Knallrött guld

Nya vyer och upplevelser som blir klistermärken i minnesbanken. Eskapism, i fiskets värld. Det kan vara en snabb utflykt till en ny sjö, eller varför inte en långfärd rätt ut i den veritabla vildmarken. Helikopterns rotorblad har knappt stannat förrän vadarbrallorna prasslar runt benen och flugtafsarna knyts till något litet krypliknande i änden. 

Man kippar nästan efter andan. Så andlöst vackert är det. Sulitelmas snötäckta topp i fjärran, kristallklart vatten, som smakar ljuvligt och är en ära att få kliva ner i. Niogradigt vatten kastar sig ner i sjöar och sel.Glaciärvatten som också blir hem åt fjällets storvilt - strömlevande röding, öring och harr. Josef och jag knäpper bilder så det knastrar. Och så svingar vi flugspöna. Josef med ackuratess, jag själv och Jacob med .... ehhh entusiasm. 

Döm om min ohöljda förvåning när det faktiskt lyckas över förväntan för mig. Flugfisket har alltid varit nerprioriterat i min fiskevärld. Ska tiden räcka till får man fokusera. Och med hårdfört spinnfiske efter ett otal arter och fiskets Formel 1 - mete - efter måhända ännu fler arter, blir det svårt att fastna i ännu ett träsk. Men fasen vet om jag inte har gått ner mig ordentligt nu ändå. Röding på torrfluga, öring på nymf och bad i iskalla fjällsjöar efter svettiga vandringar i en miljö man drömmer febriga drömmar om att få återvända till. Nya vyer berikar livet. Nya upplevelser värmer själen.

När nattskiftet tar vid

Sommarens få tropiska kvällar och nätter passerar snabbt. Månens skiva lyser lätt röd i skymningen, som faller snabbare nu. Nätterna blir mörka. Sensommaren närmar sig, med både kvällsfukt och vemodsstråk över flacka marker. Men vid vattnet lever hoppet. Ensam sippar jag på mitt kaffe. Skräntärnan dyker, en lärkfalk jagar och gässen sträcker mot kvällsvilan. Flötet är omgivet av bubblor och rullande fiskar. Nu väntar jag, ivrigt, men ändå tålmodigt. Varje minut är min vän. Sällan mår jag så gott som här och nu.

Jag väljer känsligare tackel, avvaktar och njuter. Några magiska minuter, blir till timmar där jag sitter. Några nätta rörelser i flötet blir till tumult och oro när matchspöt försöker tämja den starka fisken. Min ängslan blir till triumf - och vattnet är platt som ett nymanglat lakan när håven omsluter vinsten. Vilken kväll, vilken föreställning.

Färden går hemåt i molnig sommarsky, då fladdermössen bytt av de förhatliga myggorna. Månskäran gömmer sig bakom moln och trädtoppar, bubblorna på ytan syns inte längre och det mesta är stilla, fastän en kylig vind ger föraning om väderbyte. Jag ser gryningen komma, lever kvar i sommarnattens trolska kraft och samlar energi. Senare i år behövs den, så jag magasinerar den, lever av den och uppgraderar minnet med sällsamheter från verkligheten. 

Du som mest vill ha prickigare rapporter: Innan Josef hakar på för lite äventyr i andra vatten rapporterar han gladeligen in öringar som tokigt och oväntat smäller på i skinande sommarsol. Inget är omöjligt. 

Semestertempo

Har den där Nicka gått till sjöss, eller under jorden? Slutat fiska? Ingalunda. Men på grund av försök till sommarledighet och på tok för många andra grejor som ska uträttas har den här bloggen fått en liten paus - kanske den längsta någonsin. Fisket pågår dock, var inte orolig.

Å andra sidan vet jag ju att de flesta som är här och läser av någon outgrundlig anledning bara har Salmo trutta för ögonen. Och den fisken låter jag vara ifred så här års. Oftast. För de finns där ute, ibland riktigt strandnära. Men, andra metoder, arter och möjligheter lockar mig mer. 
Det är inte omöjligt att jag smyger in ett blogginläggg eller två även nu under sommaren, men varken jag eller någon annan vet när, hur ofta och med vilket innehåll ... Det kan bli lokala inslag, eller mer långväga rapporter.


Ha en riktigt skön sommar. Vi hörs och ses. Här, eller där ute. Snart. 

