En tunn, stark tråd

På en skör tråd hänger 2014 och dallrar. Men det är inte riktigt dags för finalen än. Julbestyren gör att det är svårt att mäkta med både fiske och bloggpyssel. Men nu är också tiden då jag rekapitulerar året. Inte bara fiskemässigt. Jag analyserar och funderar över alla skeenden, hur allt hänger ihop. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag inser det. Fascinationen över den vilda havsöringens livsfaser och anpassning upphör aldrig att göra starkt intryck på mig.

De minimala åarna, ofta förstörda av människans härjningar kan ändå fungera som centrum i våra vackra öringars livscykel. Här föds de, hit återvänder de och börjar om. Om de kan och får. I de delar av vattendragen där utdikningarna hejdats flödar vattnet vackert i slingriga banor. Det här är hem - inte bara åt öringen, utan åt åtskilliga organismer.

Ute i det lättsaltade havet växer den sig stor, stark och silvrig. När gener och livsbetingelser säger att det är dags ändrar den både utseende och beteende för att åter sniffa sig tillbaka till sitt hem. Ett liv i ständig rörelse, i ständig jakt. Äta eller ätas. Föra vidare generna - till varje pris. 

Mycket vet vi om öringens liv, men inte allt. Några små luckor fyller vi tillsammans genom att samarbeta och bygga en levande databas, med allt vi iakttar och lär oss. Fällan i den lilla ån, där hundratals, ja något tusental, havsöringar genom åren stoppats upp i sin vandring för att mätas, vägas och bokföras är en av de små strömmarna av information som tillsammans blir en kunskapsström - stridare och bredare för varje år.

År 2014 blev ett knepigt år för lekmogna, gotländska havsöringar. De vandrar på en tunn, men ändå stark tråd. Uteblivet regn och lågt vatten i havet gjorde att många åar kom igång extremt sent, men i grevens tid. Det hann åtminstone inte börja bildas is i bäckarna. Fast många är de öringar som till slut tvingades släppa sin rom utanför åmynningarna, istället för uppe på de syresatta, skyddade grusbäddarna. Det är ett hårt liv att vara öring. Men oförtrutet och - trots de vedermödor de utsätts för - kämpar de målmedvetet vidare. Upp i ån. Hem igen.

Bara det är värt en extra fundering hos den som ens tänker tanken att ha ihjäl en av våra vilda öringar i lekdräkt. Själv har jag just slängt in ett par rejäla filéer i röken. De kom från en blank, fin fisk som för övrigt härstammade från en utsättning någonstans i Östersjöområdet. Vi hörs nog igen, så jag avvaktar med de där julhälsningarna. 

Med sol kommer hopp

Jag blickar tillbaka ett par dagar. Då börjar dagen grå. Lika grå som hela november varit, lika grå som månaden december startar. Men en svag vind förändrar allt. Nere på kusten är det en krusig yta som får mig vid gott mod. Och när solen förtjänstfullt tränger sig igenom det färglösa täcket färgas de blottlagda stenarna i rött. Det är vansinnigt vackert att se, när kulörerna saknats så länge. 

Här är inga öringar hemma. Det ser bara så ut. Små tånglakar ilar runt i pölarna som bildats när vårt innanhav dragit sig undan, tum för tum. Ingen rovfisk når dem här, men långnäbbade fåglar skulle kunna utnyttja situationen. Jag blir sittandes mot en stor sten ett tag. Jag skulle ljuga om jag sa att solen värmde. Den är iskall, men det skarpa ljuset är efterlängtat, så jag lapar i mig av det medan kaffeslurken svider gott i strupen.

Lite längre bort längs kusten gör jag ett försök till. Solen försvinner igen, men ljuset dröjer sig kvar en liten stund. Vinden ökar en aning och där händer det. Inne i en liten djupare grop, öklar jag tempot på draget, som girigt slukas av en fin havsöring, några centimeter över halvmetern lång. Jag drar den försiktigt upp över mjuk tång, får fram mobilen och knäpper ett par foton, innan den får simma iväg. Blåstången under vadarskorna är mjuk och tät. Så fint såg det inte ut för tre-fyra år sedan. Hoppfullt. 

