Trög helg

Efter veckans snö- och storminferno väntar lite blidare väder. Kustnötarna ligger pirrigt sömnlösa om nätterna i väntan på att allt ska tvärvända. Men det blir lite si och så med det. Först någon dag med goda förutsättningar, sedan en pust från norr som lägger sordin på stämningen.

I en lättande dimma och behaglig sol vänder vinden i oväntad riktning. Jag lotsar fyra synnerligen trevliga finska fiskare till nya, djärva mål. Stötar, puffar och någon avhoppare blir slutligen till en blank rymling, som mellan två stenkanter, gapar stort över min sylvassa krok. Så dör det ut i stilla kväll. När dagen åter gryr och Tom med sällskap slår följe är det segt som halvstelnad knäck. En lågmäld, men lömsk, nordanvind gör livet surt för havsöringsjägarna. I stort sett alla jag talar med kammar noll. Märkligt. Men vackert i grådiset.

Och nu kommer sydvästvinden fladdrande med bud på godsaker. Men det är många om buden nu. Kusten prickas av nästan oräkneligt många hoppfulla. Jag stannar hemma ett tag. Om nu inte ...

Långsmala godsaker

Säger jag inte tobis tillräckligt ofta? Några bloggläsare har gjort mig uppmärksam på att en artikelförfattare i ett av våra fiskemagsin hävdar att gotländska sportfiskare sällan eller aldrig talar om öringens viktiga bytesdjur tobisen. Hmm... Jag kan inte låta bli att undra vilka källor han har. Själv har jag förmodligen tjatat om tobis så till den milda grad att jag jobbat ihop till ett gult kort för upprepningar. Detsamma gäller de flesta av mina fiskekamrater, tror jag. De stenhårda hugg som havsöringen utdelar när den jagar vilt i tobisstimmen på vårkanten är ju något vi alltid längtar till och drömmer om. Det är ett helt annat jaktbeteende hos en fisk som spränger rätt in bland kvicka strömmingar eller tobisar jämfört hos den som smyger sig på märlor och hästräkor i tångskogen.

Det finns en poäng i att imitera de beten som havsöringen för stunden är präglad på. Det är logiskt. Nu är dock inte rovfiskar alltid logiska. De är snarare opportunistiska ätmaskiner, när omgivande förutsättningar är optimala. Men, visst ... skaffa ett gäng tobisliknande drag till vårens tobisätande blankingar - även om de gärna kalasar på saker som borstmask, tånglake, spigg, skarpsill, gammarus och en hel del annat i ungefär samma veva.

Jag har mycket svårt att tro att öringen helt ratar en bit färgglad plast, metall eller kompositmaterial bara för att den är lite för kort och tjock, när smala saker står på menyn. Det är nog mycket annat det också hänger på, så att säga. Men den lilla funderingen kan vi vidareutveckla en annan gång. Liksom funderingar över hur man bäst imiterar de där andra matbitarna som våra silvriga jägare ställer in siktet på.

Tobis. Tobis. Tobis. Tobisen är en av havsöringens viktigaste matbitar -åtminstone under våren. Så där. Då var det gjort. Bara för säkerhets skull. :)

Vår supreme

Härmed slår jag fast att våren är här. På kusten, i mycket trevligt sällskap av Uffe, Rainer och Michael, ser jag alla tecken. Här piper strandskatorna oavbrutet. Sångsvanarnas sträcker förbi, några ejdrar pilar vindsnabbt fram mot en belyst himmel. Solen värmer faktiskt. Vår. Så är det bara.

Först är öringarna svårtrugade och någon fin rackare hoppar av - väldigt strax efter att den har hoppat på. Puffar, virvlar och den där magkänslan som mysigt knorrar om öringarnas närvaro driver oss vidare. Trots lite grus i maskineriet och mer eller mindre havererade rullar har mina gäster nära till både skratt och sköna historier. En kvartett fiskar synar världen ovanför. Jag lyckas lura en trekilosfilur, som fajtas härligt med skön Gotlandskust som fond. Middag! Alla andra simmar åter.

På en sluttning klänger sig några nyvakna tussilagor fast och sträcker sig mot kvällsljuset. Jag ser hur min hand glänser av små, blanka fjäll som flagnar och singlar mot stenarna. Det ena är ett vårtecken. Det andra... Well, det är ett tecken på att säsongen trutta supreme definitivt pågår.

Zickzack i rätt tid

En illavarslande jobbhög, tung kaffekonsumtion och tilltagande sydvästvind är ingen bra kombination. Någon gång efter lunch får jag nog. Jag åker ut i solgasset och andas frisk kustluft. I min näve har jag ett spö. I tankarna har jag havsöring. Jobbhögen pausas med en tung lunta löften om kvällsarbete.

En klassisk sträcka med många tillhåll för de blanka blir målet. Men huggen uteblir. En timme går utan något liv, förutom skränande grågäss, någon pipande strandskata och födosökande knölsvanar. Våren är definitivt här. Men var är öringen? Det kan inte se mycket bättre ut.

Jo, det kan det. För när solen strax skyms av lätta, lätta moln inser jag att läget är ännu bättre. Det klara vattnet knuffas i gång i större krusningar och ljuset dämpas en aning. Nu gäller det. Förflyttning till några fina partier. Jag vadar ut och zickzackar på tångklädda stenar. Och där sitter den. Den där efterlängtade timmen då allt händer är här igen. Jag krokar av och släpper en trio gnistrande fiskar och behåller en härlig middagsfirre. I de här lägena garvar jag bara för mig själv när någon fisk hoppar av, eller knuffar upp betet tvärs över linan. Vid hemkomsten pekar jag finger åt jobbhögen och spiller - nästan medvetet - en fläck kaffe på den.

