Mot det ljusa slutet

Perfekt. Det ser perfekt ut. Om det är fiskeiver eller om vi båda två börjar få lite onödigt mycket åldersseende låter jag vara osagt. Eller så har vi överdoserat mörkbryggt kaffe. I vanlig ordning. 
Josef, som är begåvad med ordentlig benlängd, tar sig ut i en knappt skönjbar lucka, där vattnet har en antydan till klar färg. I alla fall med mycket fantasi och hett brinnande fiskesug från vår sida. Där krokar han en liten sprallig öring som strax krokar loss sig själv. Vi ger upp platsen. Det går inte att se fötterna, det går inte att fiska och det går inte längre att hoppas att det kommer fungera. 

Det är ingen ljusning på fronten på nästa ställe. Men det bekommer inte Josef, som dukar upp ett litet smörgåsbord på bilens motorhuv. Ståndsmässigt. Snyggt.
Det tar ett tag, men vi hittar fläckar där det sprider sig en känsla av möjligheter. Vågor, strömmar och vind driver undan det grumligaste, det mest kalkfärgade vattnet - så att det bildas fina jaktstråk för glupska rovfiskar. Så tänker vi i alla fall

Tydligen tänker vi rätt. För snart har jag ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Du vet ... Man står i andra tankar och överraskas av en benhård smäll genom nervbanorna. Det här är en fiskjagande öring. Inget snack om det. Typiskt att den missade, eller o det nu var jag som missade krokningen. Nåväl. I nästa kast är en fisk efter mitt drag ända in till spöspetsen, men viker av i en sväng och lämnar en retlig virvel. 
Jag gör något oortodoxt. Något jag inte gör ofta. Jag byter drag, ibland måste man göra det. Jag tar en något mindre uppseendeväckande Spratt. Och där sitter den!

En härlig öring - blank, stark och aggressiv - skakar, hoppar, rusar och gör mig orolig, lycklig och varm ända ner i de stelfrusna tårna. Ett tag simmar den så fort emot mig att jag tror jag tappat den, men den är kvar. Snart kan Josef - som hört mig hojta - ansluta och hjälpa till med lite förevigande. Det är en 67 centimeter lång skapelse i finaste nyårsförpackning. Pärlemorskinande. 

Jag får en liten, tappar en betydligt bättre fisk, men snart är vi tvungna att låta den här dagen bero. Vi ser en kulört skymning släcka ner dagen. Det är som om själva året sjunger på sist refrängen. Och så är det. Det är inte helt säkert att det här blir sista fiskedagen för året. Men det lär nog bli sista blogginlägget. Så härmed tackar jag för alla som läst, kommenterat och inspirerat mig under 2013.
Vi hörs på andra sidan årsskiftet. Gott nytt fiskeår!

Lästips i vintermörkret

Vad sägs om ett litet boktips, innan det blir mer fiskeskrönor och bokslut för året? Den alltid lika noggranne, finurlige och ambitiöse Jens Bursell har- tillsammans med Rasmus Ovesen - skapat en riktig havsöringsbibel. Boken "Den stora boken om havsöringsfiske" är en 300 sidor tjock skapelse, sprängfylld med fina foton, finurliga teorier, handfasta tips och konkreta åsikter om allt från utrustning till taktik i olika vatten och väder. 

Om du inte känner till Jens Bursell och funderar lite över hans bakgrund, så kan jag snabbt informera om att maken till fisketok är svårt att hitta. Och en mer eftertänksam fiskare är lika svårt att hitta. Han är de små detaljernas mästare, en man som inte lämnar något åt slumpen. Så räkna med att det är väl underbyggda teorier.

Ett antal havsöringsexperter medverkar också i boken. Ja, någon tilltrasslad kustluffare från Sveriges kustlandskap också... Men I stort är det herrar Bursell och Ovesen som tar läsaren genom en vacker, väl genomarbetad och inspirerande bok. Godis för ögat och själen, bränsle för fiskeivern. Och, nej, jag vet fortfarande inte om/när min blygsamma motsvarighet till något liknande kommer. ;-) God fortsättning.   

