran inte råkar ut för någon fadäs. Men jag är naturligtvis tacksam för att han bemödar sig med det svåra konststycket i vågorna. Fiskarna, då? Jo, allihopa får simma vidare den här dagen - vilda, odlade, små och större. Och hur är det nu med blåsippornas inverkan? Nä, inget talar för att öringen känner till att det blommar på landbacken. 

Öringsbilder: Josef Anderberg. Bildredigering: yours truly.   

I väntan på en rapport

Goddag i blåsten. Det är fullt upp med mycket annat än fiske. Mycket musik, oavslutade jobbprojekt och diverse uppdrag. Men man smiter ju iväg så fort ett ynka tillfälle ges. Så, för att nu någon inte ska förledas att tro att jag svalt trumstockarna, eller satt Ambassadeuren på tvären, kommer här en liten snabbrapport - bara i väntan på mer matnyttiga inlägg.
Vi vandrar runt i fina vindar, jag och Josef. Efter en hel del huvudbry och letande hittade vi något ställe där inte order av spöfolk härjar runt.  

För att göra en lång historia kort så lyckas jag drälla in i några fina fiskar som biter så där härligt vårystert - hårt och argt. Josef tråcklar fram kameran och knäpper en del. Jag hojtar, vinden viner, öringarna hoppar och livet är underbart. Innan jag fått lägga tassarna på större foton, kommer här bara ett par små smakprov. Mer och fler får bli senare.

Foto: Josef Anderberg


Och så ett litet tips och en fundering. Jag har börjat ogilla att bli blöt om fötterna när jag byter om till vadarbrallor: det sker ofta lite fältmässigt - vilket innebär att man snubblar, balanserar och till slut sätter ner foten där det är som kladdigast och fuktigast. Nu blir det vattentäta strumpor vilket har många fördelar för oss fiskare. På Outnorth, som har allt möjligt skoj för friluftsfolk, finns flera modeller att välja bland. Kolla på www.outnorth.se/produktgrupp/vattentata-strumpor vetja. Har du andra kul tips som inte nödvändigtvis rör själva fisket är det alltid välkommet. 

Kapplöpning mot vinden

Ovädret smyger sig på. Fast ... "oväder", vilket konstigt ord. Som om det inte skulle vara något väder alls. När det blåser kuling och molnen seglar in med varning om regn mellan solglimtarna är det snarare extra mycket väder. Jag måste jobba av några saker. Via telefon får jag veta att Jocke åkt till trakterna vi talade om tidigare. Det hugger. Flera gånger om. Nu sätter jag extra hög fart, så att jag kan återse den älskade kusten. 

Jag hittar en sträcka där det är tomt, men inte tyst. Det viner i linan och fladdrar i kläderna. Snart fladdrar det till i spöt också. Jag erkänner: jag älskar när de hugger på det här sättet. Hårt, tungt och så en snabbrusch och upp över vattnet. Underbart. Öringen är odlad, men i fin kondition. Ingen fettfena, men ett sjuhelvetes humör. Jag har inte hjärta att behålla den. Den får simma vidare. 

Men nu är det klappjakt mot tiden. Eller mot den alltmer hårdföra vinden, som piskar upp skum och hårda vågor. Snart lär det vara ofiskbart här. Jag lyckas kroka en fisk i nästan exakt samma strolek, men möjligen ännu argare och piggare. Ännu en odlad utan fettfena. Den mäter in på 63 centimeter och kommer att bli mat. En liten rackare till blir det innan jag intar ryggläge i lä och bara njuter av stunden. 

Vår. Vilken magisk tid det är. Kanadagässen bräker under förflyttningen över mig. De har rejäl medvind nu. Under min egen förflyttning ser jag en samling neoprenklädda herrar som står och kliar sig i huvudet. Tror tusan det. 17 m/s i byarna och allt grumligare vatten. Jag hinner med ett sista ställe innan jag har mer vardagliga ting att ägna mig åt. En hyfsad fisk där också, men den får givetvis simma ut igen. Nu är det inte lä någonstans längre. De flesta av fjällen som fastnat på spöhandtaget fladdrar iväg, men några har torkat in och blir ett klassiskt minnesmärke för en öringsluffare.

Hugg för alla sinnen

En grå dag gryr. En blek, färglös, men alldeles underbar dag. För plusgraderna är här. Ingen brådska. En slö start, några måsten och en snabb koll på kartan. Eller åtminstone en frammaning av kartan som den ser ut där inne i trasslet, under mössan och håret. 

Sydvästvind. Mild och full av hopp. Jag möter ingen på väg ner till strandbrynet. Några gravänder lyfter i panik, men inte värre än att de landar på en udde längre bort. 

