Lustiga träd leder vidare

Det är tiden efter stormen. Tiden då vattnet fortfarande piskar hårt mot stränderna och då vikar och uddar är grumliga av nedsköljt grus och sand. Kylan biter också rejält. Iskalla vindpustar från norr leter sig in under kläderna och antagligen ner i vattnet.

Temperaturen är jämn. Varthän jag kollar och sätter vadarskorna i vattnet är det ungefär samma gradantal. Inga överraskningar. Ingenting överraskar i vattnet hyller. Jo, på ett ställe är det så tjockt med gammarus att jag först tror att det är smutsigt i vattnet. Men öringen är inte där och kalasar. Jag hittar ingen huggvillig fisk. Istället hittar jag en solglänta och ett lustigt träd där jag pausar en stund. 

Nästa plats. Likadant. Men i en liten vindkantring en bit ut hittar jag ett par fiskar. Den ena följer efter, segt, lojt, irriterande. Nästa hugger ordentligt. Det är en fisk som haft lekbestyr under hösten. Nu är den i ätstadiet och verkar arg. Jag släpper den snabbt åter och hinner - med ett nödrop - få fram mobilen för en halvtaskig bild när den ilar iväg.

Det blir en långfika hos en polare. Han blir fiskesugen och åker med på ett sista försök, innan solens nedgång skickar hem oss. Inga fler upplevelser att skriva hem om. Ja, en havsörn,tre trumpetande tranor och hopp om äkta vår. Kalla tår, kaffe och hemfärd. Det är en klassisk dag på kusten, helt enkelt.

Nu vankas Sportfiskemässan. Ses vi där? räkna med lite havsöringseskapader i mitt föredrag kl 13 på lördagen. www.sportfiskemassan.se

Fiskeseminarium i Visby - välkommen

Jag avbryter fiskeskrönorna med ett litet meddelande.

Är du i Visby onsdagen 12 mars så är du välkommen på ett seminarium i fiskarnas tecken. Det är alldeles gratis och  Sportfiskarna bjuder på fika. Ur innehållet:

Havsöringar, rovfiskprojekt, etik i fisket, hajar, laxar, gäddor, abborrar, fiskeregler ... Gotland, Irland, Island ....

Plats & tid: Almedalsbiblioteket klockan 18.00, onsdagen 12 mars!

Här kan du läsa mer mer!

Välkommen!

Tårna tinar till slut

Tung, fuktig dimma täcker landskapet. Grågässen har landat och annekterar fälten vi passerar, Mycket påminner om april, men det är långt dit. Och havet verkar veta, det vi inte riktigt kan gå med på. För där är temperaturen den väntade: cirka 2,5 grader celsius. 
Inte undra på att Jocke tvekar att sätta fötterna i vattnet. Jag och Kenny ser årets första tofsvipa svänga in över oss. Vårtecken i kylan.

Vi testar ett par finfina platser och låter bilen rulla ner mot ännu ett. Vi har öringar som följer, små, irriterande puffar, men inte så mycket mer. Kylan – och säkert något annat – tar ut sin rätt. Lutade mot en gammal stenvägg vankas det en liten moralhöjande dryck. Kylskåpskall, men ändå lite värmande. Vi lägger upp planer för framtida turer, men återvänder strax till nuets verklighet.

Innan det obarmhärtiga vårvintermörkret faller fort har vi hopp om en halv grads temperaturökning, eller så. Den kommer inte. Det enda som kommer är en glädjedödande stiltje. Den brer ut sig, vacker, men förrädisk. Fjolårssvanen flyttar sig, när vi spräcker den blanka ytan med våra steg. Vi sprider ut oss för att hitta lite vattenrörelse. I en liten djuphåla, nära land, har både Kenny och jag fiskkontakt. Garanterat. Men de är inte riktigt med på noterna idag. 

