Små ätmaskiner på kort lina

Fortfarande sensommarkänsla. Någon dundrande höststorm och kyliga nätter emellanåt, men vissa dagar är det som om vi är kvar i augustis daggvåta temperatur. Då passar det bättre med lite opretentiöst dropshotfiske. Kortbrallor på och kaffetermosen i packningen. Färsk, tunn, Fireline på den lilla haspelrullen och iväg.

Kenny suktar efter den svarta och uppiggande drycken och får hålla tillgodo med att nyttja min rig-bin som kopp i megaformat. Lika bra det. Det går ju åt en del.
Abborrarna hugger friskt på små jiggar som darrande förflyttas någon decimeter ovan bottensedimentet. Ibland i förflyttningen, ibland när jiggen dalar någon centimeter. 

De fiskar vi får är inga bjässar, men välmatade, pigga och rappa. På jiggspön och lätt utrustning är det skoj. Men vi ser till att inte roa oss för mycket på de randigas bekostnad. Så fort som möjligt in till land, kvick avkrokning och ut igen. Det kunde vara lockande att spara någon fin matfisk, men idag blir det inte så. Idag njuter vi av upplevelsen och vilar ryggarna under mer kaffesörplande.

Innan vi avlägsnar oss krokar Kenny något som är mer likt en ruda i formen. Klotrund och bullig. Stjärtfenan sticker ut som en liten flagga från den korpulenta kroppen. Här har vi en gynnare som ätit fort och mycket. Tillväxttakten måste ha varit expressartad. Imponerande. Vilka ätmaskiner de är när tillfälle ges. Kanske är det därför Kenny nu blir så hungrig att han tar älgkliv till bilen. Jag stannar en liten stund till. Det är alltid svårt att slita sig när det drar till så där hetsigt i linan. Och snart är det ju höst på riktigt. 

Viktigt - nya fredningsområden

Hösten är snart här. Ett tydligt och viktigt hösttecken är att vår kära havsöring är fredad i ett antal områden längs kusten. Anledningen är naturligtvis att öringen ska få lekvandra i fred och skapa morgondagens öringar. Två nya fredningsområden har tillkommit och ett annat har utökats. Det innebär att vi nu har 34 vattendrag som skyddas - i 25 olika områden.

De två nya områdena, där alltså allt fiske är förbjudet 1 oktober - 31 december, är vid Västergarnsån (från Kronholmens fyr ner till en udde söder om Västergarns samhälle), samt runt Vitärtsbäcken i Kappelshamnsviken, nära Storugns. Runt Själsöån har fredningsområdet i anslutning till mynningsviken blivit aningen utökat. 

I pressmeddelandet säger vår länsfiskekonsulent Rolf Gydemo följande:
- Havsöringen har ett mycket stort värde för alla kategorier fiskare och lockar också varje år många fisketurister till Gotland. Det är därför viktigt att skydda öringen under lektiden för att behålla ett starkt bestånd.

Från HaV, som beslutar om föreslagna regler, säger Martin Rydgren så här:
- Vi bedömer att länsstyrelsens förslag är lokalt förankrat och ett väl motiverat led i arbetet med att stärka havsöringsbestånden i Östersjön och har därför beslutat att införa de föreslagna ändringarna och dessa träder i kraft den 1 oktober.  

Mer exakt hur fredningsområdena ser ut kan du se i en PDF-fil här. 

Sprid gärna det här till dina fiskande kamrater. Och kom ihåg en annan viktig sak nu på höstkanten: släpp tillbaka havsöring som har minst lilla färgskiftning. Våra vilda, lekande öringar är så viktiga. Upplys gärna din granne, din nätläggande gammelmorbror och din nyfrälste spöfiskepolare om det här också. 

Levande vatten är en förutsättning

Väskan ligger färdigpackad. Nåja. Nästan. Det blir en utflykt till strömmande vattendrag en bit bort. Jag återkommer om det inom kort. Det finns nämligen vatten där fiskarna obehindrat kan få simma dit det är tänkt, områden där havet är friskt och inte alldeles utfiskat.

