En riktig öringstjuv uppenbarar sig. Nej, det är ingen stor, skön gädda - som gärna kan få äta en och annan öring - utan en annan av havets toppredatorer som hittar en lämplig matbit. En säl. En hungrig säl har just snuvat Peter H på en fin blänkare som han krokat i försommaraftonen. 50 meter lina lär den ha dragit ut innan en upphetsad Peter fick sitt bete tillbaka. Men fisken blev förstås middag till den morrhårsförsedda opportunisten. Dramatik på hög nivå.
Växlande är ordet. Från svenska Ostkustens gäddäventyr till sommarförhoppningar med sutargrejorna. Ena stunden önskar jag mig lite kyla och vind för att få igång gäddorna. Visst går det att gneta upp några hyfsade rovfiskar, men det kräver lite trixande och inte så lite envishet.
Tvärtom är det när jag avnjuter ett par kvällar i karpstolen för att meta sutare. Vinden lägger sig inte ens när solen försvunnit i väster. Kylan är påtaglig och flötestoppens lysstav dyker i små vågor. I kortare stunder myser jag med kaffekoppen, eller tampas med starka, buttra och resolut kämpande sutare. I andra, mindre enkla stunder byter jag flöte, blyar ner betet i bottenslammet, eller går över till feedermete och drömmer om det vädret jag inte alls skulle haft någon dag tidigare. Fiske är dramtiskt. Och oförutsägbart - som tur är.
Nu är de här. Silverpilarna from hell, eller ett fiskeglädjens budskap - det beror på vem du frågar. Men näbbgäddorna är definitivt här och härjar runt vår kust. De frossar gärna på tobisen, som syns överallt, så släng gärna ut något långsmalt och silvrigt om du vill kroka en eller annan näbbis. Eller släng ut vad som helst. Oftast är de inte kräsna. Ett långkastande drag som tål högt tempo bara.
Däremot kan de vara mer än luriga att kroka och få att hänga med. Längs ner ser du en bild på mitt stående tips: en ganska grov nylontafs på några centimeter mellan draget och en sylvass kemslipad krok i storlek 6, 8 eller 10. Nylonlinan kan gärna vara 0,45-0,60 millimeter. Den ska tåla näbbgäddans vassa och raspiga näbb och dessutom tycker jag att en stelare (rakare) tafs krokar bättre. Någon annan tycker säkert helt annorlunda. Fiska gärna i anslutning till sandområden där tångflader breder ut sig. Och fiska snabbt, använd polariserande glasögon och håll utkik. Du kommer att se dem.
Många gånger bär det emot att lämna hemmalandskapet. Försoffad? Rädd för förändringar? Bah! Det är ju bara så många fiskeplaner som ligger på hög och inväntar klartecken. Men när det lockas med tunga beten och ännu tyngre gäddor i ett vatten någonstans, inte så vansinnigt långt borta, så ger jag mig iväg. Termosen bredfylld, bilen likaså. Jag har spön och beten för alla upptänkliga situationer: djupt, grunt, snabbt, långsamt. Små beten, stora beten och beten i alla upptänkliga färger och former. Tång, vågsäck, avkrokningsmatta, extrakrokar i parti och minut ... Jag har nog allt jag kan tänkas behöva. Jag saknar bara vaccinationen mot stiltje och högsommarvärme.
För varmt blir det naturligtvis. Är det inte permafrost så är det tokvärme. Sportfiskarens öde förseglas samma dag som han eller hon verkligen inser att livet ska levas genom att söka fiskkontakt via en lina. Den dagen förbannar också väderguden den stackars fiskaren. Eller så gäller det bara några av oss. Vad vet jag? Alla som fiskat gädda på riktigt vet ju i alla fall vad supersommarväder brukar innebära. Locket på. De annars så bitska, rappa och huggvilliga efterleksfiskarna är plötsligt helt omutliga. Eller nästan. Några gäddrackare lurar vi upp. Och färg på näsan och kortbrallebenen får vi. Inte nog med det. Att fiska är vansinnigt roligt. Att fiska gädda är makalöst roligt. Det är bara det att just de här dagarna hade passat bättre för matchspö, flötestoppar, mäsk och helt andra arter än den underbart arga gäddan... Aldrig är man nöjd, va?