Jag låter platsen vila en stund. Det är snart dags att släpa sig tillbaka mot bilen, med tår som domnat bort i iskallt vatten. Men innan jag vränger av mig de våta vadarna och tar sista kaffeslurken låter jag draget svepa in över stenar, tång och vindkrusat vatten. En fisk följer igen. Ett nytt kast, snabbare invevning. Smack. Där sitter den. Den rullar, hoppar och jäklas. Men jag vinner. Kenny kommer rusande och bistår med lite fotohjälp.

Ibland är det udda och lustigt. Det kan gå en hel dag utan att det känns något i spöt. Så gör man två kast och krokar två kanonfiskar. Idag händer det. För i nästa kast hugger en större, tyngre, übersilvrig och ilsket rusande fisk. Den drar iväg så att det nästintill sprutar grus omkring den. Kenny hojtar, jag tjoar. Den rullar runt som en karusell, precis framför Kenny och visar en bastant bredsida. ”Lätt över tre, kanske mycket mer”, säger Kenny. Sen släpper den. 

Men värmen efter de båda fiskarna lämnat efter sig hänger kvar in i dimman som omger bilen hela vägen hem.

På patrull med kalla tår

Innan jag kliver ur bilen tvekar jag. Inte för att det är gråmulet och för att den utlovade solen har gömt sig. Men däremot undrar jag om den här snabba utflykten gör mig så gott som jag hoppas. Överbelamrad med jobb är de här små andningshålen i tillvaron oftast välgörande. Men idag har jag svårt att släppa tankarna på det som måste göras. Den fiktiva pappershögen har mig i ett strypgrepp.

Men när havet ligger framför mig och mina vadarskor rör vid den första vågen, då är jag i nuet igen. Och ur en rent objektiv synvinkel: det ser lovande ut. Mycket lovande. Första kastet går snett ut, innan jag ens har kommit på plats. Jag siktar in mig på tre-fyra storstenar, vars hjässor är torra, men sidorna glittrande våta. Innan draget är inne har jag en stöt i linan. Med ens skärps sinnet. Jag försöker se vad som händer. Blicken möter en bastant fisk som vänder runt i en lika rejäl virvel, efter att ha nafsat en gång till. 

Nu blir det inte lika lätt, som man kunde ana. Men så småningom får jag revansch. En puff, en till och fast fisk i mothugget. Den rullar och röjer och avslöjar sig direkt som en typisk utlekt öring. Lång är den också. Runt 70 centimeter. Jag tänker kroka loss den i knädjupt vatten, då den gör en sista tokrusning in bland strandskrävlet. Innan den får ny kraft halar jag fram mobilen och knäpper en suddig bild. Sen får den friheten åter.

Nästa fisk är knallblank och utrustad med gener och lust för akrobatik. Den hoppar och far. Jag tippar att den är ungefär 55 centimeter lång och minst lika stark. Den är vild och vacker och får simma iväg illa kvickt.

Jag hittar inget patrullerande stim, utan en fisk lite här och var. De är dessutom svårtrugade och knepiga. Jaja, 2,7 grader i vattnet. Inte undra på ... hinner jag tänka då det nyper till utan helsicke. Men den ger sig snabbt, rullar och snurrar. Ännu en utlekt fisk som får dra iväg för att äta upp sig.

Det kyler rejält om fötter och tår, så jag suktar efter termosens kaffeslurk. Men ett kast längs med strandlinjen hinner jag med, liksom på vägen upp. Dagens konstigaste fisk biter och drar till och med ut lite lina. Den är blank och har ljusa fenor, men är slank som en besa. Prickfri, men med oproportionerligt huvud. Den har förmodligen lekt, tidigt på säsongen och snabbt. Eller så har den stackaren bara haft en riktigt tuff vinter. Klart den får simma iväg. Innan jag når termosen är jobbtankarna tillbaka. Men vad gör väl det? Energireserven är påfylld. 

