Ännu är det inte slut

Försök inte. Fiskeåret pågår fortfarande. Jag bistår Micke i arbetet med att förflytta möblemang, flyttkartonger och åtskilliga fiskegrejor från en lägenhet till en snart överbelamrad flyttbil. Andedräkten ryker och det surrar i bröstkorgen. Aha. Det är telefonen som ger liv åt jackan. Josef och Kenny verkar gå bet på kusten. Det kanske är rätt dag att göra något annat trots allt. Vi bär vidare, trots att jag försöker förhala min gode fiskekamrats flykt från ön.

Men senare kommer tydligare tecken på liv. Och inte vilket liv som helst. Jörgen N rapporterar in god fiskelycka från kusten. Med en 72 centimeter lång silverskapelse med kritvit undersida kan han konstatera att nyårsöringen är landad.

Samtidigt knakar de växande isarna och frosten biter gräset under vargtimmarna. I stugorna kontrollerar pimpelfiskare isborrens skär, limmar krokar och planerar räder. Nejdå, fiskeåret är definitivt inte slut ännu. Det darrar bara lite inför skiftet.

Foto: Jesper Norström

Alternativ fångst

Den evige eldsjälen och nestorn i Fårösunds Sportfiskeklubb, Bertil, har sin vana trogen jobbat med åarna och kollat upp sina fenprydda telningar. En dag lyckades han också fånga några orädda lekfiskar med kameran. Det är alltid ett skådespel. Och ingen dålig fångst. Öringarna verkar inte ha så mycket emot att hamna i rutan. De har en del annat att fokusera på. Här startar ännu fler liv, ännu fler vackra och ståtliga fiskar som vi med blandad framgång kommer försöka att överlista om några år. Det är i alla fall min plan.

Hemmaplanens allians

Det är en sån där dag då det aldrig blir ljust. Strax efter en knappt märkbar gryning börjar skymningen krypa genom de tunga molnskyar som rullar in över havet. Duggregnet slår emot mig när jag rundar skogsbrynets lä. Men det är ingen hemma i de svårforcerade vattenmassorna som sköljer in. Ute på ett fint rev är det så strömt att det känns som att vada i en älv. Men inte ens i lä bakom revet lurar någon blanking.

Nästa ställe verkar dock bestå av ett samlat möte i havsöringsvärlden. Det hugger konstant under en härligt hektisk period. Fiskar som följer, puffar, hoppar, skvätter och fastnar. Det kanske roligaste är att jag snart landat en trio med helt olika bakgrund. Nummer ett är en superblank, men ack så liten, vildfisk. Medan jag drar in den för att kroka loss den hoppar en annan fisk omkring intill den. Kompisstöd. Knappt simmar den åter förrän fisk nummer två sitter på. Den är odlad. Jag ser den tydliga knäcken på ryggfenan innan jag noterar avsaknaden av fettfenan. Odlade firrar finns mestadels till för att bli fångst. Och mat. Bonk. Den smakade fint.

Den tredje är en stridsmaskin som nyligen lekt. Om det inte räcker med den übertydliga lekdräkten och kroppsformen som tecken så är den desutom märkt. En liten orange tråd viftar längs sidan. Mina goda fiskevänner Micke och Nisse har vadat runt och håvat öringar i ett par gotländska åar. Den här 69 centimeter långa honan [fotot längst upp] var en av dem. För en dryg månad sedan hade hon fullt upp med att ordna lekgropar och placera sin rom. Sedan dess har hon simmat ut i havet, navigerat åtskilliga mil längs kusten på födosök och fastnar nu på mitt förrädiskt placerade drag. Självklart får hon simma åter. Tre fiskar - tre olika typer. Men det hindrade dem inte från att i samlad tropp samarbeta i matjakten. Vilka föredömen. Vilken allians.

Du kan också vara ett föredöme. Fångar du en märkt fisk ska du givetvis rapportera den. Memorera numret och märkets kontaktuppgifter så behöver du inte slå ihjäl fisken. Märket på just den här fisken (orangefärgat) ska rapportreras till Fishyourdream.com. För andra märken gäller andra forum. Läs på märket, notera längd och skicka in din anmälan.

Hårt fiske i hårt väder

Det är snöblask på tvären, krabb sjö och grått över vår största sjö i decemberdagarna. Flera tiotal meter vatten under båten och ansamlingarna av betesfisk på ekolodet visar att produktiviteten är god. Här jagar grov fisk. Nu är det bara en fråga om tid, tålamod och teknik innan det knarrar i spöna.

På ena sidan släpar stora gäddbeten, på andra löjor eller pluggar och vobbler av modell mindre. Vi jagar både stora gröna, pelagiskt levande ätmaskiner och rappa silverfärgade saker av två sorter. Och visst hugger det. Det är böjda spön, snö i ögonen, omkullvälta kaffekoppar och höga skratt. För ett ögonblick är det ingenting annat än kaos när den eminente skepparen Pierre Reif och jag försöker styra upp flera drillningar, navigera undan yrkesfiskarnas redskap och hålla oss på fötter i vågorna. Men det funkar. Givetvis mest beroende på Pierres erfarenhet och kyla.
Förlåt den aningen hemlighetsfulla rapporteringen, men det blir en tryckt artikel som blir mer avslöjande framöver (forumet är Fiskejournalen) och tidpunkten är ... tja, senare.

Det ryktas om kanonfiske hemmavid. Men med rejäla öringar, någon trilskande lax och grov gädda gör det mig inte så mycket att jag verkar ha missat ett par bra dagar på hemmakusten. Den ligger ju kvar.

Frånvarons fara

Lämnar man möjligheterna för andra bestyr får man vara beredd på pip i telefonen, mejl med uppskruvade berättelser och andra rapporter. Helgen har gått åt till helt andra ting än kustvandrande. Storstadspyssel av olika sociala slag. Och visst finns det fisk och fiskare på kusten under tiden.

Markus har tidigare hört av sig och undrat en del saker. Något av mina tilltrasslade teoriförsök kanske gav något. Eller så gjorde han tvärtom? Hur som helst lyckades han landa en riktig fin blanking som passerade trekilosgränsen innan den hamnade på matbordet. Jag bugar och gratulerar. Som Markus själv sa: "nu är julen räddad".

