Randigt i sinande värme

En liten ilning går genom kroppen. Det är inte så mycket de kraftiga vindbyarna, som vetskapen om att det är slut snart. Sommarens sista suckar är inte här, men man kan ana dem. Molnen som kommer från ingenstans tornar upp sig oftare, mäktigare, tätare. För många är det här tiden då det ställs på sin spets: jag hann inte med allt det där jag skulle göra under sommaren, i år heller. Det gäller också oss fiskare i lika hög grad - även om vi vet att det vankas högtidsstunder när kylan kommer och vattnet blir vadbart istället för badbart.

Men, ändå. Vilken sommar. Vilket magiskt väder, vilken känsla. Tropiska nätter och solsken som ostoppbart bara fortsatt. Och än är det inte slut. Kenny är på jakt, rastlös och nyfiken. Han är som abborrarna vi söker reda på. Men i det falnande ljuset, i den tilltagande vinden, är de inte helt lätta att vare sig lokalisera eller kroka. Vi flyttar oss, hittar några och går på i sandalerna. Kenny kör räka. Jag envisas med jiggar i konstmaterial. Båda funkar, trots allt, även om det naturliga betet verkar ge betydligt fler. 

Ett regnstänk som drivit in från ovädersmolnen utöver nejden når mig och väcker tanken på att ändå åka hem. Jag har bara så förtvivlat svårt att vistas inomhus - vilket i och för sig gäller de flesta årstider. Men några sista kast och så ett rappt hugg från en finfin avslutningsfisk. Trind och färggrann. Minsann. Sommaren verkar leva kvar ett tag till, även om jag är iklädd något långärmat för första gången på veckor. 

Svalka i guldskymningen

Värmeböljan fortsätter oförtrutet. Dagarna fylls av ömsom bad, ömsom sökande efter skugga och svalka. Så kommer den sena eftermiddagen, kanske med en lätt bris, förmodligen med lite svalare luft och definitivt med meteväder. 

I värmande solljus tar jag min plats i stolen. Mäskblandningens dofter för mig tillbaka i tiden. Nostalgin sköljer över mig , lika nära och varmt som själva julivärmen anno 2014. Flötmete i avsvalnad sommarkväll. Det är inte mycket som kan mäta sig med det - och så har jag alltid tyckt. 

Sarvarna är först på plats. Alltid rappa. På gränsen till enerverande hetsiga och glupska. ärligt talat är sarvar i storleksklassen 50 gram till fyra hekto ett rent gissel. I alla fall för den som suktar efter skymningens och gryningens rödögda kämpar. Sutarna. Men de kommer. Det gäller bara att vänta ut sarvarna lite och att hitta på små knep. Snabbt ner med betet i bottenslammet, så minimerar man risken att sarvarna tar kommandot. Men det funkar givetvis inte hundraprocentigt.

Ett eller två små blyhagel vilar mot bottnen, kroken med det apterade betet strax intill. Snart är bubbelstråken täta, flötet vajar när ätande och rotande sutare puffar till linan, simmar mot densamma, eller lyckas nosa på kroken. Och till slut ... Det efterlängtade lyftnappet. Flötestoppen stiger en centimeter och vinklas i sidled. Tänka sig - just när jag hade kameran redo. Jag krokar så snabbt det går och möts av sutarens ilskna och härliga temperament. 

Det är den första av kvällens åtskilliga. Stundtals trilskas de, rullar i ytan, petar på betet eller gör retliga lovar runt mäsk och lina. Men, det är precis som det ska vara. Nu vågar sig de små sarvarna inte fram. Nu regerar sutarna arenan. Ända fram tills mörkret, så de sista tärnorna slutat jaga, då hägern söker nattredet. Då kommer stillheten och den absoluta tystnaden. Jag sitter kvar en stund efter att allt lugnat sig, förundrad över allt, med en puls som inte ens höjs av den sista koppen kaffe från termosen. 

Somrig paus - låt kaffet svalna

Var inte orolig. Jag fiskar en del. Inte hela tiden. Och antagligen inte heller de arter de flesta besöker den här bloggen för att spana på. Men jag fiskar.