Innan jag reser knyter jag ihop säcken lite. Ämnet "fiskfauna och förstörda vattendrag" är en nationell angelägenhet. Här på Gotland tampas vi inte så mycket med kraftverk som ruinerat fiskens möjlighet att vandra till sina lekplatser. Men istället har vi utdikade, uträtade och in absurdum förstörda åar och våtmarker. När det moset toppas av en sur grädde om att göra kalkbrott av avsevärda arealer är det lätt att bli lite missmodig. Men det finns hopp också. 

Som tur är finns Sportfiskarna. Ett antal projekt för att gynna fiskarnas möjlighet till lekvandring, uppväxt och fortlevnad pågår. Här på Gotland är exempelvis ett antal våtmarksprojekt i gång. De så kallade "gäddfabrikerna" är en livlina för många fiskarter, men också effektiva kväve- och fosforfällor i landskapet. Dessutom är de finfina lokaler för fåglar, insekter och smådjur. Det som människan en gång förstörde och tog bort försöker man nu återställa.

Läs gärna mer om vad som händer här:
http://www.sportfiskarna.se/tabid/536/Default.aspx - massor av nyttig och intressant läsning.

Ett litet tv-klipp som visar vad Sportfiskarna har stadkommit i Stockholmstrakten är ett annat glädjeämne. Här pågår massiva insatser för att återskapa friska vatten och en levande skärgård. Ta bara det här exemplet: http://www.svtplay.se/video/2308468/abc/10-9-08-40 (titta 33 sekunder in i klippet).

Håll hoppet uppe. Och säg ifrån när naturförstörare vill rasera din och allas vår gemensamma framtid med kortsiktiga dumheter.

Vi ses och hörs. 

Udda och jämnt

Det är väl inte vad man förväntar sig när båten stävar ut mot öppet hav. Men snart ser vi hur vattnet kokar. Strömmingar som glittrar, stimmar och flyr i vild panik. Under strömmingen förväntar vi oss jägare av det förväntade slaget - havsöring, eller möjligen gädda. Icke. 

Det är idar av bastant storlek som kryssar runt och glupskt förser sig av de små, proteinrika matbitarna. Lite udda är det allt. Id brukar jag meta. Nu kör vi riktat spinnfiske efter rovgiriga brackvattensidar, rejäla och aggressiva. 

Vattnet håller badtemperatur, så det är inte så konstigt att andra rovfiskar håller sig undan. Men vi badar inte. Vi guppar fram i solskenet och njuter av tomheten. Helt tyst är det inte. Den tilltagande brisen ser till att havet kluckar mot skrovet. och det plaskar när små och stora fiskar far omkring i vattenytan. 

Snart får udda vara jämnt och vi tar oss till hamnen igen. Dagarna går fort och kylan tränger undan solgasset. Men idarna fortsätter att jaga och strömmingarna flyr. också en dag. En oväntad, underhållande, trivsam dag. 

När variation ger resultat

Nu är det den där känslan i luften. En föraning om höst, eller en förhoppning om fortsatt sensommar. Du väljer själv. I vilket fall som helst leder båda till något gott. Jag väljer olika stigar att gå på, efter humöret för dagen. Stilla mete i skymningen, eller actionfyllt tunggung? Kanske smygfiske i något stilla vatten, eller fötterna dinglande från en pir någonstans, med bottenmetet utlagt? Möjligheterna finns där. 

Jag fick en trevlig Revorulle översänd, för lite hårdtestning. Det blev till att packa väskan och ge sig av på lite äventyr med fiskarnas drottning i sikte. Innan vattnet svalnat kan det vara svårt. Men när man lyckas betyder det stenhårda hugg, så gummibitar och träflisor ryker och spöt böjs så det knakar, medan rullens broms får en omgång. Jag kan säga så mycket som att rullen hittills verkar stå emot testet - mer än väl. 