Foto: Markus Ekedahl

De lyckliga tretton

Jag är på kusttur med Micke, alias yngre brodern i Bröderna Brothers™. Det träffsäkra namnet och bakgrundfakta om bröderna kommer från Roslagens formguru, tillika meriterade kusthärjaren och spösvingaren Henrik Behrnerts. Jag tar mig friheten att citera HB (hans eminenta blogg "The Outlaw Trout" finns via länk i menyn längre ner till höger):

"Så här är det: För en tio-tjugo år sedan ägde Bröderna Brothers™ patent på att rota i vassen. [...] Jag kunde se dem bära hem betesboxarna nedlastade med upphittade vobblers och drag. "

Vi åker ut till en avlägsen kust, mest befolkad av sjöfågel, en och annan fiskare och någon enstaka hundrastare. En snabb kaffe, i vadarbrallorna. Mickes brallor visar sig snart läcka lite lagom irriterande i grenen. Han är dock glad att det inte är akterläckage, som han av någon anledning tycker värre om.

Vi har inte ens nått det bräckta plasket förrän Micke utbrister i ett:
- Kolla! Massor. Säkert 40.
- Vad? frågar jag och får bara en svepande hand till svar.
Stranden är täckt av golfbollar. De ligger bland den uppspolade blåstången, bland stenar, bland grus. Ännu ett osannolikt strandfynd signerat Bröderna Brothers™.

Så småningom har vi kontakt med öringar. De första vill bara nafsa och puffa upp dragen på tvären. Nästa hoppar av, men så landar Micke en liten. När vi tömmer termosarna och kör mot skymningen räknar vi ihop 13 lyckliga fiskar. De flesta har bara narrat oss, några har fastnat och krokats loss. Mest smått. Alla simmar kvar. Och i en plastbåse i bagaget ligger ett fyrtiotal golfbollar.

En liten vår

Jag smyger i försåt. Bland hal blåstång och vågor, som antagligen lierat sig med öringarna för att få mig ur balans, vandrar jag utåt. Efter hand tornar skumklädda vattenspel sig allt högre. Det friskar i ordentligt. Jag är medveten om att jag inte bara inkräktar på öringarnas födoplatser, jag befinner mig bokstavligen mitt på deras middagsbord. Inte undra på om de skulle samarbeta med vågor, vind och kyla för att få bort mig - eller åtminstone ge mig lite jäkelskap på vägen. Civil olydnad från de koloniserade. Men, för tusan. Jag är ingen kolonialmakt. Jag är en smått vilsen, sökande jägare på någon annans territorium. Havsöringarnas.

När solen kikar fram vandrar jag vidare i en känsla av vår. Alla tecken tyder förstås på senhöst. Den låga solen, vattnet, den karga kalheten och almanackan. Men efter ett par bistra och stenhårda vinterdagar känns det plötsligt som vår. En liten vår.

Mothugget sitter där. Rappa knyckar i spöt, en vind som drar åt ett håll och blytunga vågor som drar benen åt ett annat när jag tar mig mot land för att inkassera segern. Nästa öring hugger synligt och utan rädsla framför mina fötter. Den tappar jag förstås. Men det gör mig ingenting. Jag avnjuter kaffet i motvinden och leker vår för ett ögonblick.

Läge för mössa och tankemöda

Veckans tips lyder: använd mössa. I den här snålblåsten anbefalles även handskar, dubbla underställ och tjocka sockor. Vi är nu inne i vintern. Den varar antagligen bara en kortare period, men återkommer säkert snart igen.

När vintern hugger tag i oss med krokiga klor blir det lamslaget på kusten. Men tips nummer två är att smita ut mellan de värsta stormarna och snöbyarna. Många gånger är det riktigt bra fiske. Ibland är det förstås tvärtom. Det är bara fiske vi talar om, för att upprepa ett mantra jag gärna använder.

Där vinden rivit runt och flyttat vattenmassor är det ofta fisk i farten. Skulle det vara tomt, eller för mycket effektivitetshindrande växtdelar, på de rena lovartssträckorna så kan det vara läge att söka halvlä bakom uddar, rev, stensamlingar eller pirar. Det är inget specifikt Gotlandstips. Det gäller överallt. De turbulenta vattenrörelser som skapas bakom en hastigt föränderlig topografi är jaktstråk. Dessutom kan det mest sörjiga vattnet lämna skräpet bland stenar och grus, filtreras och vara sådär härligt lättfärgat där vinden bryts av en liten smula. Där finns de. Kanske. Och jag tänker testa igen. Man vill gärna upprepa tidigare lyckosam taktik - på gott och ont.

En öring som fanns på fel ställe. Dessutom på ett delvis "nytt" ställe.

Ett nytt "äntligen!"

Äntligen. Igen. Vågar man säga det? Jag ropade ”äntligen” när Isabella Lövins utomordentliga bok Tyst hav (köp den, läs den!) fick stor uppmärksamhet. Jag väntade mig inte underverk, inte ens kraftfulla åtgärder. Det tar tid att ändra en trögstyrd supertrålare. Men den skeva fiskepolitiken som skövlar våra hav, till viss del med hjälp av subventioner och stödåtgärder, fick strålkastarljuset på sig. Debattartiklar, tv-inslag och namninsamlingar satte igång en efterlängtad pendel. Yrkesfiskekåren svarade med sin sedvanliga lobbyism. Tuppfäktningen fortgår. Och havet dör en smula för var dag.

Nu ropar jag ”äntligen” igen när man i DN:s nätupplaga kan läsa om hur Riksrevisionen ger tuff och svidande kritik mot Fiskeriverket och regeringen för hur de hanterar fiskefrågorna. Riksrevisionen har granskat hur staten agerar för att skapa ett hållbart fiske. Missnöjet är uppenbart och uttalat! Bland annat sägs det i DN-artikeln att:
"Statens insatser för ett hållbart fiske är ineffektiva och staten slösar med skattebetalarnas pengar. Samhället ger med ena handen yrkesfiskarna stöd för att fiska och med den andra stöd för att sluta fiska."