Låt oss se det så här: vissa perioder är det bra att låta tystnaden tala, att låta kaffet svalna lite innan man dricker det och låta livet sköta sig självt. 

Mellan molnen skiner solen, mellan de kalla nätterna vankas ljumma dagar. Möjligheterna finns där ute. För många av oss öbor är dessutom sommaren en tid då varenda kotte man känner besöker oss. Trevligt, men hektiskt. Alla vill umgås, många vill ses, några vill fiska. Tiden rinner ut som den gnistrande sanden sköljs ut av havets ständiga rörelse.

Men, som sagt: oroa dig inte. Jag har hälsan, jag fiskar, jag får mitt kaffe lagom varmt. Fast bloggen får vänta ett tag. Som en sommarhyllning följer ett potpurri av hetsigt ytfiske efter den sommarsvenskaste av alla sommarfiskar: abborren. Akta dig för myggbett och njut av sommartiden. 

Tidens doftstråk i natten

Dofterna för mig tillbaka i tiden. Majskorn i nyöppnad burk, mäskblandningar och färskt gräs. Från havet en mild doft av tång och sälta. Jag färdas till den tid då jag knappt sov - flera nätter innan meteturerna. Jag drömde hetsiga drömmar i både sovande och vaket tillstånd. Vippande flötestoppar, bubblande fiskar som födosöker i skymningsljuset. Och sutarens starka motstånd när man äntligen krokar den.

Men även om jag inte har samma barnsliga iver, så har jag fortfarande en pirrande förväntan och en otålig längtan ut till de tysta kvällarna. Ibland med en god kamrat, men oftast ensam. Kaffetermosen och fågellätena som sällskap, stillheten som energivgivare. Och så de knappt märkbara rörelserna i ett välbalanserat flöte. Där! Jag krokar och känner det tunga, härliga motståndet från en envetet stark fisk. 

Kvällen går och aktiviteten tycks öka, för att sedan minska och bädda in sig i natten, då fågellätena avtar, vinden helt upphör och stjärnhimlen tänds över huvudet. Jag känner ingen stress att landa många, eller större. Att bara få vara här är en ynnest och något jag ser mer som ett livselixir än en tradition. Jag sätter tillbaka ännu en stridbar sutare i tvåkilosklassen och lutar mig tillbaka i stolen. Låt tiden gå långsamt nu. 

En helt annan dag. Ett helt annat fiske. Ett helt annat upplägg. Vi letar och jagar, men finner inte riktigt det vi hoppats. Men, dessa öringar. Överallt verkar de dyka upp. En riktigt tjock och arg fisk hittar oss och Gustavs bete. Kulören är inte stålblank, den tillhör en fisk som förmodligen förbereder sig för lek i höst. Kanske lekte den under föregående höst också, men nu är den trind och välmatad. Den bryr sig inte om att det är närmare badtemperatur i det ytvatten vi plöjer fram genom. Här jagar den och kryssar mellan näbbgäddornas glittrande myller.  Nu kommer sommaren. Många spön får vila, andra får chansen, mellan grillkvällar, bad och annat livsbejakande. Enjoy!

Hugg på tävlingsarenan

Det här läser du inte ofta här - en tävlingsrapport. Jag tävlar mycket sällan. Fisket innehåller och består av så många mycket viktigare parametrar för mig. Men, man ska inte vara alldeles för kategorisk. Och den ytterst trivsamma och synnerligen välarrangerade Abu Garcia Pike Open i Västervik har blivit lite av en tradition att delta i. Arrangemanget som helhet är en bidragande orsak. Och eftersom jag tillbringat ganska många timmar på vattnet i jakten på välmatade gäddor i området känns det nästan som hemma. Men, ska jag vara helt ärlig är det givetvis inte i närheten av hemmaplan. Många av den här tävlingens 107 deltagande lag har den här skärgården som äkta hemmavatten. Åter andra bor i närheten och har tid och möjlighet att utforska området under skiftande förhållanden. Vi får förlita oss på viss lokalkännedom, generell kunskap om gäddan och god geist. Den geisten får vi bland annat genom att njuta stora mängder mörkrostat kaffe.

