Öringar i hundväder

Sikten är i stort sett lika med noll. Efter ett par hundra meters promenad och vadande ser jag inte utgångs-punkten. Vore det inte för strandlinjen skulle jag ha svårt att lokalisera mig - eller hitta tillbaka. Men jag vänder mig från blöta tussar som träffar skoningslöst i ansiktet. För ett ögonblick funderar jag på om jag valde rätt. En fika framför brasan kunde ju ha ...

Visst var det där en stöt i draget? Ingen seg tångruska, mer ett blixtsnabbt tecken på intresse från de som simmar här, i knappt tvågradigt vatten. Jag sänker tempot, ökar det igen. En virvel avslöjar vad det är frågan om. Vid nästa vevstopp händer det. Härligt. Där sitter den. Vit och blank som snön och isen på strandens stenar.

Med aningen stela fingrar tar jag mig åter ut i tvärvinden. Inte för att jag egentligen behöver. Men giftet sprider sig i kroppen. Fisket tar tag, håller fast och driver på. När nästa fisk hugger, rusar och släpper har jag inte längre några tankar på iskyla, kulingbyar och snöslask. Fler försiktiga puffar. De är försiktiga, men de finns här, lätt tvekande i vintertemperaturen. Nästa fisk som fastnar skulle ha fått friheten åter. Men kroken har satt sig djupt och rejält. Den blöder ymnigt och jag är långt från land. Jag fumlar i vågorna. Genom snögloppet ser jag att fisken saknar fettfena. Förlåt min tydliga klassindelning. Men nu känns det lite bättre när jag måste ge den nådastöten. Jag drar mig tillbaka.

Färska spår i snön på stranden avslöjar en flanör med hund som måste ha passerat utan att vi la märke till varandra. Vilket hundväder. Varför det nu heter så. Det är snarare öringsväder. Å andra sidan - det är det ju nästan alltid.