Goda mardrömmar

I högtryckets hetta är vattnet bortsvept från kusten. Bortryckta från ön är kamraterna och ekologerna Nisse och Micke. De jobbar hårt i hettan och inventerar nejonögon i halländska vattendrag. De skickar hem underhållande rapporter, inklusive ganska otäcka foton som dimper ner som en mysryshistoria.

Havsnejonögat (på bilderna) är benämnd som "starkt hotad" art på den svenska Rödlistan. Den ovanliga fisken suger sig fast på andra fiskar och använder såväl enzym som en raspande tunga för att lösa upp sitt offers hud så att den kan smaska i sig blod och vävnader. Härligt otäckt. Den leker i ett fåtal åar och älvar och låter sina larver leva nergrävda i vattendraget tills de vuxit till sig. Och växa kan de sannerligen. Den här fisken som Micke och Nisse hittade häromdagen är inget man kelar med.

Jämfört med det mer småväxta flodnejonögat [finns bl a i gotländska vattendrag - se inventering av herrar Ljunggren och Söderman här] är det här en fisk som kan få den mest drönande dagdrömmare att rysta till lite av skräck. Den här käften fick mig att vrida huvudet en gång extra innan jag bestämde mig för att sova. Vilken sorts deckare läser du? Jag tror att jag föredrar sådana med ett gott slut. En hotad art som fortfarande har några exemplar som tycks frodas är trots allt en riktigt bra avslutning på en het dag.

Foton: Micael Söderman

Doftdammsugare i stilla kväll

Hektisk dag. Snabba kast. Sen en mild afton då det stillnar ut fullständigt. Vid vattnet får jag ro och andhämtning. Ytan reflekterar den nedåtgående solens värme. Jag sitter i en karpstol och läppjar på kaffet och bara stormtrivs. Det är ingen ruljans på mäskplatsen, inga bubblor, inga ytsimmande fiskar. Men jag är inte orolig. De kommer. De bottenrotande doftdammsugarna hittar snart dit, det vet jag. Under tiden njuter jag av den orkestrala show som pågår i skog, i snår, i vass och i luft. Försommarens fågelsång är nästan bedövande. Som grädde på moset svävar en fiskgjuse över mitt trassliga huvud. Vad gör den här? Och minsann, är det inte bubblor på mäskplatsen...

Sutarna går ronden, patrullerar och bökar runt. Ett snitsigt lyftnapp på flötet, spölyft och en snabb, intensiv rusning. Jag tappar bort fågelljuden. Nu är det bara rödögda fiskar för mitt inre. En arg hanne på dryga två kilo blir kvällens första gäst i håvnätet. Den är ärrad efter någon form av kamp. Den surmulna uppsynen är barsk och mäktig. Stjärtfenan är en bred paddel. Snart blir det fler. Starka, rappa och envisa sutare. Och när det lugnat sig lite kommer plötsligt vår svenska segelfisk, abborren, på oväntad visit. En fyrahektosfisk plockar upp en krok med tre majskorn, som ligger och gonar i bottenslammet. Skoj. Loss och i med den igen.

Snart är mörkret tätt och aktiviteten avtar både i vatten och i fågelnästen. Jag packar ihop och åker hem med ett blodtryck som är hälsosamt stabilt och ett leende som inte rinner av i första taget. Jag lider med alla de människor som aldrig får uppleva en kväll i stillhet på det här sättet. Jag lider lite med alla dem som inte ens vet att de går miste om något stort.

They're here

Första kastet. Sju-åtta långa skuggor följer lekande lätt, på retligt avstånd. När de slimmade kropparna känner för det tar de en rejäl omväg, svänger i åttor runt betet och attackerar blixtsnabbt. Lekande lätt. Irriterande enkelt. Ingen fastnar. Andra kastet, samma sak. Tredje kastet längre ut. Nu sitter den där. Fisken går till väders och kör en lustiger svansdans, liksom småspringande på ytan. Jag fantiserar om hur det hade varit om näbbgäddorna kunde bli tre gånger så så stora. Vilka racervarelser. Men ändå, på lätt utrustning, i strålande försommarsol är det djuriskt roligt.

De långsmala miniatyrtorpederna fajtar på bra. Hälften skakar sig loss, åtskilliga följer med ända in. Jag testar kastdobb, 30 cm tafs och en Gulp apterad på en trekrok i strl 8. Det funkar ett tag, men plötsligt visar de ointresse, de rackarns minimarlins. På med klassiskt havsöringsdrag, 6-7cm tafs med trekrok och på't igen. Nu smackar det på utav tusan igen.

Många ilskna öringsfiskare förbannar näbbgäddans ankomst till våra kuster. "Suck. De har kommit", hör man lite här och var. Jag föredrar att utnyttja situationen istället. På lätta grejor är det kul. Och dessutom finns öringarna fortfarande där ute. Och att fiska havsöring i hett och soligt väder har aldrig varit my cup of coffee.
Ledtråd: när näbbgäddorna flyr får öringen fritt spelrum. Ledtråd 2: mörkare.

Nisse dyker upp med hund och grejor. Vi ser till att få med oss varsitt knippe middagsfirrar hem. Ännu en anledning att uppskatta den smala fisken. Den är riktigt god. Själv gjorde jag tunna filéer med skinnsidan neråt i stekpannan, pressad lime, sesamfrön och wasabi på ovansidan, toppat med en dutt olivolja. Till det turkisk yoghurt med honung, timjan och lime. Och bulgursallad med avocado, tomat, fetaost och oliver. Nu är de här. Snart är de borta igen.