"Vi" är det här året "Mollbergs blandning". Mina två båt- och lagkamrater är inga mindre än Stefan Rudan Rudberg och Lasse Sjöblom. Vi sammanstrålar i stugan och lägger upp en plan. Den inbegriper bland annat tre termosar java.

Vädret under tävlingsdag ett är vackert. Sol, sol, enstaka moln och en ganska frisk vind. Vi tror att vinden ska ge lite huggvillig fisk, men går bet. En enda godkänd gädda och ganska många under måttet, ännu fler som inte ens hugger. Segt är en underdrift. Men, även andra lag verkar ha haft det knepigt - även om det är ett rävspel där inte alla berättar riktigt hur det har gått. Upplägget är klassiskt i gäddsammanhang och i korthet som följer: Tävlingen pågår i två dagar. Bara gäddor över 60 cm räknas. Man mäter gäddorna mot en speciell mätbräda, fotograferar och släpper sedan tillbaka fisken. Efter tävlingsdagen lämnas protokoll och foton in. Lagets fem längsta gäddor över måttet räknas. Längst totalresultat vinner. 

Vi följer vår plan, även om den är lite stukad efter dag ett. Vinden är svagare dag två, solen omutlig. Vi testar ett par ställen, men drar oss snart till ett område som känns lite extra hett. Tävlingsområdet är gigantiskt. Många grynnor, vassar, djupbranter, grundflak, vikar och uddar finns det. Oräkneligt många. Lika många är de taktiska varianterna. Men den här dagen känner vi att vi fiskar rätt bra. Vi hittar gäddor som biter och får ihop ett antal hyfsade fiskar.

De riktiga topparna saknas. Ska man strida i toppen bör man ha ett par fiskar - minst - kring metern. När Lasse har två rejäla följare i samma kast ökar nog både puls och kastfrekvens. Eller när en riktigt tung gädda vräker sig överett gummibete som jag prickkastar in i en glugg. Den visar sig i ytan och hinner övertyga oss alla om att den nog borde vara en av de där fiskarna vi skulle behöva. 

Vi nöter på. Vi hittar koden - rätt typ av beten, rätt hastighet och rätt ställen. Kaffet har en rykande åtgång och stämningen är på topp. 

Visst är det en del missade hugg, en del irriterande puffar och följare. Men det tillhör spelets regler. Vi hamnar till slut på en mycket hedrande 13:e plats av 107. Vi får ihop 420 cm gädda, vilket är helt okej, med tanke på första dagens ynka 61. Segrande lag får ihop finfina 493 cm. Många av de favorittippade lagen hamnar  bakom oss, men det viktigaste är inte tävlingen. Inte för oss. Vi har kul. Vi diskuterar, skrattar och myser i båten. Det är viktigt. 

Vi lämnar både vattnet och Västervik med stora leenden. Och fanimej. Vi är nog tillbaka där nästa gång också. 

Dags för sommarförvaring

Värmen får allt att spira. Tiden snurrar fortare än vanligt. Bloggen får styvmoderlig behandling. Men innan det blir riktigt stekhett är jag där i det fortfarande svala vattnet. En och annan silverriddare jagar ikapp mitt snabbspurtande bete. 

Men, du känner kanske mig. När värmen är här på riktigt är jag den förste att påbörja förberedelserna för sommaren. Och sommar är inte hårt kustfiske efter öring i min bok. Inte alls. Något enstaka försök kan det väl bli. Men ... vadarbrallor och vedermödor passar sig inte när det lyser rött om termometern. Det kan vara hög tid att ställa in kängorna i garderoben. 

Okej. En gång till. Ett försök till. Man vet ju aldrig. Men det är då, när de ilande rappa pilfiskarna från Atlanten gör sin entré i mina hemmavatten. Det är då jag sneglar allt mer lystet åt annat fiske än kustvadandet. Ett möte eller två med näbbgäddan, sen är jag mätt.

Nu blir det jakt efter den sanna drottningen ett par dagar. Mot skärgården!

Jägarna i mosaiken

Fisket handlar ofta om att tro på mönster. Mönster man tror sig upptäcka. Vi skapar teorier som handlar om färg, form, teknik eller vad det är. Mest är det hjärnspöken, men visst ... det gör oss lite lyckligare. Fast, rent krasst: ofta handlar framgången i fisket om att ta till vara tillfällena. Att utnyttja de små öppningarna. 