Blått, grönt, grått och silver

Väl ute - efter vånda och tvivel - är det bistert. Havet är tydligt tredelat. Tre kulörta fält som går från det djupblå långt därute, till det pistagegröna och röriga vattnet längre in. Närmast stranden är det en tjockgrå sörja som rumlar runt mot gruset. Lägg till lite hårda vågor. Jag vänder om direkt, transporterar mig till ett nytt ställe, bara för att mötas av ungefär samma förhållanden. För att verkligen utesluta alla tvivel om att jag misstar mig så kliver jag ner i vattnet. En seg ström drar i mina ben, sidledes. I knädjupt vatten syns inte vadarkängorna. Grått. Tungt. Det är ganska farligt att vada ut när man inte ens ser skillnaden på en eller tre meter djupt vatten.   

Svampigt gräs. Nertryckt av vågornas framfart. Havet har sedan dragit sig tillbaka och lämnat en mjuk, blöt matta. Ut i det gråkalla. Men inte heller här är det upplagt för fiske. Jag trycks in mot stranden av färgat vatten. Ingen mening att spilla tid. Tiden rinner snabbt ut och bort. Den här årstiden är timmarna komprimerade, känns det som. 

Jag är på vippen att ge upp, när jag hittar en plats där det grumliga fältet längst in tycks smalare. I det gröna mellanskiktet kan man ana tångruskor, stenar och mörka fläckar. Med andra ord är vattnet så pass klart att det mycket väl skulle kunna simma en och annan trind öring där. 

Och det gör det. I vågornas rumlande värld simmar en stöddig krabat. Den tar bestämt och hårt. Typiskt för en rovfisk på fiskjakt. Inget gnetande efter småkryp här, inte. En silvervit havsöring hoppar på kort lina, stångar och håller på - värdigt en betydligt större fisk. Den får spöt att buga och mitt julsmajl att spridas över ansiktet. Jag skrider in över det ogenomskinliga vattnet längst in, kanar upp fisken på strandgruset och ser i samma ögonblick hur en gammal havsörn med vita stjärtfjädrar svävar ut över skogen. Det blir inte så väldigt mycket bättre än så här. 

Det är en fisk i perfekt storlek för att ta med hem till köket. Gravad, med lime och lite chili, kommer den att få sluta sina dagar på julbordet. Den är en av få vilda havsöringar jag tar med hem. Men i dag finns ingen återvändo. Jag bjuds på lite av det havet ger och tackar ödmjukt ja. Med ro i kroppen och med ett fryntligt leende vandrar jag tillbaka mot bilen och låter timmarna susa vidare mot jul.  

Underskattning långt innan jul

Jag får villigt erkänna att jag underskattade vinden. Det som skulle bli en promenad i parken, eller åtminstone i havet, visar sig nu vara en bitsk och hård dag, om än i mild vind. Men vart jag än åker är havet grågröngrumligt. Det finns inte en öring tillräckligt skarpögd för att hitta ett drag i den här sörjan. Jag påer vidare. Och vidare. Likadant längs hela kustlinjen uppenbarligen. Jag drar mig ut på ett ännu mer vindutsatt ställe. Tänker liksom att det ska rensa upp lite där. Jodå, men istället är vågorna manshöga och omöjliga att bemästra. Jag parkerar på ett annat ställe, vandrar en lång, svettig promenad för att mötas av ... ja, grötigt och ofiskbart vatten. Fikapaus. Kontemplation. Återhämtning. Så, till slut, på sista stället jag hinner med under dagen, finner jag vad jag sökt. Här går det att fiska.  

Solen har hunnit en bra bit på sin korta bana och står lågt över vattnet. Ett guldskimrande ljus träffar strandbrynet och skogen längre upp. Jag går i motljus, kisar i det kalla och klurar lite. Om jag hittar en plats där det strömmar på lite fint, men ändå har en smula lugn ... kanske några storstenar som bryter av. Eller en djuphåla, där det kan finnas ett andrum för en bitsk havsöring. 

Två hugg blir det denna dag. Två ynka hugg. Men å andra sidan krokar jag en fisk båda gångrna. Jag landar bägge och släpper dem åter. En är en liten vild fisk runt halvmetern lång. Den hugger framför fötterna på mig och sprätter iväg i vågskummet. Jag lossar den försiktigt. Nästa tar längst ut i kastet. Jag uppskattar den till 53-54 centimeter. Det får bli en snabb bild. Jag överväger att låta den hamna på julbordet. Men herregud, det är ju långt kvar. Den får bli någon annans mat. Det är inte mycket kvar av den där solen nu. Det är inte heller mycket kvar av kaffet, så nu får det vara nog. För idag.

