Vådan av rätta vindar

Helgerna kring påsk brukar betyda att det är lite tätare mellan spöna på kusten. Även de som bara dammar av sina vadare en gång per år eller så verkar vara i farten mellan äggfrossandet. Själv tar jag det ganska lugnt med både äggätande och kustsvingande under den här perioden. Ägg kan man äta när som helst. Och kusten är roligare när den är något mindre befolkad. I år kom dessutom kylan ner över landet (vilket den uppmärksamme bloggläsaren givetvis inser orsaken till: jag hade ju planerat några dygns hårt gäddfiske på svenska ostkusten). Så min plan är enkel: ligg lågt i påsktiden, kör lite hårdare efteråt. Men så öppnar sig himlen i ett stiligt vårväderoch sydvinden trycker på längs öns båda långsidor. Det betyder förstås att fångst-SMS:en piper. Det betyder också att jag är tvungen att släppa hussysslorna. Om så bara för ett par ynka timmar.

Tänka sig. Två av mina tilltänkta fiskeplatser är folktomma. Jag röjer ut bland sten och tång och har snart en första kontakt. Bara ett knäpp. Men de är där. Snart landar jag en, därefter ännu en och så är det dags att åka hem. Så där är det när man egentligen inte ska fiska. Fisket är på gång. Det är vådan av att boka upp sig på annat när vindarna vänder.
Båda havsöringarna är ganska små, men pigga. Båda får genomgå en mild avkrokning och blir släppta åter. Nu hör jag återigen hur det piper i telefonen. Det hugger på andra håll också. Men hur hett det än kommer bli framemot den sena sommartidsskymningen så är min tid ute. Men det kommer fler dagar. Vänta bara.

Uppfriskande utflykter

Tröttnar du inte att flänga runt på hemmakusten? undrade några kamrater. Jodå. Ibland. Just därför försöker jag göra ett antal utflykter årligen. Både för att jaga arter som inte finns hemma och för att få välbehövligt miljöombyte. Dessutom brukar avstickarna till bortaplan betyda skojiga sammankomster med fisketokar - från när och fjärran. Gäddfisket är ju inte Gotlands största tillgång nuförtiden. Dessutom är de långa vasständerna fredade 1 mars till 31 maj. Iväg till fast land och ut på skärgårdshav. Underbart. Jerkbaitslådorna fylls till bristningsgränsen och Ambassadeurerna laddas med purfärsk lina.

Men naturligtvis blir den här turen rejält vaccinerad av Kung Bores stora kylspruta. Minus tio-femton grader första natten borgar inte bara för köldchockade gäddor. Vädret lägger också locket på i rätta bemärkelsen. Lock av is i vikarna. Vi försöker i tuffa vindar och gnetar upp några svårlurade gäddor, men mina tre dagar i gäddriket består mest av hårt jobb, kalla fingrar och böner till SMHI, väderguden och gäddrottningen. Och så några gäddor av föga imponerande kaliber förstås.

Lång-Tompa kom närmast succé. Den här pjäsen visar ju i alla fall att de finns där. Nu blir det väl en och annan prickfiskjakt igen.

Foto: Jonas Karlsson

Into the waves

Rätt in i vågorna, bara. Into the waves! Jag kan inte ge något bättre råd när jag åter är på kusten för att ledsaga herrar både med och utan kamera. Så när evigt svingande Tomek och Pavel drar till med både dubbelhugg och dubbelhåvning är vågteorin upphöjd till sanning. [Ja, det är två firrar i håven]. De går där ute och röjer i skvalpet - havsöringarna.

Men, ack. Efter flera stycken hyfsade och tillbakasläppta är det en bamsing som väljer mitt bete.För att vara fisk är den överraskande tränad i akrobatdiciplinen "våldsamma hopp kors och tvärs". När det fjärde språnget hamnar med skruv i pik över huvudlinan släpper kroken. Förbaskat. Vilken tur att det finns fler akrobater. Och fler vågor.

Man får vad man förtjänar

- Haha! SMHI gissade fel. Igen. Det här är väl inget oväder, kluckar jag vid frukostbordet. En mild sydvind och tunna molnstrimmor över den låga solen. Ett första steg i rasslande stenar, drömblick mot krusad yta och byte till färsk trekrok. Det här blir finemang. Men, man får vad man förtjänar. Man hånar inte väderinstitutet ostraffat (eller om det är vädrets betydligt högre makter som ger tillbaka?). Efter en halvtimmes fiske i härliga förutsättningar tornar något upp sig där borta i söder. Snart slår regnet emot oss på tvären - och det är inga försiktiga vindar som letar sig upp längs kusten och in i kläderna. Men kanske förtjänar vi upprättelse när vi härdar ut och står fast vid planen. Vi ska fiska av några platser. Och det gör vi.
Öringarna finns där och biter med jämna mellanrum. Idel silvriga, fina. Några små, några större. Vi säger tack och hej och släpper varsamt åter nästan alla fiskarna, medan kamerorna surrar i kondensvädret.
I de tuffaste vågorna går den tuffaste fisken. Den bökar runt rejält innan jag kan få i land den och segerjubla. En god bit - väl över tre blanka kilo. Jag fortsätter på halvfart och ser hur mina gäster krokar, drillar och landar fisk, medan ovädret bedarrar och solen glödgar den tidiga kvällshimlen. Vi förtjänade lite motstånd, men också lite äkta kustnjutning. Vi fick bådadera, med råge.