Missförstå mig lagom, bara. Vi ska äta fisk och yrkesfiskarna ska fånga den. Många av yrkesfiskarna har naturligtvis rent mjöl i påsarna och lagom mängd fisk ombord på båtarna. Men motsatsen verkar det finnas det för många av. Och jag har svårt att förstå att en marknadsekonomi kan acceptera att en hel yrkeskår bärs upp av stöd för att fortsätta att verka, stöd för att skrota verksamheten och stöd för att vila från jobbet och dra upp skutan på land. Speciellt när de själva i slutänden är de skyldiga till att fisken tryter och jobben borde ryka.

När efterfrågan på Volvobilar sjunker blir tusentals utan jobb. När fisken tar slut får några hundra yrkesfiskare pengar för att sluta fiska ett tag − med ett förenklat resonemang.

Men visst. Problemet är inte bara svenskt. Överfisket sköts på ett galant sätt av många Östersjöländer. Och hela idén med att under politiskt och statligt överinseende gå mot ett storskaligt superfiske, istället för en småskalig, lokal näring är kanske det som verkligen varit roten till det onda.

Tänk om de små kustsamhällena hade fått ha kvar sina kuttrar med hårdhudade, väderbitna och galonklädda sjöbusar, istället för havets businessorienterade storfräsare till slagskepp som trålat bort det mesta som går att tråla bort. Tänk om det hade gått att köpa färsk strömming, lax och Östersjötorsk direkt i hamnen, istället för på stormarknaden, tre dygn senare när fisken skeppats fram och tillbaka över riket för beredning, paketering och prislappshöjning.

Ja, jag romantiserar. Och drömmer lite. En annan dröm är att man ska slippa se fiskhandlaren i Hemse sälja lekfärgade havsöringshannar, vilket fallet varit nu på höstkanten. Du och jag kan påverka. Låt oss göra det. Och heja på Isabella Lövin och riksrevisor Eva Lindström.

Läs nu artikeln: här

I skydd av mörkret

Mörkret är tätt. Trädens grenar dansar rumba i kulingen. Inne i skogen plaskar två män målmedvetet fram i åns strida ström. I pannlampornas sken är det bärnstensfärgat vatten, mörka skuggor av flyende fiskar och skummande vatten som korsar deras väg. Lyckligtvis är det men on a mission. De två envetna ekologerna Micke och Nisse räknar öringar, fångar öringar, mäter och märker öringar. Och släpper givetvis tillbaka alla öringar.
Jag är lika barnsligt förtjust och fascinerad varje år. Det är märkligt. Hur moder natur kan ge öringarna den instinkten, kraften och förvandlingsförmågan. Plötsligt en dag simmar den silverblanka torpeden in mot land, byter dräkt och kämpar för liv och död upp i ån den en gång kläcktes i. Den tåliga kostymen hjälper när den slåss mot andra artfränder, mot grenar, mot framforsande vatten och mot rullande stenar och grus. Anlagen förs vidare, nytt liv planteras formligen i bäckens syresatta miljö. Om den överlever gör den om samma resa en annan gång. Kanske nästa år, kanske om tre år. Kanske inte alls. De lekvandrande fiskarnas liv är magi. I mörkrets tystnad är det nästan trolldom.

En nyfiken räv tittar intresserat på, lite på avstånd. Herrar ekologer traskar vidare i strömmen. Åtskilliga fiskar kontrolleras, returneras och beundras. Det är med viss frossa vi ser hur stora vissa exemplar är. Var håller de hus när de är silverblanka och vi dänger med våra drag längs kusten? Långt ute till havs där de lägger på hullet med hjälp av skarpsill och strrömming antagligen. Eller så gäckar de oss - bara för att de kan, liksom.

Det är nog lite som på den mänskliga dansarenan.Det finns praktexemplar som får omgivningen att snegla lite extra. Här finns hela registret. Från tuff och bredkäftad buse till smidig och nätt liten prickfisk. Och visst är de elaka hanarna imponerande, med krok, svärtad buk och slitna fenor. Men vi fånler nog som mest när en mjukt formad hona, med gulligt litet huvud och glansigaste dansdräkten hamnar i håven. Vilken perfekt varelse. Snart lämnar vi havsöringarna ifred. De har viktiga saker på agendan. Kaffet i bilen smakar ljuvligt.

En mellanhelg

Mellandagarna infinner sig inte ännu, men det har varit några dagar av mellanbra fiske, av alla inkommande rapporter och försök att döma. Några enstaka öringar har kommit upp, ytterligare några snabbsimmare har på pin kiv jagat beten utan huggplaner. Men de flesta har haft det knepigt i ömsom kulingstyrka, ömsom bleke och dimma. Calle & c:o lurade en liten vacker tjockis under min ledning, själv tappade jag en fin fisk, som dock kan ha varit av fel art. Sånt händer. Någon puff, en efterföljare och lite annat vittnade om att de fanns där. Men resultatet blev magert.

Några hugade fick någon enstaka firre förstås, men de senaste dagarna går nog mest till historien som en liten parentes. Till synes goda förutsättningar, men också kvicka vindkantringar, ett snabbt sjunkande vattenstånd och säkert något annat jäkelskap. Alla svaren finns inte där. Men mellanperioder är till för att använda till att kreera nya teorier, förbättra dem och kanske göra nya försök. Om man skulle ...

Friluftsdusch á la höst

Det är ett väder som bara en havsöringsfiskare kan älska, tänker jag. Men, nej. Inte ens kustnötare med dubbla lager av allt i klädväg gillar läget. Uppemot 17 m/s och ett ihållande regn - ett regn som slås sönder i molekyler av den piskande vinden. Vätan träffar oss horisontellt. Oavbrutet, hela dagen. Det är tre grader i luften. När vågkaskaderna sköljer över ansikte och händer känns det ljummet i kontrast.Vattentempen är ju ändå hela tio grader. Elakt är vad det är.

Men jag har förmånen att ledsaga en kvartett tuffingar. Fredrik H med anhang ger inte tappt. Vi får leta läsidor, eller åtminstone något som påminner om det. När vi kryper ur vadarna och mörkret anländer kan vi räkna in fem landade öringar och några ytterligare kontakter. Vi känner oss rätt tappra trots allt.