Just när vädret växlar

Det är en mjuk ton över det hela. Utanför bilen möts jag av en stilla och aningen märklig känsla. Havet har lagt sig platt, som en väldresserad hund, framför mina fötter. Det kommer bli svårt. Förmiddagen försvann i diverse ärenden och uppdrag, men nu efter lunchen får det bli en snabb energikick i det bräckta vattnet. 

En timme går. Det händer naturligtvis ingenting i finvädret. Glasklart. Stilla. Tvärdött. Det passar mig bra. Jag är ute och slappar runt med kamera och fiskespö, utan andra mål än att låta naturens energi strömma genom mig.

Men. Morgondagens utlovade blåsväder lurar i fjärran och på några minuter har allt ändrat sig. Jag befann mig nyss i stillhetens hav. Nu inser jag att det var en chimär. Jag tog mig tydligen ner till kusten just i en kort fas mellan två vädersystem. Det mer burdusa tar över. Molnen blir tätare, vinden tar i och vrider från sydligare varianter till mer västliga. Havet får liv, skummar bakom vändande vågtoppar och jag får en annan blick. Nu är det läge.

Bilen rullar vidare. Jag släntrar ut i det gråare, tuffare. Det dröjer inte länge - vilket är tur, för snart skymmer det. En efterföljande fisk, som lyfter draget med nosen så att det hakar upp sig. I nästa kast en stöt. Vinden brukar ju kunna öka matlusten, göra öringarna mindre skygga; det är plötsligt slagläge! Men de är ändå tveksamma. En fisk följer efter mitt drag ända in, innan jag äntligen krokar en annan liten rackare och sedan en till. Mobilen åker fram och genom den vattentäta påsen blir bilden ett suddigt minne av en intensiv energiladdning under novembers sista dagar. 

Pepparkakorna väntar. Det räcker. Och vinden viner behagligt genom husväggarna innan natten kommer. 

Silvervatten under jackan

Det blåser upp. Ett oroligt hav möter oss. Så härligt. Äntligen lite rejält väder, tycker vi och viker oss ur bilen för en kaffe i snålblåsten. Kallt vatten letar sig in under jackan, hittar de svaga punkterna och kyler. Men vad gör väl det? Dagen är kort. Och ljuset är magiskt. Ett rödaktigt släpljus når stranden och vattnet, när solen sjunker ner under de gråa molnen. Vi hittar ett par sprattliga silverraketer modell mindre. Vattnet är strömt. Det verkar vilja flytta oss längs med stranden, så vi följer snällt med. 

Uppe på stranden går Kenny runt och hittar saker - som alltid. Idag sätter han någon form av rekord i sakletning. Han gör ett remarkabelt fynd. En burk med Tsingtao - perfekt havskyld öl. Jo, burken är försluten, oöppnad. Ingen datumstämpel, men kanske vågar han testa den någon kväll. Direktimport från egen källa. 

Trägen vinner. En lustig öring sticker upp huvudet och nafsar i mitt bete när jag lyfter det ur vattnet. Men en annan biter ordentligt och bjussar på en liten svängom i vågskummet. Tjock och stark, alldeles utmärkt förpackad i silvervit skrud. En kämpe som snart får simma vidare. För övrigt gapade den stort över ett sprillans nytt Zazaa - trevligt bete, som nog kommer får göra mina andra favoriter sällskap i betesasken framöver. 

Sista fotot: Kenny, bildredigering: yours truly. 

Lax på öringvis

Jag bjuder på en liten tillbakablick och försmak. Om du snubblar in på den här bloggen lite då och då så kanske du minns att jag gafflade lite om Island tidigare i år. Så här ligger det till: I somras åkte jag, tillsammans med Fiskejournalen-kollegan Mathias Larsson, till Island för att fiska och göra reportage. Målet var lilla isländska älven Haukadalsá. Här fiskar man lax med lätt utrustning, snarast på öringvis. Små tubflugor, spön i klass 5-8 och trivsamt vadande i kristallklart vatten. Det är på alla sätt en magisk upplevelse, speciellt för en icke-flugexpert som undertecknad.

I kommande nummer av Fly & Tie kommer ett ganska omfattande reportage. Det blir även en artikel i Fiskejournalen längre fram. Men vad sägs om lite rörliga bilder från härligheten?

Movietime. Varsågoda och beskåda Mathias film.
 