Lyckligt lottad i det fria

Lyckligt lottad, är inte vad jag tänker när jag cyklar i motvinden, som innehåller mikroskopiska regndroppar, sisådär 0,5 grader varma. Men så tänker jag en gång till. Istället för att se och känna det jobbiga, så fokuserar jag på det faktum att jag får cykla här. Jag kan cykla här. Så många människor kan inte göra det jag gör nu, av tusen skäl. Att gnälla vore inte passande. Alls.

Samma sak gäller på kusten. Du kan ha en dag, då allt går snett, eller då det åtminstone är svårt att infria drömmarna. Planerna går om intet, väder, vind och fiskar tycks vara emot dig. Du valde fel dag. Men likväl - du är där ute i det fria. Med vågor och regn mot din hud, med kylan som nyper dig till vaket tillstånd. Bara det är värt en hel del.

Kenny viker sig ur bilen och spanar. Vi säger ingenting. Vi vet. Det här blir ingen enkel dag. Men det finns ändå hopp, eftersom vi trots allt är iklädda vadarbrallor och har spön i nävarna. Sikten är oändlig i vodkaklart brackvatten. Det rullar in lite nytt vatten i en tilltagande vind. Men vattnet håller i bästa fall två grader.

I en liten gryta visar sig en rejäl fisk ett par gånger, men den verkar ha anat att något inte står rätt till. Kenny inser sig besegrad och vi släntrar vidare. Vi passerar en sträcka där vi förfasas över nätfiskarnas girighet. Fem, sex ... sju nät. På en liten fläck, där isen nyligen släppt sitt grepp. Jojo, det gäller att passa på. Det krävs ingen masterexamen i biologi för att räknna ut att de där näten kommer fånga ett antal oätliga efterleksfiskar, plus en hel del annat. Ett nät eller två är kanske ingen fara, men ett halvdussin på en liten fläck betyder "total avspärrning".

Jag kyler ner hjärnan och dämpar mina arga tankar om slapphänt lagstiftning med en promenad på istäckt strand. Ute bland några stenar hugger en fisk som är av hyfsad storlek. garanterat brunaktig dock. Den släpper av sig själv, men ger värme i kroppen.

Vi drar oss hemåt, nöjda över dagens spontana havsörnsskådning. Minst nio, varav tre av dem kalasande på något gott, ute på ett isflak. Tänka sig. Det finns faktiskt levande människor i vår moderna samhälle som vill ha ihjäl dem. De borde också lära sig att tänka ett varv till. Typ: så fantastiskt det är att se dessa magnifika fåglar sväva över mig, medan snöblandat regn - utan framgång - försöker piska mig till att gå in.  

Långt ut på tången

Ett tyst jubel bubblar genom kroppen när jag ser temperaturen stiga över nollan. Den eftertänksamme konstaterar nog att det givetvis inte påverkar havets temperatur nämnvärt. Men det gör underverk för fuktiga händer, blåfrusna näsor och spöringar och linförare som tenderar att bli till små isskulpturer i frysgrader.
Dag ett av mildvädret är jag djupt involverad i annat. Dag två likaså, men jag lyckas sno åt mig några korta eftermiddagstimmar. 

Havet har dragit till sjöss. Ett långvarigt högtryck och ostliga vindar har knuffat bort vattnet. Men jag är laddad till tänderna och stinn av koffein. Möjligheterna väger tillräckligt tungt. Och när jag parkerar bilden ser jag att strandens snö är härligt orörd. De enda steg jag ser tillhör en räv och en hare. Mina steg korsar dem snart.

Nere i strandbrynet står stenarna på rad, med roliga hattar och kjolar av is. Den största ser ut att le ett infernaliskt leende. Som om den vill säga att det inte kommer bli lätt. För det blir det inte. 

Vattnet är inte bara så lågt att man vädrar möjligheten att promenera över till nästa kontinent. Det är också så glasklart att siktdjupet säkert är flera hundra meter. Nåja.
De nysorterade dragaskarna visar sig vara kvar i bilen, men jag hittar tre skramlande beten i fickan. En ask med krokar ligger i andra fickan. Det duger utmärkt. 