Dagen efter är det som förbytt. Kvar, i kulingens spår, finns grumligt vatten och omskakade öringar. Men Niclas MMS:ar snart in en kanonfisk. En kort, kompakt och härlig superblanking på tre kilo prick. Den verkar ha ätit gott och mycket under sommaren. Även Fredrik bänder tungt visar det sig så småningom. En lekfärgad men ståtlig fisk på sisådär fyra kilo biter på hårt, just efter att han tappat en annan hårdhuggare. Den får simma ut till sina artfränder igen. Förhoppningsvis får den tillverka fler hårdhuggande kamrater.

Tack till Niclas A och Fredrik H för mobiltelefonfoton och rapporter!

Blött, kallt, blåsigt, roligt.

Genom fönstret ser jag en sak. I luren säger jag kanske en... ska vi säga "en mildare version av sanningen". För jag vet att det måste gå.
- Träden böjer sig för vinden en aaaaning. Men det funkar. Vi åker.

Jag är utan fortskaffningsmedel av typen bil för dagen. Men Niclas förbarmar sig över mig. Mest av allt bryr han sig nog om öringarna som lär gå där ute i svallet. Snart står vi med vatten upp till bröstkorgen och hoppas att vågorna inte ska leta sig in under vadarjackan och ner i brallorna. Vågorna skiter högaktningsfullt i sådana önskningar.

Nästa ställe verkar lika besinningslöst. Men så småningom httar vi rätt. Tuffa vågor på snedden, turbulent och stökigt vatten. Skummet far av och an och snart sprattlar det i Niclas spö. Medan han försöker kroka loss den lilla har jag en fsk som följer efter. Så småningom en som biter och fastnar. Nu är det kul att vara blöt. Man kan åtminstone ha överseende med det.

Ännu ett härligt ställe där vågorna slåss mot stenarna. Något hugg, någon stöt, och så en landad fisk av bättre kaliber. Niclas jublar medan jag bråkar vidare med vågorna. Det är öring på gång, lite här och var. I ljuset från en sjunkande, apelsinfärgad sol drar jag på en riktig kanonblänkare som lever rövare både ovanför och under ytan. Just som Niclas påpekar att bilden av mig, drillandes fisk, i solnedgången är en rätt schysst vy, gör den där rövaren sig fri. [Otryckbara ramsor.]

Men vi är nöjda. Flera fiskar upp, en fin middagsfirre hem och en kall, uppfriskande, bitsk, roande och utmattande dag på kusten.

En plan för ändrade planer

Redan kvällen innan förstod jag att plan B måste utarbetas. Den där typen av vindar som lyfter mössor, ruskar trädtoppar och arbetar upp skum väcker mig. Plan B är en något oklar historia på morgonkvisten. Men efter en kopp kaffe, kanske två, så klarnar det. Snart är jag på plats på en något mindre vindpinad plats. Beväpnad till tänderna.

Det får bli feedermete efter snedvridna bottensmygare, med hud som händerna på 1800-talets skogshuggare. Förutsättningarna kunde vara bättre, men med lite trixande, joxande med mäskblandningar och doftspår hittar de fram till räkorna.

De absolut största och tjockaste verkar dock vara på matjakt på annat håll. Men så nyper något urstarkt på. Linan bara löper ut. Obekymrat. Runt hörnet väntar vassa stenar. Jag drar åt bromsen, men det hjälper inte ett dugg. Så, plötsligt: tom lina. Aningen förvånad konstaterar jag att kroken är uträtad. En vanligtvis pålitlig kemvässad skapelse i storlek 4 är nästan rak. Vad i ...?!?!

Jag anar nog vilken luring som bitit över den räkan. Men i så fall var det ett riktigt praktexemplar. På med ännu starkare krok, bara utifall att. Men de nästkommande fiskarna är inga krokrätare. Men små glädjespridare är de. Torskar i 40-50-centimetersklassen. De knäcker inga krokar, men dansar piggt på grundvattnet. Givetvis får alla simma tillbaka för att knapra ner beståndet av skarpsill - och förhoppningsvis för att föra sina dyrbara gener vidare. Frågan är bara hur stor den där kroksträckaren var. Och hur den har överlevt trålarnas framfart.


Någon plattis och någon småtorsk senare är det dags för plan R som i Retur. Och R som i Revansch. För nästa plan har redan börjat anta diffusa former i mitt huvud när jag styr hemåt i mörkret.

Ett litet klargörande

Bara en liten passus, mellan andra rapporter. Jag får många mejl. Det är trevligt och underhållande, men ibland blir det många att svara på. Jag passar således på att kollektivsvara och förtydliga en sak här.

Några mejl på senaste tiden har antytt att jag kanske borde redovisa alla mina fisketurer. Vissa tror tydligen dessutom att jag redan gör det... Det är väl i och för sig en skojig tanke, men det kommer givetvis inte någonsin att ske.

Självklart är jag ute och fiskar många, många gånger, utan att skriva om det. Min blogg är ingen komplett redovisning av mitt liv, utan bara ett sätt att publicera några valda ord, vissa tyckanden och lite gott och blandat i fiskevärlden. Jag skriver när andan faller på, inte utifrån något strikt schema. Ingen har "total access" till mitt fiske, så att säga.

Den som tror att allt jag fångar, tappar, missar, eller jagar skulle hamna här - ja den får nog tänka om. :-)

Men jag lovar att fortsätta skriva lite då och då - så länge intresset för att läsa svamlet finns kvar. Kanske fortsätter jag oavsett intresset förresten. ;)

Svinga fint!

Roten till det goda

Minns du själv? Tidig morgon. Doften av varm choklad, mackor och hav. Kanske bläddrade du i Napp & Nytt-katalogen långt in på småtimmarna, snurrade ihop fångstdrömmar i halvdvala och sov oroligt mot gryningen. Förväntansfullt och alert hoppade du ur sängen och gled i fiskekläderna (vilka oftast bestod av ett par avlagda jeans och en regnjacka). Farsan, eller kanske någon gemytlig släkting, tog dig med på fisketur.

Ok. Det är inte gryning. Det är eftermiddag och sonen har spelat X-box istället för att bläddra i anrika kataloger av papper. Och antagligen är jag en gammal nostalgianfrätt kuf. Men nu ska vi fiska.

En kort tur, och vi får äran att hälsa på ett par gröna jägare, smaka saltstänk, och matsäck och åka hem igen. Med fler minnen att försegla i bakhuvudet och plocka fram vid dystrare dagar. Jag är stolt, nöjd och lugn. Sonen uppspelt.

