Korallröd avslutning

Sensommarvärmen ligger kvar och lockar. Det finns fisken som tillhör hösten, eller kylan. Och så finns det saker man måste uppleva i mystemperatur. Träden börjar anta en lätt gulbrun nyans i det mörkgröna. Kalendern ljuger inte - det är snart september. Fast ännu lever sommaren i oss. Och i vissa av fiskarna. varken Kenny eller jag behöver övertalas till en tur. Inte Stefan heller, så snart är vi tre. 

Abborrarna får första prioritet. De är inte helt lättövertalade, men å andra sidan ger vi oss inte så lätt heller. Det knycker fint i spöt när en tung abborre drar iväg. Vattnet är nästan ljummet, även när solljuset börjar dala en smula. Snart åker någon extra tröja på. Luften känns höstsval, men abborrarna är heta. Jag tänker posera lite lagom snyggt, då Stefan får en större fisk. Titta... den smyger vi upp där bakom. Dubbelhugg royal. 

Så är det dags. Lättare tackel, känsligt flöte och liten krok på delikat matchspö. Jag tvingar in sällskapet på grunt vatten, där växtligheten skyddar och några eftertraktade metearter huserar. I alla fall i teorin. Jag lånar ut något flöte och vi skrider till verket. Det är ständig aktivitet. Den lilla godbiten i guld - sarv - står för det mesta i centrum av händelseförloppet. Oavsett om du metar eller inte: håll med om att få fiskar är så visuellt läckra i sin enkelhet. Guldskimmer och korallrött. Natten är iskall och fuktig. Tankarna flyr till snålblåstens kuster och gråa dagar. Men, stanna gärna en liten stund till, hördu sensommaren. 

Ändrade planer och nya

Det är som det är med fisket. En dag klaffar det, en annan dag råkar du ut för något oväntat. Ibland för det oväntade in dig på nya banor. Som när jag och Kenny packar bilen full med diverse pinaler och far åstad till ett spännande ställe. Men väl där är vädret inte på vår sida, de tilltänkta arterna ovilliga till samarbete och det mesta känns svårövervinneligt. 

Vi hittar nya vägar, letar oss fram till andra upplevelser och råkar ut för roliga händelser. Som när fiskarnas fisk, gädda, dyker upp och visar sig finnas till för oss, i en svår stund. Härligt. Men vattnet är varmt, så det får bli ett par snabba duster och sedan iväg. Inga långa drillningar med för fjuttiga grejor som tar knäcken på fisken. 

Förresten: Tänk gärna på det om du är ute och fiskar öring så här års: en stor andel av fiskarna du har kontakt med är fisk som är i full färd med att bli lekmogen. Bonka inte ihjäl öringar som ska upp i våra åar och fajta dem inte i onödan, så att säga. Mjölksyra är ett farligt tillstånd för en fisk. I varmt sommarvatten är risken större. 

I sluttampen, eller i nystarten

Visst är det med visst vemod man ser orosmolnen torna upp sig. Vädret är klassisk sensommar. Ena minuten kvavt, stilla, hett. I nästa är det svala vindar som ilar in över land med häpnadsväckande hastighet. Störtskurar från ingenstans. Och åska. Tordönsmuller när luftlager krockar där uppe på en nyss blå himmel. Jag älskar det. Visst är det en föraning om höst - och det kan man tycka mycket om. Man kan tycka att allt fler fiskemöjligheter närmar sig, eller att andra går förlorade. Man kan bli ledsen över att det dröjer till nästa års förhoppningar om sköna utekvällar och badtemperatur. 

Hur det än är, vi kan inte göra något åt det - mer än att utnyttja det. Och en viktig sak att komma ihåg: det är bara mitten av augusti. Sommaren är kvar. Här i klimatzon 1 är det ingalunda slut på sommarkänslan. En ljuv dag följs av en obegripligt stilla och vacker afton. Vi är ett litet sällskap som ger oss ut på upptåg. Några herrar man kan lita på när det gäller utforskningar. Här kommer det inte att skvallras i diverse forum, eller tipsas till höger och vänster. Hemlighetsmakeri? Nejdå, bara lite fisketaktik. Dagens informationsklimat gör att man inte kan agera hur som helst. Vill man trängas kan man syssla med tävlingar eller gå på krogen. Vi hänger i vassen, så att säga. Nåja, kanske inte bokstavligen.