Vi försöker hitta rätt. Det kan handla om tempo, presentation, små detaljer. Och att nita de små nafsningarna med skoningslösa mothugg. Känslan när man nästan inte vet om man känner något, men ryggmärgen sänder signaler och ser till att man ökar eller sänker tempot, nitar gäddan och jublar inombords. Den känslan. Fantastisk.

Det blir dessutom extra roligt när jag vill köra lite oldstyle och plockar ett skeddrag ur kartongen. Ett splitternytt Singö singlar ut i böljan. Efter ett par vinglande vevtag drar det till. Stenhårt. En bastant gädda, en bit över tvåsiffrigt, blir belöningen. Ett spinnerbait i knyckigt tempo får dala och blir bokstavligen inhalerat av en gigantisk och hungrig käft. Variation. 

Vi jublar när det hugger, myser när vi åker hem och gnider våra såriga händer. Varenda uppriven knoge eller trasigt finger från gällocksgreppen är som lindring för själen. Stridbara gäddor som skjuter ur vattnet är drömska minnesbilder resten av dagen, resten av veckan. Och från annat håll rapporterar vänner att stålblanka öringar hittar fram i skymningsljuset. Världen sprudlar av liv. Och av fiskemöjligheter. 

Randigt i sinande värme

En liten ilning går genom kroppen. Det är inte så mycket de kraftiga vindbyarna, som vetskapen om att det är slut snart. Sommarens sista suckar är inte här, men man kan ana dem. Molnen som kommer från ingenstans tornar upp sig oftare, mäktigare, tätare. För många är det här tiden då det ställs på sin spets: jag hann inte med allt det där jag skulle göra under sommaren, i år heller. Det gäller också oss fiskare i lika hög grad - även om vi vet att det vankas högtidsstunder när kylan kommer och vattnet blir vadbart istället för badbart.

Men, ändå. Vilken sommar. Vilket magiskt väder, vilken känsla. Tropiska nätter och solsken som ostoppbart bara fortsatt. Och än är det inte slut. Kenny är på jakt, rastlös och nyfiken. Han är som abborrarna vi söker reda på. Men i det falnande ljuset, i den tilltagande vinden, är de inte helt lätta att vare sig lokalisera eller kroka. Vi flyttar oss, hittar några och går på i sandalerna. Kenny kör räka. Jag envisas med jiggar i konstmaterial. Båda funkar, trots allt, även om det naturliga betet verkar ge betydligt fler. 

Ett regnstänk som drivit in från ovädersmolnen utöver nejden når mig och väcker tanken på att ändå åka hem. Jag har bara så förtvivlat svårt att vistas inomhus - vilket i och för sig gäller de flesta årstider. Men några sista kast och så ett rappt hugg från en finfin avslutningsfisk. Trind och färggrann. Minsann. Sommaren verkar leva kvar ett tag till, även om jag är iklädd något långärmat för första gången på veckor. 

Svalka i guldskymningen

Värmeböljan fortsätter oförtrutet. Dagarna fylls av ömsom bad, ömsom sökande efter skugga och svalka. Så kommer den sena eftermiddagen, kanske med en lätt bris, förmodligen med lite svalare luft och definitivt med meteväder. 

I värmande solljus tar jag min plats i stolen. Mäskblandningens dofter för mig tillbaka i tiden. Nostalgin sköljer över mig , lika nära och varmt som själva julivärmen anno 2014. Flötmete i avsvalnad sommarkväll. Det är inte mycket som kan mäta sig med det - och så har jag alltid tyckt. 

Sarvarna är först på plats. Alltid rappa. På gränsen till enerverande hetsiga och glupska. ärligt talat är sarvar i storleksklassen 50 gram till fyra hekto ett rent gissel. I alla fall för den som suktar efter skymningens och gryningens rödögda kämpar. Sutarna. Men de kommer. Det gäller bara att vänta ut sarvarna lite och att hitta på små knep. Snabbt ner med betet i bottenslammet, så minimerar man risken att sarvarna tar kommandot. Men det funkar givetvis inte hundraprocentigt.