Svåra havsöringsstunts

En synlig kamera kan betyda att planerna går om intet, eller att förhoppningarna får ställas ner till ett minimum. Fiskereportage är inget som bara klaffar, går i lås och skriver sig själv. I know. Been there, så att säga. Men med hjälp av lite sydvindar och några stilla böner till den motsträvige fiskeguden kan det också gå vägen mellan varven.
Annars var det väl mycket som talade emot upplägget när inte bara en - utan två - filmkameror, med tillhörande operatörer riggades i stenparadiset. Men dubbeldrill av blanka havsöringar och en del annat spöknyck, plask och sprattel fick både kameramän och fiskestatister att hojta och tjoa lite. Jag kunde gott kosta på mig en extra lång kaffepaus när fisk nummer två landats och satts tillbaka. En rejält biffig firre bestämmer sig strax därpå för att följa mitt drag ända in till kängorna. När den hugger sopar jag nästan fast mothugget i mig själv. Det ska fan vara stuntman på Gotlandskusten.

Knapp förlust, 0-1

Enter. Jobbet skickat. En timme tidigare än beräknat. Perfekt. Havet lockar och drar i vanlig ordning. I solen är ansiktet varmt, i skuggan kommer andedräkten som rökpuffar. Men vågorna som rullar in går tyvärr i färgtonen grågrönbrunt. Lite för mycket av det goda, helt enkelt.

Jag måste ändå försöka. Långt där ute ser det ut som om det är mörkare vatten. Klarare kulör. Med trimmad rulle och lite jäklaranamma når man precis till randen. Men det händer inte mycket. Jag har sjunkit in i ett tillstånd som påminner om dvala. En glödgad sol sjunker mot havet och svanarna rör sig mot land. Då säger det smack! i spöt. En tung knyck just när jag drar på mothugget, därefter tomt.

Jag missade den enda chansen. Jag ser mig besegrad. I dag är det 1-0 till öringarna. 0-1 som jag ser det. Nästa match blir spännande. Kanske går den i något klarare vatten och med en mer alert spöförare.

Lära som man lever

I arla morgonstund bestämmer jag mig för att inte fiska. Våra nationella experter i meteorologi måste ha missat en liten, men viktig detalj. Det är inga måttliga vindar. Mer än friska, skulle jag vilja påstå. Jag åker med de kvinnliga familjemedlemmarna till stallet och mockar, klappar några hästar och blir rejält hungrig. Hungrig både i mage och fiskesjäl. För nu ser jag det tydligt. Den här vinden är ju det jag brukar sukta efter. Tuffa vindar. Från syd dessutom. Jag kan väl inte gå i bräschen för att hylla busvädret för att sedan smita undan och leka kustfiskare i stugvärmen? Nej det kan jag inte.

En dryg timme senare står jag och frustar på strandkanten. Den stålblanka högg på kort lina. Jag såg den komma och lyckades svepa till med ett hejdundrande mothugg. Svenska Spel hade haft höga odds på att det skulle fungera, men den här gången gick det vägen. I en vacker eftermiddagssol riggar jag kameran och knäpper några bilder. En mindre rackare hoppar av i kastet efter. Jag bryr mig inte speciellt mycket.

Jag söker mig mot än mer vind. Mot högre vågor, mot snabbare vatten. Jag stannar till på ett ställe jag oftast passerar. Idag tycker jag att det ropar på mig: Öh. Du där. Ja, du i stora sparkbyxorna och huvan.
Ur bilen, ner med kaffet, ut med draget. Där satt den igen. Han ser arg ut. Med underkäkskrok, kantstötta fenor och gråaktig dräkt är det en skräckinjagande skepnad som rullar in lite på sniskan. Jag har snart befriat den ilskne öringshannen från krokarna.
Snart nyper ännu en öring på i strandskvalpet. Den är liten, fenklippt och rapp. Tillbaka med den. Snabb kontemplation. Ska jag fortsätta? Jo, det ska jag. Under några mörka molnstrimmor hittar solen sin sista chans. Jag kastar rakt in i ljuset och anar bara att draget landar. Det syns inget, det hörs inget i rytande vind. Men det känns något. Hårt hugg. Vevstopp. Pang. En rätt fin öring avrundar dagen. Hade jag inte redan en middag väntande i bilen hade den nog inte fått återse havet. Men det finns ingen anledning att bli girig. Back you go!

Kvällen är ljum och fylld av vår. Vårmånaderna innebär uppvaknande. Det innebär också att våra stränder får tätare besök av förhoppningsfulla fiskare. Men, ville jag inte se en levande själ här på kusten mellan varven så borde jag väl knipa käft om dagar som den här. Lära så länge man lever. Leva som man lär. Och dela med sig av lärandet och livet. Det kanske är grejen. Förutom att fiska.

Rätt färg och rätt rörelse

En lycka kommer oftast ensam ... men inte alltid. I huvudet cirklar dumheter om att det kanske skulle vara läge. Jag menar, kolla vädret. Nere på kusten vallar vattnet in, med en lätt färgad touch av gröngrått i det blåa. Blåstången gungar av och an och vågtopparna vänder över stenarna.

Luften är klar. Om man vill kan man förnimma våren. Det blir en lucka mellan ett par jobbuppdrag. Vadarna har inte torkat sedan igår. Det k'änns bara som om de är förberedda för brackvattensbadet. Och det är de. Hela jag är beredd. Sällan har det sett så förbaskat perfekt ut. Färg och rörelse i underbart samspel. Det tar bara några ynka kast innan det smäller till. Jag famlar efter håven, men den står snyggt parkerad i garaget. Jag vill minnas att den lutar sig lite avmätt mot sommardäcken. Den fiskstinkande vanten ger grepp runt en bred stjärtspole och snart ligger fyra kilo silver och kontrasterar mot tången på land. Vilket stilleben. Vilken formtopp.