Smått är alltid nå't

Talgoxen har ställt sig själv på "repeat" uppe i grantoppen. Han är väl lika överväldigad som jag över vårvinden och solgasset. Det börjar med sydost, vrider så småningom över till mer sydlig och ser härligt ut. På kusten rullar vågorna in över såphala stenar. Men hur makalöst det än ser ut så är det trögt.

När det äntligen nyper på något, så är det i en storleksklass som är på gränsen. Tillbaka med dig. Väx upp, kom åter. Nästa lilla gör sig loss. Det enda lilla som händer därefter är ett minimalt, men irriterande läckage i neoprensockan. Smått är alltid nå't. Kvällen kan bli giftig, men då är jag kedjad i köksregionerna.

Fiskenestorn Centha påminner via SMS om att det är fredag den 13e. Våra resultat är snarlika. Något litet, med hopp om mer. Helgen kan bli vass - för den som har kustfiske insprängt i schemat. Själv har jag helt andra upptåg på lut. Långt från fiskets värld. "Annat gott" kan man kanske kalla det.

Ett litet halleluja-moment

Vintern kom tillbaka på tillfällig visit, i samma stund som Fiskeriverket överraskade ett helt gäddseminarium med en ny remiss. Förresten var det nog stora delar av sportfiskesverige som satte frukosten eller lunchen i halsen av överraskning. I korthet betyder förslaget att man ska begränsa uttaget till tre gäddor per person och dag och att endast gäddor mellan 40 och 75 centimeter får behållas. Inget bonkande av stora, fina gäddor i Östersjön alltså. Halleluja.

Fångstbegränsningen har redan diskuterats på tvären och längden i allehanda forum. De flesta verkar tycka att förslaget är bra, men att det saknas en hel del. Några är emot, några säger varken bu eller bä. Själv tycker jag att en fångstbegränsning var på tiden. När den kommer för fler arter blir det ännu bättre. Och den dagen Fiskeriverket får direktiv från regeringen att upprätta striktare regleringar av mängdfångande redskap kan vi jubla på riktigt. Jag börjar nästan hoppas att dagen faktiskt kommer.
För att rädda, eller stärka bestånden av gädda behöver vi dock göra större och andra åtgärder, som att skapa goda lek- och uppväxthabitat för gäddan (återskapa våtmarker, bland annat) och säkra näringstillgången för ynglen; Det bästa vore om torsken kunde komma tillbaka och beta ner skarpsillen, så att det fanns zooplankton kvar åt små, gröna, argsinta yngel.

I väntan på fler goda nyheter är det ändå en god gest att Fiskeriverket och Sportfiskarna på något sätt gör gemensam sak för att hissa flagg för fortsatta strävanden. Och jag säger som jag brukar: fler än tre gäddor (eller egentligen EN gädda) behöver ingen fiskare efter en fiskedag. För om den inte mättar fiskaren så är det något allvarligt fel på hans/hennes ämnesomsättning.

Själva gäddseminariet, då? Jo, det innehöll en uppsjö intressanta rön, frågeställningar och idéer. Mer om det kommer framöver. Räkna med det.

Furstligt oberäkneliga fiskar

Vissa dagar är som gjorda för att kontemplera lite över tillvaron. Plattvattnet breder ut sig och springer dött lopp mot solstrålarna i en kort marseftermiddag. Men så vrider det över lite, friskar i. Jag borstar bort gruset, tar en slurk kaffe. Så står man där igen. Det bryter fint och snart kröks klingan av det där efterlängtade hugget. Opportunism. Ta vara på det som erbjuds när det lilla fönstret av möjligheter öppnas. Man blir en fisk, tänker inte. Bara agerar och följer med i möjligheternas strömvirvel.

Andra dagar har man agendan klar. Grejorna är packade redan dagen innan. Allt är uttänkt och planerat, ner till minsta beståndsdel och sista kaffeslurk. Då händer oväntade ting. Som att en hela 90 centimeter lång och furstligt krokutrustad - sedan länge utlekt - havsöringshanne hugger. Inte alls enligt planen, men hoppsan vilket sprutt i spöt. Fotosessionen går fort. En sådan här krigare släpper jag illa kvickt tillbaka förstås. Ena dagen sol, andra dagen moln. Men fiskarna är som de brukar: lite överraskande och inte så lite oberäkneliga.

Gråvädret inbjuder inte till ryggläge i snålblåsten. Jag intar köksbordet istället.

Två påminnelser

Sportlov, skidbackar, snösmältning, nattfrost, flyttfåglar och hopp om vår. Mycket händer och annat är på gång. Bråda dagar på kontoret och vid vattnet. Jag agerar språkrör och påminner om två viktiga detaljer i sportfiskets värld.

Gädd - och abborrförbud

Under perioden 1 mars - 31 maj är det gäddan och abborren fredad längs hela Gotlands kust.

Förhoppningsvis kommer det här förbjudet att gynna de ståtliga fiskarna. Skulle du kroka en gädda eller abborre under förbudstiden ska den varsamt och snabbt sättas åter.
Jag skickar också ut en önskan om att du gärna får rapportera eventuella bonusfångster av gädda (och abborre) under havsöringsfiske, eller andra bravader. Det finns intressanta slutsatser att dra av insamlad information om kustens verkliga krigare. Själv drömmer jag febrigt heta drömmar om den dag då gäddan åter är stor, talrik och utspridd runt ön igen ...

Öringträffen 2009

Den årliga öringträffen går av stapeln 18 april. Mer information om tävlingen, tider, regler och hur du anmäler dig och ditt lag hittar du inom kort på www.fiskelandgotland.se/.