Några fiskar av diverse arter synar håvmaskorna. Kvällens roligaste är kanske ett par mörtar av stabil storlek. Mört? Ja, ni vet... semesterfiskaren fnyser på näsan. Flugfiskaren med hatt och väst förstår antagligen ännu mindre. Och visst, det finns några härdade gäddfiskare i min bekantskapskrets som nog ratar den lilla rödögda - om det inte är som betesfisk. Men, för alla oss som metar och som uppskattar olika fiskarter utifrån deras speciella egenskaper har Rutilus rutilus en dedikerad plats i boken. 
Flockarna av starar sveper över fälten. De vitkindade gässen samlar ihop sig. Och sensommaren är här, men inte hösten. Inte än. 

Klassiskt sommarfiske när vädret skiftar

Vad gör man med en regnig dag? Åker ut på lite stillsamt slappfiske?Ja. Kenny och Stefan gör detsamma. Det behöver inte vara så svårt. Något spö, gärna ett jiggspö med känslig topp, ett par sänken, några krokar och jiggar, eller andra beten som kustnära arter gillar. I det här fallet - abborre. Leta reda på en pir, en hamn, eller något annat tillhåll. Invänta den värsta regnskuren, gå ut när det fortfarande vräker ner. Njut. (Alternativt: välj en solig och skön dag ...).

Trots kalla händer i hällregnet och behovet av ideliga påtårar från termosen så värmer det i själen. Huggen är många, rappa och dessutom ett gott tecken på att det åter finns en del abborre längs kusten. Spötopparna knycker mot en grå himmel. Men så, efter ännu en vindkantring skingras molnen och det blir lika varmt som man kan förvänta sig i slutet av juli. Finväder, fortsatt finfiske. Jag knycker vidare med dropshotrigg, Kenny & Stefan med mer traditionellt paternostertackel. Allt funkar. 

Vi får svara på en del frågor om varför fisken åker i igen. Konstigt. Inte ens år 2013 är allmänheten så upplyst så att det här med ekosystem, långsiktig förvaltning och generell försiktighet med naturen är något självklart. Nåväl. Vi får någon tumme upp när vi åtminstone behåller någon enstaka matfisk. För, det, mina vännre, är något man kan unna sig en dag som denna.
Och nystekt abborre, serverad med färskpotatis, en kall örtsås och frisk sallad ... ja, herregud. Det är gudomligt. Men kom ihåg: ta bara ett par till middag, släpp resten. Framför allt om du krokar en bjässe: hon behövs i vattnet.

Mellan två himlaklot

Så är jag på plats igen. Med en blodröd sol på ena sidan och där, bakom träden, en stor orangegul måne på väg upp. Skräntärnan fladdrar över vattnet och näktergalen hörs på håll. Det borde den inte göra nu, men där är den. Faktiskt. Medan ett par andra killar försvinner ut på vattnet lutar jag mig tillbaka i stolen, häller upp kaffet och väntar på att småfisken ska ge sig. 

Aromerna från mäsket ringlar sig ut i det grunda, varma vattnet. Snart kokar det. Först sarvar i massor, sedan tunga rörelser under ytan, nere i bottendyn. Bubblorna stiger och ytan svajar. Flötet vippar av och an. Jag måste hejda mig från att kroka på något som inte är napp. Mest är det fenor som stöter emot linan. Jag vet att det är så här. Betet får ligga orört ett litet tag till. Lite mer skymning, därefter lurar jag dem med mitt tackel. Sutarna. Förhoppningsvis rudorna.   

Jodå. Sutarna är både många och hetsiga. Först med avvaktande nappbeteende, senare med orädda och kaxiga napp som sätter fart på mig och adrenalinet. Och till slut, är det en ruda (ja, om än en hybrid förstås ...) som hittar rätt. Nappet är annorlunda. Rusningen och kamptaktiken likaså. Jag tapar den och svär. Men som tur är kommer en annan. När den ligger i håven ser jag att vi mötts förut. Kännetecknen är flera. Den gången var den aningen tjockare, lite tyngre. Men jag är glad att den ännu frodas där ute i den grunda, undansjunkande sjön. Innan nattdimman kommer har jag tappar räkningen på sutarna. Pulsen är nere på läkande nivåer. En natt i metestolen gör underverk med min själ. Jag kommer åter. Helt säkert. 

