Med luft under sulorna

Novemberregnet strilar. Det är en välkommen väta. Havsöringarnas lekbestyr är definitivt i gång och skådespelet bländar. Vissa dagar är det svårt att veta vilket ben man ska stå på. Fiska? Spana på öring med kameran i högsta hugg? Eller kanske bara flanera runt och insupa den här exotiska atmosfären.Så många föraktar november månad. Jag högaktar den. Fantastiska tid. Värre är det med vinter, is och umbäranden, men vi låtsas som om det inte existerar nu.

Men luft under sulorna behöver jag. Ofta. Jag måste rasta mig själv. Det är inte bara fiskeivern som driver och drar. Det är en ständigt närvarande känsla av att jag någonstans tillhör den där naturen. Jag måste ut, bort, se, uppleva, känna och andas.
Nu vankas nya äventyr - i fiskets tecken. Det kommer säkert någon rapport. Innan jag ger mig av är jag på besök hos vännerna på ABU Garcia. Plötsligt är jag i en gigantisk godisbutik för ganska vuxna, men leksugna fisketokar. Undrar om den här rullen skulle passa för mina kusträder. Antagligen finns det bättre lämpade storlekar - även för det fisket som vankas å det snaraste. Time to hit the road! Rapporter kommer. 

Under örnens vingslag

Dimman lättar på vägen ut. I en vind, aningen tuffare än utlovat, som kyler ansiktena, tar vi en kopp kaffe och spejar omkring. Ensamma. Knappt en levande själ. Jo, två havsörnar smyger på sniffhöjd, längs en gammal stenvast. Vi undrar vad de har i kikaren. 
Två sekunder senare lyfter ett par hundra gäss från fältet. De har anat vad som är på gång och örnarna blir utan frukost ett tag till.

Vassvikar, som spränger in i landskapet som stora yxhugg är inget man är bortskämd med på Gotland. Den vass och ag som växer gör det oftast på ankeldjupt vatten, eller på land. Istället har vi en stenig, karg, hård och rå kust. Inte alla lär sig älska den. Men folk som jag, eller Kenny - vi är födda med den här känslan i blodet. Vi växte upp här och återvänder alltid hit. Vissa dagar är det nästan bekvämt att fisket är segt, eller svårt att genomföra i väderförhållanden som styr och ställer. För då kan man hänge sig åt spaning, foto, fika i blåsten och kontemplation. 

Vi stannar upp, förhäxas, njuter, när vi ser ytterligare ett knippe havsörnar dra iväg. tre, fyra, nej fem. Den sista som lyfter är en riktig bjässe, med vit stjärt som är ett flaggspel mot klarblå himmel. Vi sänder några tankar åt alla människor i stugorna som aldrig ser det här. De som lever sitt liv genom Facebook, eller i stadens sus och dus. Ett par doser av det där är också trivsamt. Men att vandra genom livet och aldrig få känna vingslagen av en örn i brackvattnets gränsland, eller plocka en svamp i en mustig skog, är inget annat än en gigantisk förlust. 

Hur som helst. Det här är väl en fiskeblogg? Jodå. Men så mycket mer. Antagligen precis som jag - jag är så mycket mer än en fisketok. Men fisketok är jag. Och när det smäller till i spöt, när en stark fisk vrider sig, eller simmar tillbaka efter att vi sagt hej - då myser jag. När vi hittar några gamla saknade kamrater (av arten Esox lucius) blir det extra skoj. Jag har sagt det förr: gäddan är min speciella älskling, men den har också varit hårt trängd runt ön. Den börjar komma tillbaka på vissa platser, men saknas lika tragiskt på andra. Får du en - släpp den varsamt åter och hör gärna av dig med information om fångsten.

En morgon gryr. Vacker som en septemberdag, men kall så att den faktisk påminner om november. Förresten behöver det inte bli vinter i år. Vi har haft mer än vi behöver de senaste åren, tycker jag. fast lite väta saknas fortfarande. Våra fina havsöringar har börjat sin vandring upp i åarna. Jag får äran att räkna in en stadig hona på 72 centimeter. Nu får vi hoppas att hennes gener lever länge och skapar stadiga arvingar i många år framöver. I skrivande stund är mörkret kompakt, men fiskedrömmarna ljusa och yviga. Så småningom vankas äventyr på annan ort, men det blir nog några besök på hemmakusten innan dess. 