Jag är ett vandrande exempel på en typisk fiskare som försöker använda och utnyttja de tillfällen som ges. Jag försöker pussla med tillvaron så att möjligheterna ger sig tillkänna i mosaiken.
Det är vansinnigt hektiskt på jobbfronten. Jag avböjer varenda förfrågan om samkvämsfiske. Men, jag tar varje mer oplanerat tillfälle att smita ner till levande vatten. Om tillfället visar sig, nyper jag tag i det, håller fast det och använder det. Efter några timmars foto- och researchjobb vet jag att jag har sisådär 90 minuter till förfogande. Rätt ner i vadarna. Rätt ner i havet. 

Det hugger omgående. Andra kastet, men den arga öringen skakar loss alldeles direkt. Men, jag behöver inte misströsta. Den sträcka jag planerat att fiska av är hemvist åt fler. Ganska många faktiskt. Jag mår förträffligt, släpper tankarna på jobbstressen och låter spöts bugningar leda mina tankar ut i det öppna. Öringarna hugger på lång lina, hårt och bestämt. De hoppar, rusar och far. De flesta är inte så stora, men i toppkondition. Jag lossar dem med peangen direkt i vattnet. En av dem lyfter jag upp i solljuset för en snabb mobilbild. Foliesidan kastar ett skarpt sken och avslöjar varenda pärlemorglittrande nyans. Adrenalinet transporterar ut bubblor av glädje. Det måste vara bra för kropp och själ. Helt säkert. 

Innan jag lägger av och återvänder till verkligheten återstår några kast över ett parti som bara skriker "havsöring". Och snart skriker jag också. De där huggen från fiskätande höghastighetsjägare. De där huggen! Underbart. En fisk runt sisådär 55-60 centimeter avrundar dagen och låter tillfällena sjunka tillbaka in i den svårlästa mosaiken. 

Gott och blandat

Schvisssch. Där försvann april. Den där efterlängtade, hektiska, härliga, både varma och bistra månaden. Den där tiden vi är så många som längtar efter. Ja, inte bara fiskare, utan frusna nordbor, som saknat värmen sedan september ungefär. 

April. Månaden då dagarna är långa, fisket spirar, fåglarna återvänder och någon jäkel har bestämt sig för att peta in allehanda helgdagar och skollov. Det vore väl fint om det inte också innebar att den tid man har för att åstadkomma jobbrelaterade panikåtgärder blir ännu mer komprimerad och panikartad. Därför ber jag också officiellt om ursäkt för två saker:
1. Bloggtempot är lågt. Lägre än vattenståndet. Det finns ingen tid.
2. Alla ni som vill ses, fiska, diskutera, fika... Ursäkta. Jag hann inte. Det gick inte. 

(Foto: Kenny Cronhamn)

Trots att hemmaplan ger mycket valuta för pengarna, så ger jag mig iväg på eskapader på bortaplan också. Ja, man måste ju ha lite kul också. Vidga vyerna. En snabb visit hos trevlige och skicklige havsöringsexperten Fredrik Sjöblom gav både närkontakt med älg och lite ryck i spöt.

Väl hemma har jag upplevt samma sak som alla andra. Märkliga svängningar. Från känslan av förskottsommar med perfekt slagläge på kortbrallor i solen, till rapp vändning, då nordanvindens kyla letar fram farbror frost från gömmorna. April, helt enkelt. Klassik april. 

Men det har inte bara medfört svårigheter att ekipera sig rätt för dagen, utan också satt griller i huvudet på undertecknad. Du känner säkert till mitt dilemma: det är så många arter och metoder som är intressant. Och när värmen får långkalsongerna att smyga upp på vinden är jag inte särskilt road av att kränga på mig vadarna (speciellt eftersom kusten är belamrad med halva Sveriges fiskeskara, tycks det som...). Så jag vänder och vrider åt olika håll. Så drar busvädret ner och jag står där igen. Gott och blandat. Smått och stort. Ur och skur. 