Lika hoppfullt är det att blöta draget när väl första fisken bitit. Snart har jag krokat både två och tre, tappat en annan och haft virvlar och upplevelser som räcker för den här korta turen. Jag värmer mina kalla fötter med en rask promenad mot bilen. Nu glödgar solen landskapet igen. Strax innan den försvinner i horisonten, som ett ljudlöst, sjunkande klot. 

Långt från lågvattenmärke

Havet har varit försvunnet länge nu. Var är vår Östersjö? När kommer vi känna igen våra stränder igen? Men lågvattnet stoppar inte oss. Kenny låter inte heller en elak förkylning hindra honom från att rycka ut på upptåg i brackvattnet.

Vi saknar den utlovade vinden också. Det drar ordentligt i träden på väg ut, men väl nere vid vattnet är det slätt och fint. Ajdå. Men med tanke på att det ändå varit gynnsamma vindriktningar ett par dagar så traskar vi ut. Ja, här ser det lovande ut. Några tiotal steg senare har Kenny en kontakt, jag tappar en sprattlig fisk och ännu en följer efter.
Pang! En virvel, ett vevstopp, ett snabbt mothugg och en riktigt härlig paradglittrande havsöring är fast. Vi mäter den vilda, vackra fisken till 63 centimeter, medan jag krokar av den. Den simmar rappt iväg. 

Den lilla fläcken har ytterligare ett par intresserade öringar, men vi känner oss klara och sätter kurs mot en lång stenrevel, som i vanliga fall inte syns så här tydligt. Det är som att vandra i nya vatten. Några stora stenar långt där ute blir ett riktmärke. Jag singlar ut draget så att vattnet och linan sprutar från Ambassadeuren. Det landar och attackeras strax efter av ännu en oantastligt blank och vacker fisk. Kenny kommer till undsättning med kamera och hejarop på sedvanligt manér. Öringen har ungefär samma fina storlek och kondition som den förra, men den här är något prickigare. Även den får simma iväg.

Här ute finns inget mer, så vi tar våra kalla fötter tillbaka till bilen. Lite mat, lite planering och lite återhämtning. Jag halverar en kopp hett kaffe och är redo. Vi rullar vidare en bit och tar sikte på ett ställe, där vi både haft goda upplevelser i fiskets tecken.

Det virvlar till bakom Kennys bete, men i dag är det en ganska orättvis dag. Jag går bakom Kenny och siktar på en samling stenar och en knappt förnimbar våg som rullar in. Hugget är tveklöst och böjer spöt ordentligt. Fisken rullar tungt och känns hyfsat seg. Jag tror först att det är en besa, eller möjligen lekfisk. Men när den får syn på mig visar den både humör och en silversida av fina mått. Ännu en fisk en bra bit över 60 centimeter. Den här snittlängden är inte vanlig, mina vänner. De små lyser med sin frånvaro och jag skiner säkert som en något rynkig sol i plytet. 

En riktig muskelöring. Den här får bli mat. Två rejäla filéer av knallrött snitt hamnar i frysen i väntan på gravning och rökning till jul.

Lågvattnet må vara påfrestande, men det behöver inte betyda att fisket är ett lågvattenmärke. Man får tänka till lite och testa, eller sitta hemma och bråka över lufttryck och vindar. Vi valde det förra, som så många gånger förr. 

Tack för fotohjälp, glada tillrop och goda garv, Kenny. 

Vedermödor i hundvädret

En bitsk vind drar fram över ett komplett färglöst landskap. Tätt duggregn, som en tung väta. Hundväder, kallas det. Inte ens en hund vill gå ut, men de är så illa tvungna. Det är jag också. Jag måste ut och låta näsan rinna och kinderna sticka i den barska november. Jag behöver det. Dessutom gillar jag det, trots allt. 

Men även undervattensvarelserna har tydligen drabbats av lite gråväderskänslor. Det är lojt, knepigt. En tappad öring i dagens tredje kast och en liten landad i kastet efter ger mig ett aningen falskt hopp, för därefter blir det svårare. Vattennivån i havet är låg, luftrycket lågt och tempot lågt, där jag ensam strosar fram i vattnet.