Jag tar tillfället i akt och demonstrerar respektfull behandling av vasskäftade firrar, pratar lite ekologiskt samspel och visar hur rappa höstgäddor är, när de försiktigt hissas tillbaka i böljan. Jag har nog ännu en fiskekamrat att dela upplevelser med. Kanske blir han en katalognötare också. Antagligen hoppas han att jag blir ett strå vassare på Guitar Hero i Xbox-miljö. Men jag håller mig nog till trumstockarna - och tungt drag även på annat håll...

And so it begins ...

Molnen skingras inte märkbart. Vädret känns tätt. Tungt och omutligt. Schemat, däremot; En glugg, en lucka. 11,5 grader i vattnet, fina vågor som rullar över stenar och tång. Högre vatten nu. Jag hetsar ner mot strandbrinken. Jag anar något. Vågor stänker över händerna, mot ansiktet. Det känns ljummet. Nä, det här är inte riktigt min öringstemperatur. Det känns som sommar. Febrigt. Men så kommer den hårda stöten, längst ut i ett kast. Ett silvrigt hopp och jag jublar. Ännu ett hopp. Nu är jag nervös och orolig. Ett tredje hopp. Bromsen lösare, spöt neråt. Det bådar inte gott. Hopp! En silverblank sida glänser. Och solen skiner inte ens. Så blir allt löst, slappt, stilla. Helvete.
Kroken är sylvass, mothugget kändes ok. Inget mer på samma plats. Vätskepaus och liten förflyttning.

Med väskan på ryggen går jag i strandsvallet och strökastar. Hugget är - som så ofta när det gäller havsöring - fullkomligt oväntat. Den bara finns där. Den här gången sitter fisken. Men den är inte alls lika blank. Det här är en fisk på väg mot lek. På något sätt lyckas jag skaka av mig väskan och drilla fisken med vänsterhanden, rota upp kameran med den högra och knäppa ett par bilder. Jag lossar fisken försiktigt i vattnet. Uppskattningsvis 2,5 kilo arg havsöringshanne får snart simma vidare.

Nu vädrar jag nya chanser igen. Ut på ett litet rev, där jag dänger i vågorna. Men min respit är snart över. Mina kast springer gatlopp melln den flyende tidens huggtänder. Just innan jag måste ge upp kommer de igen. Först en hård stöt, följt av en fisk som välver i ytan. Underbart. Jag gör vevstopp och får ännu ett hårt hugg till svar, men inget mothugg i världen hjälper. Fisken är för snabb, för alert. När draget nästan når spöspetsen stannar jag igen och ser hur en fisk glider fram, hugger och tvärvänder. Tomt. En annan mörk skugga kommer från andra flanken. Vad är detta?

Retligt. Det är fullt av fisk i farten, men som så ofta tidigt på säsongen är de svåra att kroka. Några grader kallare i vattnet och de brukar bli lättare att tas med. Jag laddar. Jag lovar!

Det stundar högtidsstunder

Som i ett töcken ser jag mig själv. Vinden drar i kapuschongen. En urstark öring drar i linan. Jag själv drar på smilbanden.

- Hallå.
Frun ropar. Hon tycker att frukostbordet är en bättre plats än dvalan i sängen. Jag är definitivt inte vaken.
Men drömmen är behagligt verklig. Kustäventyren rycker allt närmare i snålblåsten. Det finns inget som hindrar jakten redan nu, förutom min något svala inställning till det hela. Öringsfiske och värme går liksom inte ihop. I sommarens fjällbäckar och midnattssjöar, kanske. Eller i annat land. Men här, i mitt fiskeland, här ska det baske mig vara lite mer kyla och rusk inan jag plockar ihop den utrustningen.

Jag får skylla mig själv. I väntan på det här utrustningsbefriade (nåja!) fisket får jag trötta ut kroppen med att släpa meteutrustning, mäskblandningar och tackelboxar, eller ge mig iväg på muskelpåfrestande gäddäventyr med tunga beten. Men var sak har sin tid.

- Hallå! Kommer du?
Frukostkallelsen i repris.
- Jo, jag skulle bara ... Planera. Lägga upp strategier.

Förbudszoner för öringsfisket 1 okt - 31 dec
Glöm inte att själv kontrollera och att påminna andra filurer om rådande förbudszoner. Kartor och utförlig beskrivning hittar du här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm
Och ta inte upp färgad fisk - speciellt inte så här års. En lekande öring kan betyda mycket för vårt framtida fiske. En blank fisk har inte bara lite silvrig ton. Den är knallblank och har lösa fjäll.

Förbättra, förfina, förändra

Jag väntar. Och väntar. För att bida min tid justerar jag tackel, fotograferar småkryp och städar i ordning några röriga tackelboxar. Det här fisket är en spänd väntan på det underbara infernot.

Så om någon nu trodde att jag bara väntade på kyligare vatten och silvrigare fiskar så var det förstås fel. Havsöringsfisket är underbart, men det är bara en typ av fiske som jag gillar och lägger ner energi på. Det är förresten redan igång för den som vill. En hel del lekfärgade fiskar rör sig på kusten, på väg mot sina bestyr i åarna. Var rädd om dem. Själv är jag mer intresserad av salmo trutta när det biter mer i skinnet och man inte blir svettig när man drar på sig vadarna.

När man sitter och väntar gäller det att inte bli passiv. Huvudet snurrar av teorier om vad man kan förbättra, förfina, förändra. Experimentlustan får fritt utlopp. Tvivel och teorier kör i krock i tystnaden. Mer mäsk? Fel mäsk? Sitter betet kvar? Vad äter fisken här egentligen? Äter de över huvud taget?

Jag behöver inte vara orolig över att fiskarna svälter i den här sjön. Varje gång jag vevar upp för att kontrollera, eller tackla om har kroken fått objudna gäster. Bloodworms. Fjädermygglarver (chironomider). I massor. Vinterns mormyshkafiskare skulle ha belönat mig rikligen för att spara de små snyltarna i en liten ask.
De är fantastiska fiskmagneter även för metaren. Apterade på en liten krok i storlek 18-20 eller så lockar de både små och stora fiskar av många arter. Därmed är ett av mina tvivel utraderade för evigt. Mat finns det. Mängder av krälande larver, med högt näringsinnehåll och illröd, lockande kulör. Inte undra på att bottenrotarna inte sneglar åt mina förföriskt utlagda lockbeten.