Tysk novemberdynamit

Vattenvidderna tycks enorma. Inte oändliga, men vidsträckta. Det är nästan kusligt att blicka ut över det upprörda Östersjövatten som omger den tyska ön Rügen. Det är inte vågorna, nordanvinden eller själva området som tär på psyket. Det är snarare möjligheternas omfattning som sprider en smula skräckblandad förtjusning genom kroppen. Här står jag nu i båten, laddad till tänderna, och känner mig både förväntansfull och osäker. Hur ska vi hitta de omtalade supergäddorna i detta veritabla hav av tillfällen? Rügen. Storgäddornas hemvist. 
Som alla fiskare vet är det inte bara att åka till ett omtalat ställe, droppa betet i vattnet och åka hem med triumfen lysande som en gloria runt mössan. Marginalerna är små. Man må alltid vara ett enda hugg från succé. Men det där enda hugget kan ibland vara lika svårt att hitta som en borttappad trekrok i Rügenvikarnas vattenmassor.

Fullmånen lyser klart över Schaprode. Det är vackert så det förslår. I värmen från fiskekompisarnas glada skratt svalkar den tyska ölen det upphettade sinnet. Kanske bidrar den där månskivan också till att gäddorna envisas med att vara infernaliskt svårtrugade och retsamma under fler dagar. Kanske inte. Vi får några fiskar, har många som hugger utan riktig bitvilja och ser ännu fler som följer efter och kikar närmare på betena – vilka vi än presenterar och hur vi presenterar dem. En gigant synar min jigg och provsmakar den, precis vid båtkanten. Jag är darrig i benen långt in på småtimmarna. 

Dagarna förflyter. Timmarna rusar. Gäddorna jäklas. Herrar Robert Bertrandt och Jonas GJ Karlsson, tillika mina goda och skickliga fiskevänner, anordnar, pysslar, håller humöret uppe och ser till att vi inte lider nöd på någonting alls. Förutom riktigt tunga gäddhugg … 

Så anländer ett koppel herrar från ABU Garcia till vårt lilla näste. Lika förväntansfulla och ivriga som alla andra kliver de ombord på båtarna och ger sig ut. Nu visar Robban var skåpet ska stå. Inom kort har han krokat och landat två brackvattensmonster. Gäddor på 12,6 respektive 14,5 kilo. Så oerhört rättvist. En skicklig fiskare med stort hjärta. Helt rätt. 

Foto: Olle Lidesjö

Det är nästan så att jag kan uthärda att min tid rinner iväg lite för fort. Jag krokar några arga Rügengäddor, får en grym abborre som bonus och har det förbaskat bra. Men väl på svensk mark bränner det i mig av längtan åter. Jag ska ha revansch. Inte minst eftersom det kommer upp gäddor på både 13 (Rikard Jonsson) och 15,5 kilo (Lasse Cajander). Grattis igen!
Mina hundratals kast under sex fiskedagar räckte inte den här gången. De stora ytorna vann, måste jag erkänna. Vi vet att det är ett lotteri och att det inte alls bara handlar om nedlagd tid eller strategi. Slumpen är också inblandad och den här gången var vi inte riktigt vänner, medan andra hade bättre hand med omständigheternas lynne. Eller så gjorde jag bara fel. Vem vet? ☺

Mer läsning om Rügen kommer i annat forum längre fram. Till dess: stort tack till Mojoboats, med  Robban och Jonas i spetsen, tack Arne, Tobbe, Rikard, Werner och hela ABU-gänget. Jag är knäckt, men inte förstörd. I’ll be back.

Med luft under sulorna

Novemberregnet strilar. Det är en välkommen väta. Havsöringarnas lekbestyr är definitivt i gång och skådespelet bländar. Vissa dagar är det svårt att veta vilket ben man ska stå på. Fiska? Spana på öring med kameran i högsta hugg? Eller kanske bara flanera runt och insupa den här exotiska atmosfären.Så många föraktar november månad. Jag högaktar den. Fantastiska tid. Värre är det med vinter, is och umbäranden, men vi låtsas som om det inte existerar nu.

Men luft under sulorna behöver jag. Ofta. Jag måste rasta mig själv. Det är inte bara fiskeivern som driver och drar. Det är en ständigt närvarande känsla av att jag någonstans tillhör den där naturen. Jag måste ut, bort, se, uppleva, känna och andas.
Nu vankas nya äventyr - i fiskets tecken. Det kommer säkert någon rapport. Innan jag ger mig av är jag på besök hos vännerna på ABU Garcia. Plötsligt är jag i en gigantisk godisbutik för ganska vuxna, men leksugna fisketokar. Undrar om den här rullen skulle passa för mina kusträder. Antagligen finns det bättre lämpade storlekar - även för det fisket som vankas å det snaraste. Time to hit the road! Rapporter kommer. 