Favoriter i repris

Det är när solljuset börjar träffa vattenytan mer på tvären det händer. Kakafonin av fågelläten ökar. Det gruffas i växtligheten där striden om nattplatserna tar vid. Ytan stillnar ut. De sista molnen skingras för att ge plats åt ett stjärnbestrött valv. Men just innan skymningen faller är det intensivt. Först tomt. I samma stund som jag säger "kaffedax" är det full kalabalik. Sutarna har äntrat mäskplatsen. Jag har säkert sagt det om minst tio andra arter - men sutaren är en riktig favorit. Bepansrad med ett stöddigt yttre, fighting spirit, glänsande skrud och det där röda, genomträngande ögat. Jag har varit förlorad till sutaren sedan barnsben. Få fiskar är dessutom så starka för sin storlek. En fin bit på två och ett halvt kilo ger en tuff match på match- eller feederspöt.

[Paus] Kort tekniksnack: Jag kör flötmete med lyftmetoden och låter två-tre majskorn vila på mäskplatsen. Det väldoftande och smidiga Top Mix Carp Match är en kanonblandning när man vill finfördela mäsket alldeles lagom över en slammig botten. På ett feederspö apterar jag en popup-boilie med några centimeters tafs från en methodfeeder, laddad med samma härliga mäsk, något smetigare blandad. Det funkar mer än fint.

Josef spanar i kikaren, jag pillar med tacklet och vi äter bullar så det smular. När natten träder in på allvar förväntar vi oss en ny intensitetsökning. Men den uteblir. Även fågelkören ger vika för en magnifik stjärnhimmel och kylig natt. Vi packar ihop när det verkar vara småsarvarna som tagit över fullständigt. Vackra, ettriga och guldglänsande med rött som kontrast. Sarven är förresten en av mina ... Ja, du vet vad som kommer. Det räcker nu.

Tack för fotohjälp, Josef!

Kast och hopp

På en, enda dag tycks allt hända. Löven spricker ut, träden fylls av kvittrande lövsångare och luften känns ljummen. Det doftar något nytt, något välbekant. Jag stannar upp och blir sittande med fånsmajl mot solen. Det är långt ifrån årets första metedag. Men det känns så.
Det blir en metetripp - lightversion. Lätt packning med bara det nödvändigaste i en ryggsäck och ett spö i näven. Några mörtar och småidar, senare har jag en känsla av äkta, genuin vår. Jag tar en kaffe och myser i vårvindarna. Jag börjar förnimma hur jag snart kommer kasta mäskbollar istället för att dänga öringsbeten.

Men än är inte det där kustsvingandet färdigt. När solen sänker sig efter en av de varmare dagarna får Josef med mig ut på äventyr. Vi blir länge sittande och dumglor mot horisonten. Massiva insektsvärmar, sjungande fåglar, dykande fåglar, ätande fåglar, jagande fladdermöss. Naturen lever. Josefs nyinköpta kamera gör att vi nördar ner oss fullständigt i bländartal, ISO-inställningar och skärpedjup en bra stund. Men sen är det fiskedags. Josef kör fluga, jag dänger kustpluggar.
Snart vräker sig en fin öring över mitt bete. Men den vräker sig även en meter upp i luften, vrider sig loss och lämnar mig uppgiven i ett plask och i det tilltagande mörkret. Bara en tappad den här kvällen. Men vad gör väl det? Hoppande fiskar och kastade mäskbollar. Det är vår, i koncentrat.

För dig som är metefrälst kan jag rekommendera att ta en titt på mäsksortimentet Top Mix. Mycket bra grejor för hyfsade slantar. Mer om det kommer framöver. Top Mix hittar du bland annat hos itackle.se

Dagen efter dagen D

Den årliga Öringträffen gick av stapeln i strålande sol, svaga vindar och extremt lågt vattenstånd. Extremt trögt var det också. Men lag Morgontrutta, med Peter H som ankare, är alltid att räkna med och kammade hem en välförtjänt seger i den lagom prestigefyllda tävlingen. Grattis! Duktiga fiskare ska ha framgångar.
Själv hade jag förhinder och kunde bara sitta hemma och invänta rapportfloden. Tävlingsmomentet roar mig föga - det är inte därför jag fiskar. Men däremot är det alltid riktigt trevligt med en sammankomst och efterföljande kvällsdrabbning med horder av spösvingare.

Fast när dagen efter har ett aningen mer mulet väderläge och friskare vindar - ja då ställer jag in alla måsten ett par eftermiddagstimmar. Första stället, två fiskare på plats, som fiskar mitt favoritparti på sträckan. Jag väljer att gå åt motsatt håll, men det vill sig inte.
Nästa ställe är tomt. Märkligt nog. Men desto bättre att jag får de fina sten- och tångbäddarna för mig själv. Jag bara förnimmer att det är något på gång. Jag vet inte ens om jag känner en puff, men jag gör ett vevstopp någon meter framför mig bara. I vågen kastar sig en skugga fram och två-tre snabba bugningar i spöt pumpar runt adrenalinet. Men så ser jag hur den krummande fisken kommer loss och draget sprätter upp. Retligt. Typiskt.

Nya tag ger nya nappatag. Lite längre bort, i ännu en klyfta med sten och tång lurar en blank rackare i samma format som den förra. Den hugger på längre lina och får ingen chans att kasta sig loss från kroken. Härligt. Jag hade sånär tänkt att börja avrunda öringsfisket för säsongen. När värmen kommer är det så mycket annat som roar mig. Men ännu finns några oavklarade matcher att spela i den här serien. Några test, några kvällsfisken, lite annat. Vattentemperaturen visar ju ännu på rätt låga tal. Vi får väl se.