Jag tänker om, rannsakar min strategi och testar ett nytt ställe. Det är ingen större aktivitet där heller, men en överraskande gädda - en av mina absoluta favoritfiskar - kastar sig in i leken, med vassa gaddar och argsint uppsyn. Jag är överlycklig, som alltid när den här kustjägaren dyker upp på mer oväntade platser. Hon får simma åter illa kvickt. (Får du en sån här grön och fin - var varsam och rapportera gärna fångsten. Vi lägger fortfarande pussel).

Tiden verkar på något sätt gå långsamt i det fuktiga landskapet, men ändå tickar klockan. Kvällen kommer innan det egentligen blivit kväll. Jag rappar på och hinner med en intressant liten kant, där det borde fungera. Turligt nog gör det också det. Ett par snabba kast, ett par snabba fiskar och härligt knarr i rullen, böj i spöt och hälsosamma adrenalinhalter i blodomploppet. Nu är kinderna varma och färden hemåt en lagom final. 

En knapp förlust är okej

Vägen ligger som en grå matta framför mig. Vart den leder känns ovisst. Jag stannar till och tittar ner i ett litet vattendrag som ännu är tomt. Regnet som kommit är inte mycket att hojta om. I alla fall inte om man är en leksugen havsöring. 

Det är novembergrått, men i vattnet är kalendern inte riktigt i fatt. Jag hinner inte så långt idag. Inte nog med att tiden mest ägnas åt bestyr av jobbkaraktär. Det blir ju mörkt innan man hinner säga "kustfiske" också. Ändå tar jag det legato. En kopp kaffe vid bilen, innan jag smyger mig ner mot en liten udde.

Det är märkligt. Men vissa dagar anar man ingenting. Det ser inte ens hoppfullt ut, men jag börjar där vattnet börjar, helt enkelt.

Planen är att röra mig ut, dit vågrörelserna är mer markanta. Men jag hinner inte dit. För det hugger i andra kastet och i tredje. Sedan dröjer det ett par kast innan det hugger igen. Men, de hoppar av, med blänkande hopp, med våldsamma skakningar och med rappa rusningar. Skumt. Kroken är ok, mothuggen sitter, men det vill sig inte.

Fast till slut landar jag en mindre filur som är stålblank. En lekfärgad modell något större kanar in ett par kast senare. Dåså. Det funkar. Men, då tappar jag ännu en fisk. 

Herr Kenny har varit på strövtåg, naturligtvis. Vi möter upp varandra på en strand någonstans i det grå. Det hugger så fort dragen hamnar i vattnet, i stort sett. Men de är kenpiga. Fler kontakter, någon tappad och jag inser att jag blir rejält utklassad av öringarna idag. De avgår med en kassaskåpssäker seger. Men, vad gör det mig när jag får sista ordet. Skymningen rullar in när jag får lyfta upp och kroka av en riktigt vacker och blänkande fin öring. Adjö. Ni vann, men det rör mig inte i ryggen. 

Tack för fotohjälp, kamrat Kenny. 

Grått som drar

Det där grå, tunga täcket. Och vinden. Höstkänslan river i mig, tvingar mig till kusten. Aldrig är den så enslig, tyst och tom som i de här ruggiga dagarnas försiktiga ljus. Till och med fåglarnas dun är tunga i fukten. Den uppspolade tången är mjuk att gå på och vinden drar i huvan. Jag vet att det kan vara knepigt, men jag vet också att det brukar gå att hitta en fisk eller två i dessa förhållanden.

Och det gör det. Efter lite letande och många kast ut i tomma intet hugger det stenhårt. En öring på jakthumör, en dräpare i silverkostym, hugger mitt drag från sidan och får nästan det härliga Svartzonkerspöt att åka i vattnet. Den är blank, en bit över måttet och oerhört stark för sin storlek. Jag knäpper iväg en mobilbild eller två, släpper fisken och fortsätter min vandring mot det okända. 

Ett par kast in mot land och ett samling storstenar ger också resultat. Tänk att de kryssar runt där inne, där man traskar omkring. Ytterligare en strömlinjeformad fisk med kamphumör väljer att bita och får under en kort stund besöka strandskvalpets blöta tång, där jag får fram både peang och mobilkamera. En fisk till biter på nästan samma fläck. Den får gå utan foto eller andra åthävor. Jag strosar vidare, missar ett benhårt hugg och har det på det hela taget riktigt gott. 