Under örnens vingslag

Dimman lättar på vägen ut. I en vind, aningen tuffare än utlovat, som kyler ansiktena, tar vi en kopp kaffe och spejar omkring. Ensamma. Knappt en levande själ. Jo, två havsörnar smyger på sniffhöjd, längs en gammal stenvast. Vi undrar vad de har i kikaren. 
Två sekunder senare lyfter ett par hundra gäss från fältet. De har anat vad som är på gång och örnarna blir utan frukost ett tag till.

Vassvikar, som spränger in i landskapet som stora yxhugg är inget man är bortskämd med på Gotland. Den vass och ag som växer gör det oftast på ankeldjupt vatten, eller på land. Istället har vi en stenig, karg, hård och rå kust. Inte alla lär sig älska den. Men folk som jag, eller Kenny - vi är födda med den här känslan i blodet. Vi växte upp här och återvänder alltid hit. Vissa dagar är det nästan bekvämt att fisket är segt, eller svårt att genomföra i väderförhållanden som styr och ställer. För då kan man hänge sig åt spaning, foto, fika i blåsten och kontemplation. 

Vi stannar upp, förhäxas, njuter, när vi ser ytterligare ett knippe havsörnar dra iväg. tre, fyra, nej fem. Den sista som lyfter är en riktig bjässe, med vit stjärt som är ett flaggspel mot klarblå himmel. Vi sänder några tankar åt alla människor i stugorna som aldrig ser det här. De som lever sitt liv genom Facebook, eller i stadens sus och dus. Ett par doser av det där är också trivsamt. Men att vandra genom livet och aldrig få känna vingslagen av en örn i brackvattnets gränsland, eller plocka en svamp i en mustig skog, är inget annat än en gigantisk förlust. 

Hur som helst. Det här är väl en fiskeblogg? Jodå. Men så mycket mer. Antagligen precis som jag - jag är så mycket mer än en fisketok. Men fisketok är jag. Och när det smäller till i spöt, när en stark fisk vrider sig, eller simmar tillbaka efter att vi sagt hej - då myser jag. När vi hittar några gamla saknade kamrater (av arten Esox lucius) blir det extra skoj. Jag har sagt det förr: gäddan är min speciella älskling, men den har också varit hårt trängd runt ön. Den börjar komma tillbaka på vissa platser, men saknas lika tragiskt på andra. Får du en - släpp den varsamt åter och hör gärna av dig med information om fångsten.

En morgon gryr. Vacker som en septemberdag, men kall så att den faktisk påminner om november. Förresten behöver det inte bli vinter i år. Vi har haft mer än vi behöver de senaste åren, tycker jag. fast lite väta saknas fortfarande. Våra fina havsöringar har börjat sin vandring upp i åarna. Jag får äran att räkna in en stadig hona på 72 centimeter. Nu får vi hoppas att hennes gener lever länge och skapar stadiga arvingar i många år framöver. I skrivande stund är mörkret kompakt, men fiskedrömmarna ljusa och yviga. Så småningom vankas äventyr på annan ort, men det blir nog några besök på hemmakusten innan dess. 

Tack till Kenny & Rickard för fotoassistans. 

Hoppet kommer med regnvattnet

Morgonasfalten är våt. Äntligen. Ett par nätter i rad med regn. Inte mycket, men några millimeter, som fyller på de fuktmättade markerna. De slingrande bäckarna får påfyllning. Samtidigt är havsnivån högre och en bitsk vind trycker in brackvatten mot åmynningarna. Öringarna börjar sin färd. Och jag kan inte hålla mig. Jag smyger försiktigt ner och spanar. Visst kunde man ha använt dagen till fiske, det kan man ju alltid. Men det här går före. Inte minst när jag ser hur hårt havet piskas till grågrönt skum. 

Jag hör om ett stort gäng som verkar ha mycket få bekymmer med tiden. De härjar runt på Gotland med sina spön. I tio dagar. 10! Om man vore ung, fågelfri och hade tid. Fast då hade jag nog åkt till Spanien istället. Eller Karibien. Eller .... Jag avbryts i mina funderingar när en ståtlig havsörn flyger förbi, precis bakom trädtopparna. Den är svår att få med i sökaren och min lins fångar inte den förrän den är lite för långt borta. Men upplevelsen dröjer sig kvar.

