Det stundar högtidsstunder

Som i ett töcken ser jag mig själv. Vinden drar i kapuschongen. En urstark öring drar i linan. Jag själv drar på smilbanden.

- Hallå.
Frun ropar. Hon tycker att frukostbordet är en bättre plats än dvalan i sängen. Jag är definitivt inte vaken.
Men drömmen är behagligt verklig. Kustäventyren rycker allt närmare i snålblåsten. Det finns inget som hindrar jakten redan nu, förutom min något svala inställning till det hela. Öringsfiske och värme går liksom inte ihop. I sommarens fjällbäckar och midnattssjöar, kanske. Eller i annat land. Men här, i mitt fiskeland, här ska det baske mig vara lite mer kyla och rusk inan jag plockar ihop den utrustningen.

Jag får skylla mig själv. I väntan på det här utrustningsbefriade (nåja!) fisket får jag trötta ut kroppen med att släpa meteutrustning, mäskblandningar och tackelboxar, eller ge mig iväg på muskelpåfrestande gäddäventyr med tunga beten. Men var sak har sin tid.

- Hallå! Kommer du?
Frukostkallelsen i repris.
- Jo, jag skulle bara ... Planera. Lägga upp strategier.

Förbudszoner för öringsfisket 1 okt - 31 dec
Glöm inte att själv kontrollera och att påminna andra filurer om rådande förbudszoner. Kartor och utförlig beskrivning hittar du här: http://www.fiskelandgotland.se/fredningsomraden/fredningx.htm
Och ta inte upp färgad fisk - speciellt inte så här års. En lekande öring kan betyda mycket för vårt framtida fiske. En blank fisk har inte bara lite silvrig ton. Den är knallblank och har lösa fjäll.

Förbättra, förfina, förändra

Jag väntar. Och väntar. För att bida min tid justerar jag tackel, fotograferar småkryp och städar i ordning några röriga tackelboxar. Det här fisket är en spänd väntan på det underbara infernot.

Så om någon nu trodde att jag bara väntade på kyligare vatten och silvrigare fiskar så var det förstås fel. Havsöringsfisket är underbart, men det är bara en typ av fiske som jag gillar och lägger ner energi på. Det är förresten redan igång för den som vill. En hel del lekfärgade fiskar rör sig på kusten, på väg mot sina bestyr i åarna. Var rädd om dem. Själv är jag mer intresserad av salmo trutta när det biter mer i skinnet och man inte blir svettig när man drar på sig vadarna.

När man sitter och väntar gäller det att inte bli passiv. Huvudet snurrar av teorier om vad man kan förbättra, förfina, förändra. Experimentlustan får fritt utlopp. Tvivel och teorier kör i krock i tystnaden. Mer mäsk? Fel mäsk? Sitter betet kvar? Vad äter fisken här egentligen? Äter de över huvud taget?

Jag behöver inte vara orolig över att fiskarna svälter i den här sjön. Varje gång jag vevar upp för att kontrollera, eller tackla om har kroken fått objudna gäster. Bloodworms. Fjädermygglarver (chironomider). I massor. Vinterns mormyshkafiskare skulle ha belönat mig rikligen för att spara de små snyltarna i en liten ask.
De är fantastiska fiskmagneter även för metaren. Apterade på en liten krok i storlek 18-20 eller så lockar de både små och stora fiskar av många arter. Därmed är ett av mina tvivel utraderade för evigt. Mat finns det. Mängder av krälande larver, med högt näringsinnehåll och illröd, lockande kulör. Inte undra på att bottenrotarna inte sneglar åt mina förföriskt utlagda lockbeten.

Det förblir stilla. Jag måste raffinera lockelsen. Mer doft, högre energivärde, bättre placering. Tänk om jag skulle ... Vänta nu. Vad var det som rörde sig där borta. Bubblar det inte lite på mäskplatsen?

Gamla trotjänare

Gammal är äldst, även om nytt alltid är kul. Den gamla hederliga bekantskapen gäddan är en underbar motståndare på fiskelinan. Det finns mängder med fiskar jag fullkomligt älskar att jaga, men gäddan återkommer alltid som ett hett eftertraktat byte. Jag blev nog svårt gäddbiten i unga år och som aningen mer lastgammal sitter det kvar. Gäddtänderna gör härliga ärr i själen. Jag vill inte bli av dem. Så är det.

Det är vansinnigt kul att få återse turbojägarna. Speciellt när de haft det tufft så länge. Precis intill de själsliga ärren av fiskerelaterad gäddlycka placerar sig glädjen över att det åter tycks finnas några arga exemplar lite här och var. Nä, jag ska inte tjata om att du ska släppa tillbaka och ömt vårda kustgäddor i utsatta områden runt om i landet. Det vet du nog redan.

Alert sommarslimmade, med begynnande höstbuk kastar de sig över betena så att spöbutten slår blåmärken i sidan av bröstkorgen. Helvete, så kul det är. Och aningen ålderstigna förälskelser lockas givetvis bäst med välanvända och ständigt återkommande favoriter från betesboxen. Alltså. Konklusion: Gamla trotjänare lockas helst och bäst till hugg med inte fullt lika gamla veteraner - tycker en lagom åldrad kämpe.

