Botemedlet mot för mycket

Jag muttrar lite. Just nu, när jag som mest vill vara ledig och fiskbar, är jag istället mer uppbokad i tajta deadlines än någonsin. Alla jobb tycks ha ramlat ner över mitt tilltufsade huvud i detta nu. Visst, jag är glad att jag har jobb att göra. men det innebär att bloggandet får vila en del. Får jag en lucka vankas det snarare fiske ...

I vanliga fall brukar jag tycka att slutet av april är lite för kvalmigt och platt för att kustfisket ska locka mig. I år är det annorlunda. Vintern har flyttat fram det mesta och kusten lockar mig ännu. Nu är jag livrädd att sommaren ska komma på ett kick, sluka fiskemöjligheterna med hull, hår och lämna mig i ånger och tomhet.

Mig närstående − och mycket välkända familjemedlemmar − låter dock meddela att jag är lika nipprig varje år vid den här tiden. Eller vid varje tidpunkt, vid varje årstid. Alla år. Oavsett väderläge och temperatur i vattnet.

Men, havsöringarna radar upp sig längs kusten. Jag har själv sett och känt det. Rapporter vittnar om samma sak. Det största problemet är tiden, men även utrymmet är snålare tilltaget (som jag nog understrukit tillräckligt den senaste tiden). Men alla andra arter som drar i mig då? När ska jag hinna?

Det finns bara en sak att göra – ta ett break och rensa huvudet. Jag jobbar bättre då. Ett break (som inte är musikrelaterat) får man bäst medelst koncentrerat fiske någonstans. Frågan är bara var, vilken art och hur. Gone fishing, helt enkelt. Vi hörs snart. 

Kallt till varmt

April är som april mest brukar. Tunga snöklumpar i nordanvinden ena dagen och paradväder med kvittrande tättingar i solskenet någon dag senare. Sällskap efter sällskap väller ner på kusten. Peter S. rapporterar aningen uppgivet att det inte finns plats någonstans, men till slut hittar han rätt. Folktom plats, fisk på kroken. Johan R. med sällskap får bilproblem istället för silverjakt på agendan, men tar en fin revansch dagen efter med en silvrig kanonfisk. Jag putsar fönster, städar upp efter hantverkare och smiter iväg en snabbsväng. En stark besa kliver på och får posera lite i motljus. Mobilkameran hanterar förutsättningarna på sämsta tänkbara sätt, men vad gör det? Fredrik M. låter meddela att polaren tar en blänkare på första kastet. Är det inte typiskt april? Antingen ingenting, trots hårt slit och kämpainsatser, eller så kommer det löjligt lätt.

Vinden drar från bättre håll nu. Det kanske går att klämma in en timme till. Eller två, helst.

Bildsköna fiskar

Ett par bilder från Öringträffen kan vi väl kosta på oss i vårens ljusa tid. Först Team Wombat med segrarfisken som hade en fultonfaktor på 1,33. Därefter domare Törnblom, som utom tävlan och i klassisk stil drar till med en praktöring. (Klicka för förstoring - gäller bara fotot, inte själva fisken ...).

Under och efter Öringträffen

Det blåser ganska hårda morgonvindar när öringsjägarna drar igång. Jag rumsterar i hemmet och laddar inför resultatjobbet. Undrar hur det går där ute. Sparsamma rapporter. De flesta tycker att det är svårfiskat. Kringflytande växter, hård vind, småsega öringar. Några andra verkar nöjda. Det kan gå hur som helst. Men givetvis blir min längtan för stor. Under svepande sångsvanar och flyende molntussar tar jag mig ner i vattnet. Bara en kort tur.

Jag hinner knappt komma i vattnet förrän en mycket vacker besa hugger. Brunrödfläckig och stark. Jag ser till att sätta tillbaka den fortare än kvickt. Sneglar på klockan. Ännu tid. Några steg senare, några kast ytterligare och en ny fisk biter. Den är blank och vit som svandunen där uppe. Kanske hyfsad fultonfaktor, men jag tävlar inte och är inte hungrig. Jag släpper den och går mot bilen. Hinner åka och fixa en kaffe innan invägningen. På vägen ner stannar jag och fotograferar en kille som lycklig och aningen stressad kanar upp en liten blanking i strandgruset, inför publik.

Jo, jag har ännu tio minuter på mig. Drar ett par kast nedanför vårt tillfälliga sekretariat och lyckas med konststycket att göra ett litet hattrick. Hugget kommer nära. Hårt. Den är en återblänkare som hoppar och far an. Klart den får simma vidare.

 

Vid invägningen visar det sig att några lyckats alldeles förträffligt med konststycket att kroka och behålla en fin fisk. Fler fiskar i toppkondition och uppenbarligen en hel del fiskar som fått simma tillbaka i sitt rätta element. Team Wombat kniper Ålandsresan (igen!) och den ständigt vasse Erik Törnblom får Raketpriset (igen!). Vissa har det där lilla extra inbyggt i systemet. Att pricka rätt fisk, vid rätt tillfälle. Bara att buga och gratulera.

Alla resultat kommer snart på http://www.fiskelandgotland.se/.