På tidsresa

Nostalgi. Mer konkret kan jag inte beskriva det. Så långt tillbaka jag kan minnas har sutarmetet varit något jag fått härliga krypningar och stora ögon av. Från den stund jag först läste om hur sutaren, eller lindaren, kunde snärja in fiskarens rev i vassen med sina starka stjärtslag, till den gång jag äntligen fick kroka en sutare av någorlunda redig storlek. Den första storfisken vägde sina modiga 1,6 kilo - idag en mycket beskedlig, för att inte säga liten, sutare. Men den gången nöp den en daggmask och fick mig att skälva av fiskelängtan varje gång jag tänkte på fajten och närkontakten med den hemlighetsfulla bottenätaren. 

Några år senare hade jag lyckats arrangera en sutarexpedition med ett par kamrater. En hemlig sjö, ett tält, en uppochnervänd dygnsrytm, åtskilliga burkar majs och flera fina sutare i tvåkilosklassen senare var jag fast. För livet. Den här fisken kommer alltid vara en av mina absoluta favoriter. Visst krävs det finess, visst kan det behövas både list och tur. Men samtidigt är det ett sådant avslappnat och underhållande fiske att det känns som fiskesemester från verkligheten. Och när den fulsnygga fisken med den ledsna uppsynen sprutar iväg så vattnet yr hamnar jag i forna tiders drömland. Sutarland. 

Terapi bakom flötena

Vi blev lite bortskämda med sommarvärmen. Nu är det med klassiskt försommarväder, med ömsom bitska vindar- som märks extra tydligt när man cyklar - ömsom stilla och iskalla kvällar. De som hasar runt med vadarbraxorna i böljan springer på en del fina öringar, men det är många timmar mellan huggen. Innan kylan kom tillbaka var det en fläkt av äkta sommar som fick mig att tillbringa härliga kvällar vid några sutarvatten. Niclas hakade på en afton och dök upp med extrem tajming.

Just när jag hade mäskat klart, lodat djupet, justerat tacklet och satt mig tillrätta i stolen kunde han leverera en iskall öl (av lågalkoholvariant för oss bilkörare). Mycket bättre blir det inte. Spegelytan var jämn som ett salsgolv och skräntärnan fladdrade förbi framför oss. Några sutare blev det också. Jag gör allt jag kan för att få den notoriske öringsfiskaren Niclas att återupptäcka gamla bekantskaper inom fisket. Jag tror baske mig att han gillade upplägget. 

Flötmete i försommaren är naturterapi. Det är en genväg till att skaka av stressen, leva i nuet och samtidigt fyllas av så mycket nostalgi att jag nästan föryngras på kuppen. Sutaren har alltid fascinerat mig - och kommer alltid att göra så. Den är en värdig motståndare och metoden är en härligt trivsam avkoppling, med adrenalininslag. 

En smal sak

Med stigande vattentemperatur  är det inte överraskande. De vindsnabba pilarna från Atlanten spetsar in sig på oss, eller snarare på våra omgivande vattenmassor. Här ska de dominera och ta över. Vi letade efter något helt annat, men fann näbbgäddor. Rätt många, men inte överallt. Det är nog bara en rätt kort tidsfråga innan de faktiskt är nästan överallt.

De har en makalös förmåga att simma tätt bakom betet, slå med näbbarna och inte fastna. Eller så fastnar de lite för bra, snurrar, hoppar och trasslar in sig i linan. Det glittrar i vattnet och skuggorna blir fler och fler. Så sitter en av dem plötsligt fast. Vi roar oss en stund, herr Kenny och jag, men snart 
får det räcka. 

Lockar Belone belone är det läge nu och ett tag framåt. Varma dagar med lite vind samlas de gärna i grunda vikar, eller på hyfsat grunda flak nära land. Texta gärna intill de sandiga badstränder som snart är fulla med soldyrkande glassätare. Några stenar, lite växtlighet och värme. Näbbgäddorna kommer dit. Fiska med långsmala drag, använd gärna en liten trekrok (storlek 10, eller till och med 12-14) på en 6-10 cm lång tafs mellan draget och kroken. Nylon eller fluorocarbon i minst 0,40 mm dimension rekommenderas. Gärna mer. Den håller för lite små taggiga näbbgäddetänder och är dessutom hyfsat stel, vilket gör att kroken hamnar rakt bakom draget och krokar effektivt. Annars är risken att det ser ut som ovan. Vissa fastnar, vissa inte alls, eller lite hur som helst. Fiska med lätta grejor, så är det både en kul och smal sak att lura upp några Atlantpilar på besök.