Det tar en bra stund innan jag känner något som inte heter botten, tång eller sten. En ganska fin havsöring med knappt märkbara tecken från höstens lek ser till att värma upp mina nervbanor. Jag krånglar åt mig en bild och krokar loss den.

Lite längre bort är det luftburen attack från en havsörn som spetsat in sig på en knipa som inte klarar att lyfta med flocken. Och givetvis ligger teleobjektivet i en annan väska.
En stadig puff i spöt. Vågor som sköljer över den blottlagda tången, det grå vädret. NU är jag hemma igen. Öringen som följer ända in blir avslutningen på dagen, men kanske början på ännu en säsong.   

Drivkraft - från ung till äldre

Med en tung förkylning i kroppen sitter jag och funderar. I nostalgiska tillbakablickar möter jag mig själv vid vattnet för decennier sedan. I soffhörnet möter jag äventyrsfiskare från hela världen på tevens hetsigt producerade program. Jag rannsakar mig själv - den jag är i dag - och söker efter nycklarna, trådarna. Kittet som för allt samman. 

Det finns gemensamma nämnare. Många saker har vi gemensamt, de amerikanska fiskeproffsen med bländvita leenden och sponsortröjor, den förväntansfulla killen vid ån för många år sedan - och den fisketok jag är i dag. Vissa saker skiljer oss åt.

Det som alltid varit min drivkraft och det som lockar mig är nog äventyret. Det stora äventyret i det lilla. Som ung (ja, det var långt innan man bara kunde googla upp vad som helst) satt jag och tummade sönder fisketidningar, kataloger och böcker. Jag gjorde karbonkopior på kartans vattendrag och fantiserade, försökte räkna ut och undrade var jag skulle hitta mina drömmars fisk. Jag lade upp planer, utan att faktiskt veta att det var det jag gjorde.

Idag har jag friheten att på ett helt annat sätt företa mig det jag tidigare bara drömde om. Jag har mer kunskap, jag har en annan kontroll över mitt liv och jag vet lite mer vad jag verkligen vill.

- Hur ofta fiskar du? 
Frågan kommer ofta från dem som inte fiskar. Mitt svar är givetvis alltid: "mycket mindre än jag vill".

Det stämmer, men samtidigt inte alls. Visst, en del av mig skulle  vilja fiska varje dag. Men det där hetsiga ungdomsperioden då jag kunde leva på mackor och kaffe i veckor, bara jag fick ut och fiska är förbi, tack och lov. Idag är det så mycket annat som är viktigt i mitt liv. Fisket är fortfarande lika viktigt. Men jag vill ha en bättre balans. Jag vill utnyttja tiden när tiden finns till förfogande, inte bara stressa ut för att bevisa något för mig själv eller för andra. Jag fiskar när det funkar och när jag kan. Ibland stämmer det ihop med de goda förutsättningarna. Ibland missar man gyllene tillfällen på grund av att livet har sin gilla gång. So be it. Det går fler tåg. Så tänkte jag inte förr. 

I dag sitter jag gärna ner en stund. Jag tar en kopp kaffe, spanar efter fåglar, lyssnar på vågorna, eller bara försvinner in i stunden. Jag blir lika upprymd och hetsig när det hugger, eller när jag ser en fisk jag letat efter. Men förr kunde jag inte sluta fiska för en sekund när jag var ute. Det har lugnat sig. Lusten är lika stark, lika välgörande, bara mer riktad. Fokuserad. 