Tack till Kenny & Rickard för fotoassistans. 

Hoppet kommer med regnvattnet

Morgonasfalten är våt. Äntligen. Ett par nätter i rad med regn. Inte mycket, men några millimeter, som fyller på de fuktmättade markerna. De slingrande bäckarna får påfyllning. Samtidigt är havsnivån högre och en bitsk vind trycker in brackvatten mot åmynningarna. Öringarna börjar sin färd. Och jag kan inte hålla mig. Jag smyger försiktigt ner och spanar. Visst kunde man ha använt dagen till fiske, det kan man ju alltid. Men det här går före. Inte minst när jag ser hur hårt havet piskas till grågrönt skum. 

Jag hör om ett stort gäng som verkar ha mycket få bekymmer med tiden. De härjar runt på Gotland med sina spön. I tio dagar. 10! Om man vore ung, fågelfri och hade tid. Fast då hade jag nog åkt till Spanien istället. Eller Karibien. Eller .... Jag avbryts i mina funderingar när en ståtlig havsörn flyger förbi, precis bakom trädtopparna. Den är svår att få med i sökaren och min lins fångar inte den förrän den är lite för långt borta. Men upplevelsen dröjer sig kvar.

Herr Kenny kommer nersmygande bland träden och vi kikar på öringar som tar sig upp på någon ynka decimeters vatten. Några har bråttom och börjar leka på en plats som är ... lite illa vald. Men de är i alla fall här. Ljuset är dåligt nu, vinden röjer upp vattenytan och min tid börjar rinna ut. Vattnet rinner ut i en Östersjö, där det blir allt fler döda bottnar, allt mer övergödning, så många problem. Några kommer vi kunna åtgärda, med andra är det värre. Tänk så mycket vi inte ser, men som ändå existerar. Som tur är ser vi också en hel del som både existerar och frodas.

HJÄLP!
En liten uppmaning. På senare tid har det varit tjuvfiskare i farten i flera av våra åar, samt i förbudszonerna runt åmynningarna i havet. De förstör för alla oss andra och ställer till så mycket mer skada för öringstammen än de antagligen begriper!
Håll gärna lite extra koll och larma polis/kustbevakning om du ser något lurt. Ta eventuella bilnummer, upplys personerna om att de gör fel, men gör inget som du inte har rätt till. Tack.

I vindar och kyla

Nu väntar vi. Vindarna är här. Men regnet, det håller sig retfullt borta. De små bäckarna törstar, landskapet liksom stannar upp och öringarna avvaktar. Men i vissa små rännilar har de tagit sig upp och påbörjat leken. Skådespelet är bakom en ridå, som snart går upp. Snart. 

Dagens kontroll av öringfällan innehåller ännu inga mängder av öringar som tagit sig uppströms i det låga vattnet. Morgonpysslet är snabbt avklarat och vi vänder hemåt, med en kvardröjande doft av vindpinat hav, tång och  ... havsöring. 

Under ett par hektiska arbetstimmar kan jag inte riktigt slå mig fri från den där längtan ut igen. Och snart är jag på kusten. Nu, när temperaturen äntligen är på väg neråt, det mjäkiga eftersommarvädret släpper taget ... det är då jag mår extra bra, ensam mot vågorna och vinden. 

På land, drivor av blåstång.Uppsköljt efter att ha gjort sitt. Kvar i vattnet - friska ruskor som vajar under havets tunga rörelser. Jag letar mig längs kusten efter vatten som har en klarare nyans. Där. Där får det bli. 

Ny lina på rullen. Den rullar ut, medan den lilla Ambassadeuren lågmält ger sitt medgivande. I en timme eller så är jag tyst, koncentrerad och förväntansfull. Men inget gensvar kommer. Jag vandrar vidare och testar både grundare och lite djupare. Ingenting. Vattnet som slår mig i sidan, eller i bröstet är närapå ljummet ännu. Ingen riktigt höstkänsla trots allt, tänker jag. Men, så ... Det drar till och en liten öring hoppar upp och blänker till i dagsljuset. Snart krokar jag försiktigt av den och gör fler kast i samma riktning. Här är de. En fisk i ungefär samma form och viktklass hugger, hoppar och sprattlar. Genom den vattentäta påsen blir mobilbilden suddig, men minnesbilderna starkare. Inte minst av den tomma kusten. Här trivs jag. 