Utanför etikens gränser

Upp och ner. Det finns roliga fiskeberättelser som kan fylla sidor upp och ner. Tyvärr finns det också baksidor och tråkigheter som måste ventileras. En sådan är det jag råkade ut för häromdagen. Jag är ute på ett reportagejobb med kameran i högsta hugg. Efter avslutat värv stannar jag till på en härlig kuststräcka, snör på mig vadarna och tänker just knalla ut i riktning horisonten för ett öringsförsök. Då passerar en stor silverfärgad Mercedes med tysk registreringsskylt på den lilla gruvägen. Eftersom de fortsätter målmedvetet in mot en vik som kan antas vara en viktig leklokal för gädda blir jag lite nyfiken. Vi har ju som bekant ett förbud mot fiske efter gädda och abborre mellan 1 mars och 31 maj runt Gotland.

Mycket riktigt är det fiskare som kliver ur bilen. Tre bastanta herrar med spön, håvar, tackelboxar och frodig uppsyn vältrar sig ur bilen. Jag tar mig fram till dem och försöker med engelska, knapphändig skoltyska och gester förklara att det är gäddfiskeförbud och att de befinner sig på ett område där de knappast kan förvänta sig att få något annat. Jag uppmanar dem att förflytta sig. De frågar om de får fiska öring, och får ett jakande svar. Jag visar var de kan ta vägen och lämnar dem därhän. Tio minuter senare kan jag se hur de fullkomligt ignorerar vad jag sagt och trampar ut och börjar svinga i viken. Jag kan se hur de krokar och lossar flera gäddor. Däremot kan jag inte svara för vad de gör med gäddorna när jag lämnar platsen en stund senare.

Vid just det här tillfället finns ingen tillsyningsman som kan komma till platsen. Polisen och Kustebvakningen har givetvis inga resurser till ett sådant här litet puttefnaskärende. Plötsligt känns regler och bestämmelser tandlösa och en fadd smak sprider sig i munnen.

För egentligen handlar ju allt om etik och moral. Det är varken möjligt eller önskvärt att vi ska ha spejare och bevakning överallt för att se om folk sköter sig. Det fria handredskapsfisket är ett typexempel på frihet under ansvar. Det kommer alltid att finnas element som inte bryr sig och svärtar ner och förstör för oss andra. Man kan upplysa, informera och sprida budskap till man kräks. Några stänger bara av eller ignorerar. När jag åker hem önskar jag att den ståtliga havsörnen kunde ha varit en del av ett ekologiskt bevakningssystem. Där uppifrån ser skarpa ögon allt som händer. Jag gissar att att fågeln skakar uppgivet på huvudet mellan varven.

Fotnot: De närmaste dagarna ska tillsyningsmän hålla lite extra koll. Om du själv åker runt så kan du göra detsamma. För även om man inte kan ingripa mot dumhet så kan man fortsätta att informera. Bilen jag talade om hänger jag gladeligen ut på bild här ovanför.

Lax till havs

Medan de flesta flänger runt på kusten och jagar öring visar det sig att Stockholms trollingklubb smitit bakom ryggen på mig och alla andra - och nu härjar de runt ute till havs med fem fulladdade ekipage. I jakt på lax. Skämt åsido: Jag har länge försökt förmå några trollingentusiaster att göra ett försök runt Gotlands kust. Så det var en liten överraskning att det plötsligt dyker upp en liten flotta, helt oförhappandes. Den första dagen blev mest en uppvärmning, men under dag 2 kunde teamen ta sig ut till rätt vatten. Till slut var det Team Piggarna som lyckades narra en lax på 6,4 kilo.

Kanske kan den här lilla satsningen ge lite fyr åt den avsomnade och obefintliga trollingsatsningen på de Gotländska farvattnen. To be continued ...

Foto lånat från Stockholms trollingklubb. Läs mer på stockholmstrollingklubb.blogspot.com/

Doftande dimma

Kylig morgon. Vinden drar från flera håll. Fladdrande, vridande. Gästerna och jag byter kust och möter dimman som rullar in, tjock som brandrök. Omgrupperingen tar tid. Men tid är allt vi har. Tid för planering, tid för lunch. Lou och kollegorna dukar upp på porslin i strandbrynet. Ljuvligt. Och så en sotad kaffepanna på grova vedklabbar. Doft av rök och glöd. Hett kaffe skingrar dimman i sinnet.


Nu är det morska män i krusig sjö. Snart hoppar en öring av, men förtroendet för platsen finns kvar. Åter värms kaffet på. Några förvridna enbuskspinnar ger arom åt stigande rök. Mer hett kaffe ger fler förhoppningar. Runt hörnet väntar djupare kanter. Där finns öringarna. Ännu en sliter sig. Jag nitar en gynnare innanför kanten. Den hoppar runt och far an. Men snart planar jag upp den.Vita stenar, silvrig fisk.

Vi går stilla tillbaka. Dimman tätnar igen, som ett avsked. Vägen hem är ljusare. Efter hand skär solen hål i kartonggrå sky. Kaffepannan är sval nu. Men doften av elden kittlar ännu näsan. Sotig och stark.

En sådan där huggsexa

Jag är kvar i kustlandskapet när den glade snickaren Lasse är på tråden. "Det är inte klokt", säger han. Och det är det inte. Tacka tusan för att han ligger på marken med en öl i handen. Han och fiskekumpanen springer rätt in i ett crescendo. Öringar av rejäl kaliber hugger, hoppar av, åker med upp och är som galna. Allt på en liten plätt, på bara 20 minuter. De bara garvar, ringer dit några kopmpisar och ser på när ytterligare någon öring dröjer sig kvar på estraden. Men snart är det över. På våren är det ofta så här. Träffar du rätt kan du ha makalösa samlingar med fisk. Men att alla ska vara stora, feta och silverblanka är inte givet. Det är förstås inte heller givet att du någonsin ska träffa den där fläcken... Man kan bara gratulera och buga ödmjukast.