Nu ska vi se... Var la jag krokbrynet och vadarskorna? Fjäderringstången? Under högen av pappersarbete? Dumt ställe.

Öringar i hundväder

Sikten är i stort sett lika med noll. Efter ett par hundra meters promenad och vadande ser jag inte utgångs-punkten. Vore det inte för strandlinjen skulle jag ha svårt att lokalisera mig - eller hitta tillbaka. Men jag vänder mig från blöta tussar som träffar skoningslöst i ansiktet. För ett ögonblick funderar jag på om jag valde rätt. En fika framför brasan kunde ju ha ...

Visst var det där en stöt i draget? Ingen seg tångruska, mer ett blixtsnabbt tecken på intresse från de som simmar här, i knappt tvågradigt vatten. Jag sänker tempot, ökar det igen. En virvel avslöjar vad det är frågan om. Vid nästa vevstopp händer det. Härligt. Där sitter den. Vit och blank som snön och isen på strandens stenar.

Med aningen stela fingrar tar jag mig åter ut i tvärvinden. Inte för att jag egentligen behöver. Men giftet sprider sig i kroppen. Fisket tar tag, håller fast och driver på. När nästa fisk hugger, rusar och släpper har jag inte längre några tankar på iskyla, kulingbyar och snöslask. Fler försiktiga puffar. De är försiktiga, men de finns här, lätt tvekande i vintertemperaturen. Nästa fisk som fastnar skulle ha fått friheten åter. Men kroken har satt sig djupt och rejält. Den blöder ymnigt och jag är långt från land. Jag fumlar i vågorna. Genom snögloppet ser jag att fisken saknar fettfena. Förlåt min tydliga klassindelning. Men nu känns det lite bättre när jag måste ge den nådastöten. Jag drar mig tillbaka.

Färska spår i snön på stranden avslöjar en flanör med hund som måste ha passerat utan att vi la märke till varandra. Vilket hundväder. Varför det nu heter så. Det är snarare öringsväder. Å andra sidan - det är det ju nästan alltid.

Dödens käftar

Att kalla den onda ögat är kanske att ta i. Men har man skådat nejonögat på nära håll inser man vad den firren är kapabel till. Nu står det inte ställt utom allt rimligt tvivel (för att leka juridik) att det var ett nejonöga som gav sig på öringen i bloggposten under. Men enligt nejonögeinventerarna Nils Ljunggren och Micael Söderman är det mycket troligt av köttsåren att döma. Tänk er att den suger tag i en stycke fiskkropp istället för en sten och löser upp köttet tills det blir slinker ner ...

De häftiga fotona på flodnejonöga (ovan) och havsnejonöga (nedan) kommer från Nils Ljunggren, som alltså tillsammans med Micael Söderman lagt ner stor möda och hårt slit på att inventera nejonöga - både i gotländska och halländska vattendrag. Vill du läsa mer om deras rapport från ön kan du ladda ner den HÄR [pdf cirka 6 MB]. Den innehåller mycket spännande fakta om en - för de flesta - ganska okänd fiskart. Vill du inte läsa kan du skaffa mardrömmar genom att kolla på den här ganska otrevliga munnen [havsnejonöga].

Foton: Nils Ljunggren

Högoddsare och kärt återseende

Opportunism kan vara en taktik. När man vet med sig att heldagar, eller halvdagar inte är att tänka på får man ta tillvara på det som bjuds. Vågorna är tyngre idag. Kylan lika enveten. När familjen dumpar mig på kusten undrar jag en stund vad jag gett mig in på. Men så snart kalla vågor stänker mot min kropp och jag ser hur glasklart vatten blandas med mer kalkgrumligt är jag i zonen igen.

Bruset från hav och blåst är som en dov avslappningsmelodi inne i huvan. Ett havsörnspar seglar drömlikt iväg utanför mig. Det här är mitt element. Det är här jag laddar upp och slappnar av, i en mix av djup koncentration och avsaknad av kontroll. Jag låter mig ledas av vatten och tid, medan jag vadar omkring och kastar inåt, utåt och mittemellan. Så kommer den första stöten. Den väcker till och med det stelfrusna lillfingret till liv. Nyss kände jag knappt fingret, nu värker det av kylan. Jag förtränger det. Kastandet och betets placering i vattenmassorna blir det enda.

Där! Där sitter den. Rullar, stökar, är tung. Mot det grönsvarta havets kuliss ser hon blank ut, men jag förstår. Jodå, visst är det en utlekt fisk. När vi tar oss mot land, jag och fisken, dyker en något algbeklädd "tag" upp. Hon är märkt. Det är makalöst... för den här fisken har jag själv varit med och märkt, när kompisarna Micke och Nisse hade bråda dagar i ett par av de större åarna på ön. 78 centimeter lång, men nu med tom mage.
[OBS! Fångar du en märkt öring ska du rapportera den här.]

Vad är oddsen för att vi skulle ses nu igen? Tre månader efter märkningen, flera mil från ån, passerar hon mitt bete och väljer att bita över det. Vedermödorna hon haft längs kusten under dessa månader kan man bara spekulera i. Men ett par otrevliga köttsår på bakkroppen vittnar om en del tuffa upplevelser. Jag återbördar henne till havet. Sällan är en fisk värd sin frihet så mycket som den här kämpen. Hoppas att vi inte ses igen. Lev länge och håll dig borta.

P.s. Vad tror du om den här skadan? Några potentiella ledtrådar: annan fisk, säl, mink, lekfajt, skarv, felkrokning, sjukdom ... Fler?