Det förblir stilla. Jag måste raffinera lockelsen. Mer doft, högre energivärde, bättre placering. Tänk om jag skulle ... Vänta nu. Vad var det som rörde sig där borta. Bubblar det inte lite på mäskplatsen?

Gamla trotjänare

Gammal är äldst, även om nytt alltid är kul. Den gamla hederliga bekantskapen gäddan är en underbar motståndare på fiskelinan. Det finns mängder med fiskar jag fullkomligt älskar att jaga, men gäddan återkommer alltid som ett hett eftertraktat byte. Jag blev nog svårt gäddbiten i unga år och som aningen mer lastgammal sitter det kvar. Gäddtänderna gör härliga ärr i själen. Jag vill inte bli av dem. Så är det.

Det är vansinnigt kul att få återse turbojägarna. Speciellt när de haft det tufft så länge. Precis intill de själsliga ärren av fiskerelaterad gäddlycka placerar sig glädjen över att det åter tycks finnas några arga exemplar lite här och var. Nä, jag ska inte tjata om att du ska släppa tillbaka och ömt vårda kustgäddor i utsatta områden runt om i landet. Det vet du nog redan.

Alert sommarslimmade, med begynnande höstbuk kastar de sig över betena så att spöbutten slår blåmärken i sidan av bröstkorgen. Helvete, så kul det är. Och aningen ålderstigna förälskelser lockas givetvis bäst med välanvända och ständigt återkommande favoriter från betesboxen. Alltså. Konklusion: Gamla trotjänare lockas helst och bäst till hugg med inte fullt lika gamla veteraner - tycker en lagom åldrad kämpe.

Sommaren lever i hösten

Än lever sommaren, tänker jag när termometern visar närmare 20 grader i skuggan. Ute på verandan är det mysstämning i eftermiddagssolen. Jag lurar med Micke ut på kvällsäventyr och med den planen kommer också blåsten. När vi anländer till vattnet är det tranor i skyn och gäss på böljan. Förstås. Men med utsatta mål och planer får man helt enkelt klä sig efter vädret, huttra lite, ta ett par extra koppar java och bita ihop. Ibland lönar sig den trogna tjänsten och den envetna målsättningen.

Micke tappar en fisk. Jag missar en annan. Ännu en hemlighetsfull firre gäckar oss. Vi sitter tysta i mörkret och låter sydvinden härja fritt i huvor och kepsar. Reträtten är nära nu.

Men så beslutar en stor ruda att nypa tag i min serverade cocktail. I det tröga metevädret testar vi diverse kombinationer och varianter. Den som till slut faller fru storsegel på läppen är en bit popup-boilie och ett marinerat majskorn från TopMix. För den meteintresserade kan härmed meddelas att relativt sparsam mäskning och lite loosefeeding med majs, pellets och lite annat pyssel till slut fick rudan att hälsa på.

Det är höst i luften, men sommar i sinnena när vi tar oss genom mörkret för hemfärden. Vinden viner, men håller åtminstone myggorna på avstånd.

Tack till Micke för fotoassistans.

En dos vett och etikett

Det finns kanske hopp. Fiskeriverket har på senare tid överraskat med än den ena, än den andra positiva nyheten. Ett ganska ryggradslöst och koppelförsett organ har plötsligt odlat tänder, bitit ifrån och tagit modiga beslut för att rädda haven och dess invånare. Myglande yrkesfiskare och illasinnade lobbyister stöter numer på lite patrull - vilket var på tiden. Ännu återstår dock att se om regler och handlingar omsätts i något fruktbart och långsiktigt. Men visst känns det i alla fall som om påtryckningar från Isabella Lövin (prisad och modig författare till årtiondets bok "Tyst hav"), sportfiskare, allmänhet och medier äntligen börjar resultera i ett bättre och långsiktigt hushållande av resurser och en äkta omtanke om naturen.

Senast i dag droppade det ner en litet trevligt pressmeddelande från ovan nämnda verk. Man rapporterar om en 23-sidig "uppförandekod" , från FAO (The Food and Agriculture Organization of the United Nations). Tidigare har det funnits uppförandekod för yrkesfiske, men nu också för fritidsfisket. Dokumentet innehåller riktlinjer för enskilda fiskare, forskare och förvaltare. FN:s 33 medlemsländer får den och många andra länder väljer att följa FAO:s riktlinjer. Dokumentet utgår från att på även fritidsfiske kan påverka fiskbestånd och ekosystem negativt och att vi därför måste ta gemensamt ansvar. Det är bra att "fritidsfisket" får uppmärksamhet och både rättigheter och skyldigheter.

Två av de viktiga punkterna säger exempelvis att man inte ska fånga mer fisk än man kan äta och att den/de som förvaltar fisket ska ha regler med minimimått och fångstbegränsningar. Den här tillbakasläppta sutaren får illustrera den goda ansatsen.

Du kan läsa hela dokumentet på följande sida: "Code of practice for recreational fisheries".

Det lilla roliga

Filosofin är klar när jag ger mig av. Efter mer eller mindre seriösa försök på olika arter i olika väder ska jag bara njuta. En fiskedag utan andra mål än att bara må gott i sensommarsolen och att få i mig tillräckligt mycket kaffe. Det är klart att det blir trubbel på vägen. Jag borde ha anat oråd när jag såg himlen dagen innan. Vackert och skrämmande på samma gång. Med bud om väderändring rullar enorma moln in över en kvällshimmel som ser ut att vara doppad i akvarellfärgernas mest bjärta avdelning.

Men dagen börjar fint och stillsamt. Efter enstaka duster med någon liten gädda och en eller annan abborre kommer det. Närmare kuling än bris. Och det är långt hem, utan motor. Jag ror som en besatt, stannar för vätska och ryggvila, ror vidare och muttrar något om hur den här dagen egentligen skulle vara. Jag slår åran i benet och vaknar till. Filosofin åker upp ur gömmorna. Det gäller att njuta av ögonblicket, även om det viner runt öronen. Jag gläds åt några spralliga firrar och åt att jag får ett gratis träningspass på köpet. Jag gläds också åt att SMHI inte är fullärda ännu, för då hade de väl förutsett det jag som fullkomlig amatör anade.