Ett litet tips om du skulle förstöra vadarjackan kommer från Jörgen N: Kör vidare med svart sopsäck i klänningssnitt. Inte så tålig, inte så snygg, men ganska (nåja) funktionell.

Foton: Micke Berglund

Väntade kast

Kustfiske är ingen förutsägbar historia. Och samtidigt är det just vad det är. Den ena dagen börjar med vårväder som får småfåglarna att gå i spinn och sjunga arior som aldrig förr. Den utlovade vinden uteblir, eller kommer från ett högst oväntat håll. Stefan & c:o, som är mina gäster, svingar på och njuter av vyerna. Men öringarna vill inte. Trots att vinden ökar, rör upp vattnet och svallar in vågor från det älskade sydväst så är det trögt. Riktigt trögt. Några av mina fiskebekanta och -kamrater rapporterar om likaledes hopplöst läge. Några andra säger tvärtom att det hugger hej vilt. Stora, feta rackare dessutom.

Men det kommer alltid en ny dag. Dagen efter är det Ulf med kamrater som slår följe och litar till mina ord. "Idag kommer det att hugga". Sydväst igen. Lite färg i vattnet, moln som täcker de skarpaste solstrålarna och skummiga vågor ute över kanter och stenar. Och visst - det blir fisk. Både små och större. Vissa hoppar av, andra följer med hela vägen. I vårsolen tampas stora horder av fiskare med Gotlands silver. Några lyckas ypperligt. Andra har det svårare. Själv åker jag hem med ett hyfsat nöjt smajl över läpparna. Jag släpper tillbaka majoriteten, men behåller en liten tjockis på dryga halvmetern som blir fina filéer. I kameralinsens fång får det bli en posering á la Danmark. Absolut inget ont om våra duktiga fiskegrannar (som är föregångare inom det mesta vad gäller kustfisket, förresten!). Men den som sett en annons från något stort danskt sportfiskeföretag från nutiden inser att vidvinkel och ganska raka armar är vad som gäller. ;) Fiske är dejligt.

Vådan av rätta vindar

Helgerna kring påsk brukar betyda att det är lite tätare mellan spöna på kusten. Även de som bara dammar av sina vadare en gång per år eller så verkar vara i farten mellan äggfrossandet. Själv tar jag det ganska lugnt med både äggätande och kustsvingande under den här perioden. Ägg kan man äta när som helst. Och kusten är roligare när den är något mindre befolkad. I år kom dessutom kylan ner över landet (vilket den uppmärksamme bloggläsaren givetvis inser orsaken till: jag hade ju planerat några dygns hårt gäddfiske på svenska ostkusten). Så min plan är enkel: ligg lågt i påsktiden, kör lite hårdare efteråt. Men så öppnar sig himlen i ett stiligt vårväderoch sydvinden trycker på längs öns båda långsidor. Det betyder förstås att fångst-SMS:en piper. Det betyder också att jag är tvungen att släppa hussysslorna. Om så bara för ett par ynka timmar.

Tänka sig. Två av mina tilltänkta fiskeplatser är folktomma. Jag röjer ut bland sten och tång och har snart en första kontakt. Bara ett knäpp. Men de är där. Snart landar jag en, därefter ännu en och så är det dags att åka hem. Så där är det när man egentligen inte ska fiska. Fisket är på gång. Det är vådan av att boka upp sig på annat när vindarna vänder.
Båda havsöringarna är ganska små, men pigga. Båda får genomgå en mild avkrokning och blir släppta åter. Nu hör jag återigen hur det piper i telefonen. Det hugger på andra håll också. Men hur hett det än kommer bli framemot den sena sommartidsskymningen så är min tid ute. Men det kommer fler dagar. Vänta bara.

Uppfriskande utflykter

Tröttnar du inte att flänga runt på hemmakusten? undrade några kamrater. Jodå. Ibland. Just därför försöker jag göra ett antal utflykter årligen. Både för att jaga arter som inte finns hemma och för att få välbehövligt miljöombyte. Dessutom brukar avstickarna till bortaplan betyda skojiga sammankomster med fisketokar - från när och fjärran. Gäddfisket är ju inte Gotlands största tillgång nuförtiden. Dessutom är de långa vasständerna fredade 1 mars till 31 maj. Iväg till fast land och ut på skärgårdshav. Underbart. Jerkbaitslådorna fylls till bristningsgränsen och Ambassadeurerna laddas med purfärsk lina.

Men naturligtvis blir den här turen rejält vaccinerad av Kung Bores stora kylspruta. Minus tio-femton grader första natten borgar inte bara för köldchockade gäddor. Vädret lägger också locket på i rätta bemärkelsen. Lock av is i vikarna. Vi försöker i tuffa vindar och gnetar upp några svårlurade gäddor, men mina tre dagar i gäddriket består mest av hårt jobb, kalla fingrar och böner till SMHI, väderguden och gäddrottningen. Och så några gäddor av föga imponerande kaliber förstås.

Lång-Tompa kom närmast succé. Den här pjäsen visar ju i alla fall att de finns där. Nu blir det väl en och annan prickfiskjakt igen.

Foto: Jonas Karlsson

Into the waves

Rätt in i vågorna, bara. Into the waves! Jag kan inte ge något bättre råd när jag åter är på kusten för att ledsaga herrar både med och utan kamera. Så när evigt svingande Tomek och Pavel drar till med både dubbelhugg och dubbelhåvning är vågteorin upphöjd till sanning. [Ja, det är två firrar i håven]. De går där ute och röjer i skvalpet - havsöringarna.

Men, ack. Efter flera stycken hyfsade och tillbakasläppta är det en bamsing som väljer mitt bete.För att vara fisk är den överraskande tränad i akrobatdiciplinen "våldsamma hopp kors och tvärs". När det fjärde språnget hamnar med skruv i pik över huvudlinan släpper kroken. Förbaskat. Vilken tur att det finns fler akrobater. Och fler vågor.