Sommaren lever i hösten

Än lever sommaren, tänker jag när termometern visar närmare 20 grader i skuggan. Ute på verandan är det mysstämning i eftermiddagssolen. Jag lurar med Micke ut på kvällsäventyr och med den planen kommer också blåsten. När vi anländer till vattnet är det tranor i skyn och gäss på böljan. Förstås. Men med utsatta mål och planer får man helt enkelt klä sig efter vädret, huttra lite, ta ett par extra koppar java och bita ihop. Ibland lönar sig den trogna tjänsten och den envetna målsättningen.

Micke tappar en fisk. Jag missar en annan. Ännu en hemlighetsfull firre gäckar oss. Vi sitter tysta i mörkret och låter sydvinden härja fritt i huvor och kepsar. Reträtten är nära nu.

Men så beslutar en stor ruda att nypa tag i min serverade cocktail. I det tröga metevädret testar vi diverse kombinationer och varianter. Den som till slut faller fru storsegel på läppen är en bit popup-boilie och ett marinerat majskorn från TopMix. För den meteintresserade kan härmed meddelas att relativt sparsam mäskning och lite loosefeeding med majs, pellets och lite annat pyssel till slut fick rudan att hälsa på.

Det är höst i luften, men sommar i sinnena när vi tar oss genom mörkret för hemfärden. Vinden viner, men håller åtminstone myggorna på avstånd.

Tack till Micke för fotoassistans.

En dos vett och etikett

Det finns kanske hopp. Fiskeriverket har på senare tid överraskat med än den ena, än den andra positiva nyheten. Ett ganska ryggradslöst och koppelförsett organ har plötsligt odlat tänder, bitit ifrån och tagit modiga beslut för att rädda haven och dess invånare. Myglande yrkesfiskare och illasinnade lobbyister stöter numer på lite patrull - vilket var på tiden. Ännu återstår dock att se om regler och handlingar omsätts i något fruktbart och långsiktigt. Men visst känns det i alla fall som om påtryckningar från Isabella Lövin (prisad och modig författare till årtiondets bok "Tyst hav"), sportfiskare, allmänhet och medier äntligen börjar resultera i ett bättre och långsiktigt hushållande av resurser och en äkta omtanke om naturen.

Senast i dag droppade det ner en litet trevligt pressmeddelande från ovan nämnda verk. Man rapporterar om en 23-sidig "uppförandekod" , från FAO (The Food and Agriculture Organization of the United Nations). Tidigare har det funnits uppförandekod för yrkesfiske, men nu också för fritidsfisket. Dokumentet innehåller riktlinjer för enskilda fiskare, forskare och förvaltare. FN:s 33 medlemsländer får den och många andra länder väljer att följa FAO:s riktlinjer. Dokumentet utgår från att på även fritidsfiske kan påverka fiskbestånd och ekosystem negativt och att vi därför måste ta gemensamt ansvar. Det är bra att "fritidsfisket" får uppmärksamhet och både rättigheter och skyldigheter.

Två av de viktiga punkterna säger exempelvis att man inte ska fånga mer fisk än man kan äta och att den/de som förvaltar fisket ska ha regler med minimimått och fångstbegränsningar. Den här tillbakasläppta sutaren får illustrera den goda ansatsen.

Du kan läsa hela dokumentet på följande sida: "Code of practice for recreational fisheries".

Det lilla roliga

Filosofin är klar när jag ger mig av. Efter mer eller mindre seriösa försök på olika arter i olika väder ska jag bara njuta. En fiskedag utan andra mål än att bara må gott i sensommarsolen och att få i mig tillräckligt mycket kaffe. Det är klart att det blir trubbel på vägen. Jag borde ha anat oråd när jag såg himlen dagen innan. Vackert och skrämmande på samma gång. Med bud om väderändring rullar enorma moln in över en kvällshimmel som ser ut att vara doppad i akvarellfärgernas mest bjärta avdelning.

Men dagen börjar fint och stillsamt. Efter enstaka duster med någon liten gädda och en eller annan abborre kommer det. Närmare kuling än bris. Och det är långt hem, utan motor. Jag ror som en besatt, stannar för vätska och ryggvila, ror vidare och muttrar något om hur den här dagen egentligen skulle vara. Jag slår åran i benet och vaknar till. Filosofin åker upp ur gömmorna. Det gäller att njuta av ögonblicket, även om det viner runt öronen. Jag gläds åt några spralliga firrar och åt att jag får ett gratis träningspass på köpet. Jag gläds också åt att SMHI inte är fullärda ännu, för då hade de väl förutsett det jag som fullkomlig amatör anade.

Bångstyriga liv

Levande väsen har en förmåga att jävlas. Så är det bara. Ta fiskar till exempel. Trots dina minutiösa förberedelser, dyra inköp och noga planlagda räder mot vattenbrynet så trilskas de. De är inte där. De biter inte. De visar sig som gäckande drömfigurer. Men du kommer inte till målet. Det härdar dig, sägs det. Det är inte vad du känner, när du traskar hemåt i natten med söndertrasade tackel, blöta strumpor och ett uselt resultat som tung ryggsäck.
Ibland får du in första slaget, bara för att åka på en snyting tillbaka. Det hugger. Du tappar fisken. Du får en fisk. Fel art. För liten, för tunn, för lätt, för få. Eller så vägrar den att samarbeta vid en sådan enkel sak som vägning och mätning. Förbaskade väsen. Lägg sen till ett stycke styv kuling. I ljumma augusti!