En mindre "återblänkare" nyper strax på. Den får simma ut och bråka med märlorna igen. Jag rekommenderar proteinrik och fet skarpsill, förresten. Det verkar vara gott om dem lite längre ut. Så ännu ett tufft hugg i vågorna. En silvrig sida och en viftande stjärt vinkar åt mig. Men den vinkar dessvärre adjö. Av någon otugrundlig anledning bryr jag mig inte. Jag ser bara dumglad ut i februarisolen. För ett ögonblick tror jag att jag tappat bilnyckeln. Som tur är ligger den och pyr under några lösa silverfjäll på en kalksten.

Februarivälsignelse

Det kan ha varit Josefs Bengt Öste-imitation som gjorde det. Eller så berodde det bara på rena tillfälligheter och små trevliga sammanträffanden. Kan det möjligen ha varit hög tid för en äkta toppöring på mitt spö igen? Vågar jag ens tycka det? Det har varit lite för många små eller utlekta ett tag ... Hur som helst förvandlades den kulna februaridagen till en glittrande glädjekavalkad.

Ute kring en vågöversköljd stenansamling kryssar en fet silverriddare omkring. Det vet jag givetvis inte när jag prickar platsen med kustvobblern. Men så följer ett mjukt, tungt hugg, några krokdillika "death rolls" och en nervös kamp. I dag vinner jag. I dag är det ingen besa. Ingen liten sprattelfisk, utan en välfödd kanonöring i vitaste skrud. Josef greppar den med van hand och lyfter upp den över ytan. Själv lyfter jag två knutna nävar och skriker något. Gud vet vad. Kaffet är godare än någonsin och handen täckt av silvervita fjäll. Vi garvar resten av dagen.

Tack till Josef Andersson för fotoassistans och handfast landningsteknik.

Trafikomläggning önskas

Valhallavägens trafikbrus är bedövande. En etanolpustande dragspelsbuss ångar förbi och asfalten tycks gunga till när jag hör ett svagt pip. Jag visste det. Jag är fast i storstadens trafik- och möteskaos när öringarna bestämmer sig för att agera lovliga byten på stenkusterna.

Josef är på jakt, beväpnad med både flug- och spinnutrustning. Han verkar ha kommit rätt. Meddelandet som piper i telefonen undrar retoriskt om jag har hemlängtan. Nyss hade jag inte det. Nu vetetusan. En blanking på säkerligen dryga tre kilo har fått bita i tången.

Vad säger tidtabellen? Hinner jag boka om? Kan jag komma hem innan vindarna vänder? Och var i helskotta ställde jag kaffemuggen?

Foto: Josef Andersson

Emigrationstankar

Mot nya djärva mål? Det ska, i ärlighetens namn, mycket till för att jag skulle fundera allvarligt på att byta kontinent. Möjligtvis skulle det vara till en annan vacker ö. Det blir i alla fall utrymme för små tankefoster i den riktningen när man ser vad som händer på Bornholm. Inte nog med att det är dejligt folk och en stämning som känns fjärran från det råkalla svenska. De har ju ett havsöringsfiske som inte går av för hackor heller.

Den här formidabla praktpjäsen på över sju kilo (och bara 77 cm) är ju så blank och grann att det sticker i ögonen. Om det nu inte är avund och kustlängtan som retar tårkanalerna. Att det fina fisket på kusten bland annat beror på god omvårdnad av de bornholmska åarna och ett smart nätfiskeförbud på grundvattnet är de lokala fiskarna övertygade om.

Som om det inte räckte med öringarna så kryssar grymma laxar omkring utanför Bornholmskusten. Trollingfiskarna vittnar om i medeltal 4-5 fina firrar per dag just nu. Och de är inte små.

Nähäpp. Mot kaffepannan. Jag trivs rätt bra här också.

Tack för rapport från Anders Schou Jensen och för fotot lånat från din-fangst.dk/ - där hittar du mer inspiration och information om Bornholm och öns fina fiske.

Nära landar ingen öring

Jag är egentligen ute på helt andra uppdrag. Men när jag tar en sväng ner förbi en skön sträcka ser jag att sydvindens härjningar öppnar en möjlighet. Med huvan på svaj och kalla pustar mot kinderna betar jag av stenstranden, meter för meter. Det närmar sig vinterskymning och jag vet att chansen finns här. Jag byter till ett tyngre drag. Ett drag som låter mig tämja vågorna och vindens linlyft. Det tar några kast, men sen är den där, den välkomna stöten. Jag blir direkt på helspänn. Ett vevstopp, ett knyck, några långsamma vevtag. Där sitter den. En havsörings välbekanta rörelser leder sig från havet, in i grafiten.

Men den starka fisken besegrar mig. En snabb rusning inåt, kanske en tiondels sekund löslina och den skakar av sig bördan. Resten av sträckan ser lika fin ut, men det vill sig inte. Innan mörkret omsluter mig styr jag hemåt. Varje gång kan inte ge utdelning. Fast det var nära. Men bara nära.

I tjugo meter per sekund

Det blåser in en rapport från andra sidan landet. Påhittige Jonas ger inte tappt. Fastän stormarna yr på Sveriges västra flank så är han ute och jagar sina öringar. Två ynka grader och 18-20 meter per sekund. Jag funderar på om han blivit halvgalen, men får snabbt svälja den tanken. Jonas mejlar:

- Hade jag inte läst din artikel om busväder [Fiskejournalen] så hade jag aldrig stuckit ut. Man tackar.

Åh, det är jag som ska tacka. Eller ska jag göra avbön? Alltså, jag menade inte att man ska riskera att blåsa iväg ut över Atlanten, eller in i Smålandsskogarna, för att få lite böj i spöt. Det finns ju busväder och busväder. :)

Ingen fara. Jonas höll sig kvar i strandbrynet och landade två fina öringar på tre timmars fiske. Det är bara att lyfta på hatten, men man måste hålla hårt i brättet i dess tider. Annars hamnar den väl i Baltikum. Minst.