Några ord inför Öringträffen

Öringträffen stundar. Må mest framgångsrika fiskare vinna! Det är inte osannolikt att någon härdad pallnötare med både rutin, timing och en rejäl dos flax tar hem det. Så är ju upplägget. Det ska inte bara hugga. Rätt fisk ska råka hugga. Men framför allt hoppas jag att alla får en härlig dag på kusten - och att ingen tar med mer fisk hem än vad som krävs. Kanske kommer årets vindar vara gynnsamma för sportfiskarna, men inte för silverfiskarna. Just därför är det viktigt att besinna sig. Släpp hellre en för mycket än en för lite. En påminnelse: en blank fisk är just blank, har vit buk, relativt ljusa buk- och bröstfenor och tappar fjällen. Passar inte din fisk in på den beskrivningen kommer den inte att räknas.

 

Kom också ihåg att visa hänsyn och vara gentlemannafiskare där ute. Kliv inte ner framför någon som fiskar, även om det är svårt att hitta en tom plats. Och glöm inte bort att njuta i vårsolen, ha kul och komma i tid till prisutdelningen. 16.00 senast.

Dåså. Då är det bara att önska er samtliga skitfiske. Själv tävlar jag inte, men kommer ladda kamera och granskande ögon inför målgången.  

Gäddor på vuxenkollo

I vinterns spår är det kalla vikar och svårlockade gäddor som väntar vuxenkollot, bestående av många härdade gäddfiskare. Vi genomför en liten intern och mycket prestigefylld version av EPC - European Pike Championship. Varje lag utrustas med mätbrädor och drar ut i fälttåg mot tröga gäddor. Långa gäddor. Vinnarlaget är det som fått ihop flest antal centimeter på sina fem längsta gäddor - om de nu får ihop fem gäddor i iskalla vikar.

Det börjar väl inget vidare, men det ser inte helt hopplöst ut heller. Vädret är ok, vindarna rätt och temperaturen stiger. Någon runda in i slasket visar att de sista isarna är på väg bort.

Så vi dänger vidare. Grunt, djupt och mittemellan. Långsamt, snabbt och lite lagom. Stora beten, ganska små beten och andra beten. Trä, plast, gummi och vad mer som kan tänkas behövas. Gäddorna vägrar att samarbeta.

På ställen där vi bara vet att det snart kommer att smälla tungt blir det något litet pet, eller ingenting alls. De gäddor som hugger har inte sina kamrater i samma område. Så gnetfiske är vad som gäller. Vi kör på och ligger i.

Kvällarna består förstås av lika delar retsamma kommentarer lagen emellan och någon sval dryck. Grillen går varm och pingisbordet är centralpunkten. Ny dag randas och så är vi igång igen.

För min del släpper det en smula när Pig Jr återigen hittar rätt. Plötsligt är gäddfisket inte bara sporadiska kontakter, utan ett kul och hektiskt huggande av aggressiva fiskar i hyfsad storlek. Vårt "team" tar in rejält på täten, men klarar inte de omutliga team Shaft, med Jonas, Robban och Anders som segrar rättvist.

Som vanligt är inte behållningen antalet gäddor, eller totala antalet centimeter eller kilo. De oräkneliga garven och upplevelserna bland bråkande havsörnar och kluckande vågsvall är däremot svårt att vänja sig av med. Vuxenkollo med gädda som förtecken. Magi.

Alla möjliga former och färger

På olika håll pågår jakten. Patrik lurar en kanonfin blanking och mejlar över. Grattis! Där satt den! Själv sitter jag och redigerar bilder på grönare fiskar som fastnat på både krok och kamerasensor.

Nu är det bråda tider för oss stackare som behöver jaga fiskar i alla former och färger. Vissa av mina kamrater tycker att jag är galen som flyr öringskusten nu. I den härligaste av vårens bästa månader?

- Jadå. För samtidigt är det gäddläge royal, mucho grande på sina håll. Nerisade vikar och iskallt vatten blandas upp med halvljummet vatten i vikarna. Segt. Svårt. Men det smäller till då och då. Johan tog en fet rackare på ett stenigt parti, långt från lekvikarna. Härligt.

Men problemet är att det finns fler arter, fler metoder, fler möjligheter, men för lite tid.  Keep it up. Njut av stunden och lev väl.

Tankar i påskens tid

Påsken är en populär högtid. Speciellt för havsöringsfiskare på Gotland. En långhelg mitt under vårens härliga antågande innebär lassvis av förväntansfulla människor i vadarbrallor. Gotlänningar går man ur huse, tillresta fiskare väller ut över kusten, från cityjeepar och SUV:ar, även nätläggarna vaknar till och rusar ner med dödliga fångstredskap i nävarna. Räcker fisken när det ser ut som pärlband av fiskare på många sträckor? är det dags att vi tar oss en rejäl funderare? Visserligen kom stiltjen och solskenet som en liten skänk från ovan. Vårmysigt väder är underbart för fikastunden på altanen, men inget vidare för öringsfiske. Jag har fått rapporter om några få fiskar, men också om mestadels trögt fiske, där solbrännan på näsan varit det mest anmärkningsvärda resultatet. Bra! Alltså, jag menar inte att vara elak och missunnsam. Men tänk dig motsatsen: total huggsexa och drivor av öringar när det är hundratals fiskare som röjer runt. En sådan slakt skulle vara förödande, vill jag påstå.

För visst idkar de flesta catch and release och nöjer sig med någon enstaka matfisk. Men det gäller definitivt inte alla. En fångstbegränsning är nog ett måste om vi ska få ha ett fortsatt fruktbart öringsfiske längs kusten. För antalet fiskare är svårt att begränsa, kanske inte ens önskvärt. Trevliga fiskekamrater och omsättning för affärer, stugägare och vilka det än må vara är ju något som ofta efterfrågas. Mediernas artiklar, program och bloggar, (som den här - jag vet!), lockar hit allt fler. Isläget i Stockholmsregionen och ett, på senare år, nedåtgående öringsfiske lockar också iväg människor att pröva lyckan på Gotland (och givetvis andra platser).