Nä, det är då det är lika gott att dra sig tillbaka till den mörka fiskeskrubben för att packa upp nyanlänt godis. Puts och studs, persedelvård. Bättre tackel, nya idéer och ändrad taktik knåpas ihop till en plan värd att pröva. De döda tingen bjuder inte på lika stort motstånd. Det är en frid att torrfiska lite bland kartonger och påsar av nyanlända attiraljer.
- Men, var la jag den där förbaskade peangen nu då?

En liten utblick med stor fisk

Jag får en trevlig sensommarrapport från den likaledes sympatiske Peter L. Han har inte kunnat hålla sig från Norge och laxarna. Den fina firren på fotot säger det mesta, men jag låter Peter själv berätta, medan jag bugar djupt och gratulerar stort. [Glöm inte att - som vanligt - klicka på fotot för en större visningsbild]

"Jag har varit på min sedvanliga Norgetripp och haft fint fiske. I år kom det upp en riktigt stor på 12,7 kilo. En fantastisk upplevelse som krönte en trippel på lax under veckan. Testade en ny älv och det blev en fullträff. En liten älv med grönt vatten, naturscenerier som tog andan ur mig och stridbara laxar."

Återigen stort grattis, Peter.

Som i en film

Det är surrealistiskt. Nattens annalkande mörker, fågelljud från alla kanter. Månen stiger över glesa träd. I gyttjan klafsar kalvar och kor omkring. De är fler än jag kan räkna till. Nyfikna mular sträcker sig mot mina fiskegrejor. Jag får vifta avvärjande med håvskaftet. Blir vi för goda vänner blir det min olycka, mina dyrbara grejors olycka.

En spegelblank yta bryts av plopp, plask och vak. Det är så mycket liv och samtidigt så magiskt tyst på samma gång att overklighetskänslan nästan är fysisk. Jag lever som i en gammal svartvit film. Vissa skeenden är nästan inte möjliga, andra så självklara att man inte reflekterar över dem.

En knappt vajande, hypnotiserande lysstav på flötet domnar av sinnena, ända tills den rör sig på riktigt. Jag lyfter spöt, får tunga knyckar till svar. Den kanske mest magiska fisken av dem alla, rudan, glider i håven. I pannlampans sken är den nästan färglös. Svartvit. Nu är det tystare. Enstaka rop från fåglarna. Månens sken skickar långa skuggor från träden över en svart vattenyta. Nu rör sig flötet igen. Knappt märkbart. Som en filmruta som upprepas ett par gånger för mycket i en gammal film. Jag krokar ...

In i vassen

Jag förstår att det kan verka jobbigt. Lerigt, gyttjigt, blåsigt. Eller kvalmigt och tryckande, myggtätt och fuktigt. Hålögt stirrar man till paralyseringens gränser på en fladdrande, vimsig lysstav. Ibland är det med nöd och näppe man behåller förståndet. Truliga fiskar, svåra umbäranden, fysisk ansträngning. Och alldeles underbart. Långt från måsten, påfrestande människor och dumheter. Tystnad. Naturens försonliga karaktär i koncentrerad form. Mete i natten.



Spänningen håller mig vaken och avslappnad - tack vare helspända fiskenerver. Jag träffar de trevliga herrarna Pelle och Peder - den förstnämnnde med åtskilliga timmar ombord på trollingskutan, men med ett aldrig sinande intresse för det lilla och för de små viktiga detaljernas fiske. Rätt in i vassen. Ända in i natten och förbi. Snart seglar en högryggad ruda in i håven med uppspärrad ryggfena. Stolt och lugnt simmar den därefter tillbaka. Hägern vaknar till morgonljuset och drar på vinglig jakt. När den sedvanligt stilla natten blir ett blåsigt inferno packar jag ihop.

Man vet aldrig

Solen sänker sig över ... Jag inväntar 3-kilossutare med en kall Staropramen och hett kaffe som enda sällskap. Sannolikt finns de inte här, men det finns alltid en liten chans. Möjligheten att man satsar och vinner har okända odds. Det är ett av fiskets starkaste signum. Man vet aldrig. Man tror, hoppas och håller för sannolikt (eller tvärtom).

Förlåt det usla mobilfotot. Så kan det bli med liverapporter.

Kyligare i norr

Ibland känns det som om nästan alla man känner är iväg på äventyr. Vissa dagar är man faktiskt mer än övertygad om att det de facto är så.

Vid frukost piper luren. Det är Rickard K som tar det kallt i vackra norr: "Hardangervidda: nord 60,05 grader, öst 08,15 grader. Kanonväder idag!"

Jag inväntar tunga fiskerapporter och försöker avundsjukt njuta av det mildare väderläget på hemmaplan.

Balans på alla sätt

Från stiltje och hetta till kalla kulingvindar på ett ögonblick. Kanske inte den bästa dagen att vara på havet egentligen. Men hopp om huggvilliga fiskar och en liten lucka i schemat gör att jag och Fredrik drar några tunga kast med ännu tyngre beten. Härligt. Fisk på flera av de första kasten drar upp läpparna över tandraden lika effektivt som västvinden röjer runt med kläder och vågskum.

Det är inga fiskar som gör rent hus på specimenlistorna. Och vet ni vad - det kvittar fullkomligt. De är något viktigare; roliga. Skojiga att lura till hugg och lika underhållande att se när de oskadda vispar iväg ner i böljan igen. Glädjande att se eftersom de inte längre tillhör självklarheterna i vårt tilltufsade innanhav. Vi garvar vidare en liten stund innan både vindstyrka och klockslag tvingar oss att lämna vattnet.