Foto: Jonas Christiansson

Kusten lockar och blänker

Jag pysslar om en liten sjukling i hemmet och kan bara teoretisera över hur kustfisket skulle te sig en dag som denna. Snart piper telefonen med svar på frågan. Josef och Andreas smyger längs kusten och snart överlistar Andreas en riktigt fin blänkare på 3,4 kilo.

Nu börjar det minsann rycka lite i kastarmen. Igen.

Foto: Josef Andersson

En stråle ljus når oss

Ibland är det trevligt att få lite mothugg. Eller att bli lite lagom överraskad - från ett lika överraskande håll. I min blogg på Fiskejournalen var jag kritisk och lite syrlig i mina kommentarer om Fiskeriverkets "fritidsfiskerapport" som först släpptes som en liten bomb, sedan delvis togs tillbaka. Allas vårt verk har alltför ofta visat prov på feghet, ointresse och märkliga omdömen.
Men så vaknar jag en blåsig söndag i januari och läser DN debatt. Fiskeriverkets generaldirektör Axel Wenblad och kollegorna Ingemar Berglund, Johan Löwenadler-Davidsson och Bengt Strömblom skriver bland annat att "Fiskeriverket kommer att sträva efter att minska antalet svenska fiskefartyg och göra fiskerikontrollerna mindre tandlösa. Inom kort kommer vi också att ta fram nationella regler för fiskestopp under lekperioder, stängda havsområden och krav på mindre trubbiga fiskemetoder. "

Först tror jag att jag läst fel, eller tolkat galet. Men baske mig. Det jag serveras till mitt Fair trade-märkta frukostkaffe (tack, bonuspoäng, karma eller whatever) är en riktigt bra start på dagen. Det är en liten strimma av hopp. Allt är inte glasklart, men intentionerna verkar uppriktigt goda. Jag tycker att du ska ta en koll, glädjas en stund och vara beredd på vad yrkesfiskelobbyisterna ska svara med . Det kan bli roande - om än på ett hätskt sätt. Läs debattartikeln här.

Vådan av nya upptäckter

En flock viggar lyfter från vattnet när jag traskar nerför strandslänten. Det är nästan vår i luften. Stället ser lovande ut. Det vore förmätet att kalla det nytt. Platsen har givetvis funnits längre än jag själv. Säkerligen har andra vadarbrallor plaskat runt här. Men själv har jag inte fiskat på just det här stället tidigare. Både till vänster och höger finns platser som jag är mer än väl bekant med. Men av någon anledning har mittenpartiet aldrig fått en chans. Idag ska det ske.

Försiktigt vadar jag ut på en veritabel matta av blåstång. Det känns som att traska runt på en dränkt ryamatta. Jag inser att jag nog har satt dojorna mitt i matbordet. Här måste finnas överflöd av små matbitar. Redan i tredje kastet ser jag en mörk, långsmal skugga på lurpassigt avstånd bakom draget. Aha. Gädda. Den siluetten går inte att ta miste på. Jag hinner inte fundera färdigt tanken på att byta grejor innan det smäller så det plaskar om det. Fru gädda får stå ut med ett snabbt foto innan hon hämnas mig med ett par rejäla stjärtslag i ytan. Hon är borta och jag är blöt i ansiktet.

Jag bestämmer mig för att göra en förflyttning ut mot några stenar som ser ut att slåss med vågorna. Tången blir glesare, men det luktar fisk lång väg, vilket förstås kan bero på att jag har gäddoft på fingrarna. Men aningarna är korrekta. Hårt hugg, snabb rusning och ett lufthopp. Jag hoppas innerligt på en stålblanking, men det är en besa. Hon får vila på tjock och våt tång när jag befriar henne från trekroken. Snart jagar hon vidare bland växter och stenar med mål att bli tjock och skrudad i silver. Jag kommer tillbaka. För det är faran med att testa nya platser. Antingen går det bra - och man får ytterligare en lokal som måste frekventeras med jämna mellanrum. Eller så är det öde och dött och du återvänder aldrig. Fast det beror kanske på att förhållandena inte var de bästa, eller på att du inte trodde på platsen. Du fiskar okoncentrerat, på väg till nästa plats i tankarna. Hur man än vrider på det så är det läskigt härligt med nya bekantskaper på kusten.

Märkliga långvarigheter

Det långvarigt milda vädret ångar på. Fast när det var som kallast åkte jag till kusten och frös om kinderna. Någon lustigkurre som läste min senaste havsöringsartikel ( Fiskejournalen nr 1-2 - varsågod och köp. Reklamen slut. ) gjorde mig uppmärksam på att jag minsann kunde ha det. Rätt åt mig.

- Ja, jag proklamerade för blåst och rusk. Eller åtminstone för att det var fint att fiska i slikt väder. Men nu är mildvädret tillbaka. Enligt en drös teorier borde fisket vara på topp i de höga temperaturerna. Men de flesta här omkring verkar ha färska erfarenheter som säger tvärtom! Vi får väl se om det blir lite ordning på det hela nu när solen ska visa sig och vindarna vrida.

För min teori är att långvarigheten är problemet. Det har inte hänt något markant sedan mitten av oktober, om jag får överdriva lite. Samma gråa, rätt blåsiga lågtrycksdominerade väderläge. Jag har hört SMHIs meteorologer säga ordet "front" och "milt för årstiden" så många gånger att jag inte hör uttrycken längre. Lite rusk och iskyla, sen lite ljumma vindar på det så ska vi nog få se på tusan.