Så mycket mer än fiske

Morgonen är bister, kall och fuktig. Det här är tiden som man väljer, tiden då inställningen leder framåt. Många väljer trötthet och längtan efter nästa sommar. Jag väljer vägen som leder ut. Mot det fria, tysta, öppna, vindpinade, ibland kulna och tuffa. Jag får med mig Kenny. Han är likadan. Det handlar om så mycket mer än bara fisket. 

För några år sedan var jag lika fängslad av fisket, lika besatt av magin vid kust, sjö och hav. Men nu har jag utvecklat ett större lugn där ute. Det är ett oförlåtligt misstag att undlåta sig att stanna upp, ta in, betrakta, koppla samman. Världen finns där ute. Jag vill inte glömma att reflektera, får inte glömma. Kan inte låta bli.   

Tranor i närmast oändligt antal har slagit sig ner på ett fält. Snart lyfter de, försvinner och lämnar landskapet stilla. Vi stannar bilen, tittar länge, andas ut i den svala höstluften. Vi ger oss själva den här tiden, möjligheten. Någon annan kanske rusar mot vattnet för att snabbt kasta ut sitt drag. Vi vet att tiden finns kvar. Vi vet att vi kommer dit. Sen. 

På våren är tofsviporna en budbärare. En början till omstart. Nu tillhör de förtrupperna som ger sig av. Över ett knallblått hav sträcker di iväg, fladdrande, oroliga. Vi följer dem med blicken, tar oss till vattnet och känner spänningen tillta. Dagen är ung, möjligheterna många. Vi går på strövtåg, testar nya platser, undersöker det som de flesta är för lata för att göra. Det är essensen av fisket. Naturupplevelsen, nyupptäckta ytor och överraskningar.

När vi når målet, destinationen innan den lika intressanta hemfärden, så är det nästan bättre än vi tänkt oss. Kaffet på strandkanten, spaningen efter fåglar, fiskar och allt däremellan. Magi. I verkligheten. 

För fyrahundrade gången

Dagarna går och tiden slukas av världsalltet. Gässen sträcker och tofsviporna flockas inför avfärden. Oktobersolen tinar upp den kylslagna morgontimmen, uns för uns. Här ute på kusten stannar tiden ett ögonblick. Den låter omvärlden rusa vidare. Över en fika lägger vi upp en enkel plan. Den handlar om ett stilla och njutbart fiske på folktomma sträckor. När dagen övergår i färgsprakande kvällsljus är vi några erfarenheter rikare, många upplevelser rikare. Så är det alltid efter en dag i verklighetens brackvattensdoftande rum. 

Så olika vi ser på världen, så olika människor värderar och analyserar sin omgivning. Vi traskar runt här för att vi älskar det. För att vi vill ha roligt, men också för att vi verkligen bryr oss om den miljö vi är en del av. Ett havsörnspar i yster dans mnot en klarblå himmel, en jorduggla som förskrämt flyger iväg när vi kommer nära, eller en formation av glittrande strandstenar, uppspolade av en stark, tystlåten kraft. Dessa ting som fascinerar oss. Som ger oss kraft att göra allt det andra i livet. Vi behåller en enstaka matfisk då och så, men vill framför allt låta bli att göra för stora avtryck där vi går. 

En ensam man vandrar ut i havet, för att vittja sitt garn, för att lägga ett annat. Vi delar vattnet, marken och tiden, men kommer från helt olika tidsåldrar. Det är tveksamt om vi ens lever i samma tidsera. 
Ofta talas det om motsättningar, om vem som har rätt, vem som har fel. Ingen är fullkomlig, alla vistas här med den fantastiska rättighet vi har; vår allemansrätt, vårt fria handredskapsfiske, vår mänskliga möjlighet att ta del av det vi lever i och med. Det är också något vackert i den spretiga, skilda synen vi alla har på hur och varför vi ska hantera djuren, växterna och miljön omkring oss. Vi är nog inte ämnade att tycka lika.

Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att vi just därför alltid har ett ansvar. Det vi brukar idag påverkas i morgon, det vi missbrukar i dag förstörs för morgondagen. Det är just här som skiljelinjen går mellan dem som ser naturen som bara en rättighet och oss som också ser skyldigheterna. Bevara, värna, vårda, beskydda. Hur mycket jag än unnar den gamle mannen en fisk eller två till middag så värker mitt hjärta när jag ser hur han kastar den oönskade fisken, död till marken. Visst blir en kråka eller en trut glad, men de stora idarna hade varit ännu mer till gagn för den miljö de kom ifrån - vattnet. Där hör de hemma. Vill han inte äta upp fisken, bör den få simma åter. Simple as that!
Men jag vet också att generationsklyftan och vår olika grad av engagemang för omgivningen gör det omöjligt att föra logiska och rationella resonemang. Vi lämnar mannen, näten och de döda fiskarna och tar del av de brandgult lysande träden i en sjunkande sols strålar. 

För fyrahundrade gången försöker jag försöka hoppas på en bättre framtid för oss alla. Alla.
Och detta, mina vänner, detta var mitt blogginlägg nummer 400. Tiden går. Vi får se hur många inlägg till det blir. 

Metallicgröna expresshugg

Häromdagen hemma. Nu i ett annat familjärt område. Blekinge och gäddfiske är något jag ofta går och suktar efter. Och dessa goda ting i kombination är ofta en fullträff. Skärgårdsmiljö, men inte på det sättet som på många Oskuststräckor, där ytterskärgården ruffa miljö snabbt förbyts till innerskärgårdens djupa vikar med vass och färgat vatten. Här är det lite mer som vi öbor känner igen oss i. Men ändå inte. Tångbeklädda bottnar, storstenar, havsslipade klippor och hård vind som både river och ger liv.

Den här gången blöter jag krokar och beten i delvis nya områden av den här vidsträckta skärgårdskusten. Vi håller oss mitt i vindögat, där nordanvinden rister och drar. Men bakom små kobbar, eller en liten udde som sticker ut, finns lite lugnare vatten. Där navigerar vi fram mellan förrädiska storstenar och nästintill osynliga grundflak. Svårt. Men fullt av gäddor naturligtvis. Här kan de metallicgröna torpederna ligga i bakhåll lite överallt. Och det gör de. Verkligen. 

Efter första dagen är jag aningen mör i axlarna och min inflammerade armmuskel värker. Händerna är såriga efter avkrokningar och gällocksgrepp. Jag är också särdeles lycklig. För, god tillgång på gädda gör mig barnsligt uppspelt och fiskeförhäxad, men jag är också lycklig för miljöns skull. Så här ska ju kustvatten se ut. Tjyvtjockt med rovfiskar som mår förträffligt. En havsörn sveper iväg, en fiskgjuse cirklar över oss redan i hamnen och någon sälsticker upp sin nos lite här och var. Och så dessa hugg! Gäddor som skjuter ut ur tångruskorna i expressfart och får ryggmärgen att klia av välbehag. Gädda. Drottningen!

 

En fena på hemmaplan

Hemma. Hemma är kusten. Mitt element, min hemmaplan. Och när temperaturen äntligen går neråt och vindarna frustar orkar och ids jag ta på mig vadarna. Så länge det är badväder får ni andra hållas med de där fasonerna - då kör jag kortbrallor. Kustfiske med en massa jobbiga plagg är till för ruskväder. Så det så. Visserligen sticker solen fram, men det är riktigt svalt i luften. 

Egentligen är det inte öringarna som är målet med dagen, men på grund av diverse omständigheter är de vad som står till buds. Vi är noga med att inte gulla för länge med dem, eller fiska för länge i området där det uppenbarligen är lekvandrare som går i väntans tider. Väntan på kyla, vatten i åarna och rätt årstid. 

Mr Big Guy är stadig, robust och hård. Han hugger hårt och visar upp ett beteende som passar bra till uppsynen: tjurig, tuff. Någon av fiskarna skulle kanske kunna tas för blank, men vi vet bättre. Det som många kallar "blank" just nu är lekvandrare med svagt utvecklade färger. Men den största skulle nog ingen ta fel på. Och ta en titt på fettfenan. En magnifik, äkta fettfena från en lika äkta, vild öring. Simma åter och leta reda på din å, du vackra fisk. Glimma vidare i guldbrunt och var försiktig med den där kroken du har där fram. 