Vackra gäddor gungar i sinnet när balansen återkommer på landbacken. Låt oss hoppas att balansen återkommer i Östersjön också. Jag vill gärna ha kustvatten med goda bestånd av exempelvis gäddor. Låt oss också hoppas att fiskare av alla de slag är balanserade i sinnet och inte slår ihjäl fisk till höger och vänster om de skulle råka hitta några där ute.

Goda mardrömmar

I högtryckets hetta är vattnet bortsvept från kusten. Bortryckta från ön är kamraterna och ekologerna Nisse och Micke. De jobbar hårt i hettan och inventerar nejonögon i halländska vattendrag. De skickar hem underhållande rapporter, inklusive ganska otäcka foton som dimper ner som en mysryshistoria.

Havsnejonögat (på bilderna) är benämnd som "starkt hotad" art på den svenska Rödlistan. Den ovanliga fisken suger sig fast på andra fiskar och använder såväl enzym som en raspande tunga för att lösa upp sitt offers hud så att den kan smaska i sig blod och vävnader. Härligt otäckt. Den leker i ett fåtal åar och älvar och låter sina larver leva nergrävda i vattendraget tills de vuxit till sig. Och växa kan de sannerligen. Den här fisken som Micke och Nisse hittade häromdagen är inget man kelar med.

Jämfört med det mer småväxta flodnejonögat [finns bl a i gotländska vattendrag - se inventering av herrar Ljunggren och Söderman här] är det här en fisk som kan få den mest drönande dagdrömmare att rysta till lite av skräck. Den här käften fick mig att vrida huvudet en gång extra innan jag bestämde mig för att sova. Vilken sorts deckare läser du? Jag tror att jag föredrar sådana med ett gott slut. En hotad art som fortfarande har några exemplar som tycks frodas är trots allt en riktigt bra avslutning på en het dag.

Foton: Micael Söderman

Doftdammsugare i stilla kväll

Hektisk dag. Snabba kast. Sen en mild afton då det stillnar ut fullständigt. Vid vattnet får jag ro och andhämtning. Ytan reflekterar den nedåtgående solens värme. Jag sitter i en karpstol och läppjar på kaffet och bara stormtrivs. Det är ingen ruljans på mäskplatsen, inga bubblor, inga ytsimmande fiskar. Men jag är inte orolig. De kommer. De bottenrotande doftdammsugarna hittar snart dit, det vet jag. Under tiden njuter jag av den orkestrala show som pågår i skog, i snår, i vass och i luft. Försommarens fågelsång är nästan bedövande. Som grädde på moset svävar en fiskgjuse över mitt trassliga huvud. Vad gör den här? Och minsann, är det inte bubblor på mäskplatsen...

Sutarna går ronden, patrullerar och bökar runt. Ett snitsigt lyftnapp på flötet, spölyft och en snabb, intensiv rusning. Jag tappar bort fågelljuden. Nu är det bara rödögda fiskar för mitt inre. En arg hanne på dryga två kilo blir kvällens första gäst i håvnätet. Den är ärrad efter någon form av kamp. Den surmulna uppsynen är barsk och mäktig. Stjärtfenan är en bred paddel. Snart blir det fler. Starka, rappa och envisa sutare. Och när det lugnat sig lite kommer plötsligt vår svenska segelfisk, abborren, på oväntad visit. En fyrahektosfisk plockar upp en krok med tre majskorn, som ligger och gonar i bottenslammet. Skoj. Loss och i med den igen.

Snart är mörkret tätt och aktiviteten avtar både i vatten och i fågelnästen. Jag packar ihop och åker hem med ett blodtryck som är hälsosamt stabilt och ett leende som inte rinner av i första taget. Jag lider med alla de människor som aldrig får uppleva en kväll i stillhet på det här sättet. Jag lider lite med alla dem som inte ens vet att de går miste om något stort.

They're here

Första kastet. Sju-åtta långa skuggor följer lekande lätt, på retligt avstånd. När de slimmade kropparna känner för det tar de en rejäl omväg, svänger i åttor runt betet och attackerar blixtsnabbt. Lekande lätt. Irriterande enkelt. Ingen fastnar. Andra kastet, samma sak. Tredje kastet längre ut. Nu sitter den där. Fisken går till väders och kör en lustiger svansdans, liksom småspringande på ytan. Jag fantiserar om hur det hade varit om näbbgäddorna kunde bli tre gånger så så stora. Vilka racervarelser. Men ändå, på lätt utrustning, i strålande försommarsol är det djuriskt roligt.

De långsmala miniatyrtorpederna fajtar på bra. Hälften skakar sig loss, åtskilliga följer med ända in. Jag testar kastdobb, 30 cm tafs och en Gulp apterad på en trekrok i strl 8. Det funkar ett tag, men plötsligt visar de ointresse, de rackarns minimarlins. På med klassiskt havsöringsdrag, 6-7cm tafs med trekrok och på't igen. Nu smackar det på utav tusan igen.

Många ilskna öringsfiskare förbannar näbbgäddans ankomst till våra kuster. "Suck. De har kommit", hör man lite här och var. Jag föredrar att utnyttja situationen istället. På lätta grejor är det kul. Och dessutom finns öringarna fortfarande där ute. Och att fiska havsöring i hett och soligt väder har aldrig varit my cup of coffee.
Ledtråd: när näbbgäddorna flyr får öringen fritt spelrum. Ledtråd 2: mörkare.