Så i väntan på huggsexan råder ett stillsamt och ganska beständigt funderingsläge. Fundering över andra långvarigheter. Som det vansinniga tömmandet av haven. Eller ekonomiska beslut som får företräde i kampen med ekologiska. Eller det faktum att ju fler bilder man ser på nyfångade havsöringar, desto fler har den där tydliga knäcken på ryggfenan (orsakad av en sjukdom som drabbar odlade fiskar). Den odlade havsöringen börjar bli norm. Den är snart originalet. Ja, kanske inte riktigt ännu, här runt ön, eller på andra ställen där man sedan ett par decennier försöker göra bestånden självreproducerande istället för att pytsa ut odlingsfirrar. Men på andra håll: definitivt!
Den här Gotlandsfångade öringen (ovan) är odlad och utsläppt någonstans, men har valt att dra iväg på upptåg i Östersjön. Den hade otur att hugga på ett bete som tillhör mig och blev sedermera halstrad och avnjuten som teriyakimarinerad godsak.

Långvarigt stormande kan hindra fisket. Långvariga grubblerier kan resultera i ännu fler grubblerier. Jag tror att nästa inlägg på den här sidan får handla om färre långbänksgrubblerier. Kanske.

Hög tid efter högtiderna

Det är hög tid att göra något. Egentligen kunde jag bara skriva: "Läs Isabella Lövins bok Tyst hav".

Den är ett under av klarsynthet och huvudet-på-spiken. Efter att ha börjat läsa boken tänker man automatiskt saker som: hur i helskotta kan det få gå till så här? och så här illa får det bara inte vara. Men just därför känner man också ett starkt behov av att faktiskt göra något. Ju fler vi är som dunkar näven i bordet - med vettiga argument som backar upp oss och med en brinnande vilja att förändra som drivkraft - desto större chans att vi verkligen går en bättre framtid till mötes.

Vill du att det ska finnas fisk i havet framöver? Vill du försöka förhindra en ekologisk katastrof? Läs boken. Den ger dig stridsvilja. Jag lovar att du kommer vara så förbannad att du vill göra något efter att ha läst den. Tyst hav? Nej, tack. Högljudda protester mot utarmning och skövling av vårt hav. Det är hög tid.

För jag frågar mig samma sak som Lövin: Vems är havet? Vems är fisken? Det verkar finnas ett antal drönande politruker hos såväl yrksefiskekåren som i de politiska leden som fått för sig att det är deras.

- Fel! Havet och fisken tillhör oss alla. Vi kan rädda det de försöker döda. Men då måste både du, jag och alla andra som bryr sig börja protestera nu på studs!

OBS! Fram till och med den 13 januari kan du gå in på Namninsamlingen för att rädda torsken i Kattegatt. En god start!

Kylslagen start

En dags vila. Sedan lockar kusten med sin tysta och oförsonliga natur. Det spelar absolut ingen roll hur jobbigt kall vi tycker att den där ostliga vinden är. Den bara tuffar på som om inget hänt. Tja, det som har hänt är egentligen bara att kylan plötsligt överraskat oss. Nytt år, nya temperaturer.

Mitt i en diskussion om fåglar, ornitologer och jakt på upplevelser sveper Micke till med ett mothugg som sånär piskar mig i bröstet. En liten vackert färgad hanfisk får se sig besegrad. Den får förstås sin frihet tillbaka. Snart hugger det försiktigt på våra beten igen, men det räcker tydligen med öringar för idag.

Ett par andra, lovande, stormiga, iskalla, böljande, tångrika, ödsliga, steniga platser lovar runt, men håller tunt. Ett par glädjande gäddor ruskar visserligen om i kölden. Glädjande därför att de är relativt unga och att de över huvud taget finns i dessa gäddglesa vatten. En av de ilskna predatorerna har en fantastisk täckning som Micke förevigar innan vi snabbt släpper i den i böljan igen. Några intressanta fåglar för den som gillar krysslistan dyker upp på vägen hem.

Nytt år. Alltid en start.

Foto 1 + 3: Micke Söderman

Gott slut, ny start

Det knakar i husväggarna av sydvästvinden när jag vaknar. Två dagars mastodontvind verkar bli tre. Men efter en lång frukost och kort överläggning med mig själv stassar jag om till öringsjakt. En udde med lite gammal sjö och friska vågor blir perfekt. Det här är en sådan där dag då jag nästan vågar lova öring. Vattnet ser perfekt ut. Ute bland storstenarna virvlar turbulent vatten åt alla håll. Det stänker upp brackvatten innanför kragen.

Snart är årets sista fisketur en lyckad utflykt. Två snabba öringar åker med in. En får gå på tillväxt, den andra åker med hem. Ingen jättestor fisk, men härligt blank med fjäll som rasar iväg som hundralapparna under julhelgen. Det är skönt att återvända till hemmets värme. Ett gott slut, med en lockande smak inför det nya året.

Nu är året baske mig till ända. Med en sabla tur blir nästa år inte bara året då du får dina drömmars fisk. Låt oss hoppas att det blir året då fiskepolitiken drabbas av intelligens och känsla. Då ministrar och Fiskeriverket lyssnar till forskarna och vanliga dödliga som råkar äga ett samvete - och en sådan enkel sak som sunt förnuft. Den här reflektionen förtjänar givetvis en mer ingående diskussion. Fast det tar vi en annan gång.

2007 avslutades i silver. Låt 2008 föra med sig guld. Minst.

Jag önskar dig ett riktigt gott nytt 2008. På återhörande, hoppas jag.

Trollingtrolleri

Före detta Gotlandsboende Morgan är trevlig nog att då och då höra av sig med en rapport, eller ett uppmuntrande tillrop. Han har varit en ganska idog metare och har nu snärjt in sig själv i trollingfiskets ädla konst. Han tillbringar en hel del tid bakom rodret på Vänern, vår största sjö. Den här fina jullaxen väger nästan nio kilo och bör räcka åt såväl gravning som rökning om det månde lockar.