Det första hugget ser jag. En liten blanking kommer farande längs med stranden och fastnar på en spölängds avstånd. Kul. Platsen funkar. Jag krokar av den och har snart ny kontakt. Den här känner jag innan de andra sinnena kopplas in. Den där ryggmärgskänslan som inträder nästan innan det hugger. Man liksom vet att det hugger - och så händer det. Den är ungefär halvmetern lång, som formgjuten i en mall för perfekta öringar. Fast liten. Tredje hugget hör jag nästan. För det är en stadig fisk som drar till så det knakar i spöt och plaskar i vågorna. 

Hon är värd en extra betraktelse och beundran. I höstas lekte hon i en å någonstans på Gotland. Nu är hon ute i det fria, äter upp sig och blir stark som förr. Sällan får man en besa som hoppar. Men det gör hon. Det blir en avskedsbild innan jag äntrar vågorna igen. 

Innan jag sitter i bilen och dricker kaffe, till tonerna av tunga tongångar, har ytterligare ett par blanka filurer smakat på mitt bete och givits rätten att avvika till simmandets och ätandets domäner. Ingen är dock nära storleken på dagens drottning. Simma fort. Ät duktigt. Och fastna inte i något nät och dö. Håll dig undan människor och andra rovdjur, så återvänder du stark och redo till din å nästa år också.  

Öringens ledord

Efter mässan behöver man luft. Och hav. Sportfiskemässan var en trevlig och bra tillställning, men efter några dygn i mässlokaler och med mycket surr är det brus från Östersjön som drar och behövs. Kenny och jag ser ejderstrecken dra förbi, skärfläckor och tofsvipor i luften över oss. Tranor på fälten och två storspovar som sveper in över det saltstänkta. Men vi hittar ingen fisk. Inte till en början. Däremot inser jag att ett par av de många reservvadarna från min vadarbyxkyrkogård låg där av en anledning. De läcker också. Nu längtar jag efter de nya som är på ingång. 

Efter paus med både java och karameller lägger vi pannorna i djupa veck, närstuderar kartan och tänker till. Och tänka sig - ibland blir det rätt. 

Vattnet är aningen varmare här. Men framför allt är öringen här. De följer, hugger, missar, fastnar. De mindre är få, de utlekta i klar minoritet (men fulla av iglar från sitt stillastående liv i kylan), och de blanka toppfiskarna river iväg lina och akrobathoppar så att vi sjunger vårens lov i aprilvädret. Snöbyar och sol omvartannat. Iskallt om händer och näsa, men oerhört varmt inombords.

Receptet för dagen heter uppenbarligen "tillgång på mat". För ur öringarna ramlar gammarus, spigg och tånglake. Den senare modell grande. Bred smakkompott och huggvillighet är öringens ledord i dag. Man tackar. En odlad blir mat, vildfiskarna simmar åter. Och tranorna tjuter. 

Konsten att sluta på topp

Taktiken är enkel om man vill lägga av på topp. Man slutar helt enkelt när det går bra. Nu kan det vara lite frustrerande att göra det om det börjar bra. För då vill man ju inte sluta.

Svammel. Dagen börjar i gassande vårsol och temperaturen är faktiskt stadigt över nollan. Det värmer i ansiktet, men drar kallt i nacken. Kanske har det lugnat sig lite på kusten, efter alla påskbesökare?
Men vi tar det säkra före det osäkra och åker dit ingen åker. Nåja. "Ingen" är väl att ta i. Niclas är utvadad när jag anländer. Jag har ingen större förhoppning i det ganska stilla havet, men drar till med en liten sprattlig öring nästan omgående. Sen är det tvärdött. Borde jag ha slutat?

Nä, det är ju ljuvligt ute. Men vi undrar så smått om vi skulle ha åkt någon annanstans ändå. Det är livlöst efter den första lillingen. Vi går över fuktiga stenöknar - platser där havet brukar skvalpa. Vi går torrskodda där vi brukar fiska. Det är helt enkelt svårt att känna igen sig. Även kamraten Rickard ansluter, med flugspö och glatt humör. Vi förflyttar oss gemensamt. Längre bort, mot samma undanflyende hav. Inte ett liv. Niclas börjar skåda fåglar, Rickard åker hem och jag kör ett sista desperat stopp på hemvägen. 

Solen står riktigt lågt och några sällsynt molntussar drar förbi just när jag börjar fundera på att ge upp. Inget händer, fast då händer det ... 
Hugget är lojt och kampen inget att jubla över, men fisken är ändå en bra avrundning. En odlad öring som förirrat sig hit. Nu passar jag på att sluta på topp. Jag tänker att om man tar en öring på sista kastet känns det väl som en rätt bra dag. Jag motstår frestelsen att göra fler kast och tar en kopp kaffe medan jag känner att höger fot är plaskvåt. Läckage! Jaja, jag fick ju fisk på sista kastet. 