Det är ju egentligen bara trevligt och roligt. Men vi måste fråga oss om fisken räcker och om vi ska vara oroliga för vår vilda stam av prickiga havsöringar.

Det ställer också högre krav på alla oss som fiskar. Vi måste visa mycket god hänsyn gentemot andra fiskare - inte kliva ner i vattnet framför dem och störa deras fiske, eller köra förbi med bilen för att hinna före till stället där framme. Vi måste också vara extra noga med att inte störa, eller stöta oss med markägare, som kanske ledsnar lite på biltrafik på deras små vägar.  Inte störa, inte förstöra, som allemansrätten säger. Helt enkelt: vi måste tänka oss noga för.

Men, kom igen nu, tänker du kanske. Hur var själva fisket i helgen? Jo, som sagt: lite segt för de flesta, men några fina öringar lär ha landats. Några simmar åter, några är uppätna och nersköljda med påskens goda drycker, får man förmoda.

April, april

Kronjuvelen för många vårälskande öringsfiskare är nog månaden april. Nu vankas det dessutom påsk, så ett smärre inferno av folk på kusten är att vänta. Jag har det i tankarna när jag kikar ut. Vill man få en liten plätt för sig själv är det kanske läge nu. Jag registrerar och behandlar också följande tilläggsinformation: sydliga vindar, ett lätt soldis och bra fart på vattnet.

Snart vadar jag över vajande vattenväxter och ser ett hav med den där perfekta färgen. Det kan bara vara en tidsfråga. Och det är det. En mörk skugga följer. Jag stoppar. Fisken stannar. Jag vevar och stoppar igen. Samma reaktion. Jag speedar upp och tvärstoppar, stäcker linan och gör baske mig mothugg i samma stund som havsöringen gapar stort och slår igen käftarna. Den rullar, plaskar, gör att tappert hopp, med linan virad runt kroppen. Jag tackar mig själv för att jag just bytte krok. Den sitter. Benhårt.

April, april. Det är inte så illa med den typen av återkommande rutiner ändå. Jag landar en blank rackare till, men den får förstås simma åter. Påsköringen är bärgad och räcker gott och väl. Ytterligare en förföljare uppenbarar sig bakom draget innan jag bestämmer mig för att klockan nog klämtat. Glad påsk!

Mobila öringar

Temperaturen kastar sig mellan ytterligheterna. Likaså vindarna. Jag också, för den delen. Ena dagen vildsint dängande på kusten, nästkommande trummor, studiopyssel och musik för hela slanten. I helgen vilade jag helt från fisket, skulle man kunna säga. Om det nu är att vila. Oavsett vad jag har haft för mig så har spösvingarna nu på allvar börjat invadera ön och gutarna själva hittat ut ur idet, men öringsfågsterna har varit lite som de brukar: växlande. Peter H hade en dag nyligen som skulle kunna gå till historien som ett av de häftigaste fiskena. Åtskilliga kanonblänkare upp och ett gäng tappade också, på bara någon knapp timme. Galet.

Och under ett stilla smuttande på lite färskpressad espresso piper min telefon vid ett par tillfällen. Öringar. Både Joel och Peter L har knipit en middagsfisk. Grattis, glädjande och allt det där. Men också aningen frustrerande - när man inte kan utnyttja de rätta vindarna. ;-) Men min tid kommer väl igen, får man hoppas. Således, här följer två mobiltelefonfoton från, i tur och ordning Joel Norlin och Peter Landergren, två av de mest namnkunniga öringsjägarna. Varsågod:

Kastet innan uppehållet

Havet böljar uppåt, på något sätt. Sedan i helgen har det krupit upp ett par decimeter, verkar det som. Stigande vatten, rätt vindriktning och lite lagom gråväder får mig att studsa upp och ner. För att klämma in en liten räd till havets steniga paradis tvingade jag mig själv till ett nattligt jobbpass. På så sätt gick det att smita emellan med en liten stunds öringsjakt under förmiddagen. Nu vankas ett par dagars inspelning i studio och trumstockar istället för grafitspön. Alltså: jag måste känna lite på vårkusten innan det blir stopp för ett par dagar.

Som tur är har vinden inte riktigt mojnat ännu. Isen är väck. En liten gnutta gråvit snö ligger och skäms i skuggan. Annars vinterfritt, åtminstone i det här lilla området.

Det är inte ofta det händer, men ibland; Första kastet ger ett härligt bevis på liv. En öring följer efter och jag ser hur den öppnar munnen och hugger mitt drag. Tyvärr gör mothugget ingen verkan.

Öringen kastar sig iväg och sprutar brackvatten på turbomanér. Men jag gissar att det finns fler i området. En kvart senare sitter den. En blank, sprallig salmo trutta, som får ligga på kylning på snöfläcken en liten stund. Jag slutar kasta och nöjer mig. Nu kan jag vrida upp volymen i lurarna och slappna av. Speciellt eftersom vattnet nu åter ligger blankt och svårfiskat.

En sydlig välsignelse

Hinner. Hinner inte. Hinner. Nja, tajt om tid. Det är tuffa bud, denna ljuva lördagsförmiddag. Men jag rannasakar mina egna visdomsord om att hitta luckor i tidsväven och låter min inneboende längtan pysa ut genom de små ventiler som förståndet ändå innehåller. Saken är klar. Jag tar en timme, eller två, på kusten.