Bångstyriga liv

Levande väsen har en förmåga att jävlas. Så är det bara. Ta fiskar till exempel. Trots dina minutiösa förberedelser, dyra inköp och noga planlagda räder mot vattenbrynet så trilskas de. De är inte där. De biter inte. De visar sig som gäckande drömfigurer. Men du kommer inte till målet. Det härdar dig, sägs det. Det är inte vad du känner, när du traskar hemåt i natten med söndertrasade tackel, blöta strumpor och ett uselt resultat som tung ryggsäck.
Ibland får du in första slaget, bara för att åka på en snyting tillbaka. Det hugger. Du tappar fisken. Du får en fisk. Fel art. För liten, för tunn, för lätt, för få. Eller så vägrar den att samarbeta vid en sådan enkel sak som vägning och mätning. Förbaskade väsen. Lägg sen till ett stycke styv kuling. I ljumma augusti!

Nä, det är då det är lika gott att dra sig tillbaka till den mörka fiskeskrubben för att packa upp nyanlänt godis. Puts och studs, persedelvård. Bättre tackel, nya idéer och ändrad taktik knåpas ihop till en plan värd att pröva. De döda tingen bjuder inte på lika stort motstånd. Det är en frid att torrfiska lite bland kartonger och påsar av nyanlända attiraljer.
- Men, var la jag den där förbaskade peangen nu då?

En liten utblick med stor fisk

Jag får en trevlig sensommarrapport från den likaledes sympatiske Peter L. Han har inte kunnat hålla sig från Norge och laxarna. Den fina firren på fotot säger det mesta, men jag låter Peter själv berätta, medan jag bugar djupt och gratulerar stort. [Glöm inte att - som vanligt - klicka på fotot för en större visningsbild]

"Jag har varit på min sedvanliga Norgetripp och haft fint fiske. I år kom det upp en riktigt stor på 12,7 kilo. En fantastisk upplevelse som krönte en trippel på lax under veckan. Testade en ny älv och det blev en fullträff. En liten älv med grönt vatten, naturscenerier som tog andan ur mig och stridbara laxar."

Återigen stort grattis, Peter.

Som i en film

Det är surrealistiskt. Nattens annalkande mörker, fågelljud från alla kanter. Månen stiger över glesa träd. I gyttjan klafsar kalvar och kor omkring. De är fler än jag kan räkna till. Nyfikna mular sträcker sig mot mina fiskegrejor. Jag får vifta avvärjande med håvskaftet. Blir vi för goda vänner blir det min olycka, mina dyrbara grejors olycka.

En spegelblank yta bryts av plopp, plask och vak. Det är så mycket liv och samtidigt så magiskt tyst på samma gång att overklighetskänslan nästan är fysisk. Jag lever som i en gammal svartvit film. Vissa skeenden är nästan inte möjliga, andra så självklara att man inte reflekterar över dem.

En knappt vajande, hypnotiserande lysstav på flötet domnar av sinnena, ända tills den rör sig på riktigt. Jag lyfter spöt, får tunga knyckar till svar. Den kanske mest magiska fisken av dem alla, rudan, glider i håven. I pannlampans sken är den nästan färglös. Svartvit. Nu är det tystare. Enstaka rop från fåglarna. Månens sken skickar långa skuggor från träden över en svart vattenyta. Nu rör sig flötet igen. Knappt märkbart. Som en filmruta som upprepas ett par gånger för mycket i en gammal film. Jag krokar ...

In i vassen

Jag förstår att det kan verka jobbigt. Lerigt, gyttjigt, blåsigt. Eller kvalmigt och tryckande, myggtätt och fuktigt. Hålögt stirrar man till paralyseringens gränser på en fladdrande, vimsig lysstav. Ibland är det med nöd och näppe man behåller förståndet. Truliga fiskar, svåra umbäranden, fysisk ansträngning. Och alldeles underbart. Långt från måsten, påfrestande människor och dumheter. Tystnad. Naturens försonliga karaktär i koncentrerad form. Mete i natten.



Spänningen håller mig vaken och avslappnad - tack vare helspända fiskenerver. Jag träffar de trevliga herrarna Pelle och Peder - den förstnämnnde med åtskilliga timmar ombord på trollingskutan, men med ett aldrig sinande intresse för det lilla och för de små viktiga detaljernas fiske. Rätt in i vassen. Ända in i natten och förbi. Snart seglar en högryggad ruda in i håven med uppspärrad ryggfena. Stolt och lugnt simmar den därefter tillbaka. Hägern vaknar till morgonljuset och drar på vinglig jakt. När den sedvanligt stilla natten blir ett blåsigt inferno packar jag ihop.

Man vet aldrig

Solen sänker sig över ... Jag inväntar 3-kilossutare med en kall Staropramen och hett kaffe som enda sällskap. Sannolikt finns de inte här, men det finns alltid en liten chans. Möjligheten att man satsar och vinner har okända odds. Det är ett av fiskets starkaste signum. Man vet aldrig. Man tror, hoppas och håller för sannolikt (eller tvärtom).

Förlåt det usla mobilfotot. Så kan det bli med liverapporter.

Kyligare i norr

Ibland känns det som om nästan alla man känner är iväg på äventyr. Vissa dagar är man faktiskt mer än övertygad om att det de facto är så.

Vid frukost piper luren. Det är Rickard K som tar det kallt i vackra norr: "Hardangervidda: nord 60,05 grader, öst 08,15 grader. Kanonväder idag!"

Jag inväntar tunga fiskerapporter och försöker avundsjukt njuta av det mildare väderläget på hemmaplan.

Balans på alla sätt

Från stiltje och hetta till kalla kulingvindar på ett ögonblick. Kanske inte den bästa dagen att vara på havet egentligen. Men hopp om huggvilliga fiskar och en liten lucka i schemat gör att jag och Fredrik drar några tunga kast med ännu tyngre beten. Härligt. Fisk på flera av de första kasten drar upp läpparna över tandraden lika effektivt som västvinden röjer runt med kläder och vågskum.