I havet som försvann

En modig talgoxe gnisslar som en liten cykelpump i tallen där ute. I skydd, dit vinden från nordväst inte når är det hopp om vårvärme. Men nätterna är midvinterhårda. Frostskalet tinar inte förrän in på eftermiddagen. Nere vid havet har istäcket, nästan glaciärlikt, intagit stranden. Solen förmår inte värma bort den, även om ljuset från skyn känns skönt i ansiktet. Och apropå havet ... Var är det? Långt ut till havs. Strandremsan är så bred som jag aldrig sett den. Blottlagda stenar och små rev, som annars bara anas av brytande vågskum kikar försynt upp mot solskivan. Det är som en ny kust. Okänd. Svårläst. 

Rundslipade stenar, med tång och växter som torkar i luften. Öringens naturliga middagsbord blir promenadstråk. Jag beträder ytor som jag aldrig gjort. För här brukar det vara djupt och svårvadat. Det extrema lågvattnet är inget drömscenario. Inte heller temperaturen 2,4 grader celcius som termometern visar när den får bada. Men plusgraderna i luften gör att det är tekniskt möjligt att fiska, utan att is fyller spole och spöringar. Jag njuter med en av årets nya combos - en härlig Revo Toro NaCl på ett Skeletorspö, rätt kort för att vara mitt val på kusten - bara 9 fot. Men så smidigt och mysigt att gå och peta med i det borttransporterade havet. 

Grejorna får faktiskt bekänna färg, medan jag kisar mot ljuset och kanske får lite färg på näsan. Jag har vadat mot djupet och kastar längs med en lite djupficka. Där hugger en alert, men inte särskilt stor öring. En annan följer efter, innan jag planerar platsbyte. När en herre vadar ut ett nät en bit norrut får jag lite trist smak i munnen och beger mig till nytt ställe.

Lika lågt vatten, naturligtvis. Lika glasklart vatten, lika kallt. Men en huggvillig Salmo trutta letar sig fram till betet och far an ett tag. Spöt bugar mjukt och stadigt, rullbromsen är silkeslen och jag vinner matchen. Inne i stenskrävlet, som borde ligga långt under vattnet, krokar jag av den och låter den ta sig ut på egen hand. Fint så. Tillbaka till talgoxen. Den sjunger fortfarande. Tror tusan det. Den här våren gäller det att passa på under de korta stunderna av hopp. 

Vid heliga fiskevatten

Det vill sig inte. Vintern är enveten och hård. Det må vara mitten av mars, men inte ens söderut, i bokskogarnas och skärgårdens landskap Blekinge syns våren till. Tvärtom. Det är ännu kallare, bistrare och snöigare när jag närmar mig den legendariska Mörrumsån - hemvist åt drömmar, minnen och upplevelser för så många. Jag andas långsamt och tassar liksom mot målet. 

Vännerna på ABU Garcia utrustar oss i deras Pro Team med trevlig utrustning och vi har den åtråvärda sträckan för våra fötter. Det är bara det att det varit 15 minusgrader under natten. De laxar och öringar som vi suktar efter är själva mest intresserade av att stå så stilla som möjligt i de djupaste partierna av ån. Vi har trevligt, men lurar knappt någon fisk. Spööglorna fryser på nolltid, så fort solen går i moln. Däremellan är det nästan behagligt i solstrålarnas skarpa sken. Några av oss intar ryggläge i en sluttning och fantiserar om 20 grader varmare väder, vajande lövverk ovanför våra huvuden - och huggvilliga fiskar förstås.

Nu vet alla som fiskar att det aldrig är läge att ge upp. Nä, man nöter på, testar nya platser och är allmänt enveten. Efter några givande möten, rundvandringar, ett alltid lika underhållande besök hos Herr Henning på ABU-museet, middagar, goda skatt och lite sömn, så är det dags igen. Efter en något mildare natt finns hoppet där. Och eftersom jag tappat en fisk dagen innan och sett en rätt rejäl fena på ett av ställena beger jag mig dit. Jag singlar ut ett Toby - lika klassiskt som det vatten det landar i. Ett bestämt hugg, mothugg och härlig tyngd i spöt. En laxhona, rätt lång, men naturligtvis ganska smal efter vintern. Det blir lustigt nog Pro Team-gängets största fisk under helgen. Den lilla havsöring jag lurar lite senare är välkommen, för just då har det börjat nypa av köld i skinnet igen. Jag håller mig varm hela vägen hem. Nästa gång ska jag pricka en premiär med bättre förutsättningar, tänker jag. Men herregud. Det är ju ändå fantastiskt alltihop. 

Gädda och abborre - kom ihåg förbudstiden

En liten påminnelse, i vanlig ordning så här års: Gädda och abborre är fredad i kustvattnet kring Gotland från 1 mars till och med 31 maj. Skulle någon stolt fisk av dessa båda sorter hugga din krok måste du varsamt och så snabbt som möjligt sätta tillbaka dem. Rapportera gärna fångster eller iakttagelser - de kan vara till stor nytta!