Och när jag väl är något på spåren, när jag väl siktat målet ... då vill jag nå fram. Där förenas vi - jag, de amerikanska smajlgubbarna på lyxbåtarna och den unge pojken med pappas rulle och sina hemmagjorda beten.
Idag gläds jag åt nästan mest att se fisken simma åter. Jag är vän med det faktum att den som slet sig går att fånga igen. Men den där fokuserade övertygelsen om att jag alltid vill vinna över fisken på något sätt, den har alltid funnits där. Den finns där än i dag. Hos mig, hos tv-stjärnorna, hos den lille pojken som jag känner så väl

Det går inte en dag utan att jag tänker på fiske. Inte en fisketur passerar utan att den brinnande ivern förstärks. Jag vill ut igen. Men, jag är oerhört glad över att jag inte varken kan eller vill fiska varje dag. Uppriktigt. Tillbringar man varje ledig stund med en och samma sak, som i ett desperat beroende, bör man nog tänka till en smula. I alla fall om det pågår år ut och år in. Visst, livet är fiske. Men det är så mycket mer. Mycket, mycket mer. 

På oskrivna blad

Nya möjligheter. Det brukar heta så, när året startar. Jag letar möjligheter över huvud taget. De ihållande kulingvindarna har rört till det ordentligt. De grumliga vattenavsnitten är legio. Jag smyger omkring och spanar, funderar, testar lite. Inne i ett lugnare område föds hoppet. Glädjen spirar när det smäller på hårt. Ännu högre står glädjen i skyn när jag direkt känner en karakteristisk tyngd och seghet från en rätt fin fisk. Gädda! Det är så oerhört roligt, bra och skönt att de börjar komma tillbaka här och var. Hon får strax simma åter. Givetvis. 

Längre bort, där det grågröna flyttat sig ut från kusten tar jag sikte på några storstenar. Medan vågskvalpet gör sitt bästa för att ta sig in innanför mina kläder vandrar mina tankar till nya platser, nya idéer. Men jag avbryts trevligt nog av ett fint hugg. En härlig öring hoppar och skakar. Dessvärre släpper den ganska omgående, men den var en värdig motståndare en kortare stund. 

Man ska inte hänga läpp, utan slänga drag. Efter ytterligare några tunga sving utåt sitter en ny fisk. En öring strax över minimimåttet. Jag krokar av den efter att jag fått en halvtaskig mobilbild på ett fartmoment. Nu skymmer det. Snabbt, skoningslöst, i januarikylan. Året är nytt och dagarna oskrivna. Det kommer fler tillfällen, med fler chanser.

Mot det ljusa slutet

Perfekt. Det ser perfekt ut. Om det är fiskeiver eller om vi båda två börjar få lite onödigt mycket åldersseende låter jag vara osagt. Eller så har vi överdoserat mörkbryggt kaffe. I vanlig ordning. 
Josef, som är begåvad med ordentlig benlängd, tar sig ut i en knappt skönjbar lucka, där vattnet har en antydan till klar färg. I alla fall med mycket fantasi och hett brinnande fiskesug från vår sida. Där krokar han en liten sprallig öring som strax krokar loss sig själv. Vi ger upp platsen. Det går inte att se fötterna, det går inte att fiska och det går inte längre att hoppas att det kommer fungera. 

Det är ingen ljusning på fronten på nästa ställe. Men det bekommer inte Josef, som dukar upp ett litet smörgåsbord på bilens motorhuv. Ståndsmässigt. Snyggt.
Det tar ett tag, men vi hittar fläckar där det sprider sig en känsla av möjligheter. Vågor, strömmar och vind driver undan det grumligaste, det mest kalkfärgade vattnet - så att det bildas fina jaktstråk för glupska rovfiskar. Så tänker vi i alla fall

Tydligen tänker vi rätt. För snart har jag ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Du vet ... Man står i andra tankar och överraskas av en benhård smäll genom nervbanorna. Det här är en fiskjagande öring. Inget snack om det. Typiskt att den missade, eller o det nu var jag som missade krokningen. Nåväl. I nästa kast är en fisk efter mitt drag ända in till spöspetsen, men viker av i en sväng och lämnar en retlig virvel. 
Jag gör något oortodoxt. Något jag inte gör ofta. Jag byter drag, ibland måste man göra det. Jag tar en något mindre uppseendeväckande Spratt. Och där sitter den!