I atlantlaxarnas rike

Ärligt talat. Det tar emot att lämna hemön så här års.  Men om det är en annan ö, modell större, kallare och med vulkanisk aktivitet som kännetecken, ja... då är det en annan femma. Speciellt om man snart befinner sig i en synnerligen välskött fiskecamp, på själva strandkanten till en vacker liten älv. Föreställ dig den lilla älven som porlar och brusar. Vattnet rinner ner från glaciärsluttningarna, kallt, rent, glittrar i turkost, är gott att dricka och - inte minst - är hemvist åt laxar i stort antal.

Säsongen är ännu tidig, men vi hinner knappt komma fram till Island förrän vi ser atlantlaxarna. I "vår" lilla älv är de på plats i snart sagt varenda pool. Och under bron vid fiskecampen står åtminstone ett tjugotal stålskapelser och vilar invid botten. Fiskefebern bränner i våra pannor. 

Från början är de lite knepiga att tas med, men så småningom tar det fart. Flugspön som böjs, rullar son knarrar, ansikten som skiner av lycka och glädjetjut som ekar mellan lavastenar och grönklädda sluttningar. Tankarna på hemmakusten är inte lika påtagliga längre.

Landet är magiskt. Bergen, de varma källorna, de obegripligt välskötta och oförstörda älvarna. Det är i mångt och mycket en färd till en drömvärld. Vi hinner knappt lämna Island förrän vi planerar att återkomma. Synen av stora laxar vi inte fångat, eller känslan av de fiskar vi fajtat och släppt åter gnager sig in i våra sinnen. För alltid. 

Utrustningen är lätt och behaglig. Inga tunga 14-fotsspön, utan snarare fluggrejor som används för öringsfiske. Under vissa omständigheter tar laxarna gärna och intensivt  på torrfluga. Det är som en dröm. En våt fiskedröm. Så är det. 

En mer utförlig rapport och bilder kommer i reportage i framtida nummer av Fiskejournalen och systertidningen Fly & tie. 

Lata, spännande dagar i solen

Bloggen vilar, men spöna används, lite då och då. Sommarvärmen är mindre tryckande och kryddas av friska vindar den dagen Kenny och jag ger oss ut i eftermiddagsljuset. Upptäcktsfärd, kan vi nog kalla det. Vi hittar spralliga och riktigt sommarsturska abborrar som gömmer sig i grönskan. 

De måste trugas ordentligt. Fast med hyfsat korrekt placering av betet och lite tålamod så drar det till benhårt i spöt. Roligt är ordet. Och soligt är vädret. Svala drycker och väntan på en kyligare kväll med helt andra fiskeplaner. Sutare, tänker vi oss. 

Vi förflyttar oss och riggar upp. Mäskdoften på fingrarna, långkalsonger på i den plötsligt kylslagna aftonen och väntan. Vi delar fiskeminnen och skrattar lite. Men så blir vi härligt nervösa. Förväntansfulla. Bubblorna sprider sig och intensifieras. Vinden lägger sig till slut, lite för sent. Men de rödögda är oerhört knepiga. Jag krokar på fina lyftnapp, men får inget gensvar. Kennys bottenmete ligger helt orört. Luften blir ännu kallare, nu ångar det nästan ur munnen. Då noterar jag en knappt märkbar rörelse i flötestoppen. Där sitter den. Förvånad känner jag lite udda knyckar och håvar snart ... en id. Ett sutarfjäll från någon som uppenbarligen vispar runt med fenorna på min lina, men väljer annat än krokbetet är det närmaste vi kommer i kväll. Men det går fler tåg. Rapport från andra nejder kommer. 

När dofterna tar över

Till slut står jag inte ut. De bästa kvällarna för flötmete i stillheten passerade. Jag gjorde hundra andra saker, men tänkte tusen tankar på den sköna ensamheten där ute i karpstolen. Så när regnet bokstavligen hänger i luften och åskan ryter på lite distans är jag tillräckligt fiskesugen för att trotsa förnuft och vädermakter. Knappt har jag lodat djupet förrän det brakar lös. Regnet fyller luften och smattrar mot lövverk och vattenyta. Jag tar skydd under ett träd, fäller ihop stolen och täcker över mäskbaljan. Ungefär tre koppar kaffe och fjorton besvärjelser senare klarnar det lite grand. Det mullrar på håll, doften av regnblöt mark och fåglarnas rappa vingslag är tecken på att det är högst temporärt. En kulen himmel är en rejäl föraning. Jag skyndar ner till vattnet och låter fingrarna röra runt och krama mäsket. Det är nostalgiska dofter. Ända sedan jag var liten knodd och läste om metefantasternas framgångar har jag fascinerats av doftexperimenterandet. 

