En mäktig kamp

Det friskar i ordentligt och vägen ner mot vattnet är såphal. Och vågorna. Det kommer inte att gå att ta sig ut särskilt långt, inser jag. Som en liten ritual tar jag en kopp java i skydd av träden innan jag släntrar ner i ett grönaktigt hav. 

Ute i vågorna studsar betet nästan på ytan av kraften. Strax innanför är det strömt, turbulent, tufft. Jag vadar längs med stranden. Jag tycker mig se ett par fiskare i vattnet, någon kilometer bort. Men när regnet lättar konstaterar jag att det bara är svanar och stenar. Fullt förståeligt. Det här är inte något mysväder. 

Virveln är tydlig. Det är fisk efter. Nu är jag på helspänn. Efter betet kommer en stor skugga, ända in till spöspetsen. Det är nu det svåra valet kommer. På några ynka hundradelssekunder far beslutsalternativen genom hjärnan. Antingen snabbt kasta ut igen och få bättre slagläge på fisken eller chansa på ett sista vevstopp och hoppas att det går att kroka en eventuellt huggande firre på så kort lina. Tveksamheten avgör, mer eller mindre automatiskt. Betet dinglar ner i vågskummet och en lång fisk kastar sig över det och rusar iväg. Spöt uppåt/bakåt och tummen på spolen. Nitar jag den? Den rusar hårt in mot stenarna, men släpper. Var det verkligen en lekfärgad fisk, som jag gissade först. Jag såg egentligen bara en mörk rygg. Men den betedde sig märkligt. Omöjligt att veta. 

Jag betar av ett par hundra meter utan att känna eller se något mer i fiskväg. Men "konstigt" och "oväntat" är ord som så ofta passar in i fiskets värld. När jag bestämt att gå i land tar jag ett kast rakt inåt. Smack! En blank öring ruskar runt i ytan och ser till att mitt blodtryck höjs. Men inte heller den vill vara med särskilt länge. Men nu är jag definitivt på krigsstigen. Ge aldrig upp, ekar i mitt huvud.

Tillbaka där allt började kastar jag ut mot en stor sten och blir så där härligt segerviss. Och jajjemen. Hugget är tungt, vågorna mäktiga. Snart inser jag att även fisken är mäktig. Den tar lina och utnyttjar den svaga strömmen på grundvattnet. Den ger mig allt den har och jag  är konfunderad. En besa, tänker jag först. Men den rullar inte segt i ytan, den är på tok för stark för att vara utlekt. Och inte ser jag något silver blänka i böljan. Förklaringen kommer efter en bra stund, då jag ensam i kulingbyarna skattar och våndas om vartannat, med mitt spö djupt bockat och satt under presss.

Det är en regnbåge av kolossalformat. Inga trasiga fenor, ingen missformad kropp, utan en stadig hanne i lekdräkt, med spolformad kropp och muskler som dallrar. 

Den förtjänar nästan sitt liv som rymling där ute i havet, men faktum är att den inte hör hemma här. Och den ska inte få chansen att kliva upp i våra åar och spoliera öringsleken. Men en eloge får den. Vilken kamp. Vilken fisk. Mäktiga 82 centimeter regnbåge, vild som Östersjön själv. Den öring jag senare landar och släpper åter bleknar på något sätt. Mäktigt, var ordet. 

Under tiden, utan förväntan

Julmaten ligger som en tung hinna över det grådassiga landskapet.Det är en annan värld här ute. Långt från värme, ljus, sprakande brasor och muntra klirr i glasen. Här råder tystnad, eller på sin höjd brus från ett gråkallt hav. Lika mycket tradition som sillen, skinkan och julmusten, är mina räder till kusten i helgtiderna. Jag välkomnar mildvädret. Ärligt talat tycker jag att det är skönt. Vinter är vackert, ett tag. Sen ledsnar jag på att skrapa bilrutor, skotta snö och längta efter spöringar som inte fryser till.

Men var är vattnet? Det hittills rådande väderläget under vintern har knuffat bort mitt hav. Jag sätter ner vadarkängorna på torra platser som annars brukar vara vågskvalp. Det vet vi alla som knatar runt med spö i näven - det här är inga lätta förhållanden. Några veckors istid bidrar ju inte heller särskilt positivt. Och snart konstaterar jag att virvlar, eller lojt följande öringar, verkar vara dagens långsamma melodi. 