Under min Bornholmsvistelse pratade jag med den erfarne fiskaren och bornholmaren Anders. Han var övertygad om att jag drev med honom när jag sa att trollingfisket runt Gotland inte är något som direkt existerar i dagsläget.

- Ni måste ju ha lika bra förutsättningar som vi, sa han häpet och bestämt.

Han berättade också om hur danska fiskare (både yrkesmässiga och sportfiskare) ju gärna drar sig mot Gotlands farvatten under delar av laxfiskeåret. Visst är det en mestadels outforskad och blank fläck på fiskekartan. Och visst finns möjligheterna. Några försök har gjorts, men i dagsläget pågår det i stort sett noll trolling utanför Gotlandskusten.

Se där. Ännu en sak som skulle gå att sysselsätta sig med. Om man hade båt, pengar, tid och ambition till det förstås. Hoppsan. Kaffet är klart. Nu får jag putsa vidare på krokarna som är ämnade helt andra arter än Östersjö- eller Vänernlaxen.

Mobiltelefonfoto: Morgan Andersson

Visst finns de

Den fiskande tandläkaren Michael har flinka fingrar också för betestillverkning. Han använder förstås sina vackra skapelser i silverjakten. I helgen som gick funkade det utmärkt. En riktigt grann öring, med duktig kroppsvolym blir perfekt på julbordet, kan man tänka sig. Jo, den uppmärksamme ser faktiskt ännu ett fiskhuvud skymta nederst i bild. Michael berättar själv:

Har kämpat för att fixa "julöringen" och äntligen ... Home made rules !

Stort grattis till en fin matbit. Sen kan man kanske tycka att det är fräckt att lura upp fina öringar medan somliga av oss ligger nerbäddade i hemmet med acetylsalicylsyra och slemhinneavsvällande medel som enda sällskap. :)

Foto: Michael Dyballa

Alltför nära, långt borta

Nej, inte heller idag var det riktigt nära den stora superöringen. Men kusten var lockande i sin grådaskiga uppenbarelse. Josef hade också goda aningar, så vi stövlade ut mot tångruskorna. Första stället: en sträcka vi båda är överens om att det vilken dag som helst ska bli öringsfyrverkerier på. Men inte idag. Inte ett liv.

På nästa plats hugger det hårt när en öring sprutar in från högerflanken och tar mitt bete under spöspetsen. Alltför nära. Du vet vad som händer - ett par snabba huvudruskningar och sagan är all. Det är knappt lönt att tänka "mothugg" innan fisken är långt borta. Men det ger åtminstone lite ljummare tankar och varmare fingrar i nordanvinden.

Vi tar en kopp kaffe och funderar ett tag över det relativt tröga fisket. Knappt någon av de erfarna spösvingarna har haft något rejält senhöstfiske att tala om. Temperaturen i havet pekar mot gott fiske, men det vill sig inte riktigt. Man får jaga ihärdigt för att hitta de enstaka som är huggvilliga. Är de flesta öringarna kvar på djupare vatten och utnyttjar möjligheten att kunna hålla igång ätandet, nu när vattnet fortfarande håller sig över femgradersstrecket? Eller är det strömmar i vattnet som ställt om agendan? Letar vi på fel ställen? Äh. Nya tag vid tillfälle.

Förkylt läge

Ett par planerade turer går om intet när snuvan ligger tät och halsen hostar. Det är inte likt mig att bli så här långvarigt ynklig. Nu får det bli bättring. Men det onda för med sig lite otvungen tid i soffans hörn. Funderingarna föder planer och idéer. Redan nu känner jag mig säker på några metoder jag måste testa, arter jag måste jaga och ställen jag måste utforska - under nästa år.

Men vänta här. Är året slut? Nej för helsicke. Men lite framförhållning skadar inte. Innan det vankas årsbokslut kan man ju börja fundera på vad det här året inte gav. För egen del har jag till exempel inte lurat den där riktigt stora, blanka öringen. Det finns de som klarar det på en halv säsong. Så finns det vi andra som får slita hund - år ut, år in. Men den stora giganten gäckar oss. Vi hamnar ständigt en smula fel, i tid och i rum. Bitterhet? Nej, fasen heller. Revanschlusta och fortsatt jakt! Det finns fiske och så finns det fiske. Havsöringsfiske på kusten handlar inte om någon millimeterrättvisa, eller utbetalning för lång och trogen tjänst. Det är ett spel som ömsom roar, ömsom skapar frustration. Det är svårt (för att inte säga omöjligt) att fiska riktat efter de stora exemplaren. Det är väl delvis det som bygger fascinationen? Förresten är inte året slut ännu. Den stora stålblanka i kalvstorlek kanske inväntar tolvslaget och de sista skälvande dagarna? Man vet aldrig.

Samtidigt i norr

Under tiden som en viss stiltje infinner sig i fiskelivet på ön (nej, lugn, det är förstås inte riktigt sant - och dessutom högst temporärt) så dräller det in en skön rapport. Glade 50-årsjubilaren Bengan fick tidigare i år en flugfiskeresa av sina omtänksamma systrar. Dessutom följde de med som gott sällskap. Resan gick till natursköna Övre Ammeråns Fiskevårdsområde i Jämtland.

Jag citerar Bengan:
På bilden är klockan är cirka 18.00 och jag har redan haft flera harrar på. Vi fiskade oss nedströms i sex timmar och fick massor av öringar, men dock ingen som höll måttet. Harren fanns bara längst upp i forsen. Vi såg ganska färska björnspår som gjorde oss gotlänningar lite nervösa.

Förutom det sköna boendet i en kanonfin stuga som gladde gjorde flugfisket Bengan helt såld, trots knepig vind som ställer till det ibland. Grattis Bengan! Både till årsdagen och till ännu ett skäl att garva och njuta av livet.