När det knappt finns något ljus blir det mörkt extra fort. Jag sneglar mot horisonten, men den syns knappt. Jämngrått. Mörkgrått. Nu är det lika bra att lämna kusten och dra sig mot hemmets värmande ljus. Det är inte illa. Inte alls. 

Mot känt och okänt

Jag ser löv som faller, löv som flyger i vinden. Jag ser de sista ljusstrålarna för dagen hitta löven. Molnfronten drar sig in över trädtopparna. Men, jag ser också en kust som är grått lockande, där vinden viner över stenar och vågor. Lockelsen är svår att bortse från. 

Så sitter vi i bilen, på väg mot både känt och okänt. Havets föränderliga yta har blottat en kust där tidigare fiskbara områden är torra, eller på sin höjd fuktiga. Lågvatten modell extraordinärt. Kanske skulle vi ha åkt någon annanstans, till en helt annan kust? Kenny kliar sig i huvudet och jag dricker kaffe. Men snart testar vi. Ett ställe, till. Fortfarande segt. Någon liten rackare nyper på. Men vi lämnar vattnet. Vi passerar en sträcka där ett par uppgivna fiskare verkar kamma noll. 

Kliandet och kaffesörplandet ger till slut resultat. Ja, det kan förstås vara andra analytiska ansatser som gör att jag lyckas ratta vårt fordon till ett ställe där vi med gemensamma huvudnickningar befäster våra positiva signaler. Här lär det hugga! Helt annat liv i vattnet. Vi vadar ut, hoppfulla och snart lyckosamma. Det hugger ganska friskt, dessutom ganska långt in. Kast in mot land, eller snett längs vågrörelserna ger fisk efter fisk. Någon är blank, de flesta färgade, men det är fina, rappa fiskar som alla får simma iväg igen.  

Jag ser löven singla ut över stranden. Färgen är samma som en vacker hona av arten Trutta trutta som Kenny just lyft upp över ytan. Nu ser jag både öring och löv dra vidare i hösten. Kvällen kommer fort och vi har tappat räkningen på både fisk och timmar. 

Vår tid är nu - också

Så skrider hösten vidare. Mot lite kallare väder, lynnigare växlingar och kortare dagar. En av dessa dagar är vi på tur. Mot vatten där få sätter sin fot, känns det som. I alla fall så här års. Hösten är den tysta, ödsliga tiden. Tiden då kustluffare som jag trivs och frodas. Någon enstaka fågelskådare, kanske en flanör med hund. I övrigt ensligt. 

Kenny kliver ut, medan min kamera söker av området. Det är lågvatten i havet, men annalkande högtryck i luften. En pilgrimsfalk sveper förbi och tar sånär en vadare av något slag. Ja, fågel, inte vadarbyxa alltså. Någon hårdför ornitolog skulle säkert tvivla på riktigheten i den observationen. Men eftersom falken svänger av och passerar 25 meter framför oss är det inga tvivel hos oss åtminstone. Men, det är inte därför vi är här.

Snart hittar vi dem. Aggressivt huggande öringar. Flera stycken på raken, på samma fläck. En fläck till, samma sak. Gott om fisk, gott om glädjetjut. Vi står en bit ifrån varandra och böjer spö. Den största får Kenny hjälpa mig att föreviga, men alla andra krokar vi av lite snabbare. Säga vad man vill - men lekfärgade hanar med krok och otålig uppsyn är magnifika. 

En och annan id hugger, en liten gädda visar sig också och snart lyckas jag felkroka en skrubba. Ja, hur nu den lyckades hamna i vägen och dessutom bli spetsad är knepigt att förstå, eller förklara. 

Plusgraderna är ytterst få, när vi  ger upp för dagen. Fast, "ger upp" är nog fel ord.
Och ett par dygn senare är jag på helt annat vatten. Helt andra fiskar, helt andra grejor. Fullständigt annorlunda. Jag vet inte riktigt, men är inte hösten alldeles fantastisk? När de flesta kurar i stugorna lurar vi på kusten, någonstans i vårt avlånga land. Det är inte så illa. Å andra sidan är det ingen annan årstid som är så illa heller. 