Nisse dyker upp med hund och grejor. Vi ser till att få med oss varsitt knippe middagsfirrar hem. Ännu en anledning att uppskatta den smala fisken. Den är riktigt god. Själv gjorde jag tunna filéer med skinnsidan neråt i stekpannan, pressad lime, sesamfrön och wasabi på ovansidan, toppat med en dutt olivolja. Till det turkisk yoghurt med honung, timjan och lime. Och bulgursallad med avocado, tomat, fetaost och oliver. Nu är de här. Snart är de borta igen.

Favoriter i repris

Det är när solljuset börjar träffa vattenytan mer på tvären det händer. Kakafonin av fågelläten ökar. Det gruffas i växtligheten där striden om nattplatserna tar vid. Ytan stillnar ut. De sista molnen skingras för att ge plats åt ett stjärnbestrött valv. Men just innan skymningen faller är det intensivt. Först tomt. I samma stund som jag säger "kaffedax" är det full kalabalik. Sutarna har äntrat mäskplatsen. Jag har säkert sagt det om minst tio andra arter - men sutaren är en riktig favorit. Bepansrad med ett stöddigt yttre, fighting spirit, glänsande skrud och det där röda, genomträngande ögat. Jag har varit förlorad till sutaren sedan barnsben. Få fiskar är dessutom så starka för sin storlek. En fin bit på två och ett halvt kilo ger en tuff match på match- eller feederspöt.

[Paus] Kort tekniksnack: Jag kör flötmete med lyftmetoden och låter två-tre majskorn vila på mäskplatsen. Det väldoftande och smidiga Top Mix Carp Match är en kanonblandning när man vill finfördela mäsket alldeles lagom över en slammig botten. På ett feederspö apterar jag en popup-boilie med några centimeters tafs från en methodfeeder, laddad med samma härliga mäsk, något smetigare blandad. Det funkar mer än fint.

Josef spanar i kikaren, jag pillar med tacklet och vi äter bullar så det smular. När natten träder in på allvar förväntar vi oss en ny intensitetsökning. Men den uteblir. Även fågelkören ger vika för en magnifik stjärnhimmel och kylig natt. Vi packar ihop när det verkar vara småsarvarna som tagit över fullständigt. Vackra, ettriga och guldglänsande med rött som kontrast. Sarven är förresten en av mina ... Ja, du vet vad som kommer. Det räcker nu.

Tack för fotohjälp, Josef!

Kast och hopp

På en, enda dag tycks allt hända. Löven spricker ut, träden fylls av kvittrande lövsångare och luften känns ljummen. Det doftar något nytt, något välbekant. Jag stannar upp och blir sittande med fånsmajl mot solen. Det är långt ifrån årets första metedag. Men det känns så.
Det blir en metetripp - lightversion. Lätt packning med bara det nödvändigaste i en ryggsäck och ett spö i näven. Några mörtar och småidar, senare har jag en känsla av äkta, genuin vår. Jag tar en kaffe och myser i vårvindarna. Jag börjar förnimma hur jag snart kommer kasta mäskbollar istället för att dänga öringsbeten.

Men än är inte det där kustsvingandet färdigt. När solen sänker sig efter en av de varmare dagarna får Josef med mig ut på äventyr. Vi blir länge sittande och dumglor mot horisonten. Massiva insektsvärmar, sjungande fåglar, dykande fåglar, ätande fåglar, jagande fladdermöss. Naturen lever. Josefs nyinköpta kamera gör att vi nördar ner oss fullständigt i bländartal, ISO-inställningar och skärpedjup en bra stund. Men sen är det fiskedags. Josef kör fluga, jag dänger kustpluggar.
Snart vräker sig en fin öring över mitt bete. Men den vräker sig även en meter upp i luften, vrider sig loss och lämnar mig uppgiven i ett plask och i det tilltagande mörkret. Bara en tappad den här kvällen. Men vad gör väl det? Hoppande fiskar och kastade mäskbollar. Det är vår, i koncentrat.

För dig som är metefrälst kan jag rekommendera att ta en titt på mäsksortimentet Top Mix. Mycket bra grejor för hyfsade slantar. Mer om det kommer framöver. Top Mix hittar du bland annat hos itackle.se

Dagen efter dagen D

Den årliga Öringträffen gick av stapeln i strålande sol, svaga vindar och extremt lågt vattenstånd. Extremt trögt var det också. Men lag Morgontrutta, med Peter H som ankare, är alltid att räkna med och kammade hem en välförtjänt seger i den lagom prestigefyllda tävlingen. Grattis! Duktiga fiskare ska ha framgångar.
Själv hade jag förhinder och kunde bara sitta hemma och invänta rapportfloden. Tävlingsmomentet roar mig föga - det är inte därför jag fiskar. Men däremot är det alltid riktigt trevligt med en sammankomst och efterföljande kvällsdrabbning med horder av spösvingare.

Fast när dagen efter har ett aningen mer mulet väderläge och friskare vindar - ja då ställer jag in alla måsten ett par eftermiddagstimmar. Första stället, två fiskare på plats, som fiskar mitt favoritparti på sträckan. Jag väljer att gå åt motsatt håll, men det vill sig inte.
Nästa ställe är tomt. Märkligt nog. Men desto bättre att jag får de fina sten- och tångbäddarna för mig själv. Jag bara förnimmer att det är något på gång. Jag vet inte ens om jag känner en puff, men jag gör ett vevstopp någon meter framför mig bara. I vågen kastar sig en skugga fram och två-tre snabba bugningar i spöt pumpar runt adrenalinet. Men så ser jag hur den krummande fisken kommer loss och draget sprätter upp. Retligt. Typiskt.