Nytt ställe, men ingen direkt bättring på fronten. Små puffar långt ut i kasten, men inte skuggan av fisk inne vid de vajande tångruskorna. Märkligt. De måste väl ändå ...  
Ett kraftigare hugg, när jag kastar snett inåt, över kanske fyra decimeters vatten, och en liten sprattlig öring på runt halvmetern kastar sig åt ena hållet, så att draget åker åt andra. Nu är händerna varma och sinnet ljust. Det går att få dem att bita. Nya kast längs med vågkanter och stensamlingar, andra försök mot sprickor och djuphål och snart sitter den där. Inte stor, men uppskattad. För en sådan här dag är förväntningarna lågt ställda. En snabbräd till kusten så att julmaten sjunker undan, i väntan på att vattnet ska stiga igen. Perfekt.

Krispiga steg mot ljuset

Iskylan nästan övermannar oss. Men Kenny har några sköna fiskehistorier på lut, som ventileras i bilen. Vi håller modet uppe och traskar ut med ångande hjässor och ljumma tår. De sistnämnda blir lite varmare till en början, efter några hundra meter längs havet. Men så fort vi kliver ut i krasande kristallsörja kyls de ner. Effektivt. Lika effektivt som den stilla, permafrostkalla natten innan. Fel dag att leta plusgrader i vattnet. Vi hittar en. En grad i vattnet, utanför den långa bården av halvfryst brackvatten. 

Nä, det blir en lång väg tillbaka, genom snö, is, sörja, gyttja, över stenar, drivor och några nedfallna trädgrenar. Vid bilen är det påfyllning av energisreserverna. Och baske mig. Skådar vi inte några små, nätta vågor och öppet vatten? Inte är det mindre iskallt, men det dröjer inte länge förrän Kenny får en liten silverpil. En större följer efter och snart får jag ett par små rappa rackare. I den här temperaturen krokar vi av dem illa kvickt och bemödar oss inte med att leta efter kamera. Nä, det får räcka. Ett sista ställe ger bara vackra vyer och ännu kallare tår. 

På randen till yrsnön

Nerräkningen har börjat. Snön och kylan är på väg in över oss. Enstaka flingor yr i luften och vinden tilltar. Rickard och Henrik får veta att de lever när jag släpar ut dem i ... ska vi säga ... ganska hård sjö. Jag ser att de biter ihop och knyter nävarna. Men det kan förstås bero på att de grinar illa och försöker värma upp sina översköljda, iskalla fingrar. Jag har en efterföljande fisk i hyfsad storlek, så jag blir kvar i vattnet ett litet tag till, sen får också jag ge upp. Det är för hårt. Så är det.

Grumligt vatten. Manshöga vågor. Det tar ett tag innan vi hittar något som liknar goda förutsättningar. Men till slut gör vi det. Och efter kaffe, lussebullar och peptalk rasar vi ut för att visa vågorna att vi inte viker ner oss. Jag imponeras av mina kamrater, som inte har samma vana med det här som undertecknad. Rickard kompromissar inte. Han flugfiskar. Jag låter honom gå före, jag dänger kasten snett in i vågor och vatten - som på vissa partier strömmar så hårt att det känns som en älv.

Öringen tar mitt drag hårt och resolut. Den hoppar och stökar så skummet yr. Jag ropar och jublar. Henrik kommer med älgkliv till vattenbrynet för att övervaka landningen och bistå mig med en bild. Den är som skuren ur en mall för "vacker havsöring", 63 centimeter lång och i toppkondition. Den får simma ut igen. 

Det krävs energi. Det får vi - med bravur - av nygrillade korvar av högsta kvalitet och lite paus från det vindpinade landskapet. Snart vadar vi vidare, mot nästa hugg, mot vågor som tilltar igen. 
Lite ofint är det nog. Men snart har ännu en superblank fisk hittat mitt drag. Jag följer Rickard och kastar in bakom honom. Öringen simmar långt upp bland tångruskorna och bjuder på fina hoppuppvisningar, just när solen brutit sig igenom snömolnen och förvandlar vår fiskeplats till rena guldkusten. Öringen är odlad och får bli middag. Ljuset är sagolikt i den tidiga skymningen när vi överger kusten för en fortsatt färd mot en lång afton. Framför brasan smakar den där goda drycken något extraordinärt. Tack, kompisar!