Herr Kenny kommer nersmygande bland träden och vi kikar på öringar som tar sig upp på någon ynka decimeters vatten. Några har bråttom och börjar leka på en plats som är ... lite illa vald. Men de är i alla fall här. Ljuset är dåligt nu, vinden röjer upp vattenytan och min tid börjar rinna ut. Vattnet rinner ut i en Östersjö, där det blir allt fler döda bottnar, allt mer övergödning, så många problem. Några kommer vi kunna åtgärda, med andra är det värre. Tänk så mycket vi inte ser, men som ändå existerar. Som tur är ser vi också en hel del som både existerar och frodas.

HJÄLP!
En liten uppmaning. På senare tid har det varit tjuvfiskare i farten i flera av våra åar, samt i förbudszonerna runt åmynningarna i havet. De förstör för alla oss andra och ställer till så mycket mer skada för öringstammen än de antagligen begriper!
Håll gärna lite extra koll och larma polis/kustbevakning om du ser något lurt. Ta eventuella bilnummer, upplys personerna om att de gör fel, men gör inget som du inte har rätt till. Tack.

I vindar och kyla

Nu väntar vi. Vindarna är här. Men regnet, det håller sig retfullt borta. De små bäckarna törstar, landskapet liksom stannar upp och öringarna avvaktar. Men i vissa små rännilar har de tagit sig upp och påbörjat leken. Skådespelet är bakom en ridå, som snart går upp. Snart. 

Dagens kontroll av öringfällan innehåller ännu inga mängder av öringar som tagit sig uppströms i det låga vattnet. Morgonpysslet är snabbt avklarat och vi vänder hemåt, med en kvardröjande doft av vindpinat hav, tång och  ... havsöring. 

Under ett par hektiska arbetstimmar kan jag inte riktigt slå mig fri från den där längtan ut igen. Och snart är jag på kusten. Nu, när temperaturen äntligen är på väg neråt, det mjäkiga eftersommarvädret släpper taget ... det är då jag mår extra bra, ensam mot vågorna och vinden. 

På land, drivor av blåstång.Uppsköljt efter att ha gjort sitt. Kvar i vattnet - friska ruskor som vajar under havets tunga rörelser. Jag letar mig längs kusten efter vatten som har en klarare nyans. Där. Där får det bli. 

Ny lina på rullen. Den rullar ut, medan den lilla Ambassadeuren lågmält ger sitt medgivande. I en timme eller så är jag tyst, koncentrerad och förväntansfull. Men inget gensvar kommer. Jag vandrar vidare och testar både grundare och lite djupare. Ingenting. Vattnet som slår mig i sidan, eller i bröstet är närapå ljummet ännu. Ingen riktigt höstkänsla trots allt, tänker jag. Men, så ... Det drar till och en liten öring hoppar upp och blänker till i dagsljuset. Snart krokar jag försiktigt av den och gör fler kast i samma riktning. Här är de. En fisk i ungefär samma form och viktklass hugger, hoppar och sprattlar. Genom den vattentäta påsen blir mobilbilden suddig, men minnesbilderna starkare. Inte minst av den tomma kusten. Här trivs jag. 

Så mycket mer än fiske

Morgonen är bister, kall och fuktig. Det här är tiden som man väljer, tiden då inställningen leder framåt. Många väljer trötthet och längtan efter nästa sommar. Jag väljer vägen som leder ut. Mot det fria, tysta, öppna, vindpinade, ibland kulna och tuffa. Jag får med mig Kenny. Han är likadan. Det handlar om så mycket mer än bara fisket. 

För några år sedan var jag lika fängslad av fisket, lika besatt av magin vid kust, sjö och hav. Men nu har jag utvecklat ett större lugn där ute. Det är ett oförlåtligt misstag att undlåta sig att stanna upp, ta in, betrakta, koppla samman. Världen finns där ute. Jag vill inte glömma att reflektera, får inte glömma. Kan inte låta bli.   

Tranor i närmast oändligt antal har slagit sig ner på ett fält. Snart lyfter de, försvinner och lämnar landskapet stilla. Vi stannar bilen, tittar länge, andas ut i den svala höstluften. Vi ger oss själva den här tiden, möjligheten. Någon annan kanske rusar mot vattnet för att snabbt kasta ut sitt drag. Vi vet att tiden finns kvar. Vi vet att vi kommer dit. Sen. 