Nya tag ger nya nappatag. Lite längre bort, i ännu en klyfta med sten och tång lurar en blank rackare i samma format som den förra. Den hugger på längre lina och får ingen chans att kasta sig loss från kroken. Härligt. Jag hade sånär tänkt att börja avrunda öringsfisket för säsongen. När värmen kommer är det så mycket annat som roar mig. Men ännu finns några oavklarade matcher att spela i den här serien. Några test, några kvällsfisken, lite annat. Vattentemperaturen visar ju ännu på rätt låga tal. Vi får väl se.

Utanför etikens gränser

Upp och ner. Det finns roliga fiskeberättelser som kan fylla sidor upp och ner. Tyvärr finns det också baksidor och tråkigheter som måste ventileras. En sådan är det jag råkade ut för häromdagen. Jag är ute på ett reportagejobb med kameran i högsta hugg. Efter avslutat värv stannar jag till på en härlig kuststräcka, snör på mig vadarna och tänker just knalla ut i riktning horisonten för ett öringsförsök. Då passerar en stor silverfärgad Mercedes med tysk registreringsskylt på den lilla gruvägen. Eftersom de fortsätter målmedvetet in mot en vik som kan antas vara en viktig leklokal för gädda blir jag lite nyfiken. Vi har ju som bekant ett förbud mot fiske efter gädda och abborre mellan 1 mars och 31 maj runt Gotland.

Mycket riktigt är det fiskare som kliver ur bilen. Tre bastanta herrar med spön, håvar, tackelboxar och frodig uppsyn vältrar sig ur bilen. Jag tar mig fram till dem och försöker med engelska, knapphändig skoltyska och gester förklara att det är gäddfiskeförbud och att de befinner sig på ett område där de knappast kan förvänta sig att få något annat. Jag uppmanar dem att förflytta sig. De frågar om de får fiska öring, och får ett jakande svar. Jag visar var de kan ta vägen och lämnar dem därhän. Tio minuter senare kan jag se hur de fullkomligt ignorerar vad jag sagt och trampar ut och börjar svinga i viken. Jag kan se hur de krokar och lossar flera gäddor. Däremot kan jag inte svara för vad de gör med gäddorna när jag lämnar platsen en stund senare.

Vid just det här tillfället finns ingen tillsyningsman som kan komma till platsen. Polisen och Kustebvakningen har givetvis inga resurser till ett sådant här litet puttefnaskärende. Plötsligt känns regler och bestämmelser tandlösa och en fadd smak sprider sig i munnen.

För egentligen handlar ju allt om etik och moral. Det är varken möjligt eller önskvärt att vi ska ha spejare och bevakning överallt för att se om folk sköter sig. Det fria handredskapsfisket är ett typexempel på frihet under ansvar. Det kommer alltid att finnas element som inte bryr sig och svärtar ner och förstör för oss andra. Man kan upplysa, informera och sprida budskap till man kräks. Några stänger bara av eller ignorerar. När jag åker hem önskar jag att den ståtliga havsörnen kunde ha varit en del av ett ekologiskt bevakningssystem. Där uppifrån ser skarpa ögon allt som händer. Jag gissar att att fågeln skakar uppgivet på huvudet mellan varven.

Fotnot: De närmaste dagarna ska tillsyningsmän hålla lite extra koll. Om du själv åker runt så kan du göra detsamma. För även om man inte kan ingripa mot dumhet så kan man fortsätta att informera. Bilen jag talade om hänger jag gladeligen ut på bild här ovanför.

Lax till havs

Medan de flesta flänger runt på kusten och jagar öring visar det sig att Stockholms trollingklubb smitit bakom ryggen på mig och alla andra - och nu härjar de runt ute till havs med fem fulladdade ekipage. I jakt på lax. Skämt åsido: Jag har länge försökt förmå några trollingentusiaster att göra ett försök runt Gotlands kust. Så det var en liten överraskning att det plötsligt dyker upp en liten flotta, helt oförhappandes. Den första dagen blev mest en uppvärmning, men under dag 2 kunde teamen ta sig ut till rätt vatten. Till slut var det Team Piggarna som lyckades narra en lax på 6,4 kilo.

Kanske kan den här lilla satsningen ge lite fyr åt den avsomnade och obefintliga trollingsatsningen på de Gotländska farvattnen. To be continued ...

Foto lånat från Stockholms trollingklubb. Läs mer på stockholmstrollingklubb.blogspot.com/

Doftande dimma

Kylig morgon. Vinden drar från flera håll. Fladdrande, vridande. Gästerna och jag byter kust och möter dimman som rullar in, tjock som brandrök. Omgrupperingen tar tid. Men tid är allt vi har. Tid för planering, tid för lunch. Lou och kollegorna dukar upp på porslin i strandbrynet. Ljuvligt. Och så en sotad kaffepanna på grova vedklabbar. Doft av rök och glöd. Hett kaffe skingrar dimman i sinnet.