Det blåser en frisk vårvind. Sydlig välsignelse. Att kalla vågorna för nätta vore inte ärligt. Det dunkar hårt mot bröstet och filtsulorna tappar fästet i gungningarna. Men snart puffar det i draget och i kastet efter drar en raket till väders. Silverfärgad, torpedform. Det slutar som det ofta gör när en stark öring hoppar på grundvattnet. Den släpper och mitt drag sticker i motsatt riktning. Förbannat.

Men vinden finns kvar. Brackvattnet rumlar in över stenar, gropar och tång. Här måste det finnas fler havsöringar. Jag försöker tänka framåt, inte sura över det som nyss var. Antingen fungerar tankebanornas makt, eller så är det bara de härliga vårvindarnas förtjänst. En kanonblank och hoppig öring hittar åter mitt bete. Den tar på kort lina och skakar frenetiskt. Fast den här gången ger jag inte motståndaren någon chans och gör processen ganska kort. Solskenet speglas i fisksidan, bländar mig, värmer och får den knappa tiden att kännas oändlig. Det blir lättare att avbryta nu - även om det tar emot. Det gör det alltid när förutsättningarna är så grymt fina.

Vårdagjämning - på riktigt?

Jag har annat i tankarna, och planer som går i motsatt riktning. Men när Josef lockar med en rekognoceringstur där öringsprylarna ingår i utrustningen är jag inte överdrivet svårövertalad.
Kaffet puttrar tidigt på morgonen och efter några kalla konstateranden om att massiv is och snö härskar lite varstans är det dags för en ny kopp kaffe. Eller två. Men därefter står vi i vadarna och njuter av tofsvipans vingel, strandskatornas pip och gravändernas sisslande inflygningsljud.

Inte en fena, i fint vatten. Smältvatten längs stränderna förbättrar inte temperaturen, inser vi. Ett annat ställe: massor av folk. Vad är detta? Kusten ska vara tom, en veckodag i kalla mars.

Antagligen är jag själv delaktigt skyldig till den massiva invasionen som Gotlands kuster numer drabbas av under våren. Det är bara mars. Värre lär det bli. Fast, förstås: många skärgårdsfiskare, eller skåningar skulle le i mjugg åt vår "trängsel". Det är gott om plats. Men inte desto mindre lite oroväckande inför framtiden. Tomheten och det ödsliga är ju vår fördel, det vi själva njuter av och lockar andra med. Vi behöver den tomheten.

Fina vågor i rörelse över sten och tång, kalkgrummel i kanten. Nu måste det väl hända något. Säkerligen en eller ett par plusgrader i vattnet. Jodå. Snart står Josefs spö i böj. En tvåkilosfisk, med en försiktig antydan till guld på sidan. Många (för att inte säga de flesta) skulle kalla den för blank. Men i helsicke heller. Den lekte i höstas och har blankat till sig och ätit upp sig. Inte desto mindre: besa. Josef släpper den och vi fiskar vidare.

Sista stället innan tiden runnit ut - aldrig har vi sett sådana ansamlingar av borstmask på våra kuster. Kanske anar öringarna några tiotal meter längre ut vad som finns där vi trampar runt.

De puffar, smyghugger, följer och jäklas. En drös fiskar på rätt liten yta. De höjer temperaturen i tilltagande vind och ger oss härlig fiskeunderhållning. Vi kan snart vandra mot bilen med stolt hållning och goda miner. Vårdagjämningen nalkas kanske ändå.

Några halva graders skillnad

En halv grad celcius i det gråblå kustvattnet. Noll komma fem. Dessutom nordvästvind. Visst lockar kusten mig, med enstaka gäss som svävar in på vida vingar. Men stor sjok av havsis driver runt där ute, som kylklampar. Ärligt talat - visst går det att få någon öring i knappt plusgradigt vatten, men det finns bättre lägen. Den tiden kommer. För helsicke: jag kör isfiske nu när det frusna ligger tjockt. Kusten är intressantare i bättre förutsättningar. Någon halv eller hel plusgrad till i vattnet, för att nämna ett slående exempel.

Någon halv, eller kanske någon hel, grad varmare blir det när solen nästan bryter genom det grå. Hittills har jag mest hittat de små, men precis när jag vänder nunan mot ljuset smackar det till ordentligt i pimpelhanden. Inte riktigt kilot, men en härlig abborre, som jag släpper åter. Tänka sig ... att jag fick till rätta knycken tack vare någon ynka grads temperaturstegring.

Apropå kusten: Snart är det påsk och den här stackars ön kommer fullkomligt att invaderas av öringsjägare. Kan du välja en annan helg - så gör det, lyder mitt tips. Själv ska jag försöka smita iväg på diverse äventyr, både här och där.

Midvintervår i abborrland

Det är midvinterkänsla ända in i mars. Isen är tjock, bärkraftig och pudervit. En bitsk vind gör kusten mindre lockande än viddernas traskande med borr, matsäck och små pimpelspön. En skön värme går att förnimma när jag hamnar i lä. Men det är förstås inte lä vid de djupa partier jag söker av med mina don. Längre in mot vassarna rör sig mängder av mer beskedliga abborrar. Jag är på jakt efter klunsarna. Fast de är inte många - och oftast inte samarbetsvillga.