(Foto: Kenny Cronhamn)
Dessutom fortsätter jakten på den riktigt stora, blanka. Den eviga jakten. Sökandet efter den fisk som alltid någon annan tycks få, hur många timmar man än lägger ner. Det är bara att njuta av resan. Man vet ju inte när den slutar. OM den slutar ...

Påskväder som heter duga

Iskall nordostvind. Total stiltje och badbyxväder. Så brukar det vara under påsken, enligt oss spöbärare. I år blev det inte riktigt så. Visst kom högtrycket och gav varenda liten påskhare soltrivsel. Men det var också några dagar med mer modest temperatur. Svaga vindar och utmärkt utflyktsväder. Herregud. Folk överallt. 

Från början hade jag tänkt att bojkotta påskfisket helt. Inte för att sitta hemma och leka grinig gubbe, utan för att göra helt andra saker och sedan återvända när allt lugnat ner sig lite. Men den gode Kenny ville ha sällskap och lockade med trivselväder och någon överraskning. Man har väl rätt att ändra sig?

Snart står vi där, Kenny, Mange och jag, utvadade i ett hav där det ser ut som om påsken inte alls anlänt. Vi är ensamma. Nåja, det är en sanning med modifikation. Uppe på landbacken är det tät trafik, nästan överallt. Fikakorgsbärare, påskgrillare och soldyrkare. 

De första vi lurar är vackra och ganska kraftfulla fiskar från lekbeståndet. Ja, några mindre nogräknade skulle nog kalla de här för blanka fiskar. Men, som den mer vane fiskbetraktaren ser, så är det inte alls blankfiskar. Kul är det i alla fall, när det hugger hårt och ofta - en kort period. 

Kennys lilla överraskning visar sig vara kall och välförtjänt öl i en solig backe. Ingen brådska. Påsktempo. Lugnt och behagligt i vårvärmen, innan vi släntrar ner på ny strand. 

På en sträcka där vi har stora förhoppningar visar sig det sjätte fiskesinnet vara med oss. Visst hugger det. Flera fiskar attackerar till och med under hopp och rabalder.En av de tjockaste - och den här gången blankaste - havsöringarna hittar mitt bete och drar iväg så att Ambassaduren knarrar som en gammal katt i favoritfåtöljen. Påsken är glad och kul. 

Tack, Kenny - för svala drycker, glada garv och fotoassistans. 

Mer havsöringssnack (och kanske någon fiskkontakt om allt går väl) blir det i en livesändning från Sthlms skärgård på onsdag. Kolla in det hela här: http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=5815

Den utstakade vägen

Vissa dagar är vägen utstakad. Man förnimmer det, mer än vet det. Vägen behöver inte leda till det där perfekta fisket. Det är likväl en alldeles ypperlig dag. En dag som gjord för ... Vad det nu kan vara som ger den där totalkänslan.
Som den här dagen. Vinden och vattentemperaturen är som ett skolboksexempel. Men något är ändå snett. Ja, inte för att gassa i solen. På så sätt är allt helt perfekt

Så det gör jag. Gassar i solen. Både ofta och länge. Kaffet, jag och fåglarna där havet träffar land. Egentligen skulle jag kunna bli liggande så här en halv dag, men jag vill inte se mig besegrad riktigt ännu.
Meter efter meter betar jag av. Jag ser friska tångruskor vaja i klart vatten. Jag ser vågorna krusa ytan och skapa bubblor i djuphål. Jag ser framför mig hur spöt snart böjs ända ner i handtaget. Men det där sista händer inte. Det är märkligt. Jag hittar en sträcka med vattentemp på över 8 grader och superb känsla. Fortfarande ingenting. Jo, två gånger om kommer en öring lojt svepande för att spana in betet. Huggvilja noll. 