Finlir i bitsk vind

För varje dag som går kommer försommaren närmare. Vindarna är milda, solen het och färgprakten spirar. Det är nu som mäskförrådet inventeras, de små sylvassa enkelkrokarna knyts på tackel och det är nu som spöhållare och håvskaft åker ner i spöbagen där smäckra matchspön väntar på en ny säsong.

Men ofta överraskar en isande vind så fort skymningen närmar sig. Det är bara vår, havet fortfarande kallt och många av metearterna aningen tröga. Josef och jag gör ett tidigt försök, fryser om näsorna och fajtas med att få våra smäckra flöten på plats i en alltför bitsk vind. Det är mer kamp än känsla. Vi gör nog bäst i att invänta ytterligare någon värmebölja, men samtidigt ... En härlig start som inspirerar, som lugnar det värsta suget efter framtiden. Eller? Kanske blir det som med allt annat fiske - har du bara fått smak på det kan du inte vara utan det. 

En titt i fabriken

Nu gick det timmar, dagar och dygn igen. Du kanske känner mig vid det här laget - visst fiskar jag. Mer än jag skriver här. Men öringarna brukar få vara ifred för mina krokar så här års. Jag ledsnar lite och känner inte alls något sug efter vadarbrallor och öringsgrejor när vindarna är för milda och ljuset för skarpt. Jag beger mig på annan jakt. Det är både fiskundersökningar och fiskeeskapader. jag återkommer i ämnet.


Låt oss ta en titt under ytan, på andra som gärna skyggar lite. I sportfiskarnas gäddfabrik pågår stordåd. Nykläckta, snabbt växande, rovgiriga små gäddungar vandrar ut, till en osäker framtid. Några kommer bli mat åt andra fiskar, åt fåglar eller på annat sätt förolyckas. Men andra komemr snart växa sig ännu större och snart vara reda att själva vandra tillbaka till våtmarken och yngla av sig. Mirakulöst. Vi gläds åt "våra" små gäddungar som är allt annat än tama eller domesticerade. 


Den ena efter den andra lilla gäddan ger sig av från våtmarken för att jaga större byten i havet. Mirakel, var ordet.


Jag ryser av välbehag när jag ser vad som kan ske om naturen får vara ifred, eller få en liten hjälpande hand från oss.


Foton nedan: Micke Söderman, Sportfiskarna.

Lek- och jakttid för många

Oj. Tiden rusar. Mycket fiske, mycket annat. Bloggen fick en rast några fler dagar än beräknat. 

Det pågår jakt i havet. Havsöringsfiskarna är  många på vissa sträckor. De simmande varelserna är själva på jakt - efter något lämpligt att äta. Spöförsedda herrar, plus några damer, försöker bena ut vad som kan få vaksamma, aktiva fiskar stt välja rätt (eller fel, ur fiskens perspektiv).

Något mejl gör mig uppmärksam på att alla inte lever som de lär, eller pratar. Erfarna havsöringsfiskare som förespråkar försiktigt uttag, ses tydligen poserande med en hel drös döda blankingar. Man bör vara försiktig med att fördöma och dra förhastade slutsatser, så jag säger som jag brukar: det brukar räcka med en fisk då och då för att äta sig mätt. Mer behöver man ju egentligen inte, eller hur?


Glädjande är det istället att hitta stora stim av lekvandrande mört, id och abborre. Sån't där kan jag stå och kika på i timmar - fastän spöna ligger i bilen och jag egentligen ska åka och fiska på annat håll. 

På andra kuststräckor pågår annan jakt. Lekmogna gäddor letar lämplig partner och lämpligt substrat. Förresten: missade du artikeln i Gotlands Allehanda? Micke med gäddfabriken (ett ämne och projekt som jag själv är en smula delaktig i...) bjuder på en trevlig lektion. Se här!


Förbudet mot att fånga gädda på gotländska kusten (1 mars -31 maj) finns till för att skydda en fisk som vi förut tog för givet, men som idag bara dyker upp sporadiskt. Det finns några små, glädjande undantag. Speciellt i lektider händer det att gäddan samlas i större antal, på liten yta. Det är meningen att de ska få vara ifred. Därför blir jag själv rätt förbaskad och besviken när jag hör hur sportfiskare skryter om åtskilliga gäddor, fångade i ett av de kända lekområdena.
Läser ni det här kan jag meddela att ni framledes bör vara beredda på att farbror Kustbevakningen också hälsar på. Du som har tips på den här typen av dumheter får gärna tipsa mig också, så tipsar jag vidare vid behov. 

Fångar du en gädda under öringsfisket så ska den returneras snabbt och varsamt. Rapportera gärna fångsterna också. Förbättring av gäddbeståndet startar med samlad kunskap. 