Det där med att fiska och släppa åter fisk får ju då och då kritik. En del är befogad, mycket är trams. Att påstå att en fisk lider mer av att släppas tillbaka än att slås ihjäl är naturligtvis hårklyverier och dumheter, men min korta diskussion här handlar mer om att återutsatt fisk klarar sig bra om den behandlas väl. Många studier på gädda har tydligt visat att de klarar återutsättning alldeles förträffligt. När det gäller fiskar som lax och öring är det lite knepigare. Tänk på det när du  vill släppa en blank öring tillbaka i havet. Slemskiktet är känsligare, fjällen lossnar lätt och en öring som hålls över ytan är en avsevärt sprattligare fisk än en gädda i ett gällocksgrepp (vilket är huvudskälet till att jag är tveksam till s.k. C&R-tävlingar på öring).

En god sak är dock en skotsk studie som Fiskejournalen citerar här: Den http://fiskejournalen.se/goda-resultat-av-ekofiske-i-river-dee/ visar att legendariska älven River Dee fått ett uppsving efter att man infört restriktioner för ett mer hållbart fiske. Av de 140 laxar som ingick i studien överlevde samtliga, vilket säkert tyder både på korrekt hantering av laxarna och att fisken tål en del. Hur som helst: om du får en fisk som du måste släppa tillbaka (gädda och abborre under förbudstiden, till exempel) eller en annan om du vill släppa tillbaka: så hantera den försiktigt och rätt. Ingen av oss gör rätt hela tiden, men vi kan alla försöka tänka efter lite extra. Och just det: ät en och annan fisk också. Det är gott och nyttigt. :-)

En helt annan kust

Hallå i stugan. Artrikedomen är större, temperaturen något helt annat och dessutom verkar faktiskt fiskeförvaltningen vara genomtänkt och långsiktig. När dessutom mat och dryck smakar förträffligt till en ganska överkomlig slant är det kanske inte överraskande att man knappast längtar till snöslasket. Men inget varar för evigt. Speciellt inte små semestrar. Så snart står jag där i fleecebibs, tjockmössa och vadardräkt igen. Så det så. 

Ja, den här typen av gaffning är inget jag sysslar med så ofta.
Men kaptenen skulle ha mat och matrosen var hård och effektiv. 

Inte så sockersöt, men kanske vacker på sitt sätt.
Fisken alltså. Resten lämnar vi utan anmärkning.

Hårdare än väntat - och något oväntat

Det är tur att det inte lockar alltför mycket. Eller, rättning mittåt: det lockar alltid att fiska. Och jag smiter ut så fort jag kan och hinner. Fast i ärlighetens namn har gråvädret, med någon enstaka minusgrad, inte gjort att fiskefrekvensen ökat, vilket passar mig bra i tider av mycket jobb. Men Josef kommer hem från värmen och är sugen på en tur. Ena dagen har jag musik på schemat. Då hugger det bra. Nästa dag har jag tid. Då är lågvattnet värre än någonsin. Vinden är hårdare än vädertjänsterna lovat. Mycket värre. 

Vi gör så gott vi kan. Men det gör inte fisken. Tvärsegt, dött och hårt. Fingrarna är som stela pinnar efter en kvart, och då spinnfiskar jag. Josef sveper fluglinan i motvinden så det svischar i luften och bränner i händerna, får man förmoda. Nej, det vill sig inte på något av de ställen vi hinner känna på. 1,2 grader i vattnet, mindre i luften och havsvattnet utspolat så att strandstenarna ligger där som torkade kadaver. 

Bättre var det häromdagen, då jag smet ut två fina eftermiddagstimmar och krokade en fin rackare, som for som en furie längs en djupkant. Jag släppte tillbaka den och gjorde ett nytt kast, då ännu en fisk högg, fast den släppte blixtrande fort. Därefter en ny krokad och återutsatt fisk efter ett par kast ytterligare. Det är så det är med det lynniga kustfisket. Ena dagen omöjligt, nästa obegripligt lätt. 

Överraskande är fisket också. För en liten tid sedan hörde en man av sig till mig. Han hade fått en konstig fisk i ett nät. "En gigantisk id", trodde han. Men när jag hörde att vikten var knappa sju kilo kunde jag utesluta den arten. Möjligen karp, resonerade jag utifrån hans beskrivning. När en bild dök upp i telefonen visade det sig att det var något helt annat: en förrymd gräskarp, som trots allt verkat klara sig bra i brackvattnet, för konditionen vittnade om att den varit vid full vigör så länge den levde. Tyvärr klarade den naturligtvis inte vistelsen i nätet. Men man skulle gärna intervjua den fisken och hört mer om varifrån den kommit, hur och när. Och vad äter den i havet? Ålgräs? Späda tångplantor? Vem vet? Under sker ofta. Rapportera gärna om du är med om något liknande eller annat kul i fiskets värld.  