Det är den där tiden då jag vacklar igen. Det är ännu så pass kyligt i vattnet att öringsfisket är något värt namnet. Men luften börjar bli så varmt att jag finner det ganska löjligt att knalla runt i vadare och leka kusträv. Det finns bättre fiske att syssla med i det här jolmiga vädret. Men när vinden för med sig sval Östersjöluft in över stränderna får jag förnyad kraft. Tobisjagande öringar som hugger hårt och bestämt lockar mig. Men jag möts av svårtrugade och tveksamma fiskar. Typiskt. Jag skulle ha satsat på något annat, som jag anade. fastefter lite trixande och high speed fishing med en vit Bornholmerpilen blir det silver ovan ytan igen. Den hoppar och far. Ja, en hoppar av, en annan följer med. Jag försöker göra processen kort och knäpper någon bild innan den får friheten tillbaka. Den sprätter vatten på mig som tack. Kallt vatten. Kölddimman som dånar in mellan varven lägger locket på och jag får fundera ut nya fiskeplaner.
Perfekt. Äntligen. Årets varmaste dag, vindar som mojnar mot kvällen. Det finns ingenting som får mig att välja öringarna nu. Nu väntar den urstarka, finurliga och kompakta fisken med den truliga uppsynen. Sutaren. Den riktiga metevårens ankomst. Jag rotar tag i ett par spön för ändamålet, håv, karpstol, mäsk och diverse beten. Vid en stillnande vattenspegel häller jag upp kaffet och låter mäskdoften ta mig till den där zonen av nostalgi, spänning och fokus. Snart sticker en liten röd flötestopp upp där ute, omärkligt vajande. Ensam i tystnaden igen. Tid för filosofi, koncentration och ren och skär avslappning.
Dagen är mild och metet lockar. Men vinden friskar i och vågorna går ganska grova i havet. Jag kör ett mindre komplicerat fiske med bekymmerslös inställning. I vadarbrallorna, ner till kusten. Kasta. hade temperaturen varit högre i vattnet och luften hade det här inte hänt, men som det ser ut just nu får öringarna frestas någon gång till innan allt annat fiske tar överhanden.
Redan de första vågorna som kastar sig mot mig lyckas kila sig in under jacken, över vadarbyxornas kant och ner i benen. Handskarna är dyblöta efter två kast. Vågor har en osviklig förmåga att rulla in med extra kraft när man just letar efter stabilitet, eller försöker kliva upp på en sten. Som i höstens vågspel fajtar jag och kämpar. I en liten djupficka är vattnet lugnare. Varmare. Smack. Ett koncist hugg, snurrningar i ytan. En besa på ett par kilo. Väskan står på stranden, så jag backar och får upp kameran med ena handen. Bilden blir därefter. Nej, nu vill jag ut i vågorna igen, trots att vattnet stänker, fräser, rullar tungt.
Så, inget byte av bete hjälper. Dobb och fluga, då? En kopp kaffe i bilen och språngmarsch tillbaka. Nix. Inget intresse. Nästan uppgivet gör jag en kombination. Kustvobbler och upphängare i form av en märlimitation. Ännu ett par fiskar följer efter, i vilket tempo och med vilken teknik jag än använder. Ett svepande kast så långt jag förmår och efter tre-fyra vevtag smäller det till. En blank havsöring sticker till väders i fyra akrobatiska hopp på raken. Jag försöker se om det är flugan eller draget som sitter förankrad i munnen på den, men jag kan inte avgöra det. Den rusar och hoppar en gång till. Borta!