Det är inga fiskar som gör rent hus på specimenlistorna. Och vet ni vad - det kvittar fullkomligt. De är något viktigare; roliga. Skojiga att lura till hugg och lika underhållande att se när de oskadda vispar iväg ner i böljan igen. Glädjande att se eftersom de inte längre tillhör självklarheterna i vårt tilltufsade innanhav. Vi garvar vidare en liten stund innan både vindstyrka och klockslag tvingar oss att lämna vattnet.

Vackra gäddor gungar i sinnet när balansen återkommer på landbacken. Låt oss hoppas att balansen återkommer i Östersjön också. Jag vill gärna ha kustvatten med goda bestånd av exempelvis gäddor. Låt oss också hoppas att fiskare av alla de slag är balanserade i sinnet och inte slår ihjäl fisk till höger och vänster om de skulle råka hitta några där ute.

Goda mardrömmar

I högtryckets hetta är vattnet bortsvept från kusten. Bortryckta från ön är kamraterna och ekologerna Nisse och Micke. De jobbar hårt i hettan och inventerar nejonögon i halländska vattendrag. De skickar hem underhållande rapporter, inklusive ganska otäcka foton som dimper ner som en mysryshistoria.

Havsnejonögat (på bilderna) är benämnd som "starkt hotad" art på den svenska Rödlistan. Den ovanliga fisken suger sig fast på andra fiskar och använder såväl enzym som en raspande tunga för att lösa upp sitt offers hud så att den kan smaska i sig blod och vävnader. Härligt otäckt. Den leker i ett fåtal åar och älvar och låter sina larver leva nergrävda i vattendraget tills de vuxit till sig. Och växa kan de sannerligen. Den här fisken som Micke och Nisse hittade häromdagen är inget man kelar med.

Jämfört med det mer småväxta flodnejonögat [finns bl a i gotländska vattendrag - se inventering av herrar Ljunggren och Söderman här] är det här en fisk som kan få den mest drönande dagdrömmare att rysta till lite av skräck. Den här käften fick mig att vrida huvudet en gång extra innan jag bestämde mig för att sova. Vilken sorts deckare läser du? Jag tror att jag föredrar sådana med ett gott slut. En hotad art som fortfarande har några exemplar som tycks frodas är trots allt en riktigt bra avslutning på en het dag.

Foton: Micael Söderman

Doftdammsugare i stilla kväll

Hektisk dag. Snabba kast. Sen en mild afton då det stillnar ut fullständigt. Vid vattnet får jag ro och andhämtning. Ytan reflekterar den nedåtgående solens värme. Jag sitter i en karpstol och läppjar på kaffet och bara stormtrivs. Det är ingen ruljans på mäskplatsen, inga bubblor, inga ytsimmande fiskar. Men jag är inte orolig. De kommer. De bottenrotande doftdammsugarna hittar snart dit, det vet jag. Under tiden njuter jag av den orkestrala show som pågår i skog, i snår, i vass och i luft. Försommarens fågelsång är nästan bedövande. Som grädde på moset svävar en fiskgjuse över mitt trassliga huvud. Vad gör den här? Och minsann, är det inte bubblor på mäskplatsen...

Sutarna går ronden, patrullerar och bökar runt. Ett snitsigt lyftnapp på flötet, spölyft och en snabb, intensiv rusning. Jag tappar bort fågelljuden. Nu är det bara rödögda fiskar för mitt inre. En arg hanne på dryga två kilo blir kvällens första gäst i håvnätet. Den är ärrad efter någon form av kamp. Den surmulna uppsynen är barsk och mäktig. Stjärtfenan är en bred paddel. Snart blir det fler. Starka, rappa och envisa sutare. Och när det lugnat sig lite kommer plötsligt vår svenska segelfisk, abborren, på oväntad visit. En fyrahektosfisk plockar upp en krok med tre majskorn, som ligger och gonar i bottenslammet. Skoj. Loss och i med den igen.

Snart är mörkret tätt och aktiviteten avtar både i vatten och i fågelnästen. Jag packar ihop och åker hem med ett blodtryck som är hälsosamt stabilt och ett leende som inte rinner av i första taget. Jag lider med alla de människor som aldrig får uppleva en kväll i stillhet på det här sättet. Jag lider lite med alla dem som inte ens vet att de går miste om något stort.

They're here

Första kastet. Sju-åtta långa skuggor följer lekande lätt, på retligt avstånd. När de slimmade kropparna känner för det tar de en rejäl omväg, svänger i åttor runt betet och attackerar blixtsnabbt. Lekande lätt. Irriterande enkelt. Ingen fastnar. Andra kastet, samma sak. Tredje kastet längre ut. Nu sitter den där. Fisken går till väders och kör en lustiger svansdans, liksom småspringande på ytan. Jag fantiserar om hur det hade varit om näbbgäddorna kunde bli tre gånger så så stora. Vilka racervarelser. Men ändå, på lätt utrustning, i strålande försommarsol är det djuriskt roligt.

De långsmala miniatyrtorpederna fajtar på bra. Hälften skakar sig loss, åtskilliga följer med ända in. Jag testar kastdobb, 30 cm tafs och en Gulp apterad på en trekrok i strl 8. Det funkar ett tag, men plötsligt visar de ointresse, de rackarns minimarlins. På med klassiskt havsöringsdrag, 6-7cm tafs med trekrok och på't igen. Nu smackar det på utav tusan igen.

Många ilskna öringsfiskare förbannar näbbgäddans ankomst till våra kuster. "Suck. De har kommit", hör man lite här och var. Jag föredrar att utnyttja situationen istället. På lätta grejor är det kul. Och dessutom finns öringarna fortfarande där ute. Och att fiska havsöring i hett och soligt väder har aldrig varit my cup of coffee.
Ledtråd: när näbbgäddorna flyr får öringen fritt spelrum. Ledtråd 2: mörkare.

Nisse dyker upp med hund och grejor. Vi ser till att få med oss varsitt knippe middagsfirrar hem. Ännu en anledning att uppskatta den smala fisken. Den är riktigt god. Själv gjorde jag tunna filéer med skinnsidan neråt i stekpannan, pressad lime, sesamfrön och wasabi på ovansidan, toppat med en dutt olivolja. Till det turkisk yoghurt med honung, timjan och lime. Och bulgursallad med avocado, tomat, fetaost och oliver. Nu är de här. Snart är de borta igen.