- Har du fått något? Inte vi heller! Vad är det för fel? 
Kamraterna Kenny och Jocke är på annan plats, men delar min uppfattning om sakernas tillstånd, över telefonen. De ska senare hitta rätt, visar det sig. Men min tid är nästan utmätt. Jag måste hem till jobb och vardagsbestyr.
Till slut är det en liten udde och dess besökare som förbarmar sig över den fikande fiskaren. Fler följande fiskar. Jag lägger i en högre växel, en lägre, en annan. Inget hjälper först, men snart sitter de där. Två silvriga livräddare denna ljuva dag. Jag krokar av dem, packar ihop och konstaterar att dagen är helt magisk - oavsett själva fiskeresultatet.
Jag passerar en vacker vy och måste stanna. På en liten gräsplätt har ett svanpar byggt sitt bo. Med utsträckta halsar plockar de gräs och förbättrar redet, liggande på sitt livsvärv. Det är stort. Jag sitter länge och fascineras av dem, innan jag inser att tiden är ute. För idag.  

Fotnot: nu kommer påsken. Då kommer också oräkneliga spöbärare befolka "mina" kuster. Då brukar jag trivas bäst någon annanstans. Trängsel och folksamlingar hör inte ihop med mitt fiskeliv. Men för dig som kommer vara där ute mer än jag: håll huvudet påskruvat. Var rädd om fisk, natur och medmänniskor. Visa respekt för medfiskare, markägare, fågelskydd och så vidare. Ta inte upp mer fisk än du behöver. Kladda inte med fiskarna i onödan. Väg inte varenda öring som du ändå ska släppa tilllbaka. (Och får man vara lite lagom bitsk så tycker jag att allt fler ska lära sig eller sina fiskevänner skillnaden mellan en blank fisk och en icke blank).
Ha kul! Slappna av. :) 

Som diamanter i kristall

Det blänker till. Inte konstigt när solen gassar på med allt den har. Mitt drag syns som en liten projektil ute mellan vågtopparna. Men, vänta nu ... Det blänker inte bara lite grand. Det är pilande silverreflexer runt draget. Mörka skuggor följer tätt bakom, gnistrande fisksidor välver i ytan. Herregud. När jag får in draget över de ljusa stenarna följer tre öringar ända in. Och fler skuggor syns utanför det grundaste partiet. 

Vattnet är kristallklart. Bara längst in, där sand och grus rullar runt finns en lätt färgad ton. I övrigt är det så rent och genomskinligt att det nästan kliar i ögonen. Inte undra på att de där pilsnabba fiskarna är aningen misstänksamma. De petar, hugger, skakar av i hopp och hastiga tvärvändningar. Mitt spö svajar, armarna skakar och skrattet bubblar upp som kolsyra. Och öringarna fortsätter att blixtra i solljuset, följa efter, peta och knuffa. Jag är i zonen, även om det är öringarnas zon mer än min. 

Jag ruskar på huvudet. Men ännu mer ruskar en riktigt stor fisk som tar mitt bete tjugo meter ut. När den kommer in är jag livrädd. Den här vill jag inte tappa. Den är säkert 75 centimeter lång, silvrig och toktjock. Och den hoppar som en känguru. Men det är klart att den börjar snurra, får linan runt sig själv och betet. Plopp. Betet släpper och öringen ligger retligt kvar ett tag, innan den rusar iväg med sällan skådad kraft. Varför tappar man alltid de bästa? Varför?

Jag hänger ändå inte läpp, jag utnyttjar zonen, där öringarna fortsätter att gnistra som diamanter i alla riktningar. Jag får min revansch, flera gånger om. Jag har hittat tempot och fått in känslan. Nu sitter de där, en efter en.
Mobilen hänger inte riktigt med när jag försöker fotografera. Men jag försöker. 

Jag får lite hybris och tar mig till och med tid att gå i land, rigga kameran och gå ut igen. Jag tänker att om jag får en till så kan jag snabbt låta den hamna på bild. Jag stannar upp, tar en kopp java och reflekterar över det sköna faktum att jag inte ser en människa. Just nu är kusten överbefolkad på sina håll. Och jag mår inte bra av den där trängseln. Här är jag ensam, med bara solstrålar, vågbrus och svansång runt mig.

Och som en perfekt avslutning lyckas jag faktiskt kroka en fisk till. Den är en av de minst superblanka i dag, men ändå stiligt silvrig. Det är först när jag kikar på fotot som jag ser att den är odlad (kolla ryggfenan). Hade jag sett det i stridens hetta hade den fått bli mat. Men idag simmar alla diamanterna vidare där ute. Glittra vidare, härliga fiskar!