Prickkast och avvikelser

När morgondimman lättar är det en egendomlig känsla. Oktober. Halvvägs in i månaden och termometern visar över 16 grader. Jag undrar hur länge det ska pågå, det här extremmilda vädret. Tunnklädd, men varm, kliver jag över svampiga fält av uppspolad blåstång. Havet ser nästan försvunnet ut också. Lågvatten, men trots allt en hyfsad vind från sydligt håll. Jag har små förhoppningar, men ett stort behov av att åtminstone testa.

Det är ont om tid. Inte i allmänhet, kanske. Men min fria tid just idag är, som ofta, aningen trängd mellan diverse göromål. fast, jag behöver andas en stund, behöver den här frizonen. Ensam, med havsörnen svävande ovanför mig och några eftersläntrande vitkindade gäss som sträcker ut över havet.

Jag känner inte riktigt igen mig. Det var ett tag sedan jag klev ut just här. Men de små vågorna och havets färgvariationer avslöjar små avvikelser här och var - sådana jag letar efter. Snart får jag den där efterlängtade känslan att jag nog är rätt ute. Här bör det hända något, säger jag ljudlöst. Mer än så hinner jag inte formulera innanför mössan, när det faktiskt händer. 

Den är stark. Men snabbt inser jag att den är en förleksfisk. Snart kanar jag in en prickig och välformad öring. jag låter den simma tillbaka utan mer närkontakt än så. Peangen befriar fisken som förhoppningsvis snart hittar tillräckligt mycket vatten i sin hembäck.

Det blir en svår kamp mot tiden. Jag har långt tillbaka nu och vattnet är tungt att gå i, men jag bara måste hinna med att prickkasta in i vågorna hundrafemtio meter bort. Jag stövlar på, så att svetten lackar och halvspringer in ett kast i bruset. Där sitter den. Den är något större, men även den här är en färgad fisk. En hona i snygg dress, nästan som en bäcköring i storformat. Hon får finna sig i en snabb fotosession. Nu är det språngmarsch mot bilen. trött, lite lyckligare. Och förundrad över den här temperaturen Runt 15 - i både vatten och luft. Galet. 

Det oplanerade gör gott

Vi ger oss ut på fiskestråt. För vi behöver fiska. Innan dagen kommit för långt lockar kusten mig, genom det stilla landskapet. Inte heller Kenny har tänkt att fiska egentligen, men på något sätt övertalar vi varandra att en liten tur nog skulle göra gott. Det gör den.

Först är avsaknaden av vind förödande. Den gör oss till lata, soldyrkande kaffesörplare. Inget ont i det. Men den gör fisken till svåröverlistade, svårlokaliserade motståndare, varvid latheten tilltar. Men vi släpar oss ner och skrämmer några rastande gäss, spanar på havsörn och njuter av vädrets omutliga makter. På lång lina biter först ett par idar, sedan öringar. Och så är vår fighting spirit på topp igen. 

Kennys fisk är värst. Ett silvrigt krutpaket som tydligen slagit följe med sina artfränder som rör sig där ute i väntan på tillräckligt med vatten i åarna. Våra morgonpigga, planerande, vänner är långt före oss. De har också hittat fisk, fast längre bort. Någonstans på fjärran kust. Huggen är stenhårda och hetsiga. Vi krokar ett par, missar de flesta. Det gör givetvis ingenting. 

På nytt ställe kommer överraskande hugg, som får nervbanorna att krulla ihop sig och glädjetjuten att rulla ut över stranden. Ett par bastanta gäddor lurar bland tång, stenar och försiktigt vågskvalp.

Att gäddan uppenbarar sig lite här och var är ingenting annat än extremt goda nyheter. Vi behandlar dem med vördnad, tackar för god fajt och låter dem jaga vidare där i det okända. Själva rullar vi tillbaka till hemmets kända vrå och planerar nya räder. Kanske när vattnet blivit lite mindre badbart och lite mer vadbart.

Foton på undertecknad tagna av Kenny. Kenny avbildad av mig. All bildredigering: yours truly. 

Bara nästan en trippel

Oj så det skaver att sitta och låta de alltmer ålderstigna ögonen stirra in i skärmen. Lite för mycket inomhusmiljö, lite för mycket lockelse att njuta av tidig höst. Jag avviker en stund. I det här ljumma vattnet blir det inte lätt, det inser jag. Dessutom är det skådespel av annat slag som jag vill ta del av. Stora sträck av fåglar. Underbart. Jag blir sittande på stranden. Länge.