Nu är det morska män i krusig sjö. Snart hoppar en öring av, men förtroendet för platsen finns kvar. Åter värms kaffet på. Några förvridna enbuskspinnar ger arom åt stigande rök. Mer hett kaffe ger fler förhoppningar. Runt hörnet väntar djupare kanter. Där finns öringarna. Ännu en sliter sig. Jag nitar en gynnare innanför kanten. Den hoppar runt och far an. Men snart planar jag upp den.Vita stenar, silvrig fisk.

Vi går stilla tillbaka. Dimman tätnar igen, som ett avsked. Vägen hem är ljusare. Efter hand skär solen hål i kartonggrå sky. Kaffepannan är sval nu. Men doften av elden kittlar ännu näsan. Sotig och stark.

En sådan där huggsexa

Jag är kvar i kustlandskapet när den glade snickaren Lasse är på tråden. "Det är inte klokt", säger han. Och det är det inte. Tacka tusan för att han ligger på marken med en öl i handen. Han och fiskekumpanen springer rätt in i ett crescendo. Öringar av rejäl kaliber hugger, hoppar av, åker med upp och är som galna. Allt på en liten plätt, på bara 20 minuter. De bara garvar, ringer dit några kopmpisar och ser på när ytterligare någon öring dröjer sig kvar på estraden. Men snart är det över. På våren är det ofta så här. Träffar du rätt kan du ha makalösa samlingar med fisk. Men att alla ska vara stora, feta och silverblanka är inte givet. Det är förstås inte heller givet att du någonsin ska träffa den där fläcken... Man kan bara gratulera och buga ödmjukast.

Ett litet tips om du skulle förstöra vadarjackan kommer från Jörgen N: Kör vidare med svart sopsäck i klänningssnitt. Inte så tålig, inte så snygg, men ganska (nåja) funktionell.

Foton: Micke Berglund

Väntade kast

Kustfiske är ingen förutsägbar historia. Och samtidigt är det just vad det är. Den ena dagen börjar med vårväder som får småfåglarna att gå i spinn och sjunga arior som aldrig förr. Den utlovade vinden uteblir, eller kommer från ett högst oväntat håll. Stefan & c:o, som är mina gäster, svingar på och njuter av vyerna. Men öringarna vill inte. Trots att vinden ökar, rör upp vattnet och svallar in vågor från det älskade sydväst så är det trögt. Riktigt trögt. Några av mina fiskebekanta och -kamrater rapporterar om likaledes hopplöst läge. Några andra säger tvärtom att det hugger hej vilt. Stora, feta rackare dessutom.

Men det kommer alltid en ny dag. Dagen efter är det Ulf med kamrater som slår följe och litar till mina ord. "Idag kommer det att hugga". Sydväst igen. Lite färg i vattnet, moln som täcker de skarpaste solstrålarna och skummiga vågor ute över kanter och stenar. Och visst - det blir fisk. Både små och större. Vissa hoppar av, andra följer med hela vägen. I vårsolen tampas stora horder av fiskare med Gotlands silver. Några lyckas ypperligt. Andra har det svårare. Själv åker jag hem med ett hyfsat nöjt smajl över läpparna. Jag släpper tillbaka majoriteten, men behåller en liten tjockis på dryga halvmetern som blir fina filéer. I kameralinsens fång får det bli en posering á la Danmark. Absolut inget ont om våra duktiga fiskegrannar (som är föregångare inom det mesta vad gäller kustfisket, förresten!). Men den som sett en annons från något stort danskt sportfiskeföretag från nutiden inser att vidvinkel och ganska raka armar är vad som gäller. ;) Fiske är dejligt.

Vådan av rätta vindar

Helgerna kring påsk brukar betyda att det är lite tätare mellan spöna på kusten. Även de som bara dammar av sina vadare en gång per år eller så verkar vara i farten mellan äggfrossandet. Själv tar jag det ganska lugnt med både äggätande och kustsvingande under den här perioden. Ägg kan man äta när som helst. Och kusten är roligare när den är något mindre befolkad. I år kom dessutom kylan ner över landet (vilket den uppmärksamme bloggläsaren givetvis inser orsaken till: jag hade ju planerat några dygns hårt gäddfiske på svenska ostkusten). Så min plan är enkel: ligg lågt i påsktiden, kör lite hårdare efteråt. Men så öppnar sig himlen i ett stiligt vårväderoch sydvinden trycker på längs öns båda långsidor. Det betyder förstås att fångst-SMS:en piper. Det betyder också att jag är tvungen att släppa hussysslorna. Om så bara för ett par ynka timmar.

Tänka sig. Två av mina tilltänkta fiskeplatser är folktomma. Jag röjer ut bland sten och tång och har snart en första kontakt. Bara ett knäpp. Men de är där. Snart landar jag en, därefter ännu en och så är det dags att åka hem. Så där är det när man egentligen inte ska fiska. Fisket är på gång. Det är vådan av att boka upp sig på annat när vindarna vänder.
Båda havsöringarna är ganska små, men pigga. Båda får genomgå en mild avkrokning och blir släppta åter. Nu hör jag återigen hur det piper i telefonen. Det hugger på andra håll också. Men hur hett det än kommer bli framemot den sena sommartidsskymningen så är min tid ute. Men det kommer fler dagar. Vänta bara.

Uppfriskande utflykter

Tröttnar du inte att flänga runt på hemmakusten? undrade några kamrater. Jodå. Ibland. Just därför försöker jag göra ett antal utflykter årligen. Både för att jaga arter som inte finns hemma och för att få välbehövligt miljöombyte. Dessutom brukar avstickarna till bortaplan betyda skojiga sammankomster med fisketokar - från när och fjärran. Gäddfisket är ju inte Gotlands största tillgång nuförtiden. Dessutom är de långa vasständerna fredade 1 mars till 31 maj. Iväg till fast land och ut på skärgårdshav. Underbart. Jerkbaitslådorna fylls till bristningsgränsen och Ambassadeurerna laddas med purfärsk lina.