Lek försiktigt där ute. Håll huvudet kallt och inkopplat. 

Till slut - case closed

I det grå fredagsregnet bläddrar jag lite bakåt. Det finns dagar då det stämmer lite extra bra. Någon vis man har sagt att det gäller att vara envis och ihärdig, så kanske det händer. Kanske. Men, oftast inte. Så är det nog.
Under fuktig, tung sky, sveper jag ut mitt drag i alla tänkbara riktningar. Visserligen anar jag att det ligger något speciellt i luften, men det går aldrig att förutse ett slutresultat - sådana är kustfiskets regler. 

Det drar till på det där bestämda sättet, som jag gillar. Det härrör säkert från en fiskjagande öring av hyfsad storlek, tänker jag och får svar på tal. En härlig silverkanon drar iväg och uppåt. Ner. Och upp. Den hoppar och far och sliter sig. Jag suckar och våndas. Man vill inte tappa de bästa. Jag vill inte lämna vattnet i ovisshet.

Men nu är jag något på spåren. Jag vet att det är jagande fisk här. Flera kontakter vittnar om det. Det dröjer inte många kast innan ännu en fin öring gapar glupskt över draget. Vildsint som sin föregångare, men överlistad av yours truly. Närmare tre och ett halvt kilo och blank som en nyputsad spegel. Den får simma åter. 

Jag springer in i zonen. Krokar flera. Behåller en matfisk och tror inte att dagen kan bli så mycket bättre. Det kan den. Och jag tror nästan att mina sinnen bedrar mig.
Jag ser vågorna, stenarna som vattnet rullar över och hur det liksom bildas små strömmar som virvlar runt där ute. Vinden har friskat i, jag rör mig över svårvadade ytor, letar fotfäste och liksom väntar på något. Jag vet inte vad, men blir snart varse. 

Hugget är stadigt, men inte överdrivet tungt. Innan jag hunnit tänka efter har jag vridit upp spöt i ett mothugg. Som respons böjs det kraftigt tillbaka. Jag famlar efter bromsratten på Ambassadeuren, men hinner inte justera den förrän linan börjar löpa ut. När jag lossar en smula på bromsen tar det hus i helvete, rent ut sagt. Fisken tar sikte mot djupet och ger mig inte en suck. Tio meter, tjugo. Säkert närmare trettio, innan den går upp och vrider en bastant bredsida i vågorna. Nu är jag nervös på riktigt. Och salig. De här fiskarna är ju de man drömmer om. Men jag tar hem segern. Efter många tysta böner och en häftigt gungande spöspets, knarrande slirbroms och kvävda skratt. 

Havsöringsfiske är egentligen så mycket orättvisa. Det går nästan inte att sikta in sig på ett stort exemplar vid kustfiske. Man kan drömma om den, lägga ner dygn i jakten, bara för att träffa på en fem-gånger-om-året-fiskare som släpar runt på en fisk man aldrig sett maken till. Få sorts fisken är så orättvisa. En nybörjare kan få drömöringen som sin första fisk. En kustjägare av rang kan vandra ett helt mansliv utan att få den. Men ändå gnetar man vidare. Jag väntar fortfarande, men är nöjd för stunden.
När jag samlat mig och fått upp termosen, med lätt darrande fingrar, tillbringar jag en stund med att bara blicka ut över havet. Kaffet kallnar i koppen. Jag har kastat klart för den här dagen. Case closed.   

Hugg långt hemifrån

På hemmakusten är det armbågslucka på vissa heta partier. Det är inte min cup of tea. Jag föredrar ju kaffe och fria vidder. Dessutom är längtan efter en dust med sportfisken nummer ett mycket stor. Esox lucius. Gädda. 


Ett gäng mycket kompetenta och driftiga gäddfiskare brukar årligen planera in någon kul tur inom rikets gränser. Jag ser oftast till att få haka på. Det här året kör vi ett vatten som räcker och blir över – Sveriges största sjö, Vänern. 

Vädret växlar friskt. Efter milda veckor med fika-i-solen-väder så åker kylsprayen fram igen. Vi får någon dag med stiltje och solsken, inte direkt gäddfiskarens dröm. Ändå hugger det på sina håll. Förträffligt roligt med aggressiva förleksgäddor, plus en och annan efterleksfisk som är ännu argare. 
Robban och Jonas startar kavalkaden, men snart står även jag och den synnerligen sympatiske gäddnestorn Peter Grahn med böjda spön. Varsin niokilos kröner dagen. 