Man får vad man förtjänar

- Haha! SMHI gissade fel. Igen. Det här är väl inget oväder, kluckar jag vid frukostbordet. En mild sydvind och tunna molnstrimmor över den låga solen. Ett första steg i rasslande stenar, drömblick mot krusad yta och byte till färsk trekrok. Det här blir finemang. Men, man får vad man förtjänar. Man hånar inte väderinstitutet ostraffat (eller om det är vädrets betydligt högre makter som ger tillbaka?). Efter en halvtimmes fiske i härliga förutsättningar tornar något upp sig där borta i söder. Snart slår regnet emot oss på tvären - och det är inga försiktiga vindar som letar sig upp längs kusten och in i kläderna. Men kanske förtjänar vi upprättelse när vi härdar ut och står fast vid planen. Vi ska fiska av några platser. Och det gör vi.
Öringarna finns där och biter med jämna mellanrum. Idel silvriga, fina. Några små, några större. Vi säger tack och hej och släpper varsamt åter nästan alla fiskarna, medan kamerorna surrar i kondensvädret.
I de tuffaste vågorna går den tuffaste fisken. Den bökar runt rejält innan jag kan få i land den och segerjubla. En god bit - väl över tre blanka kilo. Jag fortsätter på halvfart och ser hur mina gäster krokar, drillar och landar fisk, medan ovädret bedarrar och solen glödgar den tidiga kvällshimlen. Vi förtjänade lite motstånd, men också lite äkta kustnjutning. Vi fick bådadera, med råge.

Svåra havsöringsstunts

En synlig kamera kan betyda att planerna går om intet, eller att förhoppningarna får ställas ner till ett minimum. Fiskereportage är inget som bara klaffar, går i lås och skriver sig själv. I know. Been there, så att säga. Men med hjälp av lite sydvindar och några stilla böner till den motsträvige fiskeguden kan det också gå vägen mellan varven.
Annars var det väl mycket som talade emot upplägget när inte bara en - utan två - filmkameror, med tillhörande operatörer riggades i stenparadiset. Men dubbeldrill av blanka havsöringar och en del annat spöknyck, plask och sprattel fick både kameramän och fiskestatister att hojta och tjoa lite. Jag kunde gott kosta på mig en extra lång kaffepaus när fisk nummer två landats och satts tillbaka. En rejält biffig firre bestämmer sig strax därpå för att följa mitt drag ända in till kängorna. När den hugger sopar jag nästan fast mothugget i mig själv. Det ska fan vara stuntman på Gotlandskusten.

Knapp förlust, 0-1

Enter. Jobbet skickat. En timme tidigare än beräknat. Perfekt. Havet lockar och drar i vanlig ordning. I solen är ansiktet varmt, i skuggan kommer andedräkten som rökpuffar. Men vågorna som rullar in går tyvärr i färgtonen grågrönbrunt. Lite för mycket av det goda, helt enkelt.

Jag måste ändå försöka. Långt där ute ser det ut som om det är mörkare vatten. Klarare kulör. Med trimmad rulle och lite jäklaranamma når man precis till randen. Men det händer inte mycket. Jag har sjunkit in i ett tillstånd som påminner om dvala. En glödgad sol sjunker mot havet och svanarna rör sig mot land. Då säger det smack! i spöt. En tung knyck just när jag drar på mothugget, därefter tomt.

Jag missade den enda chansen. Jag ser mig besegrad. I dag är det 1-0 till öringarna. 0-1 som jag ser det. Nästa match blir spännande. Kanske går den i något klarare vatten och med en mer alert spöförare.

Lära som man lever

I arla morgonstund bestämmer jag mig för att inte fiska. Våra nationella experter i meteorologi måste ha missat en liten, men viktig detalj. Det är inga måttliga vindar. Mer än friska, skulle jag vilja påstå. Jag åker med de kvinnliga familjemedlemmarna till stallet och mockar, klappar några hästar och blir rejält hungrig. Hungrig både i mage och fiskesjäl. För nu ser jag det tydligt. Den här vinden är ju det jag brukar sukta efter. Tuffa vindar. Från syd dessutom. Jag kan väl inte gå i bräschen för att hylla busvädret för att sedan smita undan och leka kustfiskare i stugvärmen? Nej det kan jag inte.

En dryg timme senare står jag och frustar på strandkanten. Den stålblanka högg på kort lina. Jag såg den komma och lyckades svepa till med ett hejdundrande mothugg. Svenska Spel hade haft höga odds på att det skulle fungera, men den här gången gick det vägen. I en vacker eftermiddagssol riggar jag kameran och knäpper några bilder. En mindre rackare hoppar av i kastet efter. Jag bryr mig inte speciellt mycket.

Jag söker mig mot än mer vind. Mot högre vågor, mot snabbare vatten. Jag stannar till på ett ställe jag oftast passerar. Idag tycker jag att det ropar på mig: Öh. Du där. Ja, du i stora sparkbyxorna och huvan.
Ur bilen, ner med kaffet, ut med draget. Där satt den igen. Han ser arg ut. Med underkäkskrok, kantstötta fenor och gråaktig dräkt är det en skräckinjagande skepnad som rullar in lite på sniskan. Jag har snart befriat den ilskne öringshannen från krokarna.
Snart nyper ännu en öring på i strandskvalpet. Den är liten, fenklippt och rapp. Tillbaka med den. Snabb kontemplation. Ska jag fortsätta? Jo, det ska jag. Under några mörka molnstrimmor hittar solen sin sista chans. Jag kastar rakt in i ljuset och anar bara att draget landar. Det syns inget, det hörs inget i rytande vind. Men det känns något. Hårt hugg. Vevstopp. Pang. En rätt fin öring avrundar dagen. Hade jag inte redan en middag väntande i bilen hade den nog inte fått återse havet. Men det finns ingen anledning att bli girig. Back you go!