En härlig öring - blank, stark och aggressiv - skakar, hoppar, rusar och gör mig orolig, lycklig och varm ända ner i de stelfrusna tårna. Ett tag simmar den så fort emot mig att jag tror jag tappat den, men den är kvar. Snart kan Josef - som hört mig hojta - ansluta och hjälpa till med lite förevigande. Det är en 67 centimeter lång skapelse i finaste nyårsförpackning. Pärlemorskinande. 

Jag får en liten, tappar en betydligt bättre fisk, men snart är vi tvungna att låta den här dagen bero. Vi ser en kulört skymning släcka ner dagen. Det är som om själva året sjunger på sist refrängen. Och så är det. Det är inte helt säkert att det här blir sista fiskedagen för året. Men det lär nog bli sista blogginlägget. Så härmed tackar jag för alla som läst, kommenterat och inspirerat mig under 2013.
Vi hörs på andra sidan årsskiftet. Gott nytt fiskeår!

Lästips i vintermörkret

Vad sägs om ett litet boktips, innan det blir mer fiskeskrönor och bokslut för året? Den alltid lika noggranne, finurlige och ambitiöse Jens Bursell har- tillsammans med Rasmus Ovesen - skapat en riktig havsöringsbibel. Boken "Den stora boken om havsöringsfiske" är en 300 sidor tjock skapelse, sprängfylld med fina foton, finurliga teorier, handfasta tips och konkreta åsikter om allt från utrustning till taktik i olika vatten och väder. 

Om du inte känner till Jens Bursell och funderar lite över hans bakgrund, så kan jag snabbt informera om att maken till fisketok är svårt att hitta. Och en mer eftertänksam fiskare är lika svårt att hitta. Han är de små detaljernas mästare, en man som inte lämnar något åt slumpen. Så räkna med att det är väl underbyggda teorier.

Ett antal havsöringsexperter medverkar också i boken. Ja, någon tilltrasslad kustluffare från Sveriges kustlandskap också... Men I stort är det herrar Bursell och Ovesen som tar läsaren genom en vacker, väl genomarbetad och inspirerande bok. Godis för ögat och själen, bränsle för fiskeivern. Och, nej, jag vet fortfarande inte om/när min blygsamma motsvarighet till något liknande kommer. ;-) God fortsättning.   

Blått, grönt, grått och silver

Väl ute - efter vånda och tvivel - är det bistert. Havet är tydligt tredelat. Tre kulörta fält som går från det djupblå långt därute, till det pistagegröna och röriga vattnet längre in. Närmast stranden är det en tjockgrå sörja som rumlar runt mot gruset. Lägg till lite hårda vågor. Jag vänder om direkt, transporterar mig till ett nytt ställe, bara för att mötas av ungefär samma förhållanden. För att verkligen utesluta alla tvivel om att jag misstar mig så kliver jag ner i vattnet. En seg ström drar i mina ben, sidledes. I knädjupt vatten syns inte vadarkängorna. Grått. Tungt. Det är ganska farligt att vada ut när man inte ens ser skillnaden på en eller tre meter djupt vatten.   

Svampigt gräs. Nertryckt av vågornas framfart. Havet har sedan dragit sig tillbaka och lämnat en mjuk, blöt matta. Ut i det gråkalla. Men inte heller här är det upplagt för fiske. Jag trycks in mot stranden av färgat vatten. Ingen mening att spilla tid. Tiden rinner snabbt ut och bort. Den här årstiden är timmarna komprimerade, känns det som. 

Jag är på vippen att ge upp, när jag hittar en plats där det grumliga fältet längst in tycks smalare. I det gröna mellanskiktet kan man ana tångruskor, stenar och mörka fläckar. Med andra ord är vattnet så pass klart att det mycket väl skulle kunna simma en och annan trind öring där. 