Ett eller två små blyhagel vilar mot bottnen, kroken med det apterade betet strax intill. Snart är bubbelstråken täta, flötet vajar när ätande och rotande sutare puffar till linan, simmar mot densamma, eller lyckas nosa på kroken. Och till slut ... Det efterlängtade lyftnappet. Flötestoppen stiger en centimeter och vinklas i sidled. Tänka sig - just när jag hade kameran redo. Jag krokar så snabbt det går och möts av sutarens ilskna och härliga temperament. 

Det är den första av kvällens åtskilliga. Stundtals trilskas de, rullar i ytan, petar på betet eller gör retliga lovar runt mäsk och lina. Men, det är precis som det ska vara. Nu vågar sig de små sarvarna inte fram. Nu regerar sutarna arenan. Ända fram tills mörkret, så de sista tärnorna slutat jaga, då hägern söker nattredet. Då kommer stillheten och den absoluta tystnaden. Jag sitter kvar en stund efter att allt lugnat sig, förundrad över allt, med en puls som inte ens höjs av den sista koppen kaffe från termosen. 

Somrig paus - låt kaffet svalna

Var inte orolig. Jag fiskar en del. Inte hela tiden. Och antagligen inte heller de arter de flesta besöker den här bloggen för att spana på. Men jag fiskar.

Låt oss se det så här: vissa perioder är det bra att låta tystnaden tala, att låta kaffet svalna lite innan man dricker det och låta livet sköta sig självt. 

Mellan molnen skiner solen, mellan de kalla nätterna vankas ljumma dagar. Möjligheterna finns där ute. För många av oss öbor är dessutom sommaren en tid då varenda kotte man känner besöker oss. Trevligt, men hektiskt. Alla vill umgås, många vill ses, några vill fiska. Tiden rinner ut som den gnistrande sanden sköljs ut av havets ständiga rörelse.

Men, som sagt: oroa dig inte. Jag har hälsan, jag fiskar, jag får mitt kaffe lagom varmt. Fast bloggen får vänta ett tag. Som en sommarhyllning följer ett potpurri av hetsigt ytfiske efter den sommarsvenskaste av alla sommarfiskar: abborren. Akta dig för myggbett och njut av sommartiden. 

Tidens doftstråk i natten

Dofterna för mig tillbaka i tiden. Majskorn i nyöppnad burk, mäskblandningar och färskt gräs. Från havet en mild doft av tång och sälta. Jag färdas till den tid då jag knappt sov - flera nätter innan meteturerna. Jag drömde hetsiga drömmar i både sovande och vaket tillstånd. Vippande flötestoppar, bubblande fiskar som födosöker i skymningsljuset. Och sutarens starka motstånd när man äntligen krokar den.

Men även om jag inte har samma barnsliga iver, så har jag fortfarande en pirrande förväntan och en otålig längtan ut till de tysta kvällarna. Ibland med en god kamrat, men oftast ensam. Kaffetermosen och fågellätena som sällskap, stillheten som energivgivare. Och så de knappt märkbara rörelserna i ett välbalanserat flöte. Där! Jag krokar och känner det tunga, härliga motståndet från en envetet stark fisk. 

Kvällen går och aktiviteten tycks öka, för att sedan minska och bädda in sig i natten, då fågellätena avtar, vinden helt upphör och stjärnhimlen tänds över huvudet. Jag känner ingen stress att landa många, eller större. Att bara få vara här är en ynnest och något jag ser mer som ett livselixir än en tradition. Jag sätter tillbaka ännu en stridbar sutare i tvåkilosklassen och lutar mig tillbaka i stolen. Låt tiden gå långsamt nu. 

En helt annan dag. Ett helt annat fiske. Ett helt annat upplägg. Vi letar och jagar, men finner inte riktigt det vi hoppats. Men, dessa öringar. Överallt verkar de dyka upp. En riktigt tjock och arg fisk hittar oss och Gustavs bete. Kulören är inte stålblank, den tillhör en fisk som förmodligen förbereder sig för lek i höst. Kanske lekte den under föregående höst också, men nu är den trind och välmatad. Den bryr sig inte om att det är närmare badtemperatur i det ytvatten vi plöjer fram genom. Här jagar den och kryssar mellan näbbgäddornas glittrande myller.  Nu kommer sommaren. Många spön får vila, andra får chansen, mellan grillkvällar, bad och annat livsbejakande. Enjoy!