Kvällen är ljum och fylld av vår. Vårmånaderna innebär uppvaknande. Det innebär också att våra stränder får tätare besök av förhoppningsfulla fiskare. Men, ville jag inte se en levande själ här på kusten mellan varven så borde jag väl knipa käft om dagar som den här. Lära så länge man lever. Leva som man lär. Och dela med sig av lärandet och livet. Det kanske är grejen. Förutom att fiska.

Rätt färg och rätt rörelse

En lycka kommer oftast ensam ... men inte alltid. I huvudet cirklar dumheter om att det kanske skulle vara läge. Jag menar, kolla vädret. Nere på kusten vallar vattnet in, med en lätt färgad touch av gröngrått i det blåa. Blåstången gungar av och an och vågtopparna vänder över stenarna.

Luften är klar. Om man vill kan man förnimma våren. Det blir en lucka mellan ett par jobbuppdrag. Vadarna har inte torkat sedan igår. Det k'änns bara som om de är förberedda för brackvattensbadet. Och det är de. Hela jag är beredd. Sällan har det sett så förbaskat perfekt ut. Färg och rörelse i underbart samspel. Det tar bara några ynka kast innan det smäller till. Jag famlar efter håven, men den står snyggt parkerad i garaget. Jag vill minnas att den lutar sig lite avmätt mot sommardäcken. Den fiskstinkande vanten ger grepp runt en bred stjärtspole och snart ligger fyra kilo silver och kontrasterar mot tången på land. Vilket stilleben. Vilken formtopp.

En mindre "återblänkare" nyper strax på. Den får simma ut och bråka med märlorna igen. Jag rekommenderar proteinrik och fet skarpsill, förresten. Det verkar vara gott om dem lite längre ut. Så ännu ett tufft hugg i vågorna. En silvrig sida och en viftande stjärt vinkar åt mig. Men den vinkar dessvärre adjö. Av någon otugrundlig anledning bryr jag mig inte. Jag ser bara dumglad ut i februarisolen. För ett ögonblick tror jag att jag tappat bilnyckeln. Som tur är ligger den och pyr under några lösa silverfjäll på en kalksten.

Februarivälsignelse

Det kan ha varit Josefs Bengt Öste-imitation som gjorde det. Eller så berodde det bara på rena tillfälligheter och små trevliga sammanträffanden. Kan det möjligen ha varit hög tid för en äkta toppöring på mitt spö igen? Vågar jag ens tycka det? Det har varit lite för många små eller utlekta ett tag ... Hur som helst förvandlades den kulna februaridagen till en glittrande glädjekavalkad.

Ute kring en vågöversköljd stenansamling kryssar en fet silverriddare omkring. Det vet jag givetvis inte när jag prickar platsen med kustvobblern. Men så följer ett mjukt, tungt hugg, några krokdillika "death rolls" och en nervös kamp. I dag vinner jag. I dag är det ingen besa. Ingen liten sprattelfisk, utan en välfödd kanonöring i vitaste skrud. Josef greppar den med van hand och lyfter upp den över ytan. Själv lyfter jag två knutna nävar och skriker något. Gud vet vad. Kaffet är godare än någonsin och handen täckt av silvervita fjäll. Vi garvar resten av dagen.

Tack till Josef Andersson för fotoassistans och handfast landningsteknik.

Trafikomläggning önskas

Valhallavägens trafikbrus är bedövande. En etanolpustande dragspelsbuss ångar förbi och asfalten tycks gunga till när jag hör ett svagt pip. Jag visste det. Jag är fast i storstadens trafik- och möteskaos när öringarna bestämmer sig för att agera lovliga byten på stenkusterna.

Josef är på jakt, beväpnad med både flug- och spinnutrustning. Han verkar ha kommit rätt. Meddelandet som piper i telefonen undrar retoriskt om jag har hemlängtan. Nyss hade jag inte det. Nu vetetusan. En blanking på säkerligen dryga tre kilo har fått bita i tången.

Vad säger tidtabellen? Hinner jag boka om? Kan jag komma hem innan vindarna vänder? Och var i helskotta ställde jag kaffemuggen?

Foto: Josef Andersson

Emigrationstankar

Mot nya djärva mål? Det ska, i ärlighetens namn, mycket till för att jag skulle fundera allvarligt på att byta kontinent. Möjligtvis skulle det vara till en annan vacker ö. Det blir i alla fall utrymme för små tankefoster i den riktningen när man ser vad som händer på Bornholm. Inte nog med att det är dejligt folk och en stämning som känns fjärran från det råkalla svenska. De har ju ett havsöringsfiske som inte går av för hackor heller.

Den här formidabla praktpjäsen på över sju kilo (och bara 77 cm) är ju så blank och grann att det sticker i ögonen. Om det nu inte är avund och kustlängtan som retar tårkanalerna. Att det fina fisket på kusten bland annat beror på god omvårdnad av de bornholmska åarna och ett smart nätfiskeförbud på grundvattnet är de lokala fiskarna övertygade om.

Som om det inte räckte med öringarna så kryssar grymma laxar omkring utanför Bornholmskusten. Trollingfiskarna vittnar om i medeltal 4-5 fina firrar per dag just nu. Och de är inte små.

Nähäpp. Mot kaffepannan. Jag trivs rätt bra här också.

Tack för rapport från Anders Schou Jensen och för fotot lånat från din-fangst.dk/ - där hittar du mer inspiration och information om Bornholm och öns fina fiske.