Mixen må vara den rätta, eller så är det bara luckan i molntäcket som gör fisken aktiv. Sarvar och sutare omvartannat. Spöt knyckert, linan sträcks och jag myser i stolen. Jag tackar ABU-gänget för mina smidiga kläder som håller mig torr och varm. Ett litet läckage över nacke och axlar är allt som märks. Men, det tror tusan det efter den störtskuren. 
Sutarna är av ganska modest storlek. Runt två kilo, med någon enstaka större. Men varje gång en rödögd krigare rusar iväg mot växtligheten är jag lycklig som ett barn. Det är sommar för mig. Sommar och drömsk fiskemagi, varje gång lyftnappet får den tunna flötestoppen att resa sig och mina nervbanor att reagera. 

Så småningom är vädret med stort "V" tillbaka. Vinden tilltar, åskan förmörkar himlen över horisonten och   doften av ozon och mäsk byts mot det annalkande regnet. I samma stund som jag bestämmer mig för att veva upp och lämna in för kvällen drar flötet sidledes iväg. Tungt och segt svarar det i matchspöt, när den största sutaren för dagen visar raseri och envishet. Men håven omsluter snart fisken. Jag får bråttom. För nu börjar det stänka och dundra på samma gång. redan i bilen längtar jag tillbka. Vi ses igen. 

Grönskans tid - när allt krockar

Vissa perioder är det bara så. Det är läge för allt möjligt. Alla möjliga arter är intressanta, metoderna är legio och dessutom finns det saker bortom fiskets värld som pockar (jo, faktiskt!). Just nu är det lite så. Trevliga grillkvällar eller en kyld dryck på stan med goda vänner - när de rödögda har vaknat och börjar röra sig bland växtligheten? Svår grej. Som sniffande hundar rotar sutarna runt och bubblar upp ätbart och ökar blodtrycket på undertecknad. Inte många saker kan ge mig samma känsla av total fiskeupplevelse som en gryning, eller skymning, med ett nerblyat flöte några meter utanför mig. Jag suger åt mig känslan som en tvättsvamp. Vem kunde ana, i den smällkalla vintern, då varenda kroppsdel skrek efter värme, att man skulle sitta här i kortbrallor och mysfiska och bara le för sig själv? 

Men, det är klart. Nere på kusten är det fortfarande läge för feta strömmingsätare som går under benämningen Trutta trutta. Fast, som sagt, med tilltagande värme är det bättre lämpat för andra än mig. Istället gör jag räder till vatten utan salthalten närvarande, där matarga abborrar biter över dropshot-fiskade jiggar och starkt doftande GULP. Hugg som nästan kittlar in i nervsystemet och synen av en bastant abborre som spärrar upp ryggfenan och seglar iväg på tvären är som energidryck: snabbt uppiggande. Så står jag åter bland fiskegrejorna och rycker i olika spön. Nyss kändes valet klart, nu tvekar jag. Så många arter, så många metoder, så många upplevelser. Djupt, grunt, sött, salt, mete, spinn, feeder, jigg, flöte, baske mig fluga ... Så ont om tid. 

För den som vill ha ännu ett val: näbbgäddorna är här. Nu kokar vattnet, de glittriga pilarna simmar kors och tvärs och dansar på ytan, eller kastar snabba skuggor över grunda bottnar. Försommar. Hektisk, het och häftig.

Maj som vrider och vänder

Det vänder fort. Många har haft finfint öringsfiske i den sena våren. Men många har också upplevt det som är så typiskt öringsfiske - och ännu mer typiskt för den här säsongen; plötsligt är det tvärdött. Ingenting hjälper. Man letar förklaringar i väderombyte, vindkantringar och tryckförändringar, utan att att hitta något. Vem vet, kanske hittar de blanka kraftpaketen roligare saker att jaga efter, till exempel massiva strömmingsstim. 