De vitkindade gässen drar förbi i hundratal, snart i tusental. Små flockar av prutgäss ansluter och skränet från himlen är som höstens symfoni. Men, här kan jag ju inte bara sitta, inser jag när kaffet är nersvalt och koffeinet skapar iver i min kropp. 

Med både förhoppning och lugn i kroppen vandrar jag ut i vattnet, beväpnad med utrustning som är splitterny och på hårdtestning, som jag blivit utvald att genomföra. Mitt uppdrag är klart: kör hårt med grejorna. Så hårt du kan. Man tackar, det ska jag! Vilka grejor det rör sig om och hur de funkar återkommer jag till längre fram. :)

Snart är det massiva öringar som följer efter och cirklar som hungriga gamar kring betet. Men cirklar är just vad de gör. Det där med att hugga i sommarljummet vatten är inte deras melodi. Det gör mig ingenting faktiskt. Jag krokar snart en hoppande raket, som skakar ur betet som om det vore något som bara hamnade i munnen av misstag. Och det är det väl egentligen. 

Istället blir det ett antal feta, fiskjagande och hungriga idar som står för aktiviteten i dag. Till och med en gädda blandar sig i leken lite längre bort. Mobilens usla kamera förevigar lite av plaskandet, innan jag själv plaskar mig tillbaka till skärmens flimmer igen. Frid i sinnet. Nästan en triss i fiskarter på en liten stund. Det får duga.

Små ätmaskiner på kort lina

Fortfarande sensommarkänsla. Någon dundrande höststorm och kyliga nätter emellanåt, men vissa dagar är det som om vi är kvar i augustis daggvåta temperatur. Då passar det bättre med lite opretentiöst dropshotfiske. Kortbrallor på och kaffetermosen i packningen. Färsk, tunn, Fireline på den lilla haspelrullen och iväg.

Kenny suktar efter den svarta och uppiggande drycken och får hålla tillgodo med att nyttja min rig-bin som kopp i megaformat. Lika bra det. Det går ju åt en del.
Abborrarna hugger friskt på små jiggar som darrande förflyttas någon decimeter ovan bottensedimentet. Ibland i förflyttningen, ibland när jiggen dalar någon centimeter. 

De fiskar vi får är inga bjässar, men välmatade, pigga och rappa. På jiggspön och lätt utrustning är det skoj. Men vi ser till att inte roa oss för mycket på de randigas bekostnad. Så fort som möjligt in till land, kvick avkrokning och ut igen. Det kunde vara lockande att spara någon fin matfisk, men idag blir det inte så. Idag njuter vi av upplevelsen och vilar ryggarna under mer kaffesörplande.

Innan vi avlägsnar oss krokar Kenny något som är mer likt en ruda i formen. Klotrund och bullig. Stjärtfenan sticker ut som en liten flagga från den korpulenta kroppen. Här har vi en gynnare som ätit fort och mycket. Tillväxttakten måste ha varit expressartad. Imponerande. Vilka ätmaskiner de är när tillfälle ges. Kanske är det därför Kenny nu blir så hungrig att han tar älgkliv till bilen. Jag stannar en liten stund till. Det är alltid svårt att slita sig när det drar till så där hetsigt i linan. Och snart är det ju höst på riktigt. 

Viktigt - nya fredningsområden

Hösten är snart här. Ett tydligt och viktigt hösttecken är att vår kära havsöring är fredad i ett antal områden längs kusten. Anledningen är naturligtvis att öringen ska få lekvandra i fred och skapa morgondagens öringar. Två nya fredningsområden har tillkommit och ett annat har utökats. Det innebär att vi nu har 34 vattendrag som skyddas - i 25 olika områden.

De två nya områdena, där alltså allt fiske är förbjudet 1 oktober - 31 december, är vid Västergarnsån (från Kronholmens fyr ner till en udde söder om Västergarns samhälle), samt runt Vitärtsbäcken i Kappelshamnsviken, nära Storugns. Runt Själsöån har fredningsområdet i anslutning till mynningsviken blivit aningen utökat. 