Åtta nödvändiga kast

Hela helgen är uppbokad. Dessutom verkar vinterväglaget fortsätta. Mitt mellan två stabila, omutliga högar av jobb finner jag mig själv i färd med att kliva i vadarbyxorna. Solen kastar ett vårvintervarmt sken över rimfrosten. I skuggan är det iskallt, på solsidan droppar det så sakta. Jag hyllar nattens pudersnö. Den visar att ingen har gått där jag går. Ofiskade vatten känns alltid bra, även om förnuftet säger att det är trams. Du kan komma tio minuter efter att någon lämnat ett område och ha tokbra fiske, eller gå ensam och nöta en hel dag utan att se en fena.

Jag gör ett kast utåt, ett åt sidan. Ingenting. Ett till och då händer det. En liten sprallig öring hugger och får snart simma tillbaka, utan att nudda luften. Jag kastar mot samma fläck och ännu en öring hugger direkt. Inga tveksamheter, trots att vattnet håller en temperatur om 1,9 grader.
Därefter nöter jag vidare längs en lång, fin kant, utan att ha tillstymmelse till kontakt eller aning om fisk. Tomt. Tvärdött. 

Kenny ansluter, fiskesugen som alltid, med roliga liknelser rasande ur munnen och goda kakor i bagaget. Som vanligt. Vi drar vidare. Kenny överraskar med att bara beväpna sig med flugspöt.
- Det får bära eller brista. Det blir bara fluga idag. Visa barmhärtighet, ber han.
Jag lovar inget.

Den konstiga historien upprepar sig. Jag får en god aning, kliver i vattnet och gör ett kast, två kast och på tredje hugger en liten blank rackare. Den tar så nära att Kenny skulle kunna meta upp den med flugstången. Efter ett kast utan fisk upprepar jag bravaden. En fisk följer och tar betet lodrätt under spötoppen. Jag ger den löslina och den sticker direkt ut och upp. Mellan mig och Kenny skuttar en silvrig tjockis omkring innan den tröttnar och jag kan befria den. Ingen av oss orkar gräva fram kameran nu heller. Låt gå. Den är dryga halvmeter och störst idag. Inga bjässar, således. Men ändå. Termometern visar 1,3 grader. Knappt isfritt.  

Med kalla fötter är det skönt att kliva upp och leka med kameran en stund. Jag hittar ett övergivet drag i en tångruska. Fram- och bakdelen är bortrostade, men själva kroppen är intakt. Vi drar oss tillbaka mot bilen och en fikastund. Ibland behövs det bara sisådär åtta kast. Alla andra är överflödiga. Problemet är bara att man aldrig vet var och när de där kasten ska sättas in, så man gör några hundra resultatlösa. Men meningslösa är de aldrig. De skapar ro i kroppen och har alla potentialen att bli ett av de viktiga. 

Kalas på kusten

Visst är det aningen bistert. Ett iskallt regn drar förbi på tvären och vinden är elak. Kenny rattar bilen medan vi babblar om gamla fiskeupplevelser. Vi vadar så småningom ut på ganska orörd mark, får vattenkontakt och nöter på. Grundvattnet är tätprickigt av gammarus - ni vet, de där små räksläktingarna som så många fiskar och djur tycker om att knapra för proteinets skull. Tången vajar och ser frisk ut. Men det är ingen hemma här i det stilla lågvattnet.

Vem har sagt att en fisketur måste vara armod, umbäranden och spartanskt utomhuskäk? Kenny rumsterar runt med några burkar som han placerar på biltaket. Fikastunden stundar. Baske mig, har karln inte utrustat sig med en liten tesil och florsocker?! Ute i den karga vildmarken sitter han faktiskt och pudrar hembakade semlor till fulländning. Urgoda semlor - i perfekt portionsstorlek. Världsklass.

Jag har en idé om ett nytt ställe. Sträckan ser lite mer lovande ut och vi är styrkta av hopp, semlor och gamla rövarhistorier. Jag tar högra flanken, Kenny vandrar i motsatt riktning. Vi ska mötas i mitten. Jag är lockad att gå åt hans håll, för där ser det mycket hetare ut. Och det är det också. Men jag håller fast vid planen. Vi betar av större yta så här. Efter ett par hundra kast, eller så, har jag haft ett par små stötar som inte resulterat i mer än aningen högre puls. Kenny har däremot viftat med armarna och signalerar tydligt att något händer. Han står kvar på samma fläck. När jag närmar mig förstår jag varför. Oj, så perfekt det ser ut här, bakom de brytande vågorna. En flock havsöringar har samlats upp här och haft rena rama kalaset framför Kennys fötter. Han står i smörgåsbordet och har landat två och haft fler på gång. En får bli mat. Men, när jag anländer är huggsexan borta och förbi.

På sista stället är solen framme samtidigt som något stickande snöregn. Det ömmar i skinnet, svider i ögonen och är alldeles härligt. Ute bland några större stenar landar jag en liten rackare, tappar en och ser att min kamrat också hittar något. En öring, modell grande, vänder vid hans fötter. Vi avslutar dagen med en semla till. Kylan är på väg tillbaka, men vi tog tillfället i akt. Gott nog. 