Ena dagen dundrar jag rätt in huggvilliga fiskar. Det är underhållning på hög nivå i den ljumma kvällen. Men, jag erkänner: jag står faktiskt och tänker på annat fiske. Den här säsongen, med kvalmig värme och stilla skymningar är som gjord för ... så mycket annat än att ikläda sig vadarjackor och hermetiskt tillslutna byxor. 

Ändå står jag här någon dag senare. Jag dras villigt till kusten. Några pass till, innan näbbgäddorna anländer, innan temperaturen blir högre, innan jag definitivt bidar min tid åt andra fiskarter och metoder. Men i kväll är det åter ett osynligt omslag som ändrat förutsättningarna. Jag får en liten, tappar någon och har enstaka puffar. Horderna syns inte till. Kanske för att vinden är lite kyligare? Nah... Förklaringen får ligga och gro lite till. Rickard kommer ner och fiskar samma sträcka. Vi hinner diskutera lite våtmarker, och framtidsplaner - bland annat. Till slut är jag mätt på småpuffar och tungt kastande mot evigheten. Jag lägger mig på stranden och tittar, dricker mitt kaffe och ropar uppmuntrande till Rickard. Och så får han lön för sin möda. 

Alert och envis är den ståtliga öringshannen. Ännu i maj har den lekdräkten kvar, men kroppen är stark och välnärd. Den glänser i brons, guld och solnedgångsskimmer. Det blir en bra avslutning. Frågan 'är hur många gånger till jag kommer stå där med öringsgrejorna och undra varför jag inte ägnar mig åt något annat. En liten, liten kallfront drar in ser jag på väderrapporten. Jaha, då kanske säsongen förlängdes något dygn ändå.  

Allt för en liten revansch

Egentligen är det inte alls öringsväder. Inte för mig. Den här hettan och den kvalmiga känslan har inte med vadarbyxor och havsöringar att göra. Det är långt från hard core, långt från det gråkalla som jag så gärna förknippar med min kamp med den silvriga motståndaren. Men det finns förmildrande omständigheter som får mig att hoppa i vadarbyxorna en timme.

Under gårdagens fiske i kyligare väderlek tappade jag en öring som kunde blivits årets fisk. Vi lämnar detaljerna därhän, så det inte blir löjligt. Men helt kort: mitt fiskesällskap uppskattade den gnistrande blanka och feta hopparen till sisådär 85 centimeter. Kanske mer, kanske inte. Men stark var den och hoppa kunde den − så att betet flög ut som en upphostad nöt. Klart det smärtar. Och när det trots allt är smällfullt av öring längs tobis- och strömmingsstimmen vill jag göra ett försök att skingra tankarna.

Kvällen är uppbokad, så det får bli ett snabbt pass i solljus och dagsvärme. På stranden längre bort sitter folk som överväger att bada. Kortbrallor, fikatermos och kulörta filtar. De undrar säkert om jag blivit galen. Jag också. Men ute på undervattenshällarna är det svalare. Vinden fläktar snett mot mig och havet är trots allt inte ens tio grader varmt. Öringen borde vara här utanför. 

Jag sveper långa kast ut mot djupet, för det är där som det finns rätt platser en dag som den här. Tak över huvudet, lite mörkare och − förmodligen − mat. Snart hittar jag dem. De första är tveksamma, följer, puffar, vänder. Jag tramsar inte med att byta drag eller färger. Nöter på, fiskar snabbare, långsammare, varierar. När min lilla Revo sveper ut dragen allt längre hugger de. Nyckeln är att få dem att bita över djupet, annars är de bara nyfikna och osäkra. Där ute tar de benhårt. Ett par tappar jag men fem-sex fina, blanka och vackra öringar sitter på ända in. Det får bli halvtaskiga mobilbilder bara. Förlåt för det. 

Tiden rinner och svettpärlorna gör detsamma när jag rappar på för att hinna hem. Men tanken på den där onämnbara giganten rinner dessvärre inte samma väg.