Från det ena till det andra

I diset skymtar vi stenar och växter. Vattnet är mörkgrått i novembers försynta ljus. Lite tidigare har Jocke landat en liten silverpil, medan jag har betat av ett pockande jobb. Vi tar en mjukstart med lite käk vid bilen och pratar fiskeupplevelser. Kenny och Jocke kliver i åt ett håll, jag åt ett annat.  I början är hoppet svagt, men med första benhårda hugget vet vi att det finns något här. Jodå. Grönt och argt. Varje gång det kommer en rapport, eller en kontakt med fru gädda blir jag lyrisk. De behövs så ohyggligt väl runt kusten. Jocke får en härlig paradfisk i kanonkondition. Vi släpper förstås snabbt tillbaka den till sina jaktmarker. Undrar vad den äter. Strömming? Småöringar? Skrubbor? Tånglakar? Id? Alltihop, antagligen. Underbara rovfiskar! 

Tiden tickar och klockan slår. Jag lämnar herrarna åt sitt öde, eftersom de är på väg att packa ihop. Jag har ett ställe till att testa. jag smiter iväg och vadar ut innan det absolut sista ljuset pyser ut. Och där jag tvivlar överrumplar öringen mig. Jag vågade inte tro att de skulle simma här. Men två fiskar på tre kast överbevisar mig. De får chansen att simma vidare, själv får jag chansen att komma tillbaka en annan dag. 

Täta hugg, täta prickar

Grumlet är ännu värre idag. Jag vadar ut och försöker, men inser att det här inte är lönt. För allt inom kasthåll är grågrönt. Inga neonfärger eller rasselkulor i världen kan göra ett bete synligt i den här sörjan. Och då misstänker jag att öringen hellre jagar där spigg, märlor, tånglakar, småströmming och annat gott går att upptäcka. Bakom nästa krök kan något rev, eller antydan till udde kanske ha tagit bort det värsta, tänker jag. Och se - jag tänker rätt. 
Här är det fullt fiskbart. Små, nätta vågor rullar in över kanter och stensamlingar. Jag är ensam och stormtrivs. En kort promenad bort och vadarskorna smakar på klart vatten. Bara antydan till lite färg. Perfekt. Här blir det kul, intalar jag mig själv - med en blandning av helt ovetenskapligt hopp och fast övertygelse. 

Den första nyper på längst ut i kastet. De som följer sedan är närmare. Ibland ända inne vid knäna. Vattnet är fullt av mina silvervänner. De smakar ofta en gång innan de hugger ordentligt, ibland flera gånger om. En stadig bit följer på centimeteravstånd, utan att göra mer än så. Blodet strömmar blixtrande snabbt i mina kärl. Det här är roligt som räcker länge. Jag landar inte tio, men närapå. Några hoppar av och åter andra visar sig bara som gäckande skuggor över tång och sten. De flesta är rätt små, men några är definitivt godkända. 

En av de godkända öringarna uppenbarar sig i kvällsljuset som något extra prickigt. När blanka fiskar är så där tätprickiga brukar de ofta vara odlade fiskar. Jag säger inte att alla gotländska havsöringar saknar prickar, men jag kan garanterat säga att när de ser ut som den här är de nästan alltid odlade. 

Jomenvisst. Den har knäckt ryggfena och saknar fettfena, alltså odlad. Den här lilla katten bland hermelinerna blir en middagsfisk. De vilda simmar där ute igen, så oskadda som det bara går. Jag har inte behövt lyfta mer än en ur vattnet, utan kunnat kroka av dem i böljan. Jag går långsamt mot bilen i ett ljus som falnar lika snabbt som när man blåser ut stearinlågan under aftonens fikastund. 

Luftfärd över grön mjölk

Jag är i fält. Utomhusuppdrag. Tillsammans med Lasse besöker jag en projekterad våtmark. Här ska det blir fler rovfiskyngel framöver är det tänkt. Förmiddagen är vacker och kontorsstressen rinner av mig. Men kontorsstolen är snart nersutten igen. Det håller inte. Minnesbilderna av det där vackra havet tränger sig på. Omutligt. 

Jag tar en kortare vända till havet. Så måste det bli. Det är som grön mjölk längst in. Vindarna har rört om och kastat grus och stenar upp över land. De rinner tillbaka så att sand och kalkgrummel färgar strandlinjen. Som dimma i havet. 

Men där utanför är det klart. Det gröna blir blått, det grumliga klart och det är alltid lockande att testa de där platserna där mönstret bryts. De första stegen är djävulskt svåra. Jag känner stenarna och tången, men kan inte se dem.