En ö är alltid en ö

Danskt gemyt, kuststräckor av alla de slag och rapporter om grymt stora, blanka havsöringar. Då kan man lämna en ö för en annan ö. Bornholm. Om så bara för ett par dygn. Men tätt efter följer naturligtvis busvädret. Det rister och drar i stugväggen när vi går till sängs. Och när vi vaknar är det värre. De södra delarna av ön är bara att glömma. Vågorna är manshöga och vattnet är brunfärgat av kringflytande bråte. Med kapuschongerna uppfällda drar vi oss norröver. Jag tappar en blanking i femte kastet. Sen är det några småttingar och lekfärgade som kommer upp.

Här på Bornholm finns förresten en del riktigt vettiga regler. Till exempel får man inte slänga i några nät innanför tremeterskurvan. Med andra ord får både lekande och utlekt öring (plus de blanka eftertraktade) simma lite ifred där inne på grundvattnet. Smart! Åarna är skyddade som på Gotland, men dessutom är de största och viktigaste Bornholmsåarna och deras mynningsområden skyddade året om. Vidare måste alla färgade öringar sättas tillbaka. Det underlättar ju för den osäkre, som inte vet om fisken har lekt eller ännu ska leka. Ska du bonka en fisk så måste det vara en helblank som fjällen fullkomligt rasar av.

Calle drar på en tung fisk som definitivt inte tappar fjäll. En stark torsk förgyller tillvaron och bidrar till både garv och några nostalgiska tillbakablickar till den tid då torsken var vanlig även runt våra kuster. "Torsk på Bornholm" blir snabbt ett uttjatat uttryck. Calle bara sneglar mot oss. Jag tappar ytterligare ett par hoppande blankingar - som alla tycks ha bestämt sig för att hugga så nära spöspetsen att mothuggen blir nästan omöjliga. Ett par lekfärgade till lyckas jag hur som helst tråckla upp. Ulf får en liten blanking som får honom ur balans. Han ramlar avigt i det brusande havet, men lyckas ändå rädda öringen, där han liggande på rygg blir översköljd av tunga vattenmassor. Imponerande. Och ännu fler garv.

Några hugg är benhårda och får oss att hoppas. Och i de absolut sista timmarnas fiske händer det minsann roliga saker. När jag är i full färd med att tämja en sjövild, urstark hanne i tuffaste lekmundering plaskar det till utanför Peter. Hans fisk är långt ifrån brun. Den är av renaste silver. Dryga 3,6 kilo och bildskönt blänkande i eftermiddagsmörkret. Sen händer inget mer, förutom en ythuggande liten torsk som överraskar Jonas. Det är bara lite motvilligt som vi packar ihop spöna för sista gången. Nu väntar en sista kväll på byn och en lång hemresa. Mer om Bornholmsäventyret kommer i Fiskejournalen framöver. Nu är det en närmare ö som gäller. Öar är inte bara praktiska att fiska runt på när det blåser "fel". De är spännande, härliga och svåra att lämna.

Havsöringens olika stadier är fantastiska. Det är knappt man tror att den silverglittrande fisken med vita fenor och litet huvud är samma art som den svartbukiga, läderartade bjässen med krok i underkäken. Inte undra på att folk ibland rör ihop det med sina uttryck som "blanklax", "grålax", "laxöring" och gud vet vad. ;)

Lekkamrater sökes

Fiske i all ära. Ibland är det intressant med bara fisk. Som att ta med barnen på strövtåg i naturen och smyga längs ån för att se naturens magi. En glasklar, solig dag med blankvatten på havet är ändå ingen dag att ödsla för mycket fisketid på. Såphala spänger och doften av skog, havets glitter i bakgrunden och rödrosiga kinder är en perfekt utflyktsförpackning.

De skygga havsöringarna håller sig förstås helst på avstånd när ljuset är skarpt och rörelserna längs ån är lättavslöjade. Men vi hittar ett par till slut. En liten rackare som pilar iväg i en liten djuphåla och en betydligt större som bidar sin tid under några överhängande grenar, svår att få korn på med kameran. De vissna löven ser ut som tvätt som hänger på tork. Öringen ser mer ut som om den väntar på mer regn - eller varför inte några lekkamrater i passande storlek och antal.

De kommer. För när det mörknar dyker öringar upp från tomma intet, tycks det. De kommer naturligtvis från havet och forcerar den lilla bäckens hinder med målmedvetenhet och kraft. Öringens lek i små vattendrag är en höjdpunkt på hösten. Har du tid och möjlighet ska du inte missa chansen att hänföras och imponeras av moder natur - och av salmo trutta. Kom bara ihåg att smyga, klä på dig varmt och komma ihåg att du är objuden gäst, inte lekkamrat.

Utlekt utan lek

Sydvinden piskar mot fönstret. Det här går inte. Skärmens flimmer mattar ut mig. Jag lyfter luren.
- Har du kikat ut?
Mickes svar kommer utan större fördröjning:
- Jag hämtar dig om en timme.

Vågorna rullar in mot en grå kust. Himlen är grå och det mesta andas grå senhöst. Vi behöver inte säga något till varandra. Vi vet att det är hett idag. Den andra vågen som träffar mig i brösthöjd lyckas leta sig in under vadarjacken, ner i vadarbrallorna och kyla ner benet. Men det är snart glömt. Det är ett härligt ruskväder. Men den första sträckan får vi överge. Vi får resignera inför det kringdrivande gräset som trixar sig fast på krokarna i varenda kast. Revanschen kommer snabbt och härligt.

På de följande ställena där vi går i clinch med vågorna är spöna böjda med underbart täta mellanrum. Det är öringar som hugger och lossnar, öringar som hoppar och öringar som låter sig ledas mot stranden med kämpaglöden bubblande ur vattnet. Micke förlorar en riktig superfisk. En kompakt, folieglittrande havsöring som säkerligen väger fyra-fem kilo. Några små kommer upp och åker i. Jubel och klang.