Nästa dag börjar ännu stillsammare. Men på eftermiddagen sveper vinden igång. Det finns inte mycket som slår en skön vårdag, då solen värmer, vinden biter lätt och man puttrar in i en vik, eller tar sikte mot en stenig brant. Vattnet känns orört. Bara fåglarna hörs i tystnaden. Ambassadeuren fräser ut lina i kastet och betet landar med ett plask. Snart tar jag hem det. Långsamt, knyckigt, omväxlande. Jag småsjunger och visslar.

Och så hugget! När en tung gädda biter bestämt och vrider sin bastanta kropp från sida till sida så rinner euforin till i blodkärlen och nervbanorna.  Efter diverse vedermödor, med ett trasigt styrreglage till motorn och plattvatten, är vi plötsligt inne i ett underbart, actionfyllt gäddinferno. De flesta är ilskna fiskar mellan fyra-fem-sex kilo, men några är större. Min största når inte upp till tiostrecket, men vi är lika glada för det. 

Vindbitna kinder och hettande näsor, middag, en och annan sval öl och sköna gäddlirare. Hemfärden ett par dagar senare känns motig, trots att påsköringarna verkar bita. Nåja. Det går fler tåg. Både gäddtåg och andra tåg, med destination okänd.
. 

Gäddfabrikören och silversmeden

Gäddfabrikör Söderman behöver en fältassistent. Klart jag är med på noterna. Och som jag vurmat för gäddans väl, som jag saknar det goda gäddfisket och som jag kan älska att vistas i naturen. Morgonen är tidig då vi ser till att två lekvandrande smågäddor blir mätta, vägda och märkta innan de simmar upp i den översvämmade myren. Härligt. Så här såg det antagligen ut på massor av håll, innan man bestämde sig för att skära fula raviner kors och tvärs över Gotland, för att skapa odlingsbar för morötter och annat. Fisken fick ta smällen. 

En mindre hackspett flyger förbi, tranor sveper över myren och ett par korpar fladdrar i den tilltagande vinden. Kaffet är ljuvligt, i skydd av en gammal ek i änget längre bort. Visst lockar kusten. Det gör den alltid,. men det finns så mycket mer att uppleva. Att kika på hur små rovfiskar, kamouflerade i grönbrungult, pilar iväg för att föra släktet vidare och skapa framtidens fiskemöjligheter, är förbaskat härligt det också. 

Någon dag tidigare är det en lucka i molntäcket. Luckan sammanfaller lämpligt med en lucka i jobbkalendern, så jag hastar ut ett par timmar. Innan kallfronten sveper in och gör känslan dov och ruggig lyckas jag smida en plan som funkar. En silvrig plan. Den får godkänt!
Den finaste av öringarna får fotojobba lite. Kameran står kvar på en sten där inne, så redan när den gör femte eller sjätte hoppet börjar jag planera för att låta avtryckarfingret agera. Det kan straffa sig. Fisken rusar och drar, hoppar flera gånger till. Vilken atlet. Men snart gnistrar den en kort stund i luften, släpper några fjäll och simmar åter. Fast, den borde kanske ha blivit mat istället. Den uppmärksamme kan se den deformerade bröstfenan: odlad fisk! Hon hade tur idag. Någon mindre firre har samma tur, när jag krokar loss i vattnet. 

Lästips!
Tycker du att det är lite för trångt på kusten nu när högtiden börjar för de flesta spösvingare? Då kanske det passar att stanna inne och läsa lite trevliga saker. Läs mer om Rovfiskprojekten (som "gäddfabrikerna") som Sportfiskarna driver. Adressen är: www.sportfiskarna.se/rovfisk


.

Säsonger för allt

Sportfiskemässan kallar. Mitt i fiskesäsongen. Fast det är ju just det som är meningen. Å andra sidan är det säsong året om, vilket vissa, till mig närstående personer, ibland har lite svårt att köpa. Men så är det.

Nyligen var det till exempel högsäsong för skön fiskefikautflykt. En trio herrar som inte låter sig hindras av vare sig motig motvind, eller för den delen av ett halvdussin herrar i en minibuss som bestämmer sig för att kliva ner precis där vi just börjat fiska (nej, man slutar aldrig att förvånas). Nä, vi fiskar vidare i andra riktningar, på andra platser och med aldrig sinande iver.
De små partier där öringen verkar patrullera för dagen ger god utdelning. Roliga hugg, ibland på varje kast. Många hänger med ändå in, andra hoppar av i silverglänsande hopp. 