Och det gör det. I vågornas rumlande värld simmar en stöddig krabat. Den tar bestämt och hårt. Typiskt för en rovfisk på fiskjakt. Inget gnetande efter småkryp här, inte. En silvervit havsöring hoppar på kort lina, stångar och håller på - värdigt en betydligt större fisk. Den får spöt att buga och mitt julsmajl att spridas över ansiktet. Jag skrider in över det ogenomskinliga vattnet längst in, kanar upp fisken på strandgruset och ser i samma ögonblick hur en gammal havsörn med vita stjärtfjädrar svävar ut över skogen. Det blir inte så väldigt mycket bättre än så här. 

Det är en fisk i perfekt storlek för att ta med hem till köket. Gravad, med lime och lite chili, kommer den att få sluta sina dagar på julbordet. Den är en av få vilda havsöringar jag tar med hem. Men i dag finns ingen återvändo. Jag bjuds på lite av det havet ger och tackar ödmjukt ja. Med ro i kroppen och med ett fryntligt leende vandrar jag tillbaka mot bilen och låter timmarna susa vidare mot jul.  

Underskattning långt innan jul

Jag får villigt erkänna att jag underskattade vinden. Det som skulle bli en promenad i parken, eller åtminstone i havet, visar sig nu vara en bitsk och hård dag, om än i mild vind. Men vart jag än åker är havet grågröngrumligt. Det finns inte en öring tillräckligt skarpögd för att hitta ett drag i den här sörjan. Jag påer vidare. Och vidare. Likadant längs hela kustlinjen uppenbarligen. Jag drar mig ut på ett ännu mer vindutsatt ställe. Tänker liksom att det ska rensa upp lite där. Jodå, men istället är vågorna manshöga och omöjliga att bemästra. Jag parkerar på ett annat ställe, vandrar en lång, svettig promenad för att mötas av ... ja, grötigt och ofiskbart vatten. Fikapaus. Kontemplation. Återhämtning. Så, till slut, på sista stället jag hinner med under dagen, finner jag vad jag sökt. Här går det att fiska.  

Solen har hunnit en bra bit på sin korta bana och står lågt över vattnet. Ett guldskimrande ljus träffar strandbrynet och skogen längre upp. Jag går i motljus, kisar i det kalla och klurar lite. Om jag hittar en plats där det strömmar på lite fint, men ändå har en smula lugn ... kanske några storstenar som bryter av. Eller en djuphåla, där det kan finnas ett andrum för en bitsk havsöring. 

Två hugg blir det denna dag. Två ynka hugg. Men å andra sidan krokar jag en fisk båda gångrna. Jag landar bägge och släpper dem åter. En är en liten vild fisk runt halvmetern lång. Den hugger framför fötterna på mig och sprätter iväg i vågskummet. Jag lossar den försiktigt. Nästa tar längst ut i kastet. Jag uppskattar den till 53-54 centimeter. Det får bli en snabb bild. Jag överväger att låta den hamna på julbordet. Men herregud, det är ju långt kvar. Den får bli någon annans mat. Det är inte mycket kvar av den där solen nu. Det är inte heller mycket kvar av kaffet, så nu får det vara nog. För idag.

Just när vädret växlar

Det är en mjuk ton över det hela. Utanför bilen möts jag av en stilla och aningen märklig känsla. Havet har lagt sig platt, som en väldresserad hund, framför mina fötter. Det kommer bli svårt. Förmiddagen försvann i diverse ärenden och uppdrag, men nu efter lunchen får det bli en snabb energikick i det bräckta vattnet. 

En timme går. Det händer naturligtvis ingenting i finvädret. Glasklart. Stilla. Tvärdött. Det passar mig bra. Jag är ute och slappar runt med kamera och fiskespö, utan andra mål än att låta naturens energi strömma genom mig.