Ute på plats är det kast i alla riktningar och hopp om aktivitet. Och i svallvågorna från en tidigare passerad färja simmar en rovlysten öring. Den hugger hårt och sätter fart. Tyvärr rakt uppåt. En gång, två gånger. Och så den tredje, förödande, luftfärden. Draget i ena riktningen en bastant och folieglänsande öring åt  andra. Inget att göra åt. Löslina, sänkt spö, höjt spö, stadig press... Sådant är bara teorier när det går så fort att man knappt hinner tänka "fisk". Den sura karamellen är bara att spotta ut.

Finns det en finns det fler. Men först gör det inte det och jag tvivlar, men stålsätter mig. Längs stenar och djupsprickor nöter jag vidare. Så händer allt på en gång - som det nästan alltid gör. En liten rackare hugger och fastnar, en större följer, jag missar ett hugg, krokar ett annat. Händelserikt så det värmer ner i de kalla fötterna. Fler följare, någon hoppar av, en annan sitter kvar. Jubel och klang. 

Den största som följer med upp är definitivt över måttet, men jag är inte hungrig eller girig. Den får simma åter. Mobilbilden får duga som minne. Nu är mörkret nära och jag tar mig inåt. Nöjd, stressfri och redo för den där nersuttna stolen igen. Någon timme åtminstone.

I tredje kastet

Kontorsstolen skaver ordentligt framemot eftermiddagen. Och i huvudet pockar de ostoppbara tankarna på uppmärksamhet. Vinden är alldeles förträfflig och det grå novemberljuset är milt och lugnande- Ändå känner jag mig hetsig. Ja, ni förstår. Det finns bara ett botemedel. Illa kvickt meddelar jag kontorskamraterna att det vankas kustjakt - om än en ultrakort sådan.

Vågorna överraskar mig lite. Lite tuffare än väntat, men ett svalt och behagligt botemedel mot inomhusklådan. Hela jag slappnar av, fast bara till tredje kastet. För då nyper den på och jag stelnar till en smula. En sprallig, blank liten Salmo trutta. Stark för sin storlek, vacker som en novemberdag. Minst. Senare hittar jag en som är ovillig att bita. Den förenar sig kanske med den jag nyss släppte åter. När de är tillbaka i ännu bättre form kommer jag försöka vara det också. Både tillbaka och i hyfsad form.

Regnbågen finns vid vägs ände

Bakom rykande kaffekoppar i det grå morgonljuset är Josef och jag på plats vid fällan. Några vackra, vilda, lekfärgade öringar genomgår snart vägning, mätning och snabb kontroll. En rätt stadig hona har fått med sig ett koppel hannar och snart ska de vidare. De glimmar i guld, bärnsten och brunrött. Flott. 

Snart vandrar jag åter bland de krokiga tallarna. Ner mot havet. Diset hänger ända ner mot vattenytan. Så många ogillar november, några hatar månaden. Jag är motvalls. De korta, dunkla dagarna har charm och en trolsk lockelse. Åtminstone för oss som av olika anledningar trivs i naturen, bortom folkmassorna. 

Det är trögt först. Det borde vara bättre, och så händer det. Några små rackare vispar runt och bjuder på batalj. Men det värsta är att en drömfisk sliter sig. Ni vet, en öring av sådan kaliber att man nästan inte vill berätta det. För, det blir tunt och fånigt att säga "jag tappade den, men den var stor". Men så är det. Den överraskade mig med sin tyngd, sina rusningar och sina hopp. Sedan var den nästan lika överraskande snabbt borta. 


Plåster på såren blir en liten blanking till och därefter en skimrande avslutning där vägen tar slut och tiden rinner ut. En förrymd regnbåge hugger stenhårt och bjuder på fina rusningar innan den förpassas till stekpannans domäner. Mer lämpad fisk att ta av daga finns knappt i Östersjön. Det violetta skimret blir det sista som glimmar innan mörkret är ett faktum. 

En liten sak till: Jag har, roligt nog, blivit nominerad till "Sveriges Bästa Fiskeblogg 2012". Skulle jag, mot alla odds, hamna i toppskiktet blir det dags för omröstning. Då hoppas jag att någon av er kära läsare tycker att jag platsar. :) Tack för allt stöd - med eller utan nomineringar!

Fälla och fria

Fällan på plats. Med mig i släptåg tar Lasse och Rickard sikte på ån. Vinden sliter i oss, i fällan och i allt som går att slita i. Men snart är den förankrad och funktionell. Fällan, som också tjänstgjort i gäddvåtmarken, får nu jobba hårt för att tillfälligt hindra stigande havsöringar. Nu vankas kontroll av fällan och öringarna varje dag, en bra tid framöver. Så, om någon orolig flanör undrar över monumentet i trä kan du lugna vederbörande. Allt är under kontroll. 