Tips: fiska med omdöme och måtta nu när det är 90 (?) procent lekvandrande fiskar runt kusten. Deras kostym må tåla en del, men de kan fara illa av mjölksyran. Glöm inte heller förbudstiden från 1 oktober.
Själva flyttade vi vidare och hittade andra upplevelser. Men det ... ja, det är en annan historia. 

(Tack för rapp fotoassistans, Kenny!)

Drömmar slår in på havet

Den gröna ön. Det blåa havet. Årets Drömresa, i regi av ABU Garcia och Fiskejournalen, går till Irland. Väl här konstaterar vårt lilla team att det är lika fantastiskt som utlovat. Efter ett par dagars fiske och upplevelser är ögonen stora av intryck, magarna mätta av gudomlig mat - men framför allt: armarna värker lite efter tuffa duster med hårda fiskar. 

Nu kan jag inte skylla min sporadiska blogguppdatering  på den här resan. Jag gör avbön och ber om ursäkt. Jag har fiskat hemma också - och ändå inte skrivit ett jota om det. Förlåt. Eller så har det bara vait skönt för oss alla? I vilket fall som helst kommer här några snabba smakprov från ett land som har det mesta en fiskare kan önska. Mer läsning om äventyret kommer kanske här, men definitivt i något kommande nummer av Fiskejournalen. Väl mött.   

 Blåhajarna framkallar adrenalin i blodomloppet, svettpärlor i pannan och mjölksyra i musklerna.

 Känslan, när man står och fajtar en haj och  ser de graciösa delfinerna leka runt oss. Obetalbart. 

 Hårdhuggande, guldskimrande, kaxiga blekor. Action som drar mungiporna bakåt.  

Den hemlighetsfulla, superstarka och stentuffa havsålen - conger. Wow. Vilken fisk.


Fortsättning följer ... :)

Korallröd avslutning

Sensommarvärmen ligger kvar och lockar. Det finns fisken som tillhör hösten, eller kylan. Och så finns det saker man måste uppleva i mystemperatur. Träden börjar anta en lätt gulbrun nyans i det mörkgröna. Kalendern ljuger inte - det är snart september. Fast ännu lever sommaren i oss. Och i vissa av fiskarna. varken Kenny eller jag behöver övertalas till en tur. Inte Stefan heller, så snart är vi tre. 

Abborrarna får första prioritet. De är inte helt lättövertalade, men å andra sidan ger vi oss inte så lätt heller. Det knycker fint i spöt när en tung abborre drar iväg. Vattnet är nästan ljummet, även när solljuset börjar dala en smula. Snart åker någon extra tröja på. Luften känns höstsval, men abborrarna är heta. Jag tänker posera lite lagom snyggt, då Stefan får en större fisk. Titta... den smyger vi upp där bakom. Dubbelhugg royal. 

Så är det dags. Lättare tackel, känsligt flöte och liten krok på delikat matchspö. Jag tvingar in sällskapet på grunt vatten, där växtligheten skyddar och några eftertraktade metearter huserar. I alla fall i teorin. Jag lånar ut något flöte och vi skrider till verket. Det är ständig aktivitet. Den lilla godbiten i guld - sarv - står för det mesta i centrum av händelseförloppet. Oavsett om du metar eller inte: håll med om att få fiskar är så visuellt läckra i sin enkelhet. Guldskimmer och korallrött. Natten är iskall och fuktig. Tankarna flyr till snålblåstens kuster och gråa dagar. Men, stanna gärna en liten stund till, hördu sensommaren. 

Ändrade planer och nya

Det är som det är med fisket. En dag klaffar det, en annan dag råkar du ut för något oväntat. Ibland för det oväntade in dig på nya banor. Som när jag och Kenny packar bilen full med diverse pinaler och far åstad till ett spännande ställe. Men väl där är vädret inte på vår sida, de tilltänkta arterna ovilliga till samarbete och det mesta känns svårövervinneligt. 