Fjärde gången gillt

Jag börjar i lugnvattnet. Inte bara för att händer och näsa blir gladare, när temperaturen är nere under nollan och vinden biter från norr. Det är också för att öringarna ibland verkar föredra lite mer stilla partier i riktigt låga temperaturer. Där vattnets rörts om, men lagt sig lite i försåt, där kan också öringarna lura på en alns djup. Men inte idag. Det må vara hur vackert som helst på eftermiddagskröken. Vita vidder och en sol som kastar horisontella strålar över stranden. Men det är inte ett liv.

Jag testar ett ställe som inte är känt för att vara det hetaste vinterhaket i min bok. "Men någon gång ...", tänker jag. Och tänka sig - jag tänker rätt. Draget landar i vågorna som håller stenarna isfria. Det tar bra några få kast innan den där härliga puffen väcker hoppet. Vevstopp och en hyfsad öring nafsar i draget, under spöspetsen. Typiskt. Ett par kast till och en ny stöt. Jag avancerar, kastar åt olika håll, men fokuserar på det stället där de verkar röra sig. Snart sitter den där. Förvånansvärt pigg i kylan. Den drar ut lina, hoppar en gång och börjar rulla. Borta. Förbaskat. Nu står jag där med tom känsla igen.

Jag bestämmer mig för att lyfta upp de nedsjunkna axlarna och inse att det är en av de där dagarna. Men då händer det. Fjärde gången gillt. Jag krokar den på kort lina. Underbart. Snart är solen borta och lämnar bara en färgsprakande himmel kvar att fästa ögonen på. Jag åker hem och värmer frusna leder.

Den uppmärksamme lägger direkt märke till att det är ännu en odlad fisk som snart förpassas till köksregionerna. Den mindre uppmärksamme får en chans till. Klippt fettfena. Böjd ryggfena. Vi börjar kunna det här nu, va?

Den där fredagen

Fredag den 13e. Skrock har aldrig varit någonting för mig. Jag ignorerar det. Man kanske till och med bör utnämna den återkommande otursdagen till något helt annat. I alla fall om man heter Anders och får en stund över till kustfisket i snöyran. Själv knappar jag tangenter, trixar med telefonluren och bokar in möten så det bara sprakar om'et. Långt från kustäventyren, således. Det är väl möjligen det som stämmer in på den där 13e-grejen. Fast med jobbet när det händer grejor.

Under tiden sveper Anders ut en rödsvart plugg och drar på en riktig kämpe, som höll honom syselsatt och rullen varm, i en halvtimme.
Det ska till en praktkondis på fisken för att bjussa på ett sådant motstånd i tvågradigt brackvatten. Men den hade antagligen tränat upp sig med distanssimningar och kanske någon enstaka sälkryssning på vägen hit. Titta på ryggfenan. En svag knäck. Odlad fisk, med andra ord. Inte desto mindre mycket vacker och ståtig. Grattis till Anders och tack för fotolånet! Smaklig spis!

Foto: Anders Niklasson

Glashal fiskefika

Dis, milda sydvindar och tid över. De flesta skulle väl tro att jag smiter till kusten. Men, för böveln. Det finns annat. Lite stillsamt isfiske, till exempel. Ett lågtryck gör de randiga sega, men ett litet ismete narrar fru gädda - ett par gånger om.

Lite kaffe i halkan, där en synis samlar det smältande vattnet. Terrängen är grågrön, inte en gnutta snö så långt blicken når.

En bjällra får öronen på skaft. En fjädrande vippa och linan som löper ut i bestämd takt. En liten stund hoppas jag på stor abborre, men det hoppet är snart ute. I det korta spöt är det så tydligt vem som bitit där i andra änden. Och när den gulgröna skuggan slingrar sig under isen är det inget snack längre. Ännu en gädda.

Snabb avkrokning och back she goes. Innan vi halkar ner i något borrhål tömmer vi termosarna och funderar lite på hur kusten hade tett sig. Men, ärligt talat bryr jag mig inte. Det är en skön, disig dag och en rykande kopp gör gott. Och en dust med vattnets härskare gäddan är alltid lika trevligt.

Frost, försök och fiskapplåder

Nattkylan nyper nästan fast frosten mot marken. Vi tvekar länge . Men när en efterlängtad sol smeker blankvattnet ser det så vackert ut att det får bli ett eftermiddagsförsök.


Lågvatten, glasklart och minusgrader. Mycket svårare kan det inte bli. Vi vadar ut och prickar av alla ställen där fisken normalt rör sig. Vi får leta en stund. Ett stråk av kalkfärgat vatten, några småkrusningar på snedden. Och där sitter den.

I den här typen av vinterväder är plötsligt kusten ett acceptabelt utflyktsmål för folk och fä. Den sedvanliga ensamheten är utbytt mot söndagsflanörer, hundrastare och korvgrillare. Ett påpälsat promenadsällskap applåderar drillning och landning. Det känns absurt. De dova vantapplåderna dör ut när jag krokar av fisken och släpper tilbaka den. Blank, men bara knappa halvmetern. En annan fisk visar sig i en svagt rullande våg. Ointresserad. Fredrik tappar en öring, sen räcker det. Isen tar över och klär in spöringarna. Det är fanimej så kallt att det nästan bottenfryser i lågvattnet. Nu räcker det för ett par dagar. Vi har i alla fall fått fisk - vilket uppenbarligen inte alla belönats med de senaste turerna.

59 minuter i vattnet

En timme. Mer tid finns inte. Men eftersom jag har klarat av jobbet och befinner mig just intill en fin stäcka så vore det väl tusan. Jag hoppar ner i vadarna och kastar loss. Svag nordlig vind, fina svall och en temperatur på plussidan av nollstrecket. De är här.