Lika kontrollerad var jag nog inte när underbara brackvattenskrokodiler bjöd på spänning och överraskningar en dag på kusten.
De befrias varsamt och kvickt förstås. Fria gäddor simmar bäst. Kenny, i sedvanlig Spindelmannenhuva, går i spetsen för äventyret. I en liten spännande bukt ligger några fina stenar. När jag tror att jag ska kroka en fin grön filur med hjälp av ett 15 centimeter långt gummibete, så blir det ... som vanligt.

En silverblank, hoppvillig och stadig öring rusar av och an, medan Kenny rotar fram kameran. Fast just när vi har den precis nedanför mina fötter - och ser att den minsann är odlad - så hoppar den av. Kanske hörde den mig yppa något om middag. Nåväl. Det var ju inte meningen. Kenny uppskattar firren till dryga 3,5 kilo. Jag måste dessvärre hålla med. Sådana praktfiskar vill man inte tappa i det avgörande skedet. Men med den glupande aptiten den verkar ligga inne med så väger den snart mer. Om den nu inte simmar vidare till ännu ett nytt landskap. För gotlänning var den inte ... 

Högspänning i vattnet

Letande. Och nötande. Ofta ser gäddfisket ut så. Spejarögon på red alert. Dammoln på botten, små knäpp i linan, eller de där blodtryckshöjarna; långa skuggor som från ingenstans alls plötsligt befinner sig någon decimeter bakom betet. High voltage fishing. Gäddfiske med stabila spön, beten och linor. Nya vikar, nya grynnor, nya kanter och en ljudlös elmotor som puffar in oss sista biten. Högfrekvent kastande med swimbaits, eller mer tunggungkänsla med jerkbaits och pullbaits över gräsbevuxna undervattensängar. Någonstans där står drömfisken. Den stadiga madamen. Det här är livsbatteriladdaren som garanterat funkar.

På den steniga tångkusten är det andra visor än i skärgårdsmiljön. Här är det glesare mellan fina exemplar av Esox Lucius. Jag besöker små fläckar som andas nostalgi. Förr stod de gröna här, tätt packade och mätta på småtorsk. Idag ser havet annorlunda ut. Gäddstammen runt ön är inte borta, men i ett sämre skick än man kunde önska. Tro inte att de är vanliga bara för att du stöter på ett par stycken. De små fläckarna är färre, mer sällsynta och ofta förgängliga över tid. En dag är den tom, lika plötsligt som den överraskade positivt.

Jag gör ett par räder till både gamla trogna spots och något mer nyupptäckt. Efter en dag med en del kul kontakter får jag ett tips från goda fiskevänner och utvecklar en idé. När jag går på krokodiljakt här blir det andra grejor. Men självfallet använder jag gäddfiskets A & O – en pålitlig tafs. Jag använder hyfsat stora beten. Inte bara för att det är kul och för att det är gäddfiske på riktigt. Utan också för att faktiskt eliminera att öringen hugger. Knäppt, tycker några. Kul, tycker jag. De lite större betena har dessutom ytterligare en trevlig fördel: de åker inte lika lätt ner i gäddsvalget och fastnar som ett fjuttigt öringsbete ofta gör. Avkrokningsproceduren blir därmed skonsammare.

Den proceduren behövs plötsligt när det smäller på fina kustgäddor så det stänker om det. Härliga fajter med huvudskakningar och resoluta hårdhugg, från fiskar i fin storlek. Högspänning, på alla sätt.

(Nä, inga ställen, eller taktiska idéer kommer dessvärre avslöjas den här gången). 

. 

I fiskarens natur

Skärgården är vacker i höstskrud. Även om det stålblanka havet tyder på noll vind - och därmed usla möjligheter till bra fiske - så njuter vi. Varenda sekund. Men det blir en hel del arga gäddor som får syna sidan av Arnes Tracker. Båten är en dröm att fiska från och Ostkustens pärla Västervik har fler öar, skär och vikar att sikta in sig på än vi hinner med. 

Utöver gräsängar och tångbankar, över stenskrävel och mot vassgluggar riktar vi så precisa kast vi kan. Ibland hugger en bitsk gädda, ibland följer den bara efter. Vi letar, kastar, diskuterar och mår så där förträffligt som man bara kan när man fiskar gädda i trivsamt sällskap. Jo, gäddfiske får mig att må så infernaliskt gott. 