Vi hittar nya vägar, letar oss fram till andra upplevelser och råkar ut för roliga händelser. Som när fiskarnas fisk, gädda, dyker upp och visar sig finnas till för oss, i en svår stund. Härligt. Men vattnet är varmt, så det får bli ett par snabba duster och sedan iväg. Inga långa drillningar med för fjuttiga grejor som tar knäcken på fisken. 

Förresten: Tänk gärna på det om du är ute och fiskar öring så här års: en stor andel av fiskarna du har kontakt med är fisk som är i full färd med att bli lekmogen. Bonka inte ihjäl öringar som ska upp i våra åar och fajta dem inte i onödan, så att säga. Mjölksyra är ett farligt tillstånd för en fisk. I varmt sommarvatten är risken större. 

I sluttampen, eller i nystarten

Visst är det med visst vemod man ser orosmolnen torna upp sig. Vädret är klassisk sensommar. Ena minuten kvavt, stilla, hett. I nästa är det svala vindar som ilar in över land med häpnadsväckande hastighet. Störtskurar från ingenstans. Och åska. Tordönsmuller när luftlager krockar där uppe på en nyss blå himmel. Jag älskar det. Visst är det en föraning om höst - och det kan man tycka mycket om. Man kan tycka att allt fler fiskemöjligheter närmar sig, eller att andra går förlorade. Man kan bli ledsen över att det dröjer till nästa års förhoppningar om sköna utekvällar och badtemperatur. 

Hur det än är, vi kan inte göra något åt det - mer än att utnyttja det. Och en viktig sak att komma ihåg: det är bara mitten av augusti. Sommaren är kvar. Här i klimatzon 1 är det ingalunda slut på sommarkänslan. En ljuv dag följs av en obegripligt stilla och vacker afton. Vi är ett litet sällskap som ger oss ut på upptåg. Några herrar man kan lita på när det gäller utforskningar. Här kommer det inte att skvallras i diverse forum, eller tipsas till höger och vänster. Hemlighetsmakeri? Nejdå, bara lite fisketaktik. Dagens informationsklimat gör att man inte kan agera hur som helst. Vill man trängas kan man syssla med tävlingar eller gå på krogen. Vi hänger i vassen, så att säga. Nåja, kanske inte bokstavligen.

Några fiskar av diverse arter synar håvmaskorna. Kvällens roligaste är kanske ett par mörtar av stabil storlek. Mört? Ja, ni vet... semesterfiskaren fnyser på näsan. Flugfiskaren med hatt och väst förstår antagligen ännu mindre. Och visst, det finns några härdade gäddfiskare i min bekantskapskrets som nog ratar den lilla rödögda - om det inte är som betesfisk. Men, för alla oss som metar och som uppskattar olika fiskarter utifrån deras speciella egenskaper har Rutilus rutilus en dedikerad plats i boken. 
Flockarna av starar sveper över fälten. De vitkindade gässen samlar ihop sig. Och sensommaren är här, men inte hösten. Inte än. 

Klassiskt sommarfiske när vädret skiftar

Vad gör man med en regnig dag? Åker ut på lite stillsamt slappfiske?Ja. Kenny och Stefan gör detsamma. Det behöver inte vara så svårt. Något spö, gärna ett jiggspö med känslig topp, ett par sänken, några krokar och jiggar, eller andra beten som kustnära arter gillar. I det här fallet - abborre. Leta reda på en pir, en hamn, eller något annat tillhåll. Invänta den värsta regnskuren, gå ut när det fortfarande vräker ner. Njut. (Alternativt: välj en solig och skön dag ...).

Trots kalla händer i hällregnet och behovet av ideliga påtårar från termosen så värmer det i själen. Huggen är många, rappa och dessutom ett gott tecken på att det åter finns en del abborre längs kusten. Spötopparna knycker mot en grå himmel. Men så, efter ännu en vindkantring skingras molnen och det blir lika varmt som man kan förvänta sig i slutet av juli. Finväder, fortsatt finfiske. Jag knycker vidare med dropshotrigg, Kenny & Stefan med mer traditionellt paternostertackel. Allt funkar. 