Hugg på tävlingsarenan

Det här läser du inte ofta här - en tävlingsrapport. Jag tävlar mycket sällan. Fisket innehåller och består av så många mycket viktigare parametrar för mig. Men, man ska inte vara alldeles för kategorisk. Och den ytterst trivsamma och synnerligen välarrangerade Abu Garcia Pike Open i Västervik har blivit lite av en tradition att delta i. Arrangemanget som helhet är en bidragande orsak. Och eftersom jag tillbringat ganska många timmar på vattnet i jakten på välmatade gäddor i området känns det nästan som hemma. Men, ska jag vara helt ärlig är det givetvis inte i närheten av hemmaplan. Många av den här tävlingens 107 deltagande lag har den här skärgården som äkta hemmavatten. Åter andra bor i närheten och har tid och möjlighet att utforska området under skiftande förhållanden. Vi får förlita oss på viss lokalkännedom, generell kunskap om gäddan och god geist. Den geisten får vi bland annat genom att njuta stora mängder mörkrostat kaffe.

"Vi" är det här året "Mollbergs blandning". Mina två båt- och lagkamrater är inga mindre än Stefan Rudan Rudberg och Lasse Sjöblom. Vi sammanstrålar i stugan och lägger upp en plan. Den inbegriper bland annat tre termosar java.

Vädret under tävlingsdag ett är vackert. Sol, sol, enstaka moln och en ganska frisk vind. Vi tror att vinden ska ge lite huggvillig fisk, men går bet. En enda godkänd gädda och ganska många under måttet, ännu fler som inte ens hugger. Segt är en underdrift. Men, även andra lag verkar ha haft det knepigt - även om det är ett rävspel där inte alla berättar riktigt hur det har gått. Upplägget är klassiskt i gäddsammanhang och i korthet som följer: Tävlingen pågår i två dagar. Bara gäddor över 60 cm räknas. Man mäter gäddorna mot en speciell mätbräda, fotograferar och släpper sedan tillbaka fisken. Efter tävlingsdagen lämnas protokoll och foton in. Lagets fem längsta gäddor över måttet räknas. Längst totalresultat vinner. 

Vi följer vår plan, även om den är lite stukad efter dag ett. Vinden är svagare dag två, solen omutlig. Vi testar ett par ställen, men drar oss snart till ett område som känns lite extra hett. Tävlingsområdet är gigantiskt. Många grynnor, vassar, djupbranter, grundflak, vikar och uddar finns det. Oräkneligt många. Lika många är de taktiska varianterna. Men den här dagen känner vi att vi fiskar rätt bra. Vi hittar gäddor som biter och får ihop ett antal hyfsade fiskar.

De riktiga topparna saknas. Ska man strida i toppen bör man ha ett par fiskar - minst - kring metern. När Lasse har två rejäla följare i samma kast ökar nog både puls och kastfrekvens. Eller när en riktigt tung gädda vräker sig överett gummibete som jag prickkastar in i en glugg. Den visar sig i ytan och hinner övertyga oss alla om att den nog borde vara en av de där fiskarna vi skulle behöva. 

Vi nöter på. Vi hittar koden - rätt typ av beten, rätt hastighet och rätt ställen. Kaffet har en rykande åtgång och stämningen är på topp. 

Visst är det en del missade hugg, en del irriterande puffar och följare. Men det tillhör spelets regler. Vi hamnar till slut på en mycket hedrande 13:e plats av 107. Vi får ihop 420 cm gädda, vilket är helt okej, med tanke på första dagens ynka 61. Segrande lag får ihop finfina 493 cm. Många av de favorittippade lagen hamnar  bakom oss, men det viktigaste är inte tävlingen. Inte för oss. Vi har kul. Vi diskuterar, skrattar och myser i båten. Det är viktigt. 