Men naturligtvis blir den här turen rejält vaccinerad av Kung Bores stora kylspruta. Minus tio-femton grader första natten borgar inte bara för köldchockade gäddor. Vädret lägger också locket på i rätta bemärkelsen. Lock av is i vikarna. Vi försöker i tuffa vindar och gnetar upp några svårlurade gäddor, men mina tre dagar i gäddriket består mest av hårt jobb, kalla fingrar och böner till SMHI, väderguden och gäddrottningen. Och så några gäddor av föga imponerande kaliber förstås.

Lång-Tompa kom närmast succé. Den här pjäsen visar ju i alla fall att de finns där. Nu blir det väl en och annan prickfiskjakt igen.

Foto: Jonas Karlsson

Into the waves

Rätt in i vågorna, bara. Into the waves! Jag kan inte ge något bättre råd när jag åter är på kusten för att ledsaga herrar både med och utan kamera. Så när evigt svingande Tomek och Pavel drar till med både dubbelhugg och dubbelhåvning är vågteorin upphöjd till sanning. [Ja, det är två firrar i håven]. De går där ute och röjer i skvalpet - havsöringarna.

Men, ack. Efter flera stycken hyfsade och tillbakasläppta är det en bamsing som väljer mitt bete.För att vara fisk är den överraskande tränad i akrobatdiciplinen "våldsamma hopp kors och tvärs". När det fjärde språnget hamnar med skruv i pik över huvudlinan släpper kroken. Förbaskat. Vilken tur att det finns fler akrobater. Och fler vågor.

Man får vad man förtjänar

- Haha! SMHI gissade fel. Igen. Det här är väl inget oväder, kluckar jag vid frukostbordet. En mild sydvind och tunna molnstrimmor över den låga solen. Ett första steg i rasslande stenar, drömblick mot krusad yta och byte till färsk trekrok. Det här blir finemang. Men, man får vad man förtjänar. Man hånar inte väderinstitutet ostraffat (eller om det är vädrets betydligt högre makter som ger tillbaka?). Efter en halvtimmes fiske i härliga förutsättningar tornar något upp sig där borta i söder. Snart slår regnet emot oss på tvären - och det är inga försiktiga vindar som letar sig upp längs kusten och in i kläderna. Men kanske förtjänar vi upprättelse när vi härdar ut och står fast vid planen. Vi ska fiska av några platser. Och det gör vi.
Öringarna finns där och biter med jämna mellanrum. Idel silvriga, fina. Några små, några större. Vi säger tack och hej och släpper varsamt åter nästan alla fiskarna, medan kamerorna surrar i kondensvädret.
I de tuffaste vågorna går den tuffaste fisken. Den bökar runt rejält innan jag kan få i land den och segerjubla. En god bit - väl över tre blanka kilo. Jag fortsätter på halvfart och ser hur mina gäster krokar, drillar och landar fisk, medan ovädret bedarrar och solen glödgar den tidiga kvällshimlen. Vi förtjänade lite motstånd, men också lite äkta kustnjutning. Vi fick bådadera, med råge.

Svåra havsöringsstunts

En synlig kamera kan betyda att planerna går om intet, eller att förhoppningarna får ställas ner till ett minimum. Fiskereportage är inget som bara klaffar, går i lås och skriver sig själv. I know. Been there, så att säga. Men med hjälp av lite sydvindar och några stilla böner till den motsträvige fiskeguden kan det också gå vägen mellan varven.
Annars var det väl mycket som talade emot upplägget när inte bara en - utan två - filmkameror, med tillhörande operatörer riggades i stenparadiset. Men dubbeldrill av blanka havsöringar och en del annat spöknyck, plask och sprattel fick både kameramän och fiskestatister att hojta och tjoa lite. Jag kunde gott kosta på mig en extra lång kaffepaus när fisk nummer två landats och satts tillbaka. En rejält biffig firre bestämmer sig strax därpå för att följa mitt drag ända in till kängorna. När den hugger sopar jag nästan fast mothugget i mig själv. Det ska fan vara stuntman på Gotlandskusten.

Knapp förlust, 0-1

Enter. Jobbet skickat. En timme tidigare än beräknat. Perfekt. Havet lockar och drar i vanlig ordning. I solen är ansiktet varmt, i skuggan kommer andedräkten som rökpuffar. Men vågorna som rullar in går tyvärr i färgtonen grågrönbrunt. Lite för mycket av det goda, helt enkelt.

Jag måste ändå försöka. Långt där ute ser det ut som om det är mörkare vatten. Klarare kulör. Med trimmad rulle och lite jäklaranamma når man precis till randen. Men det händer inte mycket. Jag har sjunkit in i ett tillstånd som påminner om dvala. En glödgad sol sjunker mot havet och svanarna rör sig mot land. Då säger det smack! i spöt. En tung knyck just när jag drar på mothugget, därefter tomt.

Jag missade den enda chansen. Jag ser mig besegrad. I dag är det 1-0 till öringarna. 0-1 som jag ser det. Nästa match blir spännande. Kanske går den i något klarare vatten och med en mer alert spöförare.