Foto: Josef Andersson/Bildredigering: Nicka

Jag låter mungiporna glida uppåt/utåt, lite väl okontrollerat, kanske. Men vad kan man göra när det är som det är? Den vackraste öringen hoppar, drar, rusar och visar sin styrka medan Josef knatar i land och får upp kameran. Han lyckas dokumentera både drillning och återutsättning. Tack för det! I nästa ögonblick har han kikaren i högsta hugg. Nu sträcker ejdrar och tofsviporna fyller fälten där sånglärkan syns i skyn.
Men nu är det dags att fiskefika på annat sätt. Mot mässan!

Foto: Josef Andersson/Bildredigering: Nicka 

En bild av hemligheten

Det som sker där ovanför ytan är vi ju rätt bekanta med. Det som sker där nere i vattnet är en hemlighetsfull, spännande värld, som vi febrilt försöker förstås oss på. En gråvädersdag, då vinden drar lite fint under låga moln, hämtar Eko-Micke upp mig. Eko som i ekologi, inget annat. Snart har vi hittat ett par huggvilliga fiskar. Några som inte vill hugga också, förresten. 

Micke är alltid utrustad med diverse små påsar, väskor och förpackningar, som han omsorgsfullt snurrar ihop, packar tätt och håller koll på. Vad de innehåller vete tusan. Men jag konstaterar att han har den lilla kameran med undervattenshus med sig. Den lånar jag en stund. Bland rundslipade, hyperhala stenar letar jag balans och snor åt mig kameran medan Micke drillar en blanking. 

Om man själv är tveksam till att dyka ner och se hur allt ter sig under ytan är det underhållande att få skåda bilderna lite senare. Kort reflektion: fisken är väldigt funktionell för ett liv i vatten. Våra kylslagna tår och ben ... inte lika hemtama.

Det är en hård knuff på draget som gör mig på helspänn. "Nu", hinner jag säga innan den tar ordentligt, femton meter utanför oss. Micke och jag står och småsnackar när den vältrar runt i ytan, ger sig i väg på två-tre delfinlika supersprång, mitt framför oss. Det kan aldrig gå vägen. Det gör det inte heller. Kroken släpper. Typiskt, för den fiskprofilen går inte av för hackor. Vi tippar gemensamt på runt fyra kilo, kanske mer än så.
- Såg du? Den var riktigt fet och kompakt. Fettfena hade den också, konstaterar Micke och jag fyller i med att den hade en svart rygg, inte den där olivgröna som också är vanlig. Därefter konstaterar vi att det inte är vår syn som är bra, utan vårt närmast fanatiska intresse för fiskar och deras detaljer som är lite småknäppt. Må så vara. Den där hemlighetsfulla världen down under fascinerar. Alltid.

 

Kyla under solskivans värme

Koltrasten sjunger en aftontrudelutt. Visst är det vår. Annars märker man det genom att näsan får en anstrykning av rött, efter ett par timmar i skarpt kustljus. Lutar man sig mot en sten, eller vilar kastarm och ben på en gammal timmerstock, känner man definitivt hettan från solskivan.

 

Innan Fredrik, kökskonsternas edsvurne, åter tillbringar tid på färjan för att lämna ön hinner vi med några kast. Ganska snart har jag inte bara en eller två, utan åtminstone tre, alerta öringar som simmar efter draget. När jag upptäcker dem och stannar betet flyr två av dem. Den tredje glor långt och länge på den där konstgjorda matbiten. Märklig grej, det där. I kastet efter sätter jag hårt mot hårt och vevar på i högre tempo. Snart ruskar en efterlekshona i andra änden. 

Hon simmar iväg i lika högt tempo som hon nyss attackerade med. Undrar från vilken å hon härstammar. Där har hon alldeles säkert varit på visit under hösten. Må hennes små telningar växa sig stora, starka och huggvilliga. 


Vi hittar ytterligare ett litet parti där fiskarna hugger. Några hoppar av, andra vänder innan vi fått fast dem. Några får vi också på. Den argaste och tyngsta är en krokförsedd hanne, som mycket väl skulle passa fint ihop med honan tidigare. Har de råkat på varandra? Delat lekbädd? Eller är det en slump att de simmar nära varandra här och nu? Det är så mycket man inte vet, tänker jag när han sprätter iväg mot djupare vatten igen. Men en sak vet jag säkert: Kusten i vårljus får jag aldrig nog av. 