Vi lämnar både vattnet och Västervik med stora leenden. Och fanimej. Vi är nog tillbaka där nästa gång också. 

Dags för sommarförvaring

Värmen får allt att spira. Tiden snurrar fortare än vanligt. Bloggen får styvmoderlig behandling. Men innan det blir riktigt stekhett är jag där i det fortfarande svala vattnet. En och annan silverriddare jagar ikapp mitt snabbspurtande bete. 

Men, du känner kanske mig. När värmen är här på riktigt är jag den förste att påbörja förberedelserna för sommaren. Och sommar är inte hårt kustfiske efter öring i min bok. Inte alls. Något enstaka försök kan det väl bli. Men ... vadarbrallor och vedermödor passar sig inte när det lyser rött om termometern. Det kan vara hög tid att ställa in kängorna i garderoben. 

Okej. En gång till. Ett försök till. Man vet ju aldrig. Men det är då, när de ilande rappa pilfiskarna från Atlanten gör sin entré i mina hemmavatten. Det är då jag sneglar allt mer lystet åt annat fiske än kustvadandet. Ett möte eller två med näbbgäddan, sen är jag mätt.

Nu blir det jakt efter den sanna drottningen ett par dagar. Mot skärgården!

Jägarna i mosaiken

Fisket handlar ofta om att tro på mönster. Mönster man tror sig upptäcka. Vi skapar teorier som handlar om färg, form, teknik eller vad det är. Mest är det hjärnspöken, men visst ... det gör oss lite lyckligare. Fast, rent krasst: ofta handlar framgången i fisket om att ta till vara tillfällena. Att utnyttja de små öppningarna. 

Jag är ett vandrande exempel på en typisk fiskare som försöker använda och utnyttja de tillfällen som ges. Jag försöker pussla med tillvaron så att möjligheterna ger sig tillkänna i mosaiken.
Det är vansinnigt hektiskt på jobbfronten. Jag avböjer varenda förfrågan om samkvämsfiske. Men, jag tar varje mer oplanerat tillfälle att smita ner till levande vatten. Om tillfället visar sig, nyper jag tag i det, håller fast det och använder det. Efter några timmars foto- och researchjobb vet jag att jag har sisådär 90 minuter till förfogande. Rätt ner i vadarna. Rätt ner i havet. 

Det hugger omgående. Andra kastet, men den arga öringen skakar loss alldeles direkt. Men, jag behöver inte misströsta. Den sträcka jag planerat att fiska av är hemvist åt fler. Ganska många faktiskt. Jag mår förträffligt, släpper tankarna på jobbstressen och låter spöts bugningar leda mina tankar ut i det öppna. Öringarna hugger på lång lina, hårt och bestämt. De hoppar, rusar och far. De flesta är inte så stora, men i toppkondition. Jag lossar dem med peangen direkt i vattnet. En av dem lyfter jag upp i solljuset för en snabb mobilbild. Foliesidan kastar ett skarpt sken och avslöjar varenda pärlemorglittrande nyans. Adrenalinet transporterar ut bubblor av glädje. Det måste vara bra för kropp och själ. Helt säkert. 

Innan jag lägger av och återvänder till verkligheten återstår några kast över ett parti som bara skriker "havsöring". Och snart skriker jag också. De där huggen från fiskätande höghastighetsjägare. De där huggen! Underbart. En fisk runt sisådär 55-60 centimeter avrundar dagen och låter tillfällena sjunka tillbaka in i den svårlästa mosaiken. 

Gott och blandat

Schvisssch. Där försvann april. Den där efterlängtade, hektiska, härliga, både varma och bistra månaden. Den där tiden vi är så många som längtar efter. Ja, inte bara fiskare, utan frusna nordbor, som saknat värmen sedan september ungefär. 

April. Månaden då dagarna är långa, fisket spirar, fåglarna återvänder och någon jäkel har bestämt sig för att peta in allehanda helgdagar och skollov. Det vore väl fint om det inte också innebar att den tid man har för att åstadkomma jobbrelaterade panikåtgärder blir ännu mer komprimerad och panikartad. Därför ber jag också officiellt om ursäkt för två saker:
1. Bloggtempot är lågt. Lägre än vattenståndet. Det finns ingen tid.
2. Alla ni som vill ses, fiska, diskutera, fika... Ursäkta. Jag hann inte. Det gick inte. 