Ja, just det. Det är tävling ett par av dagarna också. Visst, det ger ett extra moment med spänning och taktiköverläggningar. Men det är inte tävlingar eller den sortens kamp som ger mig bränsle att fundera över hur, var, på vilket sätt eller varför. Det ligger i fiskarens natur att drivas mot nya eftersökta och efterlängtade sanningar. Snart ratar vi dem för nya. Och jakten fortsätter. I gäddfiske är det extra uppenbart. Just därför älskar jag det här. Och när Lasse avslutar kalaset med en fin rackare kan vi bara jubla och skratta ikapp. Vi visste ju att den stod här. Vi sa ju det ... 

Rätt sak i rätt tid

Styrka, elegans och målmedvetenhet.  Jag ska vara helt ärlig. Så här års tillbringar jag hellre min tid med kamera i handen, tassandes längs åarna, än på kusten med spö i nävarna. Det är en fröjd som ger livsenergi. Med tanke på förra blogginlägget (se nedan) är det glädjande att se att det finns fisk som klarar sig. Det slår mig: det här skulle de se - de där som inte tänker längre än näsan och näten räcker. 

I övrigt talar nog bilderna för sig själva. Jag är bara tacksam över att få beskåda härligheten. Tack Lasse för sällskap och biltur! Observera de intakta fettfenorna och de raka, fina kanterna på ryggfenorna. Vilda öringar. Smyg försiktigt i höstmörkret. 

Det är synd om människan

De kommer snabbt. Och brett. Men de är utsatta. Som om det inte räckte med att de behöver kämpa mot strömmen, mot svåra passager och tuffa omständigheter. Här och var lurar illasinnade människor också. Jag blev uppringd häromdagen av en man som bestört berättade det jag har hört flera gånger nu - nästan varje år vid den här tiden. En man på östra Gotland (som inte har yrkesfiskelicens och således inte får sälja fisk!) skryter om abnorma, närmast absurda, mängder nätfångad öring.
"Jag fick hundra i ett sätt och har väl tagit 300 nu", skryter tokgalningen. 300 öringar! Om han så skryter och egentligen "bara" fångat 150 så är det ändå så illa att man vill gråta och skrika ilsket på samma gång
Observera att jag inte alls försöker framställa varenda nätfiskare som notoriska öringsutrotare. Men den här mannen är definitivt en sådan, om utsagorna stämmer. Antagligen är han brottsling också. För inte äter han hundratals öringar? Han säljer dem förmodligen = olagligt. Han kanske lägger för långa rader nät (olagligt)? Mest hoppas jag att han inte finns. Att han är en ond sagofigur bara. 

Det som alltid känns så hopplöst är att den här typen av människor inte respekterar det vi andra bryr oss om och vördnadsfullt värnar om. De ger blanka fan i morgondagen. De roffar åt sig, skrävlar om galenskap och verkar inte begripa den enklaste matematik och logik. Egentligen skulle man omvända dem genom tvångsarbeten i åarna, då de skulle förstå vidden av sitt beteende. Och kanske skulle de till och med fatta tycke för den häftiga fisken, som simmar upp i små vattendrag, år ut och år in, för att förse havet med lika vackra varelser. Ja, om de får chansen alltså. För, fastnar några hundra lekmogna öringar i nät, så betyder det att det inte blir så mycket till lek eller så många yngel från de närliggande åarna. Usch.  

Ok. Vad kan man göra åt eländet? Tipsa Länsstyrelsen om du ser/hör något misstänkt. Bevittnar du brott (t ex fiske i förbudsområdena, otillåten försäljning av fisk, felaktiga redskap etc) gör en polisanmälan, eller ring Kustbevakningen. Tipsa också Länsstyrelsen vid sådana fall. Ju fler vi är som uppmärksammar problemen, desto större chans att något går att göra åt det.

Jag byter raskt ämne. Tiden är knapp mellan fisketurer, jobb och andra intressanta ämnen, så jag får komprimera lite. Gädda. Grönaktig, argsint, underbar fisk. Sparsamt förekommande längs kusten. Men de finns där ibland. Jag rekommenderar att släppa alla åter. Men den som verkligen vill behålla en matfisk bär tänka sig för. Kom ihåg att alla gäddor fångade i Östersjön som är under 40 cm och även alla över 75 cm måste släppas tillbaka. Man får bara behålla tre stycken.
Inte för att jag tror att mer än någon promille av den här bloggens läsare skulle bonka en gädda och släpa hem till kastrullen, men kom ihåg att även upplysa grannen, fasters bror, fisketuristen och vem-det-än-må-vara om den här regeln. För det verkar inte riktigt ha gått in hos gemene man att det här är en lagstadgad regel.