Solitära steg över gruset

Smaken heter vår. Lynnig och ombytlig. Ena dagen mysväder i solsken, nästa pinande nordvindar och grå kyla. Många intryck, men mer att göra. Jag återkommer. Bara en snabb reflektion:

Ena dagen är jag en solitär kustvandrare. Ensam i vinden, utan uppbackning eller medresenärer på min färd mot det okända. Ingen att dela skratt och framgång med. Ingen som kan skrika ikapp när en fin fisk biter. Men jag är i mitt rätta element här ute. Tystnaden är min frizon. 

En annan dag är vi ett trivsamt gäng som försöker lösa pusslet och hitta nycklarna till de stängda dörrarna. Vi lyckas, skrattar, vandrar, fikar och fortsätter. Ibland axel mot axel i kasten, ibland vandrar vi åt varsitt håll. Vem lyckas, var hugger det? Jag får mer än en beskärd del av vad jag hoppas på. Betydligt mer. Underbara kust. Josef och jag kravlar i strandgruset med varsin kamera när Fredrik får en härlig avslutningsfisk. En efterlekshona som snart får simma ut igen. Resten? Det tar vi en annan gång ... 

Dåliga beslut som lever länge

Vid det här laget känner du nog till min syn på saken. Men jag tänkte fortsätta att proklamera för mer levande och naturlig miljö och färre kortsiktiga beslut som förstör och förgör. När man ville skapa odlingsbar mark grävde man bort myrar och fina, ringlande åar. Visst fick man en del odlingsbar mark, men också en minskad mångfald av växter, djur och fiskar. Dessutom eutrofiering och vattenproblem på köpet. Många enfaldiga beslut har fattats långt in i modern tid.

I dag passar jag på att citera Lasse V - både i ord och bild. För, precis så här är det:


"Ett av våra stora misstag - massiva utdikningar av sötvattensmiljöer, som i det här fallet sen länge har satt den naturliga hydrologin ur spel. Här skulle ett naturligt gotländskt vattendrag ha kunnat slingra sig fram i ganska maklig hastighet, med naturens eget reningssystem intakt, och med fungerande biologiska processer. Istället har vi fått en nedsprängd "canyon", tiotalet meter under markytan, skapad för att så snabbt som möjligt bli av med allt överskottsvatten. När torkan sen sätter in under sommaren måste man se till att man har byggt ordentliga dammluckor! Så här stora ingrepp är komplicerade och dyrbara att återställa."

Foto: Lars Vallin

Istället för bråttom

När tiden är så knapp borde man hålla lite tempo. Men när solen värmer efter en vinter, som alltid är för lång, och när havet ligger platt och glasklart är det bättre att inte ödsla energi. Jag fiskar av en sträcka, utan ett enda pet. Förstås. Nä, jag tar en kaffe, bergis två, mot en soluppvärmd sten. Mellan varven spanar jag mot havet för att se om det rör på sig. Inte mycket. Några unga knölsvanar betar mellan stensamlingarna och någon gräsand guppar förbi.

Men till slut drar jag igen jackan och vadar vidare. En timme på kusten är ändå en chans. För den där kalla nordvinden har i alla fall fått till en krusning på ytan och lite skum bakom några storstenar längre bort. Jag fiskar metodiskt, men i stillsamt tempo. Det är bara minuter kvar av  den tid jag har till mitt förfogande. Då händer det. På hundra kast: ingenting. På två i rad: en följande fisk och en landad. Den senare är utlekt, en tjock. På en bädd av våt tång är det lätt att lossa kroken, med silkesvantarna på. En halvkass mobilbild får det bli. Den sista koppen kaffe tar jag hemma. När en havsörn seglar över tätortens utkant är vårdagen på något sätt fulländad, utan att vara särskilt anmärkningsvärd. Det stora i det lilla, som alltid. 

Skriket i huvan

Den där sopkvasten från havet svepte ner och grumlade upp det mesta. Men vindarna är gynnsamma på så sätt att de växlar lite fram och tillbaka. Jag gissar att det hjälper till att dämpa lite av de värsta effekterna. Och så mojnade det hyfsat snabbt.

När jobbet plågat mig in på småtimmarna är jag lite seg och desillusionerad. Grummel i ögonen och på kusten. Jag jobbar på i zombietempo några timmar nästa dag och känner att deadlinen närmar sig – på flera sätt. Några kameraklick och några rappa nedslag på tangentbordet och jag är på väg. Men den långa, fina sträckan jag tror på visar sig leverera svagt. En ung havsörn lyfter från stranden när jag kommer ner med spöt över axeln. Jag blir stående i hänförd beundran ett slag, men sedan fiskar jag för allt vad tygeln håller. Resultatet förblir dock noll. Kaffe och ny plats. 