Jag testar baksidan av en stensamling. Vågorna vänder över och skummar. Lätt duggregn. Havet är klart, men sikten begränsas av vädrets dunkla slöja. Den sitter där. En hoppande, sprallig fisk. Fjällen rasar och fettfenan saknas. Ännu en odlad rymling som, liksom bättre bemedlade storstadsbor, bestämt sig för att rotera i vacker och stilla kustmiljö ett tag.

Det är inte personligt, men den får gå hädan. Snart serverad som smaklig måltid. Fler hugger. Ett par får gå åter när jag ser hela och kvarlämnade fenor längs kropparna. Några spralliga fiskar i mindre storleksklassen hoppar av självmant. Härliga tider. Klockan klämtar. I sextionde minuten är jag uppe ur vattnet. Resten av arbetsdagen förflyter lugnt.

Det blev bara en timme. En timme som räckte gott och väl.

Storfrämmande med lätta grejor

Xperten är tillfälligt på flykt från Roslagen. Han civilpysslar med någon slags militära grejor, ryktas det. Jag trodde att försvaret var i det närmaste nerlagt. Demonterat. Xperten är långt från nerplockad. Innan jag vet ordet av har han materialiserat sig på strandkanten, med sedvanlig cigg i mungipan och UL-spö i näven. Eftersom jag inte hinner fiska ser jag till att åtminstone åka på utflykt med kameran. Jag har ju visat ner honom till heta platser.

Jag har inte ens kommit fram när mobilen signalerar. Första kastet. Första öringen. Xperten garvar, röker och svingar obekymrade enhandskast med lättutrustningen.

- Den där är odlad. Den blir middag, hojtar han i grådiset. En grön sten blänker av silver. Havet ryker. Om det nu inte är det där som Xperten drar i sig.

Med kameran tryckt mot näsroten ser jag hur ännu en fin vinteröring kastar sig över Xpertens drag. Långt inne bland strandstenarna skvätter det och fräser när en fisk i tjock trekilosklass rusar runt.

Den här gången är det en vild öring. En kompakt och stark rackare med bara svag, svag färg. Gubbarna med nät i strandbodarna hade tagit den för knallblank och klubbat den. De klubbar i och för sig det mesta som inte redan självdött. Men jag är lugn. Xperten kan sin sak. Kulören är bara en antydan till gammal lekdräkt, men viktigare: fisken är tillverkad och kläckt på naturligt vis! Därför får den också friheten åter efter en snabb fotoposering.



Det skulle inte förvåna mig om han står där i mörkret. Puffande och drillande. Xperten goes Gotland. Vilket scoop.

Fenfattiga stridsfiskar

Ett tungt lock av fuktmättad luft och dimma bäddar in omgivningarna. En känsla av novemberdis, i midvintern. Stilla hänger blöta vimplar längs flaggstängerna. Gårdagens stadigare sjögång rullar in med glasklart vintervatten. Vid sådana här tillfällen har jag några platser jag gärna vill besöka.

Tredje kastet. Förbaskat. En otäckt stor stjärtfena vispar till och en lång, grafitgrå rygg med vita fenor undertill vänder och försvinner i virvlar. Virvlarna är ett kapitel för sig. I det stilla grådiset som bara bryts av stora, runda vågsvall är gråvädret som ett förstoringsglas. Varenda virvel från stenar, tångruskor och fiskfenor är akvarieglasklara. De ger hopp, håller mig på tårna och ger inspiration. Och fiskarna är plötsligt många.

De följer, puffar, hugger och stretar fint emot när jag krokar dem. När de trilskas och är tveksamma fungerar det vanliga - höghastighetsfiske med plötsliga stopp, eller det motsatta: lååångsamt fiske, kanske med andra beten. Märlor står på menyn. En räk- eller märlimitation och Bombarda fäller nästa landade fisk.

Jag behåller två. Båda är odlade, så det känns mer som en gärning än ett illdåd att ta väck dem från kusten. Båda, plus åtminstone ytterligare en av fiskarna, har alla typiska kännetecken på odlingsöring - fettfenan bortklippt, knäckt ryggfena och dessutom avsaknaden av bröstfena (eller en starkt deformerad sådan). Även analfenan är knycklad på en av firrarna. Bröstfenesyndromets förklaring är, enligt tillförlitlig forskaruppgift, att fiskarna går i stora betongtråg som små. De simmar runt, runt - ofta i samma varv - och skrapar helt sonika bort fenan. Jag behöver inte säga mer om vad jag anser om den saken. Men man får ge dem en eloge för att de simmar ända hit och fajtas duktigt. För paradoxalt nog är det ju underhållande med horder av hitflyttade fiskar som röjer runt framför mina fötter. Jag tappar räkningen och går ur vattnet.

Grådiset avslöjar inte vad som ska hända härnäst. Står vi inför en ny köldchock, eller ska mildvädret fortsätta att dominera vintern? Tja... lite november mitt i januari är inte helt fel.

En galen dag

Det är förrädiskt. En lågtstående sol bryter knappt igenom ett envist molntäcke. Termometern visar några få plusgrader och vinden drar tydligt och lockande från sydväst. Det är demoraliserande. Kan inte jobbet vänta en stund? Jo, några sena nattimmar kommer att lösa det mest akuta.

Jag är mitt i fiskflocken. Kocken skakar på huvudet så mössan snurrar när jag krokat av fisk nummer halvdussin. Den stora blanka sliter sig - det är som i en slätstruket ihopslängd fiskeartikel. "Den största hoppar av..."
Men hoppar är vad den gör. Sista saltomortalen sker på tre meter lina och ingen mjuk spöföring eller korrekt inställd slirbroms i världen hjälper. Det är bara att buga. Vilket engagemang i vatten som håller en temperatur om ett par plus.