(Foto: Kenny Cronhamn)

Trots att hemmaplan ger mycket valuta för pengarna, så ger jag mig iväg på eskapader på bortaplan också. Ja, man måste ju ha lite kul också. Vidga vyerna. En snabb visit hos trevlige och skicklige havsöringsexperten Fredrik Sjöblom gav både närkontakt med älg och lite ryck i spöt.

Väl hemma har jag upplevt samma sak som alla andra. Märkliga svängningar. Från känslan av förskottsommar med perfekt slagläge på kortbrallor i solen, till rapp vändning, då nordanvindens kyla letar fram farbror frost från gömmorna. April, helt enkelt. Klassik april. 

Men det har inte bara medfört svårigheter att ekipera sig rätt för dagen, utan också satt griller i huvudet på undertecknad. Du känner säkert till mitt dilemma: det är så många arter och metoder som är intressant. Och när värmen får långkalsongerna att smyga upp på vinden är jag inte särskilt road av att kränga på mig vadarna (speciellt eftersom kusten är belamrad med halva Sveriges fiskeskara, tycks det som...). Så jag vänder och vrider åt olika håll. Så drar busvädret ner och jag står där igen. Gott och blandat. Smått och stort. Ur och skur. 

(Foto: Kenny Cronhamn)
Dessutom fortsätter jakten på den riktigt stora, blanka. Den eviga jakten. Sökandet efter den fisk som alltid någon annan tycks få, hur många timmar man än lägger ner. Det är bara att njuta av resan. Man vet ju inte när den slutar. OM den slutar ...

Påskväder som heter duga

Iskall nordostvind. Total stiltje och badbyxväder. Så brukar det vara under påsken, enligt oss spöbärare. I år blev det inte riktigt så. Visst kom högtrycket och gav varenda liten påskhare soltrivsel. Men det var också några dagar med mer modest temperatur. Svaga vindar och utmärkt utflyktsväder. Herregud. Folk överallt. 

Från början hade jag tänkt att bojkotta påskfisket helt. Inte för att sitta hemma och leka grinig gubbe, utan för att göra helt andra saker och sedan återvända när allt lugnat ner sig lite. Men den gode Kenny ville ha sällskap och lockade med trivselväder och någon överraskning. Man har väl rätt att ändra sig?

Snart står vi där, Kenny, Mange och jag, utvadade i ett hav där det ser ut som om påsken inte alls anlänt. Vi är ensamma. Nåja, det är en sanning med modifikation. Uppe på landbacken är det tät trafik, nästan överallt. Fikakorgsbärare, påskgrillare och soldyrkare. 

De första vi lurar är vackra och ganska kraftfulla fiskar från lekbeståndet. Ja, några mindre nogräknade skulle nog kalla de här för blanka fiskar. Men, som den mer vane fiskbetraktaren ser, så är det inte alls blankfiskar. Kul är det i alla fall, när det hugger hårt och ofta - en kort period. 

Kennys lilla överraskning visar sig vara kall och välförtjänt öl i en solig backe. Ingen brådska. Påsktempo. Lugnt och behagligt i vårvärmen, innan vi släntrar ner på ny strand. 

På en sträcka där vi har stora förhoppningar visar sig det sjätte fiskesinnet vara med oss. Visst hugger det. Flera fiskar attackerar till och med under hopp och rabalder.En av de tjockaste - och den här gången blankaste - havsöringarna hittar mitt bete och drar iväg så att Ambassaduren knarrar som en gammal katt i favoritfåtöljen. Påsken är glad och kul. 

Tack, Kenny - för svala drycker, glada garv och fotoassistans. 

Mer havsöringssnack (och kanske någon fiskkontakt om allt går väl) blir det i en livesändning från Sthlms skärgård på onsdag. Kolla in det hela här: http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=5815