För är det något som abborrfiskare vet så är det ju att de randiga filurerna är känsliga varelser. Tryckförändringar, ljusändringar och väderomslag kan göra det stört omöjligt att få liv i dem. Och med det långvariga mörkret och kylan under isen gäller det att leta. Innan abborrarna får vårkänslor är de minsann inte så rörliga själva. Så jag blir sittandes utan mycket action under långa perioder. Ibland dyker horder av småttingar upp, även på djupet. Men så pangar det till lite extra. En och annan fisk på några hekto känns gott i handleden. De där fiskarna över kilot får jag kanske en ny chans på.

Skaren bär mig mot bilen och den förbålda slasksörjan har fryst till. Ska det ändå vara vinter får det gärna vara så här.

Timmen vi letar efter

Efter en uppfriskande utflykt till skidbackarnas rike uppmärksammar jag att isen ligger tät. Från färjan som dundrar sig fram ser jag hur det släta täcket når ända ut till Gunnarsstenarna. Yttre havsbandet och ännu is. Planerade gäddexkursioner och annat vårmums känns fjärran!

Framme vid Gotlandskusten ser jag hur friska sydvästvindar smäller in gråblått vatten mot stränderna. Åtminstone på delar av ön, där isen inte fått fäste. Jag hinner tänka att det riktigt trevligt ut, innan det blippar till på min skärm.

Kenta F har bommat efter en tur i finvädret. Men hans fiskebroder har prickat helt rätt. Han har hittat den där fläcken och den där timmen, som vi alla så febrilt letar efter. Flera fina upp, de flesta tillbaka. Men en superstänkare på nära fem kilo fick åka med hem och bli förevigad. Det är bara att gratulera till en kanonfisk! Jakten på det lilla fönstret, rätta timmen och den speciella fläcken fortsätter. Ibland händer det!

Grå slask, ljus utsikt

Jag får gnugga mig i ögonen. Plusgrader! Jaha. Där satt den. Snart pulsar jag i knädjup, töande snö. Den är gråaktig, slaskig, smutsig och ful. Och fantastiskt efterlängtad. Det är på gränsen till regnstänk i skyn och gråvädret lägger ett stilla lock över havet. En sned vind drar lite från land när jag kommer fram. Typiskt. Det hjälper ju inte att göra det akvarieklara vattnet så där oerhört intressant. Men kanske finns det hopp.

Jag kan med enkelhet vada ut till några stenar som brukar vara svåra att nå i vanliga fall. Inte konstigt att det är lågt vatten. Det vatten som fattas verkar ha fallit ner som feta drivor av snö, utanför mitt hem. Jag tänker mig att skygga silverfiskar bör leta en halv grad varmare vatten och skydd över huvudet på djupet. Jag nöter på, allt längre ut. Ingenting.

Utanför en grusrevel färgas havet vitprickigt av vilande svanar och en överlycklig talgoxe blåser fanfar i en trädtopp där bakom. Solen börjar dessvärre ta sig igenom molntäcket. Ja, skönt lär det bli, men ännu mer glasklart och genomskinligt. Jag dänger iväg ett kast mot stranden, in över tjocka tångmattor. Dunk! Vevstopp. Pang! Hårt hugg, trots kylan, men ingen vidare kamp förstås.

Vad gör väl det? Ett par kilo vinteröring får blodet att bubbla. Den måste ha stått och vilat med bukfenorna som stöd på bottnen, inne på två decimeter vatten. För trög och trött för att göra annat än att invänta någon förbidrivande mat. Och vårvärme. Jag kanar upp den bredvid väskan, rycker fram kameran och smäller av en bild. Solen är framme inom loppet av fyra röda, vinden mojnar helt och jag värmer ansiktet i något som fyller mig med lycka. Vårvärme.

En skammens vinter

Jag känner mig nästan skamsen. Jag tillhör inte skaran som viker ner sig för lite kyla, eller för busväder. Nu beror det delvis på att jag alltid har oväder i släptpåg, men också på att möjligheterna alltid finns där ute. Men den här vintern har fått mig lite ur slag. På tok för lite fiske för att jag ska känna mig nöjd. Men samtidigt har arbetsbelastningen varit så hög att jag inte haft så mycket val. Och då känns det bra att det ändå är tokmycket snö och bistert som i Sibirien. Fiskemöjligheterna och förutsättningarna är inget vidare, ärligt talat. Någon tur hit och dit blir det ju förstås. Och många behövliga redskapspyssel inför det som kommer, även om det dröjer; våren.

Kenta F smiter ut och trotsar kylan lite då och då. Det finns ju dagar då termometerns siffror ser nästan trivsmma ut. Då fungerar grejorna. Då gäller det bara att hitta lite kust som är hyfsat ren från is. Den finns. Och öringarna finns där. Jag har upplevt att det är en del mager fisk som går på sparlåga förstås, men en och annan tjockis från havsdjupen kan ju tänkas komma in och bjuda på tunggung. Mer snö att vänta, men också löften om mildväder. Nu får skamkänslorna snart vikas ner i en låda och stuvas undan.

MMS-foto från Kenta F.

I djup snö och på djupt vatten

När snön inte bara ligger tung och djup, utan snarast bedövande massiv, så blir det tid till att pula med metegrejorna, planera mäskinköp inför den härliga våren, ladda i ordning gäddutrustningen med nya krokar på alldeles för många jerkbaits och klura över fisket i stort. För inte ens isfisket är särskilt kul att syssla med när snö, slask och is stretar emot.

Jag funderar över en notis där man är lite bekymrad över antalet odlade öringar i de stockholmska bäckarna. Inte särskilt överraskande eftersom man pytsar ut kopiösa mängder fenklippta rackare i länet. Men vad får det för följder? Och när fisket dessutom blivit avsevärt sämre, enligt många härdade skärgårdsfiskare och -guider, så är något fullständigt fel - inte sant? 