Jag behåller en fisk på dryga halvmetern. Blank som stilla vintervatten. Den räcker till middag. Alla de andra drar vidare i på matjakt. Vi ger oss efter ett par timmar. Bara en besa, resten blanka. Ingen odlad firre av alla jag krokat av och släppt åter. Vilken galen dag. Vilket tempo. Fullkomligt makalöst.

Med kapuschongen på sniskan

14-19 m/s. Ett par plusgrader. Det får bli kontorspyssel och inomhuskaffe.

Nä! Skulle inte tro det. Min kropp kräver en kustkontroll. Ett kort break från skärmen och tangentbordet, från telefonen och alla to-do-listor. Kapuschongen är på väg att fyllas med så mycket luft att jag nästan lättar. Jag försöker vada ut på ett litet rev, men får inse att jag är besegrad. Det är svårt bara att hålla spöt i rätt riktning. Jag gör några fruktlösa kast på snedden, innan jag byter plats. Bakom en stor sten försöker jag rätta till mössan. En dusch av isande vatten kastas mot stenen och ner över den solitäre fiskaren. Jag har det tufft. Och trivs.Jag betar av meter för meter. Det måste hända. Lågt vattenstånd, jag kommer åt riktigt fint, vinden till trots. Innanför några rejäla vågbrott skummar och snurrar vattnet.

Där är öringen. Den hugger benhårt, studsar iväg över ytan och låter min slirbroms jobba. Just när jag tror att jag har kontroll släpper den. Tiden rinner mellan mina spöringar. Helsefyr. Tillbaka vid bilen värmer jag mig med kaffe och fotograferar en flock sidensvansar som frossar på nypon. Det blåser så friskt att de får en frisyr som påminner om vad jag dras med för jämnan.

Jag betraktar de små filurerna en stund. Jag måste ta tag i jobbet igen. Men först tio kast. Bara ett sista försök vid de där stora stenarna. Andra kastet. Smack! Den rullar och bökar runt och jag vet direkt att det är en besa. Snart glider en utlekt, men ändå vacker fisk på ett par kilo upp mot strandstenarna. Jag krokar av den och sträcker mig efter kameran. Jag hinner knäppa en bild eller två när den ruskar sig iväg genom svallet. Snart är den borta. Och min tid är slut.

Förnyat förtroende för vintern

Jag har blivit en tre-årstidsman. Våren, sommaren, hösten - jag älskar dem. Men vintern gör mig aningen mer tveksam nuförtiden. Till och med modstulen. Fast det går över snabbt. Att klä sig varmt är inga problem för mig. Frisk luft är kittet som håller mig samman. Jag vädrar möjligheter. Isarna ligger och mildvädret lockar till kusten. Det blir isen och de stöddiga abborrarna.


Det var rätt många år sedan jag lockades att tävlingspimpla. Idag är det stillsamt, tålmodigt klurande på djupet som gäller. Storabborrarnas nyckfulla huggperioder, deras plötsligt överraskande attacker och den underbara känslan att fajta en stor fisk med linan mellan fingrarna kittlar mig. Just den där väntan med minimal action är en del av njutningen. I vintersolen, som andas vår, har jag tid att se ormvråken få på fjädrarna av korpen. Jag hinner hälla upp ännu en kopp kaffe. Det är som på trolling, eller feedermete. När man tar sig en kopp kaffe händer det.

Dagens första fisk är en tjock halvkilos. Vid min sida står en medhavd, väl tilltagen, hink. Den har jag inte till nackade abborrar. Jag fyller den med vatten och låter de avkrokade firrarna simma där en liten stund, medan jag fiskar färdigt i det borrade hålet. För finns det en, finns det fler - även de större exemplaren samarbetar i grupp. Och tänker jag inte äta upp allihop, så tycker jag att det är vansinne att döda dem. Stora abborrar är i många vatten minst lika ovanliga och viktiga som stora gäddor. Så jag fiskar och släpper dem åter. I plusgrader finns inga problem med skadade ögon eller slemskikt. Vill jag ha någon matfisk åker den med hem och blir till smörstekta filéer.

Jag nöter vidare med balansaren. Den är en stundtals underskattad fiskattraktor, även för mindre abborrplockande. En lim-/garnkrok under buken och försiktiga lockryck kan vara en abborrmagnet även vid fiske efter många och små fiskar. Ett annat urgammalt tips är att agna framkroken med ett abborröga, en bit mask, eller något smaskens. Det hugger tillräckligt ofta för att jag ska mysa. En riktigt tunggungare får upp pulsen och jag ber tysta böner. En mörk skugga syns där nere innan den bara förvinner. Sablar. Direkt därefter får jag tröst av ännu en halvkilosfisk.

Jag är lite förvånad. Inte för att det är lite trögt, utan för att de små uteblir hela dagen. Inga abborrpinnar gör sig besvär. Men det är ju precis som jag vill ha det. Några riktigt fina stramare, från tre-fyra hekto upp till sju-åtta får dansa isdans med mig. Ett segel mot skymningssolen och jag kan lämna isen med förnyat förtroende för det här med vinter.

Mildare, men kallare

Mildare idag, uttryckte någon det. Antagligen någon stugsittare med teoretisk kunskap om verkligheten. Det är en bitsk vind som letar sig in genom klädfibrerna. Digitalsiffrorna har ett tydligt minustecken framför sig - och då är ändå inte vindens verkningar inräknade. Jag tänker mig att det finns ett läge innan vinden friskar i - och innan andra åtaganden tar vid. Det får bli en kortare utflykt. Det är svårt att komma åt stensamlingarna i vinden. Jag rör mig i vindriktningen, längs med stranden och tar skydd i en svag bukt. De är grunt. Iskallt. Men fisken finns där. Snart har jag två följare. Jag gör tvärtom; ökar tempot i nästa kast och har snart fast fisk. Havsöringen är blank och vacker. Kanske 55 centimeter och vild. Inga odlingsskador eller klippta fenor. Jag låter den gå igen.

