Så många, så svåra, så stora

Dagen är mild och metet lockar. Men vinden friskar i och vågorna går ganska grova i havet. Jag kör ett mindre komplicerat fiske med bekymmerslös inställning. I vadarbrallorna, ner till kusten. Kasta. hade temperaturen varit högre i vattnet och luften hade det här inte hänt, men som det ser ut just nu får öringarna frestas någon gång till innan allt annat fiske tar överhanden.

Redan de första vågorna som kastar sig mot mig lyckas kila sig in under jacken, över vadarbyxornas kant och ner i benen. Handskarna är dyblöta efter två kast. Vågor har en osviklig förmåga att rulla in med extra kraft när man just letar efter stabilitet, eller försöker kliva upp på en sten. Som i höstens vågspel fajtar jag och kämpar. I en liten djupficka är vattnet lugnare. Varmare. Smack. Ett koncist hugg, snurrningar i ytan. En besa på ett par kilo. Väskan står på stranden, så jag backar och får upp kameran med ena handen. Bilden blir därefter. Nej, nu vill jag ut i vågorna igen, trots att vattnet stänker, fräser, rullar tungt.

Ett sjätte sinne drar mig vidare. Mot större vågor. Jag bara vet att det går fisk där ute. Tång och sten skrapar mot draget. Förbaskat. Jag vevar på och tänker kontrollera kroken. Men vänta ...Hur dum får man vara? Fyra stora öringar kommer efter och vänder lojt utåt. Nytt kast åt samma håll, jag trixar, knycker, stoppar och känner små, små stötar. Ytterligare två öringar följer. Jag brukar akta mig för att låta som Strofiskarvalsen. Men det är två superfiskar, en är enorm. Blanka och feta. Jag kastar i motsatt riktning längs stranden. I samma stund som jag följer mitt betes väg mot nedslag vänder en våg över. Inne i själva vågen pilar två-tre öringar fram, som delfiner. Sidorna stänker silver i det låga solljuset. Vad är det här? Jag ropar rätt ut. Fånigt. Jag är ju ensam här. Benen darrar en aning. För första gången på väldigt länge har jag fiskefrossa. Jag gör något jag inte brukar: jag byter bete febrilt, testar allt. Stort, smått, lagom, långsamt, snabbare, knyckigt, ytligt, djupare. Resultatet är detsamma: ointresse, eller ett lojt följande och puffande. Stora. Blanka. Feta. Vad äter de?

Så, inget byte av bete hjälper. Dobb och fluga, då? En kopp kaffe i bilen och språngmarsch tillbaka. Nix. Inget intresse. Nästan uppgivet gör jag en kombination. Kustvobbler och upphängare i form av en märlimitation. Ännu ett par fiskar följer efter, i vilket tempo och med vilken teknik jag än använder. Ett svepande kast så långt jag förmår och efter tre-fyra vevtag smäller det till. En blank havsöring sticker till väders i fyra akrobatiska hopp på raken. Jag försöker se om det är flugan eller draget som sitter förankrad i munnen på den, men jag kan inte avgöra det. Den rusar och hoppar en gång till. Borta!

Solen har gått ner och det börjar bli svårt att orientera sig på hala stenar, bland svåra vågor. Frustrationen blandas med bubblande skratt. Kanske borde jag vara uppgiven och känna mig tillintetgjord, men jag är mest fylld av glädje och vördnad. Så här många stora öringar vet jag inte om jag någonsin sett på en och samma gång. Det är  få förunnat att få vara med om det här. Jag är tacksam över att få lägga den här makalösa upplevelsen till erfarenhetsbanken.  Nu finns det en svår kod att knäcka. Hur hittar jag dem igen? Och hur ska jag få dem att göra mer än att retsamt nafsa och följa efter? Och när ska det bli ett vettigt meteväder?