En påminnelse. Under rubriken "illa dold marknadsföring" påminner jag om att du kan rösta på din favorit bland de som blivit nominerade till "Sveriges bästa fiskeblogg 2012". Skulle mina samlade berättelser, foton och avtryck falla dig i smaken så är det bara att rösta här:
http://www.fisheco.se/sportfiskeblogg-2012/?blogg=nickas-fiskeblogg

Gillar du någon annan, så rösta då för böveln på den. Rätt ska vara rätt. :)

Plötsligt händer det - igen

Direkt sätter den fart. Stark i det iskalla vattnet. Jag har mina aningar ganska omgående. Något är ordentligt lurt med den här fisken. Men, vänta. Låt mig rekapitulera.
Debatt i all ära. En tur till kusten är vad som får mig i balans. 

Termometern kämpar sig över den där omutliga nollan. Segt, knappt, men tydligt. Det är lågvatten av värsta slaget. Gulnande is täcker stranden och de partier där jag ofta plaskar runt och hoppas på utdelning. Men nu är det knappt vatten vid stenarna jag brukar försöka pricka med hyfsat långa kast. Nu får jag istället roa mig med att traska ut dit och kasta över nya vattenarealer. Små vågor rullar in och det finns hopp i luften, eller i vattnet snarare. 

Ingenting på första stället, så jag förflyttar mig. Hittar inget som ger mig rätt känsla, så jag tar lite käk och tänker till. Ny plats och där sitter den. Men lika glad som jag blir när jag ser den superblanka skapelsen, lika övertygad är jag om att den måste få leva. Vild, som stöpt ur urmodellen för gotländsk superöring och kanske två och ett halvt kilo tung. Den får simma ut igen. Jag käkar hellre en odlad, tänker jag, även om det kanske inte är sannolikt att en sådan hugger just idag. Men, på nästan samma fläck hugger det igen. Jag ser en sprattlig och rullande fisk visa sin silvervita  skepnad och jag släpper lite på slirbromsen. Men, icke. Den ger sig av. 
Temperaturen är bara en och en halv grad i vattnet. Fötterna domnar, men jag måste testa en liten fläck till. Och där händer det. Igen. Efter ett bestämt hugg drar fisken iväg i rasande fart, längs med stranden. Jag anar att det är något skumt. Inga klassiska öringsrullningar, mer hyperfart och paniktempo. Det är en oviss kamp, men till slut visar sig mina grejor segra över den här kompakta krigaren. 

Och - baske mig. De violetta stråken syns på långt håll. Känslan var riktig. Jag anade det  ... Jag verkar vara inne i ett regnbågsstim. Ytterligare en grym, förvildad regnbåge från Östersjöns bitande vintervatten har hittat mitt bete. Den här gången en hona på dryga fyra kilo. Där har vi matfisken. Och där har vi den behagliga känslan i kroppen som gör att kontorets väggar inte längre kryper sig närmare. Ro. Och behaglig upprymdhet. 

Debatt: när bägaren rinner över

Vad är en öring värd? Hur mycket är ideellt arbete, enträgna försök och starka förhoppningar om en bra framtid värt? Jag vet att det inte finns några riktigt bra svar. Jag vet att saken är komplicerad. Men jag vet också att jag mellan varven är så innerligt trött och ledsen på att det fiskevårdsarbete många av oss bedriver viftas bort som flugor av dem som inte bryr sig. Jag vet att jag måsta säga något om det hela.Tankarna nedan är delvis mina, delvis synpunkter från er - mina bloggföljare. 


Ett nytt exempel, som fick bägaren att rinna över just nu: 
I dag upptäckte jag att en bekant lagt ut en bild på sju döda öringar. Alla fångade på nät. Texten till bilden förkunnade att nätfiskaren bakom fångsten minsann hade så bra fiske att denne slängde i näten dagen efter. Ytterligare fem öringar fick plikta med sitt liv. Inalles alltså ett helt dussin öringar på två dagar. 
Förutom att uttaget är på tok för stort, är det problematiskt att ett antal människor, däribland vår landshövding, visar tummen upp. Problem. Stort problem. 

För det visar att vi ännu idag, år 2013, tvingas slåss mot den gamla sanningen att en död fisk är en bra fisk. Trots larmrapporter om döda hav, utfiskning och miljöförstöring. Är det inte konstigt att det aldrig vänder.

Det handlar inte om att fördöma någon enskilds människas val av sysselsättning. Det här är en fråga om allmänt förnuft och omtanke − att tänka utanför sin egen lilla sfär. 
Jag förenklar ytterligare ett snäpp: tänk om alla, oavsett om vi vore nätfiskare eller spöfiskare, skulle plocka upp tolv öringar på två dagars fiske. Även om vi inte fiskar så ofta, hävdar att vi är fler som delar på fångsten, eller har andra argument som ska rättfärdiga det hela, så är matematiken busenkel. Det är på tok för mycket fisk. De vilda, vackra, gotländska öringarna skulle helt enkelt ta slut om alla gjorde så. Alltså ska ingen göra så. 