Det finns fler . Samma riktning, två nya kast, sedan en puff. Inget mer händer. Jag traskar vidare i vattnet, som trots allt känns hyfsat varmt i jämförelse med det där påstådda mildvädret på land. Pang! Från ingenstans, långt in över tångruskorna drar det till. Den hoppar en gång, men verkar inse att det är behagligare i plusgraderna under ytan. Den saknar fettfena och har en tydligt knycklad ryggfena. Ledsen, kompis, men du blir mat. Ingen tjock filur, men blank med flyende fjäll och varmt välkommen i kölden. Nästa fisk hoppar av. Men vilken happening i morgonkylan.

Nu blir det enklare att dra sig tillbaka till dagens göromål. Jag sneglar på klockan. Jag är lite sen, men jag hinner. Med en kortare jogging mot bilen tar jag igen förlorad tid och blir varm om händerna igen.

En start och nydaning

Bubbel och fyrverkerier håller nationen i schack långt efteråt. Morgonen är råkall. Knäpptyst. Ända tills Niclas och jag når kusten. Där viner vinden högljutt och pinar våra ansikten. Men det är vackert. Folktomt.

Årets första dag hade kanske varit bättre lämpad åt lite isfiske, eller måhända lite simpelt brasfiske. Men vi ger oss i kast med vågorna. Jag har dessutom ett spö som ska genomgå omfattande tester, så det är bara att köra igång. Många ställen är på tok för svårfiskade i manshöga vågor. Andra ser makalöst intressanta ut. Men alla är ... tomma. Fast antagligen är öringarna där bland vågskum, starka strömmar och vajande tångruskor. Men i nordanvindens härjningar är kylan förlamande ovan ytan. Där under blir fiskarna svårtrugade, stillastående. Matsmältningen är energikrävande och huggen uteblir. Så lyder teorin när vi åker vidare. Nästa ställe, samma visa. Inte en fena.

I vindens spår syns också människans lämningar. Det fanns en tid då uppspikade gäddhuvuden var legio. Fiskar som fångades skulle dö, sprättas upp och förevisas - oavsett om de var matfiskar, eller om de var viktiga för en ekologisk balans, eller ...

Nåväl. Tiderna förändras. I dag, år 2009,är det en försvinnande liten skara som slaktar storgäddor och spikar upp huvudena på vedbodsväggen. Lite symptomatiskt har det här gäddhuvudet slitit sig från fångenskapen - med eller utan mänsklig hjälp. Nu ligger det på stenstranden som en runa över det förgångna. En större omtanke är förhoppningsvis framtidens melodi. Framtiden innehåller gissningsvis också ett bättre öringsfiske än denna iskalla, vindpinade, underbara nyårsdag.

Låt 2009 bli ett riktigt bra år för oss alla. Låt det gärna bli ett bra fiskeår också, förresten.

Ännu är det inte slut

Försök inte. Fiskeåret pågår fortfarande. Jag bistår Micke i arbetet med att förflytta möblemang, flyttkartonger och åtskilliga fiskegrejor från en lägenhet till en snart överbelamrad flyttbil. Andedräkten ryker och det surrar i bröstkorgen. Aha. Det är telefonen som ger liv åt jackan. Josef och Kenny verkar gå bet på kusten. Det kanske är rätt dag att göra något annat trots allt. Vi bär vidare, trots att jag försöker förhala min gode fiskekamrats flykt från ön.

Men senare kommer tydligare tecken på liv. Och inte vilket liv som helst. Jörgen N rapporterar in god fiskelycka från kusten. Med en 72 centimeter lång silverskapelse med kritvit undersida kan han konstatera att nyårsöringen är landad.

Samtidigt knakar de växande isarna och frosten biter gräset under vargtimmarna. I stugorna kontrollerar pimpelfiskare isborrens skär, limmar krokar och planerar räder. Nejdå, fiskeåret är definitivt inte slut ännu. Det darrar bara lite inför skiftet.

Foto: Jesper Norström

Alternativ fångst

Den evige eldsjälen och nestorn i Fårösunds Sportfiskeklubb, Bertil, har sin vana trogen jobbat med åarna och kollat upp sina fenprydda telningar. En dag lyckades han också fånga några orädda lekfiskar med kameran. Det är alltid ett skådespel. Och ingen dålig fångst. Öringarna verkar inte ha så mycket emot att hamna i rutan. De har en del annat att fokusera på. Här startar ännu fler liv, ännu fler vackra och ståtliga fiskar som vi med blandad framgång kommer försöka att överlista om några år. Det är i alla fall min plan.

Hemmaplanens allians

Det är en sån där dag då det aldrig blir ljust. Strax efter en knappt märkbar gryning börjar skymningen krypa genom de tunga molnskyar som rullar in över havet. Duggregnet slår emot mig när jag rundar skogsbrynets lä. Men det är ingen hemma i de svårforcerade vattenmassorna som sköljer in. Ute på ett fint rev är det så strömt att det känns som att vada i en älv. Men inte ens i lä bakom revet lurar någon blanking.