Nära landar ingen öring

Jag är egentligen ute på helt andra uppdrag. Men när jag tar en sväng ner förbi en skön sträcka ser jag att sydvindens härjningar öppnar en möjlighet. Med huvan på svaj och kalla pustar mot kinderna betar jag av stenstranden, meter för meter. Det närmar sig vinterskymning och jag vet att chansen finns här. Jag byter till ett tyngre drag. Ett drag som låter mig tämja vågorna och vindens linlyft. Det tar några kast, men sen är den där, den välkomna stöten. Jag blir direkt på helspänn. Ett vevstopp, ett knyck, några långsamma vevtag. Där sitter den. En havsörings välbekanta rörelser leder sig från havet, in i grafiten.

Men den starka fisken besegrar mig. En snabb rusning inåt, kanske en tiondels sekund löslina och den skakar av sig bördan. Resten av sträckan ser lika fin ut, men det vill sig inte. Innan mörkret omsluter mig styr jag hemåt. Varje gång kan inte ge utdelning. Fast det var nära. Men bara nära.

I tjugo meter per sekund

Det blåser in en rapport från andra sidan landet. Påhittige Jonas ger inte tappt. Fastän stormarna yr på Sveriges västra flank så är han ute och jagar sina öringar. Två ynka grader och 18-20 meter per sekund. Jag funderar på om han blivit halvgalen, men får snabbt svälja den tanken. Jonas mejlar:

- Hade jag inte läst din artikel om busväder [Fiskejournalen] så hade jag aldrig stuckit ut. Man tackar.

Åh, det är jag som ska tacka. Eller ska jag göra avbön? Alltså, jag menade inte att man ska riskera att blåsa iväg ut över Atlanten, eller in i Smålandsskogarna, för att få lite böj i spöt. Det finns ju busväder och busväder. :)

Ingen fara. Jonas höll sig kvar i strandbrynet och landade två fina öringar på tre timmars fiske. Det är bara att lyfta på hatten, men man måste hålla hårt i brättet i dess tider. Annars hamnar den väl i Baltikum. Minst.

Foto: Jonas Christiansson

Kusten lockar och blänker

Jag pysslar om en liten sjukling i hemmet och kan bara teoretisera över hur kustfisket skulle te sig en dag som denna. Snart piper telefonen med svar på frågan. Josef och Andreas smyger längs kusten och snart överlistar Andreas en riktigt fin blänkare på 3,4 kilo.

Nu börjar det minsann rycka lite i kastarmen. Igen.

Foto: Josef Andersson

En stråle ljus når oss

Ibland är det trevligt att få lite mothugg. Eller att bli lite lagom överraskad - från ett lika överraskande håll. I min blogg på Fiskejournalen var jag kritisk och lite syrlig i mina kommentarer om Fiskeriverkets "fritidsfiskerapport" som först släpptes som en liten bomb, sedan delvis togs tillbaka. Allas vårt verk har alltför ofta visat prov på feghet, ointresse och märkliga omdömen.
Men så vaknar jag en blåsig söndag i januari och läser DN debatt. Fiskeriverkets generaldirektör Axel Wenblad och kollegorna Ingemar Berglund, Johan Löwenadler-Davidsson och Bengt Strömblom skriver bland annat att "Fiskeriverket kommer att sträva efter att minska antalet svenska fiskefartyg och göra fiskerikontrollerna mindre tandlösa. Inom kort kommer vi också att ta fram nationella regler för fiskestopp under lekperioder, stängda havsområden och krav på mindre trubbiga fiskemetoder. "

Först tror jag att jag läst fel, eller tolkat galet. Men baske mig. Det jag serveras till mitt Fair trade-märkta frukostkaffe (tack, bonuspoäng, karma eller whatever) är en riktigt bra start på dagen. Det är en liten strimma av hopp. Allt är inte glasklart, men intentionerna verkar uppriktigt goda. Jag tycker att du ska ta en koll, glädjas en stund och vara beredd på vad yrkesfiskelobbyisterna ska svara med . Det kan bli roande - om än på ett hätskt sätt. Läs debattartikeln här.

Vådan av nya upptäckter

En flock viggar lyfter från vattnet när jag traskar nerför strandslänten. Det är nästan vår i luften. Stället ser lovande ut. Det vore förmätet att kalla det nytt. Platsen har givetvis funnits längre än jag själv. Säkerligen har andra vadarbrallor plaskat runt här. Men själv har jag inte fiskat på just det här stället tidigare. Både till vänster och höger finns platser som jag är mer än väl bekant med. Men av någon anledning har mittenpartiet aldrig fått en chans. Idag ska det ske.

Försiktigt vadar jag ut på en veritabel matta av blåstång. Det känns som att traska runt på en dränkt ryamatta. Jag inser att jag nog har satt dojorna mitt i matbordet. Här måste finnas överflöd av små matbitar. Redan i tredje kastet ser jag en mörk, långsmal skugga på lurpassigt avstånd bakom draget. Aha. Gädda. Den siluetten går inte att ta miste på. Jag hinner inte fundera färdigt tanken på att byta grejor innan det smäller så det plaskar om det. Fru gädda får stå ut med ett snabbt foto innan hon hämnas mig med ett par rejäla stjärtslag i ytan. Hon är borta och jag är blöt i ansiktet.

Jag bestämmer mig för att göra en förflyttning ut mot några stenar som ser ut att slåss med vågorna. Tången blir glesare, men det luktar fisk lång väg, vilket förstås kan bero på att jag har gäddoft på fingrarna. Men aningarna är korrekta. Hårt hugg, snabb rusning och ett lufthopp. Jag hoppas innerligt på en stålblanking, men det är en besa. Hon får vila på tjock och våt tång när jag befriar henne från trekroken. Snart jagar hon vidare bland växter och stenar med mål att bli tjock och skrudad i silver. Jag kommer tillbaka. För det är faran med att testa nya platser. Antingen går det bra - och man får ytterligare en lokal som måste frekventeras med jämna mellanrum. Eller så är det öde och dött och du återvänder aldrig. Fast det beror kanske på att förhållandena inte var de bästa, eller på att du inte trodde på platsen. Du fiskar okoncentrerat, på väg till nästa plats i tankarna. Hur man än vrider på det så är det läskigt härligt med nya bekantskaper på kusten.

