Regnskurarnas leende

Perfekt. Äntligen. Årets varmaste dag, vindar som mojnar mot kvällen. Det finns ingenting som får mig att välja öringarna nu. Nu väntar den urstarka, finurliga och kompakta fisken med den truliga uppsynen. Sutaren. Den riktiga metevårens ankomst. Jag rotar tag i ett par spön för ändamålet, håv, karpstol, mäsk och diverse beten. Vid en stillnande vattenspegel häller jag upp kaffet och låter mäskdoften ta mig till den där zonen av nostalgi, spänning och fokus. Snart sticker en liten röd flötestopp upp där ute, omärkligt vajande. Ensam i tystnaden igen. Tid för filosofi, koncentration och ren och skär avslappning.

 

Men det dröjer inte länge. Snart lyfts flötet försiktigt, snett uppåt. Det handlar bara om någon halvannan centimeter, men jag anar vad det är frågan om. Mothugget resulterar direkt i tunga gungningar. Matchspöts aktion ger nerv och kontroll på samma gång. Det här är riktigt fiske när det är som bäst, tänker jag när den gula fisken med sitt knallröda öga till slut kanar in i håven. Taktik, prylpyssel och spänning. Mete, helt enkelt. När kvällens fjärde regnskur också är den mest massiva ångrar jag bittert att parasollet inte åkte med. Jag lägger av, tillräckligt nöjd efter att ha landat och satt tillbaka ett antal stridbara och vackra sutare. Blöt in på bara skinnet, iförd ett stort fiskarleende, glider jag hemåt i kvällsmörkret.