Och tussilagon tittar på

Det är utan större hopp vi ger oss iväg. Inte för att vi misstror vår förmåga (jo, kanske lite...), utan mest för att vissa dagar är det skönt att bara rulla iväg, med små förhoppningar och stor matsäck. Men, det är klart. När vinden krusar ytan på ett hav där stenarna omges av tång och gräs, där temperaturen stigit någon grad, ja då skruvar man ändå upp förhoppningen lite och skyndar sig ner i vattnet. 

Det är både fisketur och undersökning av diverse naturrelaterade slag. Om vi håller oss till det förstnämnda så blir det trots allt en lyckoträff, med en hel del sprattel i grafitklingorna. Det händer grejor. En riktigt fin blänkaröring - som nog närmar sig fyrakilosspärren - hugger så jag tappar andan. Men hugget sker också två meter utanför spöspetsen på tiofotsspöt. Kenny står precis bredvid och gapflabbar, peppar och hojtar om hur stor den där fisken är. Öringen är vildare än vild och hoppar fem-sex gånger på de få sekunder den är krokad. En gång slår den nästan till mig på kroppen. Jag kan omöjligt parera när linan aldrig är längre bort än ett par meter. Klart den släpper. Man kan bara le.
- Är det inte just när sånt här händer som man vet varför man fiskar? undrar Kenny.
Ja, så är det nog. 

En liten sträcka med finfina förhållanden i den tilltagande vinden får oss att halvspringa ner till vattnet. Nu är det där hoppet åter, så det brakar om det. "Här blir det fisk", pladdrar vi i kör. Och innan jag knappt klivit ner i vattnet, på första kastet, så händer det. Kenny har en följande fisk samtidigt som jag låter spöt böja rygg ordentligt. Eller, jag och jag ... det är en ståtlig salmo trutta, trefjärdedels meter lång, fortfarande iklädd höstlekens vackra färger, som bitit och ger mig en tuff stund. Snart får hon simma vidare och knapra tånglake -  helst av den äkta sorten.
På strandbrinken kurar knippen av tussilago, i träden sångfajtas taltrast, grönfink och talgoxe. Jodå, visst är det vår. 

Klämd mellan fronterna

Frontsystem. En kallfront från väster ... Varmfronten tar sig ner ... Meteorologerna gillar att definiera vädersystemen med hjälp av diverse fronter. På min egen front intet nytt, tänker jag när jag greppar spöna och slurkar i mig en skvätt java. Jag prickar fel dagar konstant just nu. Kenny hämtar upp mig och vi vet redan från början vad det här blir för dag. Det är en varmfront royal som lägger i dubbla bromsskivor på Östersjöns vågskvalp. Spegelblankt. Tokstilla. 

Vi har några lojt följande öringar, ser till att ta sköna vätske- och matpauser i solgasset och letar oss vidare mot skymningen. Mitt på dagen är det antydan till krus på ytan, men någon mjukfront ser till att stoppa förhoppningarna.
Vi går på lite upptäcksfärd och Kenny hittar en liten pigg skrubba som han handfångar. Den räknas väl inte, trots allt. Men när skymningen är över oss är havet plötsligt fullt av öring. De är bara halvhjärtat intresserade, men några stycken ger åtminstone lite puls och ryck i spöna.

Så kommer en ny dag, med en helt ny front. Nu är det bitande nordvindar, kallt om näsan och egentligen som skönast inne i bilen. Men jag ger mig ut, driven av fiskeiver och revanschlust. Fel dag. Eller bara fel beslut. Väl ute är jag som fastklämd mellan två vädersystem. En försynt sol försöker sticka fram mellan tunga moln. Och innan jag hinner tänka "busväder" är det tätt snöfall i luften. Så får solen ny kraft och värmer några korta minuter.

Just i de där snabbt passerande övergångarna verkar några fåtal havsöringar gå på matjakt. Men de är inte lätta att kroka. De flesta petar, följer eller hoppar av direkt. Ett par kommer med ändra in, men ingen av dem är någon stålblank drömfisk. Låt gå. Det är ändå en liten, liten öringsfront i mitt synfält. Jag avbryter med kall näsa och nya idéer.