Vi ska fortsätta att fånga en och annan fisk och äta upp den, men vi ska, förbaske mig, lära oss att hushålla med naturens resurser, visa respekt för människor i vår närhet och skaffa oss kunskap om det ekologiska samspelet − annars har vi inte ute i naturen att göra. Det är en plikt att bry sig om den natur vi använder för att roa oss i. Rader av döda öringar (oavsett om de är fångade på spö eller nät) är en bild från det förflutna. Vi borde veta bättre. 

Så här ska det se ut. Även långt in i framtiden. Fler borde se det här och lägga ihop ett och ett. 

Så, vad gör vi? Jo, fortsätter att informera, berätta, prata och upplysa alla som inte har insett hur allt hänger samman. Man kan inte tvinga alla till fiskevårdsarbete eller till stilla kontemplation vid en lekå, för att de ska bli upplysta och omvända. Men det finns stunder då jag drömmer om att det gick att göra så. För det bästa sättet att få färre fiender är ju att göra dem till vänner. Egentligen vill de flesta av oss samma sak: vi vill vistas i den vackra naturen, krydda med spänning och då och då fixa en matbit. Kan vi bara komma ihåg det så finns det hopp. 

Så, en gammal sensmoral får avsluta den här debatten: ta inte upp mer fisk än du behöver till middag, eller möjligen ett par middagar. Bunkra inte upp fisk och sätt varsamt tillbaka annan fisk. 
Får du för många i ett nät, så släng för guds skull inte i nätet dagen efter igen! Har du fångat en öring med spö och slagit ihjäl den behöver du inte slå ihjäl fler. De behövs där ute, öringarna. Vett och sans åt alla. Nu!

 

Utan kaffe i vinterpoesin

Inte ens tid för att ta med kaffe idag. Fotouppdrag, ungefär en miljon texter och en hel del musik står på agendan. Men, det här är ingen klagosång. Jag har ändå både ork och tid att smita ner till kusten en timme. Klart man springer på Kenny & Jocke - som inte heller har vett att hålla sig hemma. 

Den lilla öringen som fastnar på mitt drag är slö som en plastpåse. En enliters. En slö enliterspåse. Off you go. Längre norrut gör jag ett försök bland fina vågsvall och ett vatten så klart att kranvattnet framstår som halvgrumligt. Svanarnas långa halsar glänser då de betar på grundvattnet och solskivan tittar fram. De båda fiskekamraterna försvinner som siluetter i en snöby, när jag lämnar walkover för resten av eftermiddagen. 

Det blir en snabb kamerasession, som stillsam fiskepoesi innan de stelfrusna vadarna krängs av och färden mot kaffeslurken tar sin början. Givetvis missar jag roliga äventyr som pågår på annat håll längs hemmakusten. Men man kan inte vara överallt. Dessutom behöver spööglorna tinas upp.

Gott nytt fiskeår

Jag vill passa på att önska ett gott nytt 2013. I skrivande stund är det hektiskt med repetitioner, diverse jobb och en del annat bus. Men, givetvis smiter jag ut till kusten då och då, eller sitter och planerar fiskeräder. Men uppdateringarna här på bloggen är lite glesa, vilket jag ber om viss förståelse för. Jag återkommer inom kort. Vi hörs. 

En mäktig kamp

Det friskar i ordentligt och vägen ner mot vattnet är såphal. Och vågorna. Det kommer inte att gå att ta sig ut särskilt långt, inser jag. Som en liten ritual tar jag en kopp java i skydd av träden innan jag släntrar ner i ett grönaktigt hav. 

Ute i vågorna studsar betet nästan på ytan av kraften. Strax innanför är det strömt, turbulent, tufft. Jag vadar längs med stranden. Jag tycker mig se ett par fiskare i vattnet, någon kilometer bort. Men när regnet lättar konstaterar jag att det bara är svanar och stenar. Fullt förståeligt. Det här är inte något mysväder. 

Virveln är tydlig. Det är fisk efter. Nu är jag på helspänn. Efter betet kommer en stor skugga, ända in till spöspetsen. Det är nu det svåra valet kommer. På några ynka hundradelssekunder far beslutsalternativen genom hjärnan. Antingen snabbt kasta ut igen och få bättre slagläge på fisken eller chansa på ett sista vevstopp och hoppas att det går att kroka en eventuellt huggande firre på så kort lina. Tveksamheten avgör, mer eller mindre automatiskt. Betet dinglar ner i vågskummet och en lång fisk kastar sig över det och rusar iväg. Spöt uppåt/bakåt och tummen på spolen. Nitar jag den? Den rusar hårt in mot stenarna, men släpper. Var det verkligen en lekfärgad fisk, som jag gissade först. Jag såg egentligen bara en mörk rygg. Men den betedde sig märkligt. Omöjligt att veta. 