Märkliga långvarigheter

Det långvarigt milda vädret ångar på. Fast när det var som kallast åkte jag till kusten och frös om kinderna. Någon lustigkurre som läste min senaste havsöringsartikel ( Fiskejournalen nr 1-2 - varsågod och köp. Reklamen slut. ) gjorde mig uppmärksam på att jag minsann kunde ha det. Rätt åt mig.

- Ja, jag proklamerade för blåst och rusk. Eller åtminstone för att det var fint att fiska i slikt väder. Men nu är mildvädret tillbaka. Enligt en drös teorier borde fisket vara på topp i de höga temperaturerna. Men de flesta här omkring verkar ha färska erfarenheter som säger tvärtom! Vi får väl se om det blir lite ordning på det hela nu när solen ska visa sig och vindarna vrida.

För min teori är att långvarigheten är problemet. Det har inte hänt något markant sedan mitten av oktober, om jag får överdriva lite. Samma gråa, rätt blåsiga lågtrycksdominerade väderläge. Jag har hört SMHIs meteorologer säga ordet "front" och "milt för årstiden" så många gånger att jag inte hör uttrycken längre. Lite rusk och iskyla, sen lite ljumma vindar på det så ska vi nog få se på tusan.

Så i väntan på huggsexan råder ett stillsamt och ganska beständigt funderingsläge. Fundering över andra långvarigheter. Som det vansinniga tömmandet av haven. Eller ekonomiska beslut som får företräde i kampen med ekologiska. Eller det faktum att ju fler bilder man ser på nyfångade havsöringar, desto fler har den där tydliga knäcken på ryggfenan (orsakad av en sjukdom som drabbar odlade fiskar). Den odlade havsöringen börjar bli norm. Den är snart originalet. Ja, kanske inte riktigt ännu, här runt ön, eller på andra ställen där man sedan ett par decennier försöker göra bestånden självreproducerande istället för att pytsa ut odlingsfirrar. Men på andra håll: definitivt!
Den här Gotlandsfångade öringen (ovan) är odlad och utsläppt någonstans, men har valt att dra iväg på upptåg i Östersjön. Den hade otur att hugga på ett bete som tillhör mig och blev sedermera halstrad och avnjuten som teriyakimarinerad godsak.

Långvarigt stormande kan hindra fisket. Långvariga grubblerier kan resultera i ännu fler grubblerier. Jag tror att nästa inlägg på den här sidan får handla om färre långbänksgrubblerier. Kanske.

Hög tid efter högtiderna

Det är hög tid att göra något. Egentligen kunde jag bara skriva: "Läs Isabella Lövins bok Tyst hav".

Den är ett under av klarsynthet och huvudet-på-spiken. Efter att ha börjat läsa boken tänker man automatiskt saker som: hur i helskotta kan det få gå till så här? och så här illa får det bara inte vara. Men just därför känner man också ett starkt behov av att faktiskt göra något. Ju fler vi är som dunkar näven i bordet - med vettiga argument som backar upp oss och med en brinnande vilja att förändra som drivkraft - desto större chans att vi verkligen går en bättre framtid till mötes.

Vill du att det ska finnas fisk i havet framöver? Vill du försöka förhindra en ekologisk katastrof? Läs boken. Den ger dig stridsvilja. Jag lovar att du kommer vara så förbannad att du vill göra något efter att ha läst den. Tyst hav? Nej, tack. Högljudda protester mot utarmning och skövling av vårt hav. Det är hög tid.

För jag frågar mig samma sak som Lövin: Vems är havet? Vems är fisken? Det verkar finnas ett antal drönande politruker hos såväl yrksefiskekåren som i de politiska leden som fått för sig att det är deras.

- Fel! Havet och fisken tillhör oss alla. Vi kan rädda det de försöker döda. Men då måste både du, jag och alla andra som bryr sig börja protestera nu på studs!

OBS! Fram till och med den 13 januari kan du gå in på Namninsamlingen för att rädda torsken i Kattegatt. En god start!

Kylslagen start

En dags vila. Sedan lockar kusten med sin tysta och oförsonliga natur. Det spelar absolut ingen roll hur jobbigt kall vi tycker att den där ostliga vinden är. Den bara tuffar på som om inget hänt. Tja, det som har hänt är egentligen bara att kylan plötsligt överraskat oss. Nytt år, nya temperaturer.

Mitt i en diskussion om fåglar, ornitologer och jakt på upplevelser sveper Micke till med ett mothugg som sånär piskar mig i bröstet. En liten vackert färgad hanfisk får se sig besegrad. Den får förstås sin frihet tillbaka. Snart hugger det försiktigt på våra beten igen, men det räcker tydligen med öringar för idag.

Ett par andra, lovande, stormiga, iskalla, böljande, tångrika, ödsliga, steniga platser lovar runt, men håller tunt. Ett par glädjande gäddor ruskar visserligen om i kölden. Glädjande därför att de är relativt unga och att de över huvud taget finns i dessa gäddglesa vatten. En av de ilskna predatorerna har en fantastisk täckning som Micke förevigar innan vi snabbt släpper i den i böljan igen. Några intressanta fåglar för den som gillar krysslistan dyker upp på vägen hem.

Nytt år. Alltid en start.

Foto 1 + 3: Micke Söderman