På våren är tofsviporna en budbärare. En början till omstart. Nu tillhör de förtrupperna som ger sig av. Över ett knallblått hav sträcker di iväg, fladdrande, oroliga. Vi följer dem med blicken, tar oss till vattnet och känner spänningen tillta. Dagen är ung, möjligheterna många. Vi går på strövtåg, testar nya platser, undersöker det som de flesta är för lata för att göra. Det är essensen av fisket. Naturupplevelsen, nyupptäckta ytor och överraskningar.

När vi når målet, destinationen innan den lika intressanta hemfärden, så är det nästan bättre än vi tänkt oss. Kaffet på strandkanten, spaningen efter fåglar, fiskar och allt däremellan. Magi. I verkligheten. 

För fyrahundrade gången

Dagarna går och tiden slukas av världsalltet. Gässen sträcker och tofsviporna flockas inför avfärden. Oktobersolen tinar upp den kylslagna morgontimmen, uns för uns. Här ute på kusten stannar tiden ett ögonblick. Den låter omvärlden rusa vidare. Över en fika lägger vi upp en enkel plan. Den handlar om ett stilla och njutbart fiske på folktomma sträckor. När dagen övergår i färgsprakande kvällsljus är vi några erfarenheter rikare, många upplevelser rikare. Så är det alltid efter en dag i verklighetens brackvattensdoftande rum. 

Så olika vi ser på världen, så olika människor värderar och analyserar sin omgivning. Vi traskar runt här för att vi älskar det. För att vi vill ha roligt, men också för att vi verkligen bryr oss om den miljö vi är en del av. Ett havsörnspar i yster dans mnot en klarblå himmel, en jorduggla som förskrämt flyger iväg när vi kommer nära, eller en formation av glittrande strandstenar, uppspolade av en stark, tystlåten kraft. Dessa ting som fascinerar oss. Som ger oss kraft att göra allt det andra i livet. Vi behåller en enstaka matfisk då och så, men vill framför allt låta bli att göra för stora avtryck där vi går. 

En ensam man vandrar ut i havet, för att vittja sitt garn, för att lägga ett annat. Vi delar vattnet, marken och tiden, men kommer från helt olika tidsåldrar. Det är tveksamt om vi ens lever i samma tidsera. 
Ofta talas det om motsättningar, om vem som har rätt, vem som har fel. Ingen är fullkomlig, alla vistas här med den fantastiska rättighet vi har; vår allemansrätt, vårt fria handredskapsfiske, vår mänskliga möjlighet att ta del av det vi lever i och med. Det är också något vackert i den spretiga, skilda synen vi alla har på hur och varför vi ska hantera djuren, växterna och miljön omkring oss. Vi är nog inte ämnade att tycka lika.

Men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att vi just därför alltid har ett ansvar. Det vi brukar idag påverkas i morgon, det vi missbrukar i dag förstörs för morgondagen. Det är just här som skiljelinjen går mellan dem som ser naturen som bara en rättighet och oss som också ser skyldigheterna. Bevara, värna, vårda, beskydda. Hur mycket jag än unnar den gamle mannen en fisk eller två till middag så värker mitt hjärta när jag ser hur han kastar den oönskade fisken, död till marken. Visst blir en kråka eller en trut glad, men de stora idarna hade varit ännu mer till gagn för den miljö de kom ifrån - vattnet. Där hör de hemma. Vill han inte äta upp fisken, bör den få simma åter. Simple as that!
Men jag vet också att generationsklyftan och vår olika grad av engagemang för omgivningen gör det omöjligt att föra logiska och rationella resonemang. Vi lämnar mannen, näten och de döda fiskarna och tar del av de brandgult lysande träden i en sjunkande sols strålar. 

För fyrahundrade gången försöker jag försöka hoppas på en bättre framtid för oss alla. Alla.
Och detta, mina vänner, detta var mitt blogginlägg nummer 400. Tiden går. Vi får se hur många inlägg till det blir. 

Metallicgröna expresshugg

Häromdagen hemma. Nu i ett annat familjärt område. Blekinge och gäddfiske är något jag ofta går och suktar efter. Och dessa goda ting i kombination är ofta en fullträff. Skärgårdsmiljö, men inte på det sättet som på många Oskuststräckor, där ytterskärgården ruffa miljö snabbt förbyts till innerskärgårdens djupa vikar med vass och färgat vatten. Här är det lite mer som vi öbor känner igen oss i. Men ändå inte. Tångbeklädda bottnar, storstenar, havsslipade klippor och hård vind som både river och ger liv.