Solen har gått ner och det börjar bli svårt att orientera sig på hala stenar, bland svåra vågor. Frustrationen blandas med bubblande skratt. Kanske borde jag vara uppgiven och känna mig tillintetgjord, men jag är mest fylld av glädje och vördnad. Så här många stora öringar vet jag inte om jag någonsin sett på en och samma gång. Det är få förunnat att få vara med om det här. Jag är tacksam över att få lägga den här makalösa upplevelsen till erfarenhetsbanken. Nu finns det en svår kod att knäcka. Hur hittar jag dem igen? Och hur ska jag få dem att göra mer än att retsamt nafsa och följa efter? Och när ska det bli ett vettigt meteväder?
Mitt i eländet måste vi lätta upp med nyheter som nästan är sagor. Jag har fått en del påtryckningar från folk som vill veta om det verkligen har hänt? Finns det någon sanning i att en havsöring på nästan åtta kilo, dessutom blank, har fångats på kusten tidigare i år. Jo. Det stämmer.
Den lycklige fångtsmannen heter Bosse Brus och lyckades knipa ett vidunder till öring på 7 945 gram och 86 centimeter. Det hela skedde för ett antal veckor sedan.
Så det är bara att buga, gratulera och inse att den minimala sannolikheten att få vara med om något liknande nu minskat till närapå nollnivå. Åttakilosöringar från modern tid, vägda på kontrollerade vågar, är nämligen försvinnande få ...
Jag mår nästan fysiskt illa. Jag tycker inte om att behöva ta till med krafttryck och elaka ramsor. Men just nu är jag uppgiven och framför allt arg. Heligt förbannad. På ett av våra kända lekområden för gädda ligger precis det som inte ska ligga där. Gäddhuvuden i parti och minut, några slamsor av stjärtar och en och annan liten mager gäddstackare som torkat ihop efter döden. En samvetslös idiot har farit fram och lämnat sina slaktrester till fåglarna och allmän åskådan.
Hur många fel kan en människa ha på en och samma gång? Den här (eller de här) förövaren (förövarna) har:
1. slaktat gädda under lekperioden, som också är förbudstid,
2. tagit livet av gäddor som är en bra bit över maximimåttet 75 cm - det ser jag av huvudens och stjärtarnas storlek -
3. avlivat några fiskar som är åt andra hållet - under de 40 lagstadgade centimetrarna.
4. Och slutligen avlivat betydligt fler än tre gäddor, som ju är maximiuttaget i Österjsön (under tillåten tid). Om de nu tagits upp inom samma dygn.
Jag är så oerhört besviken. Allt det som de flesta av oss respekterar, många kämpar för och några få lägger ner en ofattbar massa energi på att åstadkomma - det kan en imbecill egoist rasera på någon timme. Får jag se en människa med spö i näven i det här området är jag rädd att jag kommer dra blod över mitt arma jag...
Nu vädjar jag till dig där ute: Ser du någon som fiskar i gäddområden - upplys personen om förbudet. Lyssnar han inte: ring Kustbevakningen eller Länsstyrelsen för att få tag i fisketillsyningsmännen. Hör du talas om någon korkskalle som äter gäddqueneller så han storknar just nu, eller säljer gäddfiléer till någon mindre nogräknad krögare så tipsa mig. Någon som skryter om gäddfiske? Tipsa mig omgående.
Jag kommer gräva djupt i det här. Det lovar jag. För nu räcker det! Galningarna ska bort från vattnet och fiskarna.
Vi drar rejält på redan breda leenden när vi kommer till nästa tomma ställe. Inte en fiskare så långt ögat når. Kusten är vår och vårvädret så behagligt att det lockar att lägga sig raklång i grusslänten. Men havet lockar också. Vi fiskar parallellt längs ett intressant ställe och jag har tydligen turen på min sida. Ett kast längs med en liten djupficka resulterar i ett härligt tunggung. Tre-fyra snabba hopp får spöt att svaja av och an. Den här gången är det inget gråaktigt över sidoblänket i vårsolen. Blänkare. Stark som en arbetshäst och pigg som en nyanländ lärka. När den till slut kommer närmare ser vi att den är odlad.