Nästa ställe verkar dock bestå av ett samlat möte i havsöringsvärlden. Det hugger konstant under en härligt hektisk period. Fiskar som följer, puffar, hoppar, skvätter och fastnar. Det kanske roligaste är att jag snart landat en trio med helt olika bakgrund. Nummer ett är en superblank, men ack så liten, vildfisk. Medan jag drar in den för att kroka loss den hoppar en annan fisk omkring intill den. Kompisstöd. Knappt simmar den åter förrän fisk nummer två sitter på. Den är odlad. Jag ser den tydliga knäcken på ryggfenan innan jag noterar avsaknaden av fettfenan. Odlade firrar finns mestadels till för att bli fångst. Och mat. Bonk. Den smakade fint.

Den tredje är en stridsmaskin som nyligen lekt. Om det inte räcker med den übertydliga lekdräkten och kroppsformen som tecken så är den desutom märkt. En liten orange tråd viftar längs sidan. Mina goda fiskevänner Micke och Nisse har vadat runt och håvat öringar i ett par gotländska åar. Den här 69 centimeter långa honan [fotot längst upp] var en av dem. För en dryg månad sedan hade hon fullt upp med att ordna lekgropar och placera sin rom. Sedan dess har hon simmat ut i havet, navigerat åtskilliga mil längs kusten på födosök och fastnar nu på mitt förrädiskt placerade drag. Självklart får hon simma åter. Tre fiskar - tre olika typer. Men det hindrade dem inte från att i samlad tropp samarbeta i matjakten. Vilka föredömen. Vilken allians.

Du kan också vara ett föredöme. Fångar du en märkt fisk ska du givetvis rapportera den. Memorera numret och märkets kontaktuppgifter så behöver du inte slå ihjäl fisken. Märket på just den här fisken (orangefärgat) ska rapportreras till Fishyourdream.com. För andra märken gäller andra forum. Läs på märket, notera längd och skicka in din anmälan.

Hårt fiske i hårt väder

Det är snöblask på tvären, krabb sjö och grått över vår största sjö i decemberdagarna. Flera tiotal meter vatten under båten och ansamlingarna av betesfisk på ekolodet visar att produktiviteten är god. Här jagar grov fisk. Nu är det bara en fråga om tid, tålamod och teknik innan det knarrar i spöna.

På ena sidan släpar stora gäddbeten, på andra löjor eller pluggar och vobbler av modell mindre. Vi jagar både stora gröna, pelagiskt levande ätmaskiner och rappa silverfärgade saker av två sorter. Och visst hugger det. Det är böjda spön, snö i ögonen, omkullvälta kaffekoppar och höga skratt. För ett ögonblick är det ingenting annat än kaos när den eminente skepparen Pierre Reif och jag försöker styra upp flera drillningar, navigera undan yrkesfiskarnas redskap och hålla oss på fötter i vågorna. Men det funkar. Givetvis mest beroende på Pierres erfarenhet och kyla.
Förlåt den aningen hemlighetsfulla rapporteringen, men det blir en tryckt artikel som blir mer avslöjande framöver (forumet är Fiskejournalen) och tidpunkten är ... tja, senare.

Det ryktas om kanonfiske hemmavid. Men med rejäla öringar, någon trilskande lax och grov gädda gör det mig inte så mycket att jag verkar ha missat ett par bra dagar på hemmakusten. Den ligger ju kvar.

Frånvarons fara

Lämnar man möjligheterna för andra bestyr får man vara beredd på pip i telefonen, mejl med uppskruvade berättelser och andra rapporter. Helgen har gått åt till helt andra ting än kustvandrande. Storstadspyssel av olika sociala slag. Och visst finns det fisk och fiskare på kusten under tiden.

Markus har tidigare hört av sig och undrat en del saker. Något av mina tilltrasslade teoriförsök kanske gav något. Eller så gjorde han tvärtom? Hur som helst lyckades han landa en riktig fin blanking som passerade trekilosgränsen innan den hamnade på matbordet. Jag bugar och gratulerar. Som Markus själv sa: "nu är julen räddad".

Foto: Markus Ekedahl

De lyckliga tretton

Jag är på kusttur med Micke, alias yngre brodern i Bröderna Brothers™. Det träffsäkra namnet och bakgrundfakta om bröderna kommer från Roslagens formguru, tillika meriterade kusthärjaren och spösvingaren Henrik Behrnerts. Jag tar mig friheten att citera HB (hans eminenta blogg "The Outlaw Trout" finns via länk i menyn längre ner till höger):

"Så här är det: För en tio-tjugo år sedan ägde Bröderna Brothers™ patent på att rota i vassen. [...] Jag kunde se dem bära hem betesboxarna nedlastade med upphittade vobblers och drag. "

Vi åker ut till en avlägsen kust, mest befolkad av sjöfågel, en och annan fiskare och någon enstaka hundrastare. En snabb kaffe, i vadarbrallorna. Mickes brallor visar sig snart läcka lite lagom irriterande i grenen. Han är dock glad att det inte är akterläckage, som han av någon anledning tycker värre om.

Vi har inte ens nått det bräckta plasket förrän Micke utbrister i ett:
- Kolla! Massor. Säkert 40.
- Vad? frågar jag och får bara en svepande hand till svar.
Stranden är täckt av golfbollar. De ligger bland den uppspolade blåstången, bland stenar, bland grus. Ännu ett osannolikt strandfynd signerat Bröderna Brothers™.

Så småningom har vi kontakt med öringar. De första vill bara nafsa och puffa upp dragen på tvären. Nästa hoppar av, men så landar Micke en liten. När vi tömmer termosarna och kör mot skymningen räknar vi ihop 13 lyckliga fiskar. De flesta har bara narrat oss, några har fastnat och krokats loss. Mest smått. Alla simmar kvar. Och i en plastbåse i bagaget ligger ett fyrtiotal golfbollar.