Vi får svara på en del frågor om varför fisken åker i igen. Konstigt. Inte ens år 2013 är allmänheten så upplyst så att det här med ekosystem, långsiktig förvaltning och generell försiktighet med naturen är något självklart. Nåväl. Vi får någon tumme upp när vi åtminstone behåller någon enstaka matfisk. För, det, mina vännre, är något man kan unna sig en dag som denna.
Och nystekt abborre, serverad med färskpotatis, en kall örtsås och frisk sallad ... ja, herregud. Det är gudomligt. Men kom ihåg: ta bara ett par till middag, släpp resten. Framför allt om du krokar en bjässe: hon behövs i vattnet.

Mellan två himlaklot

Så är jag på plats igen. Med en blodröd sol på ena sidan och där, bakom träden, en stor orangegul måne på väg upp. Skräntärnan fladdrar över vattnet och näktergalen hörs på håll. Det borde den inte göra nu, men där är den. Faktiskt. Medan ett par andra killar försvinner ut på vattnet lutar jag mig tillbaka i stolen, häller upp kaffet och väntar på att småfisken ska ge sig. 

Aromerna från mäsket ringlar sig ut i det grunda, varma vattnet. Snart kokar det. Först sarvar i massor, sedan tunga rörelser under ytan, nere i bottendyn. Bubblorna stiger och ytan svajar. Flötet vippar av och an. Jag måste hejda mig från att kroka på något som inte är napp. Mest är det fenor som stöter emot linan. Jag vet att det är så här. Betet får ligga orört ett litet tag till. Lite mer skymning, därefter lurar jag dem med mitt tackel. Sutarna. Förhoppningsvis rudorna.   

Jodå. Sutarna är både många och hetsiga. Först med avvaktande nappbeteende, senare med orädda och kaxiga napp som sätter fart på mig och adrenalinet. Och till slut, är det en ruda (ja, om än en hybrid förstås ...) som hittar rätt. Nappet är annorlunda. Rusningen och kamptaktiken likaså. Jag tapar den och svär. Men som tur är kommer en annan. När den ligger i håven ser jag att vi mötts förut. Kännetecknen är flera. Den gången var den aningen tjockare, lite tyngre. Men jag är glad att den ännu frodas där ute i den grunda, undansjunkande sjön. Innan nattdimman kommer har jag tappar räkningen på sutarna. Pulsen är nere på läkande nivåer. En natt i metestolen gör underverk med min själ. Jag kommer åter. Helt säkert. 

I atlantlaxarnas rike

Ärligt talat. Det tar emot att lämna hemön så här års.  Men om det är en annan ö, modell större, kallare och med vulkanisk aktivitet som kännetecken, ja... då är det en annan femma. Speciellt om man snart befinner sig i en synnerligen välskött fiskecamp, på själva strandkanten till en vacker liten älv. Föreställ dig den lilla älven som porlar och brusar. Vattnet rinner ner från glaciärsluttningarna, kallt, rent, glittrar i turkost, är gott att dricka och - inte minst - är hemvist åt laxar i stort antal.

Säsongen är ännu tidig, men vi hinner knappt komma fram till Island förrän vi ser atlantlaxarna. I "vår" lilla älv är de på plats i snart sagt varenda pool. Och under bron vid fiskecampen står åtminstone ett tjugotal stålskapelser och vilar invid botten. Fiskefebern bränner i våra pannor. 

Från början är de lite knepiga att tas med, men så småningom tar det fart. Flugspön som böjs, rullar son knarrar, ansikten som skiner av lycka och glädjetjut som ekar mellan lavastenar och grönklädda sluttningar. Tankarna på hemmakusten är inte lika påtagliga längre.

Landet är magiskt. Bergen, de varma källorna, de obegripligt välskötta och oförstörda älvarna. Det är i mångt och mycket en färd till en drömvärld. Vi hinner knappt lämna Island förrän vi planerar att återkomma. Synen av stora laxar vi inte fångat, eller känslan av de fiskar vi fajtat och släppt åter gnager sig in i våra sinnen. För alltid. 

Utrustningen är lätt och behaglig. Inga tunga 14-fotsspön, utan snarare fluggrejor som används för öringsfiske. Under vissa omständigheter tar laxarna gärna och intensivt  på torrfluga. Det är som en dröm. En våt fiskedröm. Så är det. 

En mer utförlig rapport och bilder kommer i reportage i framtida nummer av Fiskejournalen och systertidningen Fly & tie.