. 

När torkan upphör

Det är lite torrt. Torra ögon och läppar, torrt sinne. En långhelg på Sportfiskemässan har satt sina spår. Nu längtar och trängtar hela jag efter kusten, där jag kan fukta sinnena igen. Innan jag hunnit packa alla välbehövliga attiraljer hinner det ringa femtiosex gånger ungefär. I alla fall fem-sex. En drös mejl och några andra digitala meddelanden hinner också lägga krokben. Men till slut är jag på väg. Solen värmer gott i lä, men nere på stranden är det fortfarande kyligt. 

Tyvärr är det också spegelblankt. Så där är det ofta. Antingen full storm, eller irriterande stiltje. Men, varför fäkta mot väderkvarnar, eller väder i största allmänhet? Jag testar en hopplöst blank och glasklar sträcka, lite förstrött sådär. Sen tar jag fikapaus i ensamheten. 

En försiktig vindpust från norr når mig. Vinden har vridit över och börjar öka inför morgondagens utlovade kuling. Jag förflyttar mig, med både fiskegrejor och hoppfullhet i bagaget. Det tar en stund, men jag hittar en plats där det känns i hela kroppen att torkan snart borde vara borta. Jag kliver i brackvattnet, känner att ena foten blir extra kall. Klart att vadarbrallorna läcker. Igen. Jag går hårt åt de här grejorna.

Men när det drar till utav helsicke i spöt glömmer jag allt. Jag tror att det är en blank fisk, men icke. En besa, som återvunnit krafterna löper amok ända in till stranden. Jag tror att jag fått på mobilens stillbildsfunktion. Det blir en märklig, oskarp video istället.

Håll till godo. Eller ursäkta.

Det är kanske den sämsta film som någonsin "producerats". Men det bjuder jag på.
Lite senare hugger en nästan identisk fisk, bara lite mindre. Men pigg som sin föregångare. Nu hittar jag rätt knapp. En snabb bild, sen får den simma ut i det femgradiga vattnet igen. 

På sista stoppet, innan kvällshandel, matlagning och ett litet mejlinferno tar vid får jag en blank och snygg öring, runt 50 centimeter lång och välnärd som en grosshandlargosse. Den krokar jag av, utan kamerakrångel. Lika bra det. Nu är vadarfoten full av vatten och stel av kyla. Men torkan är borta. 

Ett varmt tack

Direkt från Sportfiskemässan i Kista kommer ett tack från en ödmjuk och hedrad fiskeskribent. Den här introverta bloggen blev just utnämnd till "Sveriges bästa fiskeblogg 2013". Jag är naturligtvis mycket glad över den utmärkelsen, även om jag också vet att det givetvis är svårt att säga vilken blogg som skulle vara "bäst". Idel fina bloggar, med varierande inriktning och syfte, var nominerade till det slutgiltiga urvalet. 
Allt beror förstås på ur vilken vinkel man betraktar det hela. Vad som är "bäst" är också en högst personlig sak.

Men, det som gör mig extra glad och stolt är att den här lilla bloggen - i webbuniversums ena hörn - valdes ut på grund av faktorer som jag brinner för och alltid har haft som centrala element i mitt bloggande: foton, språk och innehåll. Jag har alltid strävat efter att hålla en hyfsad kvalitet på fotona och sikta på att texterna ska vara någorlunda genomtänkta och att formuleringarna inte är en slump - utan frukten av något jag vill åstadkomma. Jag vill ha en form av kvalitetshöjd - även om det "bara" är en blogg.

Därför gör det mig vördnadsfullt nöjd när tre välkända fiskeprofiler, med mångårig och djup kunskap i ämnena sportfiske och fiskemedia, valde min blogg utifrån ett sådant innehållsperspektiv. Juryn bestod nämligen av de tre namnkunniga fiskeprofilerna Pär Lindberg, Johan Broman och Jörgen Larsson. Tack till arrangören FisheEco, till juryn och till alla er som läser, skickar glada kommentarer och peppar mig. Nu måste jag nog ut och fiska. Tjingeling.

Läs mer här: http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=5694