Idel fina fenor

Det är så vackert att det nästan gör ont i ögonen. En glittrande havsyta, knoppande träd och solen som torkar upp marken. Vi tar oss ut på ganska ofiskat vatten känns det som. Ingen panik, inga tjurrusningar ner i vattnet. Vi dricker kaffe och äter mackor innan vi börjar beta av ett spännande parti. Det börjar lugnt i vattnet också. Men så...
Kenny krokar något lustigt. Den drar hårt, stökar, vänder och rusar långt. Vi förväntar oss inte en utlekt fisk, men en ståtlig hanne med färg och prickar kvar från höstens äventyr uppenbarar sig. Stark och ilsk. Han är startskottet. Vi får ett par små rackare var innan vi flyttar oss en liten bit.  
  

Vänta det oväntade. Som att speja ut över en sträcka, med kaffe och nybakat i handen, inse att det inte ser något vidare ut, men ändå traska iväg. Som att upptäcka att det nog är lönslöst, ända tills det händer.
- Vi drar, säger Kenny. 
- Ja, säger jag, i samma stund som jag känner något ...
- Vänta. Vad var det? Fisk på!
Tre öringar på tre kast. Men alla hoppar av. Jag kollar kroken. Den är ok, men fiskarna är hetsiga och fastnar dåligt. De är helt enkelt några fenor på att hoppa av. Luftsprång. Galenskap.Vi stannar förstås kvar och sträcker ut linorna över en liten area där de verkar cirkla runt. Fisken jagar så aktivt att de bryter ytan, kastar sig upp och ner över dragen. Adrenalinet bubblar ut med skrattet. Blanka, vackra, vilda. Vilka fiskar. Vi släpper dem allihop.
Nu sitter många kvar, men åter andra tar sig loss. Vi är i zonen. 

Till slut känner vi ändå att lite dryck och käk lockar. Och kaffet förstås. Ja, ni vet. Jag och kaffe ...
Vi tar ett break och laddar om. Det borde fungera där borta också, konstaterar vi och ger oss av. Visst gör det. Kenny är inte ens nere vid vattnet när han kastar draget ut i det blå. När han anländer stranden gör draget det också. En kanonöring agerar haj och tar betet intill stranden, skakar, ruskar och slår sig fri. Den där skulle vi haft, En paradfisk, en riktig topptrutta.
Nu dröjer det inte länge, förrän jag har nya kontakter. Ett par åker upp och i. Vi konstaterar att vi inte sett till några odlade fiskar. Ännu. Men den ganska tätprickiga som hoppar sju gånger (nedan) skulle kunna ha annat ursprung. Svårt att veta. 

Den stora som slet sig. Alltid är det så. Men vi grämer oss inte för mycket, även om jag känner med Kenny. Han visslar och bjuder på kakor, så allt är nog grönt. Jag får en utlekt fisk som beter sig som Kennys första, han får en blank i 60-centimetersklassen. Livet leker. Innan det är återfärd måste vi testa en liten fläck. Och innan bilen tar mig hemåt, där grabbarna står och stampar vid replokalen och saknar sin trumslagare, krokar jag dagens värsting. Den hoppar och rusar så det knarrar i Ambassadeuren. Mitt spö bugar djupt och jag ropar till mig Kenny, som vadat iväg rätt långt. Men han kommer gärna för att fotoassistera. 75 centimeter superblanking är en skön avslutning. Och minsann. Den saknar fettfena och har den omisskännliga knäcken på ryggfenan. Den får också simma åter. De är ju som vackrast i vattnet ändå - inte sant?

Myten om blåsipporna

Våren har nästan växtvärk. När isen och vintern äntligen ger vika exploderar allt. Tussilago, blåsippor och hassel ... Allt vaknar på en gång. Varenda flyttfågel anländer inom loppet av några dygn och knappt en strandsten eller grantopp är tom. Vingar. Kvitter, sång och färger. Och fiskemöjligheterna är många och nästan påfrestande. 

Du har säkert hört den där myten om att öringsfisket är på topp i samband med blåsippornas erövring av markerna. Det är inget vi klurar över när vadarkängorna rasslar fram över stenarna. Vinden bär löften i sin nästan ljumma bris. I solen glittrar termosarna när Josef och jag häller upp rykande java och lyssnar till bofinkens vårserenad. 