Jag får en trekilos som ser utlekt ut. Men vid närmare betraktan ser vi att den kanske inte ens försökt leka. Den har ingenstans att ta vägen. De sista romkornen rinner ur den när jag lossar kroken ur mungipan.

Det är en odlad fisk. Inte fettfeneklippt, men med den tydliga knäcken på ryggfenan - av fenrötan, som är mer regel än undantag hos odlad fisk. Det här är tyvärr ett tragiskt exempel på vad som kan hända med fisk som inte har någon tydlig härkomst. Den har inget hemmavatten. Ingen barndomsbäck att återvända till, utan den irrar runt i havet och finner plötsligt sig själv lekmogen utan den blekaste aning om var den ska ta vägen.

Illa nog kan den också ta sig upp i våra åar (som vi gärna vill ha idel vilda öringar i) och försöka leka. Exakt vad det innebär är förstås svårt att dra slutsatser om. Men helt klart är ju att odlad fisk har en mindre genetisk variation. Och eftersom de gotländska öringarna har en del egenheter - som exempelvis mycket tidig utvandring, för att klara livhanken i uttorkade småbäckar - så är det inte alldeles odelat positivt med rymlingar som den här. Nu verkar den dock bara ha irrat runt med rommen och låtit den pyst ut lite pö om pö. Stackaren. Men de två vadarmännen är nöjda. Royal!

[Tack till Micke Söderman för fotoassistans.]

Busig bonus

Det är ju så här man är van att se Piggen (= The Pig Jr - gäddbetenas gäddbete som man måste vara galen för att inte ha i lådan ...) - i käften på en arg gädda. I det här fallet på en gädda som numer ingår i ett märkningsprojekt under ledning av fishyourdream.com. På sikt hoppas åtminstone jag att det också blir ett mer omfattande forskningsprojekt om gäddan runt ön. Som jag tidigare nämnt, och som många väl känner till, har ju gäddan gått tillbaka kraftigt under de två senaste decennierna. Kan vi hitta några pusselbitar och få dem på plats kanske det finns hopp om ett givande gäddfiske i den ovissa framtiden.

Hur som helst. Skulle du lyckas fånga en gädda med märkningen som du ser på bilden här intill är vi glada om du meddelar fångstdetaljer (plats, gäddans kondition, längd, fiskemetod, tid etc). Märket innehåller kontaktuppgifter och ett nummer som innehåller fyra bokstäver och tre siffror. Min absoluta rekommendation är att du släpper tillbaka gäddan, så oskadd som det bara går. Får den leva kan den ge oss viktig information igen. Och framför allt kan den ge oss gäddbebisar framöver.

Men hur var det nu med det överraskande momentet? Jo. Piggen är ju inte känd för att vara en öringsmagnet av rang. Å andra sidan kan dess oförutsägbara, vingliga färd i vattnet givetvis vara för mycket för vilken fisk som helst. Som den här ilskna, öringshannen. Med stilig krok, vacker gå-bort-kostym och parningsdans i tankarna kastade den sig över betet. Därefter kastade den sig rätt upp i luften och så småningom fick den försiktigt dyka tillbaka i böljan. Öringsfiskare vittnar ju återkommande om bonusgäddor. Inte lika många gäddfiskare rapporterar om bonusöringar. Kul och oväntat.

Tack till Fredrik för fotoassistans.

Vinterkänning med heta känslor

Ute igen. Nyfallen snö bär mina steg under fullständig tystnad. En tilltagande vind är ännu fjärran. Jag andas ut moln av ånga när kaffekoppen är tömd. Isande kallt. Obeskrivligt vackert. Första stället ger bara ett visst hopp. Ingen öring. Vattnet strömmar in längs stenarna och skiftar i grågrönt. De borde vara här, bland blåmusselskalen och märlorna som virvlar i den svaga havsströmmen. Men inget.
En kämpande sol försöker bryta fram mellan molnen, men det tycks bara bli gråare. Vid horisonten är det svarta moln med snö som dikterar villkoren. Mina steg för mig mot ännu ett favoritställe. Det tar bara tre eller fyra kast. Långt där ute går en blänkande fisk till väders. Ett hopp, två hopp, en rusning och ett tredje hopp. Nu jublar jag. Kanske bara inombords - jag är inte säker - men det rusar glädje och koncentration genom ådrorna. Öringen är stark och gör ytterligare ett par hopp. Men nu mattas den och låter sig snart ledas upp i strandkantens svall. Jag greppar den runt stjärtspolen och får handen full av glittrande fjäll. Det är en kanonblank havsöring. Inte någon superfisk, men vacker som en dag.
Havsöringar jagar ofta i små grupper. Jag dänger vidare och har snart en kontakt till. En hård stöt som värmer kylslagna fingrar och öppnar ögonen under mössan. Längst där ute igen. Nästan utom kastavstånd. Men den biter inte en andra gång. Rispade jag den? Genomskådade den mitt bete? Sträckan håller flera fina platser, så jag låter vinden driva mig neråt längs stranden. Snart rister det till i grafiten igen. Men nu lugnas jag snabbt av de typiska rycken från en liten fisk. Det är inte ens värt att hämta kameran. Jag plockar upp mobilen och förevigar den lilla sprallisen - inte mer än dryga tre decimeter lång. Ut och ät. Väx och kom tillbaka sen.
Nu är jag nöjd och belåten. Det känns inte det minsta påfrestande att åka hem till arbetsskörden och fortsätta. Kusten och jag trivdes ihop idag. Jag tror bestämt att det får bli ett litet rendesvouz snart igen.