Jag venitlerar vidare på min blogg på Sportfiskarna - läs gärna, fundera en stund och tyck till.

Skulle kusten blir lite mer åtkomlig igen är det kanske kustfiske på G? Får du några firrar som har de här kännetecknen är det en odlad fisk. Den kan du gärna äta upp - och rapportera.

När ishavet värmer

Minus en. En-komma-noll grader kallt. Så här milt har det inte varit sedan... Länge. Himlen förmörkas av tätnande snöbyar och vinden skakar ner nyfallen snö från träden. Det blir som ett tak över vattenytan. Det där taket som många öringsfiskare hyllar och utnyttjar.
Innan jag hinner snyta näsan, bestämma mig och ta en extra kopp kaffe så har vinden tilltagit, men jag åker. Jag bara måste. Vågorna kluckar och plaskar när de slår mot en massiv iskant, som bär mig utan problem. Det känns som att kliva i en pool när jag sätter ner vadarkängan i havet. Men poolen är knappt varmare än den atmosfär där stora snötussar sveper fram på tvären. Och vattnet är mörkt grågrönt. Jag hakar på ett knallrött bete - inte så mycket för fiskens skull som för min egen. Jag vill kunna se en skymt av det jag kastar iväg och vevar in.

Jag hostar och snörvlar, men efter en förflyttning har händerna kommit in en sorts andra andning och bränner skönt när jag kramar korkhandtaget på spöt. Tunga vågor slår mot kroppen och öronen tåras av kyla. Jag inser återigen att det här är min grej. Härliga dag!

Jag sveper ut ett kast. I det bistra ljuset kan jag inte avgöra om något följde efter eller om jag inbillar mig. Nytt kast. Samma ställe, långt vevstopp. Pulserande knyckar i spö och armar. Där sitter den! Mitt i en våg tar öringen fart och skjuter upp i luften. Inte typiskt en besa, men det är vad det är. En utlekt fisk, som trots allt blivit tjock och fin i kylan. Jag krokar loss den. Skrattar. Fingertopparna är varma nu. Jag ler bara åt ishavet som vräker sig emot min snötäckta jacka. Vädret har förstås blivit värre. Det blir det alltid när jag är ute. Jag bara myser.
I motvinden får jag kisa för att rädda ögonen. Jag måste vrida ryggen till efter kastet.

En fin öring följer mitt bete, tre decimeter bakom. Ingen ansats till attack. Synd. Den är riktigt fin. Men nu är vädret så illa att jag måste ge upp. De sista vågorna dränker mina handskar och väcker en nygammal tanke: varför kan ingen uppbåda ett par funktionella handskar för fiskare i extremt väder? Tunna och smidiga, men täta och varma. Ska det verkligen vara omöjligt?

Svårforcerade dagar

Kustis. Det ligger fast is på havet. När hände det senast? Givetvis finns många öppna kuster och isen är inte tillräckligt tjock för att utnyttja för promenader och isfiske, men den finns där. Hård, tung och i vägen.

En enveten paddlare tar stillsama tag därute. In i viken kommer han inte. Stängt, tillbommat.
Egentligen räcker det ju med tvåsiffriga minustal för att man ska sluta drömma om kustens vilda äventyr, men med svårforcerad is längs stränderna är det definitivt bara att resignera. Som tur är. För även jobben hopar sig.




Pimpelfisket, som under det senaste decenniets ordinära Gotlandsvintrar mest varit en parentes, är nu det enda man kan lita på. Våra tävlingspimplare borrar frenetiskt, tränar kondition och laddar för tävlingar både här och där. Någon mejlade mig och undrade om jag inte pimpeltävlar längre. Nej, det var åratal sedan. Men isfisket lockar ut mig på storfiskjakt när jag hinner. Att rikta fisket efter abborrklunsar är inte lätt. Det blir inte lättare när man inte heller har tillgång till stora skärgårdskolosser, eller norsjagande bjässar runt stora sjöars grynnor. Men det är kul. Och vansinnigt tidskrävande.




Det som är viktigast för mig när jag pimplar nu för tiden är att värna om de storfiskar jag jagar. Några fina abborrfiléer är en smekning för kropp och gom. Men jag tar aldrig hem de största abborrarna - honor med rom, anlag och historia. De ska få leva vidare. Faktum är att jag ofta pimplar med en hink bredvid mig. I hinken finns vatten. Där kan jag placera en eventuell storabborre under tiden jag fiskar klart hålet, eller den minut det tar att plocka fram en eventuell påse med våg, måttband och kamera.
Håhå. Så snäll som jag är, så borde jag väl belönas med ett riktigt praktexemplar snart. ;)

Men just nu smider jag mest planer och betar av de högar med jobb som lämpligtvis infunnit sig i tider då det ändå inte är alltför många fiskemöjligheter som sliter i min svaga karaktär - en djupt fiskeskadad karaktär.

Längtan kan tina upp en frusen rulle

Visst finns det glupska, välmatade fiskar där ute. Om man lyckas hålla isbildningen borta och klara några kast innan det fryser på igen. Kenta F valde isiga fingrar före andhämtning. Fiskesuget drev honom till kusten. Efter en timme hade en efterleksfisk gått tillbaka, någon ytterligare följt efter och rullen fryst ihop totalt. Men några sista desperata kast skulle visa sig lyckosamma. Långt ut i den iskalla böljan väntade en riktig praktöring. Den där sorten vi brukar benämna stänkare. Så ska de se ut - inte sant? Jag lyfter på fiskemössan, som inte alls är på inne i stugvärmen.