Det är synd om människan. Hon hinner inte läsa och lära sig allt. Men med lite god vilja går det att ta till sig ganska mycket information och med ännu mer vilja kan man sprida den. 

Fiskevårdshösten är kommen

Nu inväntar vi höstregnen. Ännu mer väntar öringarna. Nu cirklar lekmogna och lekförberedda vildöringar utanför åarna. För att bädda lite åt en av stammarna tar Gotlands Sportfiskeklubb en tur till lilla skötebarnet Själsöån.
Fiskevård är till exempel att hjälpa öringen med lekbäddar, med ståndplatser i ån, med att vattnet rinner "rätt väg" och så vidare. När öringen så småningom stiger ska vi förhoppningsvis ha gjort förutsättningarna för lyckosam lek så goda som möjligt. Det ger fler kläckta öringsyngel, fler utvandrande fiskar och fler vackra och ståtliga havsöringar i havet.
Jag säger det igen: hade inte ett antal ihärdiga, driftiga och exemplariska föregångare dragit igång den här typen av arbete för ett par decennier sedan hade havsöringsfisket inte varit vad det är idag. Det hoppas jag att både tillresta sportfisketurister och ett antal nätläggande, synnerligen matfriska, filurer tänker på mellan varven. Fiskevård bygger kapitalet så att vi kan fiska lite på räntan, för att uttrycka det i ekonomiska termer. 

Hur ska man behandla lekfisken bäst? Jag har fått några mejl där folk påpekar att det är ganska populärt att fiska efter öring även nu inför leken. Lägger man en hel del tid i vattnet så här års kommer man ofrånkomligen att kroka lekfärgad fisk. Jag tänker inte ge mig för djupt in i diskussionen om etik, men jag kan konstatera och ventilera ett par saker:

1. En mycket stor del av den kustnära simmande öringen tänker leka. Det är bra om man kan låta dem äta upp sig och spara energi inför det krävande uppdraget.
2. Lekfisk är å andra sidan ganska tålig - åtminstone på utsidan. Huden är tuffare så här års och konditionen ofta på topp. 
3. Tänk på att den goda konditionen också gör att fisken har krafter nog att ge dig en rejäl match. Det innebär också att öringen i sin tur tömmer sina energireserver och lättare får livsfarlig mjölksyra, i den relativt höga temperaturen. 

Ett par allmänna tips, som jag själv försöker anamma numer. Gäller både blank och färgad fisk.

* Först och främst - kom ihåg förbudszonerna från 1 okt. Klicka här! 
* Skippa håven - en håv (speciellt de där fula, trådiga, hårda av lite äldre modell) skadar fiskens slemskikt när du lyfter den i nätet.
* Kroka av fisken i vattnet. Om du absolut vill ha en bild (för det vill man ju ibland) - var snabb. Hypersnabb!
* Tänker du behålla en fisk (speciellt så här års inför leken) så ska den vara knallblank, utan tillstymmelse till färg. 
* Träffar du en farbror (för det är ofta en äldre herre, även om undantag finns) som pratar om att fånga och äta lax, grålax, brunlax och liknande, så knyt näven i fickan och bit dig i tungan, sen kan du lugnt och försiktigt påpeka att all färgad fisk han talar om (med 99,9 % sannolikhet) är havsöringar som ska upp och leka och göra massor av nya havsöringar. 
* Ha kul. Fika, mys och njut. Glöm inte att lyfta huvudet mellan varven. Naturen är där ute. Och den är underbar. 

Fel rovfisk i motvinden

Det är något lurt. Ett par olika rapportörer säger samma sak. De där härliga, gröna, argsinta fiskarna som heter gädda dyker upp på överraskande platser. Inte bara som en liten ströhändelse, utan lite då och då. Det är oerhört kul. Berätta mer, om du råkar ut för samma sak. Om någon rovfisk är välkommen tillbaka så är det Esox Lucius. 

Överraskande och oväntat eftersom det rör sig om habitat som inte alls är typiska för gäddor. Hur som helst. Själv ser jag till att få med mig Josef på lite äkta gäddjakt. Det ger ett märkligt resultat. Vi driftar av några forntida hotspots, utan minsta tecken på liv. Vi gnetar mot tilltagande vind, regnstänk, vågdalar som kastar brackvatten över oss och allmän motvind. 