I pressmeddelandet säger vår länsfiskekonsulent Rolf Gydemo följande:
- Havsöringen har ett mycket stort värde för alla kategorier fiskare och lockar också varje år många fisketurister till Gotland. Det är därför viktigt att skydda öringen under lektiden för att behålla ett starkt bestånd.

Från HaV, som beslutar om föreslagna regler, säger Martin Rydgren så här:
- Vi bedömer att länsstyrelsens förslag är lokalt förankrat och ett väl motiverat led i arbetet med att stärka havsöringsbestånden i Östersjön och har därför beslutat att införa de föreslagna ändringarna och dessa träder i kraft den 1 oktober.  

Mer exakt hur fredningsområdena ser ut kan du se i en PDF-fil här. 

Sprid gärna det här till dina fiskande kamrater. Och kom ihåg en annan viktig sak nu på höstkanten: släpp tillbaka havsöring som har minst lilla färgskiftning. Våra vilda, lekande öringar är så viktiga. Upplys gärna din granne, din nätläggande gammelmorbror och din nyfrälste spöfiskepolare om det här också. 

Levande vatten är en förutsättning

Väskan ligger färdigpackad. Nåja. Nästan. Det blir en utflykt till strömmande vattendrag en bit bort. Jag återkommer om det inom kort. Det finns nämligen vatten där fiskarna obehindrat kan få simma dit det är tänkt, områden där havet är friskt och inte alldeles utfiskat.

Innan jag reser knyter jag ihop säcken lite. Ämnet "fiskfauna och förstörda vattendrag" är en nationell angelägenhet. Här på Gotland tampas vi inte så mycket med kraftverk som ruinerat fiskens möjlighet att vandra till sina lekplatser. Men istället har vi utdikade, uträtade och in absurdum förstörda åar och våtmarker. När det moset toppas av en sur grädde om att göra kalkbrott av avsevärda arealer är det lätt att bli lite missmodig. Men det finns hopp också. 

Som tur är finns Sportfiskarna. Ett antal projekt för att gynna fiskarnas möjlighet till lekvandring, uppväxt och fortlevnad pågår. Här på Gotland är exempelvis ett antal våtmarksprojekt i gång. De så kallade "gäddfabrikerna" är en livlina för många fiskarter, men också effektiva kväve- och fosforfällor i landskapet. Dessutom är de finfina lokaler för fåglar, insekter och smådjur. Det som människan en gång förstörde och tog bort försöker man nu återställa.

Läs gärna mer om vad som händer här:
http://www.sportfiskarna.se/tabid/536/Default.aspx - massor av nyttig och intressant läsning.

Ett litet tv-klipp som visar vad Sportfiskarna har stadkommit i Stockholmstrakten är ett annat glädjeämne. Här pågår massiva insatser för att återskapa friska vatten och en levande skärgård. Ta bara det här exemplet: http://www.svtplay.se/video/2308468/abc/10-9-08-40 (titta 33 sekunder in i klippet).

Håll hoppet uppe. Och säg ifrån när naturförstörare vill rasera din och allas vår gemensamma framtid med kortsiktiga dumheter.

Vi ses och hörs. 

Udda och jämnt

Det är väl inte vad man förväntar sig när båten stävar ut mot öppet hav. Men snart ser vi hur vattnet kokar. Strömmingar som glittrar, stimmar och flyr i vild panik. Under strömmingen förväntar vi oss jägare av det förväntade slaget - havsöring, eller möjligen gädda. Icke. 

Det är idar av bastant storlek som kryssar runt och glupskt förser sig av de små, proteinrika matbitarna. Lite udda är det allt. Id brukar jag meta. Nu kör vi riktat spinnfiske efter rovgiriga brackvattensidar, rejäla och aggressiva. 

Vattnet håller badtemperatur, så det är inte så konstigt att andra rovfiskar håller sig undan. Men vi badar inte. Vi guppar fram i solskenet och njuter av tomheten. Helt tyst är det inte. Den tilltagande brisen ser till att havet kluckar mot skrovet. och det plaskar när små och stora fiskar far omkring i vattenytan. 

Snart får udda vara jämnt och vi tar oss till hamnen igen. Dagarna går fort och kylan tränger undan solgasset. Men idarna fortsätter att jaga och strömmingarna flyr. också en dag. En oväntad, underhållande, trivsam dag.