Jag betar av ett par hundra meter utan att känna eller se något mer i fiskväg. Men "konstigt" och "oväntat" är ord som så ofta passar in i fiskets värld. När jag bestämt att gå i land tar jag ett kast rakt inåt. Smack! En blank öring ruskar runt i ytan och ser till att mitt blodtryck höjs. Men inte heller den vill vara med särskilt länge. Men nu är jag definitivt på krigsstigen. Ge aldrig upp, ekar i mitt huvud.

Tillbaka där allt började kastar jag ut mot en stor sten och blir så där härligt segerviss. Och jajjemen. Hugget är tungt, vågorna mäktiga. Snart inser jag att även fisken är mäktig. Den tar lina och utnyttjar den svaga strömmen på grundvattnet. Den ger mig allt den har och jag  är konfunderad. En besa, tänker jag först. Men den rullar inte segt i ytan, den är på tok för stark för att vara utlekt. Och inte ser jag något silver blänka i böljan. Förklaringen kommer efter en bra stund, då jag ensam i kulingbyarna skattar och våndas om vartannat, med mitt spö djupt bockat och satt under presss.

Det är en regnbåge av kolossalformat. Inga trasiga fenor, ingen missformad kropp, utan en stadig hanne i lekdräkt, med spolformad kropp och muskler som dallrar. 

Den förtjänar nästan sitt liv som rymling där ute i havet, men faktum är att den inte hör hemma här. Och den ska inte få chansen att kliva upp i våra åar och spoliera öringsleken. Men en eloge får den. Vilken kamp. Vilken fisk. Mäktiga 82 centimeter regnbåge, vild som Östersjön själv. Den öring jag senare landar och släpper åter bleknar på något sätt. Mäktigt, var ordet. 

Under tiden, utan förväntan

Julmaten ligger som en tung hinna över det grådassiga landskapet.Det är en annan värld här ute. Långt från värme, ljus, sprakande brasor och muntra klirr i glasen. Här råder tystnad, eller på sin höjd brus från ett gråkallt hav. Lika mycket tradition som sillen, skinkan och julmusten, är mina räder till kusten i helgtiderna. Jag välkomnar mildvädret. Ärligt talat tycker jag att det är skönt. Vinter är vackert, ett tag. Sen ledsnar jag på att skrapa bilrutor, skotta snö och längta efter spöringar som inte fryser till.

Men var är vattnet? Det hittills rådande väderläget under vintern har knuffat bort mitt hav. Jag sätter ner vadarkängorna på torra platser som annars brukar vara vågskvalp. Det vet vi alla som knatar runt med spö i näven - det här är inga lätta förhållanden. Några veckors istid bidrar ju inte heller särskilt positivt. Och snart konstaterar jag att virvlar, eller lojt följande öringar, verkar vara dagens långsamma melodi. 

Nytt ställe, men ingen direkt bättring på fronten. Små puffar långt ut i kasten, men inte skuggan av fisk inne vid de vajande tångruskorna. Märkligt. De måste väl ändå ...  
Ett kraftigare hugg, när jag kastar snett inåt, över kanske fyra decimeters vatten, och en liten sprattlig öring på runt halvmetern kastar sig åt ena hållet, så att draget åker åt andra. Nu är händerna varma och sinnet ljust. Det går att få dem att bita. Nya kast längs med vågkanter och stensamlingar, andra försök mot sprickor och djuphål och snart sitter den där. Inte stor, men uppskattad. För en sådan här dag är förväntningarna lågt ställda. En snabbräd till kusten så att julmaten sjunker undan, i väntan på att vattnet ska stiga igen. Perfekt.

Krispiga steg mot ljuset

Iskylan nästan övermannar oss. Men Kenny har några sköna fiskehistorier på lut, som ventileras i bilen. Vi håller modet uppe och traskar ut med ångande hjässor och ljumma tår. De sistnämnda blir lite varmare till en början, efter några hundra meter längs havet. Men så fort vi kliver ut i krasande kristallsörja kyls de ner. Effektivt. Lika effektivt som den stilla, permafrostkalla natten innan. Fel dag att leta plusgrader i vattnet. Vi hittar en. En grad i vattnet, utanför den långa bården av halvfryst brackvatten. 

Nä, det blir en lång väg tillbaka, genom snö, is, sörja, gyttja, över stenar, drivor och några nedfallna trädgrenar. Vid bilen är det påfyllning av energisreserverna. Och baske mig. Skådar vi inte några små, nätta vågor och öppet vatten? Inte är det mindre iskallt, men det dröjer inte länge förrän Kenny får en liten silverpil. En större följer efter och snart får jag ett par små rappa rackare. I den här temperaturen krokar vi av dem illa kvickt och bemödar oss inte med att leta efter kamera. Nä, det får räcka. Ett sista ställe ger bara vackra vyer och ännu kallare tår.