Den här gången blöter jag krokar och beten i delvis nya områden av den här vidsträckta skärgårdskusten. Vi håller oss mitt i vindögat, där nordanvinden rister och drar. Men bakom små kobbar, eller en liten udde som sticker ut, finns lite lugnare vatten. Där navigerar vi fram mellan förrädiska storstenar och nästintill osynliga grundflak. Svårt. Men fullt av gäddor naturligtvis. Här kan de metallicgröna torpederna ligga i bakhåll lite överallt. Och det gör de. Verkligen. 

Efter första dagen är jag aningen mör i axlarna och min inflammerade armmuskel värker. Händerna är såriga efter avkrokningar och gällocksgrepp. Jag är också särdeles lycklig. För, god tillgång på gädda gör mig barnsligt uppspelt och fiskeförhäxad, men jag är också lycklig för miljöns skull. Så här ska ju kustvatten se ut. Tjyvtjockt med rovfiskar som mår förträffligt. En havsörn sveper iväg, en fiskgjuse cirklar över oss redan i hamnen och någon sälsticker upp sin nos lite här och var. Och så dessa hugg! Gäddor som skjuter ut ur tångruskorna i expressfart och får ryggmärgen att klia av välbehag. Gädda. Drottningen!

 

En fena på hemmaplan

Hemma. Hemma är kusten. Mitt element, min hemmaplan. Och när temperaturen äntligen går neråt och vindarna frustar orkar och ids jag ta på mig vadarna. Så länge det är badväder får ni andra hållas med de där fasonerna - då kör jag kortbrallor. Kustfiske med en massa jobbiga plagg är till för ruskväder. Så det så. Visserligen sticker solen fram, men det är riktigt svalt i luften. 

Egentligen är det inte öringarna som är målet med dagen, men på grund av diverse omständigheter är de vad som står till buds. Vi är noga med att inte gulla för länge med dem, eller fiska för länge i området där det uppenbarligen är lekvandrare som går i väntans tider. Väntan på kyla, vatten i åarna och rätt årstid. 

Mr Big Guy är stadig, robust och hård. Han hugger hårt och visar upp ett beteende som passar bra till uppsynen: tjurig, tuff. Någon av fiskarna skulle kanske kunna tas för blank, men vi vet bättre. Det som många kallar "blank" just nu är lekvandrare med svagt utvecklade färger. Men den största skulle nog ingen ta fel på. Och ta en titt på fettfenan. En magnifik, äkta fettfena från en lika äkta, vild öring. Simma åter och leta reda på din å, du vackra fisk. Glimma vidare i guldbrunt och var försiktig med den där kroken du har där fram. 

Tips: fiska med omdöme och måtta nu när det är 90 (?) procent lekvandrande fiskar runt kusten. Deras kostym må tåla en del, men de kan fara illa av mjölksyran. Glöm inte heller förbudstiden från 1 oktober.
Själva flyttade vi vidare och hittade andra upplevelser. Men det ... ja, det är en annan historia. 

(Tack för rapp fotoassistans, Kenny!)

Drömmar slår in på havet

Den gröna ön. Det blåa havet. Årets Drömresa, i regi av ABU Garcia och Fiskejournalen, går till Irland. Väl här konstaterar vårt lilla team att det är lika fantastiskt som utlovat. Efter ett par dagars fiske och upplevelser är ögonen stora av intryck, magarna mätta av gudomlig mat - men framför allt: armarna värker lite efter tuffa duster med hårda fiskar. 

Nu kan jag inte skylla min sporadiska blogguppdatering  på den här resan. Jag gör avbön och ber om ursäkt. Jag har fiskat hemma också - och ändå inte skrivit ett jota om det. Förlåt. Eller så har det bara vait skönt för oss alla? I vilket fall som helst kommer här några snabba smakprov från ett land som har det mesta en fiskare kan önska. Mer läsning om äventyret kommer kanske här, men definitivt i något kommande nummer av Fiskejournalen. Väl mött.   

 Blåhajarna framkallar adrenalin i blodomloppet, svettpärlor i pannan och mjölksyra i musklerna.

 Känslan, när man står och fajtar en haj och  ser de graciösa delfinerna leka runt oss. Obetalbart. 

 Hårdhuggande, guldskimrande, kaxiga blekor. Action som drar mungiporna bakåt.  

Den hemlighetsfulla, superstarka och stentuffa havsålen - conger. Wow. Vilken fisk.


Fortsättning följer ... :)