Fast det är inte förrän sen eftermiddag som det verkligen börjar hända grejor. Det är inte det varmaste stället vi letar reda på, kanske inte heller det mest troliga för många fiskare. Men vi har våra aningar och  traskar hoppfullt ut i Östersjön. En svag kulör som bara bryter av det glasklara, men inte någon kringflytande växtlighet som draperar linan. En liten gryta. Så kan man nog sammanfatta det. Och även om vi står med armbågslucka och prickkastar så är det mina Sprattdrag som verkar vara mest eftertraktade just här och nu. 

Några mindre sprattelfiskar hugger, men också ett par rejäla grafitböjare. Den första av lite kaliber är en fisk som många skulle kalla blank - men det råder inget tvivel om att den har lekt och börjat återta sin ursprungliga form och färg. I med dig! I kastet efter sitter en ännu bättre fisk. Den är tvättäkta blank, utan skador någonstans och med en bred, platinavit mage och silvrig sida. Fast prickarna är relativt många och helheten skvallrar om annat ursprung än det genuint gotländska. Japp. Den saknar fettfena. Det ser vi när den till slut - efter krumbukter, rusningar och hopp - glider in på sidan. Josef får hålla avtryckarfingret i styr och tungan rätt i mun, så att kameran inte råkar ut för någon fadäs. Men jag är naturligtvis tacksam för att han bemödar sig med det svåra konststycket i vågorna. Fiskarna, då? Jo, allihopa får simma vidare den här dagen - vilda, odlade, små och större. Och hur är det nu med blåsippornas inverkan? Nä, inget talar för att öringen känner till att det blommar på landbacken. 

Öringsbilder: Josef Anderberg. Bildredigering: yours truly.   

I väntan på en rapport

Goddag i blåsten. Det är fullt upp med mycket annat än fiske. Mycket musik, oavslutade jobbprojekt och diverse uppdrag. Men man smiter ju iväg så fort ett ynka tillfälle ges. Så, för att nu någon inte ska förledas att tro att jag svalt trumstockarna, eller satt Ambassadeuren på tvären, kommer här en liten snabbrapport - bara i väntan på mer matnyttiga inlägg.
Vi vandrar runt i fina vindar, jag och Josef. Efter en hel del huvudbry och letande hittade vi något ställe där inte order av spöfolk härjar runt.  

För att göra en lång historia kort så lyckas jag drälla in i några fina fiskar som biter så där härligt vårystert - hårt och argt. Josef tråcklar fram kameran och knäpper en del. Jag hojtar, vinden viner, öringarna hoppar och livet är underbart. Innan jag fått lägga tassarna på större foton, kommer här bara ett par små smakprov. Mer och fler får bli senare.

Foto: Josef Anderberg


Och så ett litet tips och en fundering. Jag har börjat ogilla att bli blöt om fötterna när jag byter om till vadarbrallor: det sker ofta lite fältmässigt - vilket innebär att man snubblar, balanserar och till slut sätter ner foten där det är som kladdigast och fuktigast. Nu blir det vattentäta strumpor vilket har många fördelar för oss fiskare. På Outnorth, som har allt möjligt skoj för friluftsfolk, finns flera modeller att välja bland. Kolla på www.outnorth.se/produktgrupp/vattentata-strumpor vetja. Har du andra kul tips som inte nödvändigtvis rör själva fisket är det alltid välkommet. 

Kapplöpning mot vinden

Ovädret smyger sig på. Fast ... "oväder", vilket konstigt ord. Som om det inte skulle vara något väder alls. När det blåser kuling och molnen seglar in med varning om regn mellan solglimtarna är det snarare extra mycket väder. Jag måste jobba av några saker. Via telefon får jag veta att Jocke åkt till trakterna vi talade om tidigare. Det hugger. Flera gånger om. Nu sätter jag extra hög fart, så att jag kan återse den älskade kusten. 

Jag hittar en sträcka där det är tomt, men inte tyst. Det viner i linan och fladdrar i kläderna. Snart fladdrar det till i spöt också. Jag erkänner: jag älskar när de hugger på det här sättet. Hårt, tungt och så en snabbrusch och upp över vattnet. Underbart. Öringen är odlad, men i fin kondition. Ingen fettfena, men ett sjuhelvetes humör. Jag har inte hjärta att behålla den. Den får simma vidare. 