Foto: Kenta F.

Välbehövlig vila

Spöringarna fryser igen innan man hinner säga "vadarbyxor". Rullen kärvar och fingertopparna blir snabbt stela av stänkande havsvatten. Till och med vadarjackan verkar ha vissa anpassningsproblem när vinden viner i köldgraderna. Kustfisket är på gränsen till outhärdligt, en lönlös kamp mot väderelementen.


Isfisket passar förstås bättre, men är mer tidskrävande. Det är inte bara att kasta sig ner till närmaste kuststräcka med ett spö i näven. Nä, jag blir så illa tvungen att infinna mig vid skrivbordet och beta av ett antal väntande projekt.

Så tycks vinden avta och det ser inte lika kallt ut. Jag längtar, men avböjer. Jag letar uppsidor och ljusglimtar. Och faktum är att jag tror att det är bra med en rejäl vinterknäpp. För fiskarna alltså. De mer självklara följderna är uppenbara; näten står inte som spön i backen i kylan, inte heller spöna svingar överallt och en vettig snösmältning i vår kan ge flöden i åarna. Dessutom tror jag att lite pådyvlad vila och lägre tempo på något underfundigt sätt tillhör naturens väsen.

För, var det inte så här det var tänkt att det skulle funka på våra breddgrader? En årstid med lägre tempo. Fiskarna går på sparlåga, laddar, väntar, låter tiden gå. Det kommer en vår. Tills dess: lugnt läge. Vi kanske borde lära oss något av det?



Däremot får vi hoppas att det tinar upp ordentligt innan de fiskar som inte kan fly till havsdjupen fryser fast för evigt. Ja, jag hoppas också på en liten värmebölja med några dagars plusgrader, för då kan det blir fart och fläkt i både den stelfrusna vadarjackan och min kaffestinna kropp. Just nu vilar jag istället.

Den uppmärksamme kanske noterar att de två senaste inläggen båda har rubriker med allitterationer där bokstaven "v" spelar huvudrollen. Det var nästan inte meningen.

Vinterkusten värmer

Stilla vinterkust. Det knarrar, gnisslar och frasar under mina fötter. En kolossal flock sjöfåglar sveper förbi. Alfågel, knipa, gräsand. Inte konstigt att de flyr. Där borta svävar en havsörn. En flottilj knölsvanar lämnar de isiga strandstenarna och gnistrar kritvita, bländande, i solen. Det värmer i ansiktet, kyler i nacken. Det här är mitt andra hem. Det är här jag laddar om och fyller min själ med ro och tillförsikt.

Jag spräcker tunn is med vadarskorna och tar mig ut. Bort mot riktmärket - några större stenar som sköljs över av kyligt vatten. Några kast senare är det små tecken på liv. Glasklart vatten och lika klar atmosfär, men krusningar på ytan och en virvel efter draget. Snart sitter den första där. En blank, men för liten. Jag släpper den och kontrollerar grejorna i eftermiddagssolen. Isbildningen i spöringarna är lika med noll. Det är en halv plusgrad i luften. Perfekt.

Nästa fisk blir en underlig upplevelse. Hugget är en besas mjuka, sega bett. Den rullar och snurrar, är stark. Inga direkta rusningar. Men så glittrar den av ljust silver i ytan. Jag tar mig mot stranden med öringen efter mig. Två av tre krokar perfekt placerade i näbben. En hanne med liten käkkrok. Är det en återblänkare, utan tecken på lekskador? Så släpper den mjölke i vattnet när jag krokar loss den. Har den missat sina lekkamrater, tagit fel på årstid, eller helt enkelt bara lekt lite för snabbt? Mobiltelefonens usla kamera förevigar den kvickt, innan jag låter den smita ut i böljan igen. Snart larmar telefonen. Dags att bege sig till torra land igen. Jag går motvilligt tillbaka i den isränna jag tidigare trampat upp. Kusten lever och jag med den.

Ursäkta uselt mobilfoto - med skärpan på fel ställe.

Förtrollning och förbannelse

Vintern rasar vidare, det är inte någon tvekan. Minusgraderna är många och fiskerapporterna färre. Men Peter passar på att SMS:a in en fin trutta från kusten - just när jag är i färd med att servera mig själv termoskaffe under evighetslånga musikrepetitioner. På något konstigt sätt blir jag lite avundsjuk, fast jag stortrivs i värmen av instrumenten. För sådan är fiskets förtrollning. En förtrollning som ibland känns som en förbannelse. Ju mer fiske din kropp utsätts för, desto mer fiske kräver den. Längtan tilltar för varje genomförd tur - lyckosam eller ej. Jag sneglar på Peters öring och inser att det här med minsugrader och snö har sina fördelar. Den blivande middagsmaten blir praktiskt kylförpackad redan på stranden.

Foto: Peter Landergren

Men just kustens svårbemästrade klimat, med isbildning i rullen. i spöringarna och i näsborrarna lockar mig inte så förfärligt när jag vaknar upp till en ledig dag. Det blir isen istället.
Det är synd att säga att nordanvinden smeker kinden. Och gråvädret, nyfallen snö och ett aningen fallande lufttryck gör inte direkt abborrarna som galna där nere i mörkret. Men när jag reglerar min kroppstemperatur med fler borrhål, på alla upptänkliga ställen av isen blir det ändå utdelning. Just innan skymningen är ett faktum missar jag ett hårt hugg. Kanske beror min okoncentration på att jag redan drömmer mig bort till nästa fisketur. Nästa förtrollande förbannelse.