Där möter jag – av en slump − Kenny och Stefan. Vi vandrar ut i vattnet och anar att vi hamnat rätt trots allt. I strandkantens lätt färgade vatten simmar spigg och märlor. Här måste hungriga jägare lurpassa. Kenny brottas med de tuffaste vågorna, medan jag har turen att hitta ett par småttingar där jag börjar fiska. Ja, och så tappar jag den där som man alltid tappar. En kanonfisk, tung som en säck. Jag skriker in i huvan. Men, vad hjälper det? Snart har jag fått en mindre fisk till, som får sprattla iväg i det blågrå. Kenny lurar upp en blänkare och Stefan böjer spö strax intill.

De ger sig iväg längre bort, medan jag känner att jag har lite otalt med den stora. Så jag gnetar vidare, får ytterligare någon liten innan det äntligen drar till lite mer resolut. Vi sätter hårt emot hårt, men jag vinner. En 67 centimeter lång blanking. Egentligen borde den ha blivit mat, för den är ju odlad. Men av någon anledning är jag mer koncentrerad på att få kameran där på stranden att klicka iväg en bild på oss två kämpar, innan jag låter förloraren bli segrare och simma iväg.
Nu börjar det förresten blåsa hårt igen...

Var god dröj inte längre

Ursäkta dröjsmålet. Det är visserligen mina ord, eftersom bloggandet gått på halvfart och för att en spamattack strulade till de tekniska möjligheterna att ta igen lite förlorad tid. Men det kunde också vara mildvädrets uttalande. För efterlängtat har det varit. Åtminstone här hos mig. 


En sen natt i musikens tecken följs av en mild dag - en dag då talgoxar och blåmesar visslar i trädtopparna, en dag då smältvattnet fyller gator och en dag då jag bara måste till kusten. Både Lasse och Kenny rapporterar in fisk, per telefon.

Och när Josef rapporterar om en smakstart lockas jag att trycka lite extra på gasen, men andas djupt och motstår frestelsen. Väl framme ser jag vad han ställt till med. Jag skrattar och skakar på huvudet. Josef ler. Brett. Han är inte bara en duktig fiskare, utan också en hejare på att hitta fina exemplar.
Det är ingenting annat än en riktig drömöring han har krokat där ute i det låga vårvinterljuset.

Inte undra på att han gärna myser runt på stranden med kameran en stund medan jag knatar ut och låter spöt jobba. Och när jag hittar fläcken är det vansinnigt underhållande. Varenda fisk som hugger, rusar, hoppar, ruskar, eller som missar betet och ökar min puls är knallblank. De silvriga sidorna blänker i vågorna lite överallt. När öringsfiske är så här är det lätt att glömma hur många timmar och kast man gör innan det klaffar.

När den huggvilliga flocken av öringar har passerat har jag tappat några, landat ett halvdussin och sett till att alla utom en matfisk fått simma åter. Fina, stadiga fiskar. Wow. Det är underbart att se hur fin kondition de är i, hur magisk deras anpassning till sin livsmiljö är. Jag tröttnar aldrig på att konstatera det.

Ljuset falnar. Vi hittar inte fler. Josef bjuder på kaffe eftersom jag glömt mitt. I vanliga fall en katastrof, idag ... en petitess. Dröjsmålet är över.

Årets första solbränna

Köldrekord och högtryck. Isarna växer, snön faller. Fiskeivern brinner dock hett, som alltid. Kenny, dagen till ära iförd Spiderman-utstyrsel, väntar utanför butiken medan jag bunkrar upp med något att ha till det heta kaffet. Lite mildare än dagarna innan, så nu måste vi nog ge oss på lite istraskande.

Det är en ganska seg inledning och en rätt seg avslutning. Däremellan är det hyfsat ...  segt. Men, ändå ... Vilken dag. Kanonväder som ger Kenny årets första solbränna, där i Spidermanmaskens glugg. En och annan sprattlig abborre nyper på också. 

Mellan de obligatoriska slurkarna java spanar vi på ett tjafsande ormvråkspar, en alert hackspett och några abborrar förstås. jag håller värmen med den stora borren för lite annan artjakt. Det går inte heller över förväntan. Mest under. Ingen klagosång på isen. Kenny sjunger en liten truddelutt, jag borrar fler storhål och får fajtas med ett par grönaktiga och arga rovfruar. Inte illa. Fast våren är välkommen ändå - om du frågar mig.