Men nu är det klappjakt mot tiden. Eller mot den alltmer hårdföra vinden, som piskar upp skum och hårda vågor. Snart lär det vara ofiskbart här. Jag lyckas kroka en fisk i nästan exakt samma strolek, men möjligen ännu argare och piggare. Ännu en odlad utan fettfena. Den mäter in på 63 centimeter och kommer att bli mat. En liten rackare till blir det innan jag intar ryggläge i lä och bara njuter av stunden. 

Vår. Vilken magisk tid det är. Kanadagässen bräker under förflyttningen över mig. De har rejäl medvind nu. Under min egen förflyttning ser jag en samling neoprenklädda herrar som står och kliar sig i huvudet. Tror tusan det. 17 m/s i byarna och allt grumligare vatten. Jag hinner med ett sista ställe innan jag har mer vardagliga ting att ägna mig åt. En hyfsad fisk där också, men den får givetvis simma ut igen. Nu är det inte lä någonstans längre. De flesta av fjällen som fastnat på spöhandtaget fladdrar iväg, men några har torkat in och blir ett klassiskt minnesmärke för en öringsluffare.

Hugg för alla sinnen

En grå dag gryr. En blek, färglös, men alldeles underbar dag. För plusgraderna är här. Ingen brådska. En slö start, några måsten och en snabb koll på kartan. Eller åtminstone en frammaning av kartan som den ser ut där inne i trasslet, under mössan och håret. 

Sydvästvind. Mild och full av hopp. Jag möter ingen på väg ner till strandbrynet. Några gravänder lyfter i panik, men inte värre än att de landar på en udde längre bort. 

Det första hugget ser jag. En liten blanking kommer farande längs med stranden och fastnar på en spölängds avstånd. Kul. Platsen funkar. Jag krokar av den och har snart ny kontakt. Den här känner jag innan de andra sinnena kopplas in. Den där ryggmärgskänslan som inträder nästan innan det hugger. Man liksom vet att det hugger - och så händer det. Den är ungefär halvmetern lång, som formgjuten i en mall för perfekta öringar. Fast liten. Tredje hugget hör jag nästan. För det är en stadig fisk som drar till så det knakar i spöt och plaskar i vågorna. 

Hon är värd en extra betraktelse och beundran. I höstas lekte hon i en å någonstans på Gotland. Nu är hon ute i det fria, äter upp sig och blir stark som förr. Sällan får man en besa som hoppar. Men det gör hon. Det blir en avskedsbild innan jag äntrar vågorna igen. 

Innan jag sitter i bilen och dricker kaffe, till tonerna av tunga tongångar, har ytterligare ett par blanka filurer smakat på mitt bete och givits rätten att avvika till simmandets och ätandets domäner. Ingen är dock nära storleken på dagens drottning. Simma fort. Ät duktigt. Och fastna inte i något nät och dö. Håll dig undan människor och andra rovdjur, så återvänder du stark och redo till din å nästa år också.  

Öringens ledord

Efter mässan behöver man luft. Och hav. Sportfiskemässan var en trevlig och bra tillställning, men efter några dygn i mässlokaler och med mycket surr är det brus från Östersjön som drar och behövs. Kenny och jag ser ejderstrecken dra förbi, skärfläckor och tofsvipor i luften över oss. Tranor på fälten och två storspovar som sveper in över det saltstänkta. Men vi hittar ingen fisk. Inte till en början. Däremot inser jag att ett par av de många reservvadarna från min vadarbyxkyrkogård låg där av en anledning. De läcker också. Nu längtar jag efter de nya som är på ingång. 

Efter paus med både java och karameller lägger vi pannorna i djupa veck, närstuderar kartan och tänker till. Och tänka sig - ibland blir det rätt. 

Vattnet är aningen varmare här. Men framför allt är öringen här. De följer, hugger, missar, fastnar. De mindre är få, de utlekta i klar minoritet (men fulla av iglar från sitt stillastående liv i kylan), och de blanka toppfiskarna river iväg lina och akrobathoppar så att vi sjunger vårens lov i aprilvädret. Snöbyar och sol omvartannat. Iskallt om händer och näsa, men oerhört varmt inombords.

Receptet för dagen heter uppenbarligen "tillgång på mat". För ur öringarna ramlar gammarus, spigg och tånglake. Den senare modell grande. Bred smakkompott och huggvillighet är öringens ledord i dag. Man tackar. En odlad blir mat, vildfiskarna simmar åter. Och tranorna tjuter.