Under istiden

En premiär är alltid en premiär. Förr om åren hade jag febriga drömmar om is redan i oktober. Jag tillverkade limkrokar, packade skryllan och kategoriserade och förberedde pimspelspöna med olika lintjocklek långt i förväg. Pimpelfisket var som en lättdrog som fick mig att gå i spinn. Jag gillar det fortfarande, men lockas inte av tävlingsmomentet eller hetsen i att borra hundratals hål för att hitta stimmen. Men det är definitivt ett förbaskat skönt avbräck till kusträderna i pinande vindar.

Visst blåser det snålt runt kapuschongen och de ovana fingertopparna isar ordentligt, men ändå njuter vi i snöyran. Varken Niclas eller jag roas av att pilla upp tjogvis av småabborrar, så vi finner oss i att det blir glesare mellan huggen. Men vår taktik innebär också att när det väl stramar till i linan så stramar det med besked. Fina matfiskar på halvkilot, ja till och med uppemot kilot, nyper på i vintervädret. Med flera värmande abborrhugg, het soppa, rykande kaffe och några åkarbrasor är det inga problem att tackla nordostvinden.

Jag släpper raskt tillbaka en fet rackare och känner efter att min näsa sitter där den ska. Den känns lite sval och stel. Vi pulsar genom puderlätt snö. Mellan täta snöbyar flimrar en färglös sol bakom tunga moln. Man vet aldrig hur länge kylan varar. Men så länge den gör det är det ett härligt friskusfiske - för både stor och liten. Glöm bara inte isdubbarna, kontrollera istjockleken och se till att ha både varm dryck och gott sällskap med dig ut. God fortsättning på det nya fiskeåret.

Rätt dag - fel ställe

Det är regn, mellan snöbyarna och iskylan. Isarna låter vänta på sig, men inte kusträderna. Sjöfåglarna tystnar när vindstyrkan ökar. Bilens vindrutetorkare sveper fram och tillbaka, som mina funderingar. Vänster eller höger? Öster eller väster? Syd eller norr? Första stället ser så lovande ut att jag nästan ryser till. Inte ett liv. Händerna är snart blöta och stela i vågsvall som ger sig den på att få mig ur balans. Jag åker vidare. Joel rapporterar in samma som min skörd: nada. Tomt.


Men i envishetens tecken kommer till slut en handvärmare. Visserligen är fisken av samma färg och muskelstyrka som en tångruska, modell lagom. Jag valde kanske fel plats, för snart piper telefonen och Joel visar hur en blankare fisk ser ut. Lite senare kommer ett nytt foto, där knallröda havsöringsfiléer ligger på hans skärbräda. Vid det laget är jag i färd med att skiva upp lite julskinka ... Det där försiktiga hugget får nog, trots allt, anses som dagens höjdpunkt.

Julmorgon med godis

Jag knyter på mig löparskorna för den traditionsenliga julaftonsrundan. Telefonen piper. Även Josef är ute på traditionsrika upptåg. En härlig julstänkare av det fasta slaget. Kanske firar han med något flytande senare... Själv kommer jag nog att idka viss vattenkontakt när alla högtidligheter är avklarade.

Grattis och god jul!

Foto: Josef Andersson

Iskallt kall

Det är som ett kall. Kustens lockrop, vindens vinande, de otyglade vildfiskarna. Jag behöver rosor på kinderna. Men också: De omutliga, frostbitna, förbaskade havsöringarna ... Nejdå. De finns där. Fast nordostvindar som förpackar hela länet i vaddliknande Kung Bore-kostym, sjunkande vattenstånd och kallras som heter duga är ju inte direkt varsel om tokrally på öringfronten.



Vägarna är såphala. Det tar tid att ta sig fram. Det är inte fråga om någon heldag med vänd-och-vrid-på-varenda-detalj. Mer snabbt-i-snabbt-ur-vattnet. Å andra sidan är Östersjön ljummen i jämförelse med luften, som dessutom rör sig fortare och fortare mot kinden. Rosenrött nu. Strax scharlakanslysande nästipp. Dags att dra sig tillbaka. En liten blank är vänlig nog att dansa i samma takt som jag. Mina kustkamrater gnetar vidare. En silvrig pjäs nyper en retligt fiskad Gulp! Alive! där borta i snöröken. Den tekniken återkommer jag till. Fast inte förrän jag tinat upp ordentligt. Och kanske kallar kusten mig igen.

Från djungel till verklighet

Det är nästan dumt. Trots att jag befinner mig i paradiset hänger tankarna kvar och oroar. Hur är fisket på hemmakusten? Vilka rapporter väntar i mobilen när jag kommer så nära civilisationen så att radiovågorna når fram? Men så tar jag mig samman, njuter av stunden lyssnar till ljuden, insuper dofterna och fiskar allt vad tygeln håller. Ett härligt resegäng skrattar, mår gott och krokar allt från guldskimrande och stridbara mahseer-rackare i floder med ginklart vatten, till siamesiska karpar och arapaima i mer dunkelt vatten. Jag inser läget och bestämmer mig för att det där med öringar, skrubbor och gäddor kan vänta några dagar.



Men åter på hemmaplan rycker det i kastarmen, givetvis. Det kan inte dröja för länge innan det är dags för iskall vadning och snålblåst, även om den torra, kalla luften känns som en käftsmäll efter dagar med kortbrallor i djungeln.