Josef kör på med beten i mindre storlek och det dröjer inte länge förrän det hugger. Inte alls gädda. Naturligtvis öring. Ytterligare en följer, ännu en fastnar. En är lekfärgad, men den andra en tjock, liten blanking, utan tanke på lekbestyr i höst - det kan garanteras.

Det är kul med sprattel i spöt, men vårt uppdrag går i stöpet. Dessutom är nordanvinden nu så tuff och havet så upprört att det vore dumt att fortsätta försöka. Nya marker. På med vadarbrallor och ut på äventyr. Baske oss. Bara silvrigt här också. 14 grader i vattnet och huggvilliga blankfiskar till höger. Och till vänster. Nä, det här duger inte. Det är baske mig inte hösttemperatur ännu. Det ska väl bita lite mer i skinnet innan blanka fiskar biter. Ny plan. Tvärtomplan, kanske?

Nedersta bilden: Mobilfoto av Josef Andersson. 

Saknad och välkomst

Svalt. Friskt. Faktum är att jag saknat det här. De kalla vindarna mot huden. Hösten är rätt välkommen ändå, när nu sommaren ändå är förlorad. Just i den här bryttiden finns både problematik och utmaningar. Har du följt den här bloggen, eller om du känner mig, så vet du att jag lockas av åtskilliga arter, metoder och taktiska vägar. En favorit är abborren. I våra kustvatten  är den inte särskilt talrik, ja till och med sällsynt nu på 2000-talet. Men under ett par år har den synts till allt oftare på några få gynnsamma platser. I några få fall är de till och med rikligt förekommande. 

Innan kylan verkligen kommer är de här randiga taggfeningarna inte bara samlade på enstaka åtkomliga platser, utan också matfriska och huggbenägna.

Men lika plötsligt som de kan dyka upp och attackera, lika rappt är de försvunna. Några små, försiktiga ryck ger indikationer om att de ingalunda har upphört att existera. Men väderomslaget, vindriktningen, strömmen, eller något annat, har fått dem på kinkigare humör. Lite långsamt dropshot-fiske med små jiggar löser knutarna. Gulp! i snålt tilltagen storlek verkar smaka extra gott. Konstigt, eftersom vi människor tycker att den doften får apa att lukta sockerkaka. 

Men glädjande är det. Abborre på jiggspö är en livlig och skojig upplevelse. Hittar du den spralliga, sommarstarka abborren, så ta gärna en matfisk eller två. Men överdriv inte. Det är ingen outsinlig källa. Fiskar du i sötvatten? Kolla fiskekort och fiskeregler! Och ta med en extra tröja och en mössa. Hösten besöker oss allt oftare.

Bildkavalkad från svala norr

De första höstlika vindarna drar in från havet. Det gör att jag vädrar roliga möjligheter i många avseenden. Jag tänker också tillbaka på nordligare äventyr. Kanske gör jag det för att slippa fundera på det vansinne som planeras i Ojnareskogen, där Nordkalk har planer på att gräva sönder vitala delar av norra ön för kalkbrytning.

Att grundvatten äventyras, starka naturvärden skövlas och djur blir hemlösa hör liksom inte hit. Inte ens de närboende böndernas oro och protester betyder något. Inte heller det absurda faktum att vår förre miljöminister lät lobbyister påverka honom till en lagändring (!), så att Nordkalk kunde få igenom tillståndet har hjälpt för att stoppa vansinnet ännu. Men slaget är inte förlorat än. Googla och läs på - om du inte redan gjort det. Det är en miljö- och rättsskandal av obegripliga mått. Vi lever i en cynisk marknadsekonomi, som oroar mig djupt.

Jaja. Om framtiden ibland ser dyster ut får man leva på ljusa minnen för att samla kraft. Och i Miekak var det sannerligen kraft, styrka och hopp.  

Alla foton nedan: Josef Anderberg & Nicka Hellenberg.

Precis som i Ojnareskogen är vattnet så rent att man kan dricka det. Och gott är det. Obegripligt gott.

Regn eller rusk. Rödingar och öringar måste ändå äta. Ibland lurar vi dem att äta fel saker. 

Innan solen dyker ner bakom glaciärbesmyckade berg letar vi oss nerströms. 

Vatten. En urkraft. Så mjukt och hårt, så stilla och så vådligt rusande.

Vissa fajter förlorar man givetvis. En förlorad fisk, en vunnen erfarenhet. 

Och då och då en belöning som hämtad ur en saga. Torrflugefångad röding av härligaste snitt. 

Tack till Fiskejournalen, Volvo, Sameo, Miekak fiskecamp, Josef Anderberg & Jacob Enander.