Men. Morgondagens utlovade blåsväder lurar i fjärran och på några minuter har allt ändrat sig. Jag befann mig nyss i stillhetens hav. Nu inser jag att det var en chimär. Jag tog mig tydligen ner till kusten just i en kort fas mellan två vädersystem. Det mer burdusa tar över. Molnen blir tätare, vinden tar i och vrider från sydligare varianter till mer västliga. Havet får liv, skummar bakom vändande vågtoppar och jag får en annan blick. Nu är det läge.

Bilen rullar vidare. Jag släntrar ut i det gråare, tuffare. Det dröjer inte länge - vilket är tur, för snart skymmer det. En efterföljande fisk, som lyfter draget med nosen så att det hakar upp sig. I nästa kast en stöt. Vinden brukar ju kunna öka matlusten, göra öringarna mindre skygga; det är plötsligt slagläge! Men de är ändå tveksamma. En fisk följer efter mitt drag ända in, innan jag äntligen krokar en annan liten rackare och sedan en till. Mobilen åker fram och genom den vattentäta påsen blir bilden ett suddigt minne av en intensiv energiladdning under novembers sista dagar. 

Pepparkakorna väntar. Det räcker. Och vinden viner behagligt genom husväggarna innan natten kommer. 

Silvervatten under jackan

Det blåser upp. Ett oroligt hav möter oss. Så härligt. Äntligen lite rejält väder, tycker vi och viker oss ur bilen för en kaffe i snålblåsten. Kallt vatten letar sig in under jackan, hittar de svaga punkterna och kyler. Men vad gör väl det? Dagen är kort. Och ljuset är magiskt. Ett rödaktigt släpljus når stranden och vattnet, när solen sjunker ner under de gråa molnen. Vi hittar ett par sprattliga silverraketer modell mindre. Vattnet är strömt. Det verkar vilja flytta oss längs med stranden, så vi följer snällt med. 

Uppe på stranden går Kenny runt och hittar saker - som alltid. Idag sätter han någon form av rekord i sakletning. Han gör ett remarkabelt fynd. En burk med Tsingtao - perfekt havskyld öl. Jo, burken är försluten, oöppnad. Ingen datumstämpel, men kanske vågar han testa den någon kväll. Direktimport från egen källa. 

Trägen vinner. En lustig öring sticker upp huvudet och nafsar i mitt bete när jag lyfter det ur vattnet. Men en annan biter ordentligt och bjussar på en liten svängom i vågskummet. Tjock och stark, alldeles utmärkt förpackad i silvervit skrud. En kämpe som snart får simma vidare. För övrigt gapade den stort över ett sprillans nytt Zazaa - trevligt bete, som nog kommer får göra mina andra favoriter sällskap i betesasken framöver. 

Sista fotot: Kenny, bildredigering: yours truly. 

Lax på öringvis

Jag bjuder på en liten tillbakablick och försmak. Om du snubblar in på den här bloggen lite då och då så kanske du minns att jag gafflade lite om Island tidigare i år. Så här ligger det till: I somras åkte jag, tillsammans med Fiskejournalen-kollegan Mathias Larsson, till Island för att fiska och göra reportage. Målet var lilla isländska älven Haukadalsá. Här fiskar man lax med lätt utrustning, snarast på öringvis. Små tubflugor, spön i klass 5-8 och trivsamt vadande i kristallklart vatten. Det är på alla sätt en magisk upplevelse, speciellt för en icke-flugexpert som undertecknad.

I kommande nummer av Fly & Tie kommer ett ganska omfattande reportage. Det blir även en artikel i Fiskejournalen längre fram. Men vad sägs om lite rörliga bilder från härligheten?

Movietime. Varsågoda och beskåda Mathias film.
 

Tysk novemberdynamit

Vattenvidderna tycks enorma. Inte oändliga, men vidsträckta. Det är nästan kusligt att blicka ut över det upprörda Östersjövatten som omger den tyska ön Rügen. Det är inte vågorna, nordanvinden eller själva området som tär på psyket. Det är snarare möjligheternas omfattning som sprider en smula skräckblandad förtjusning genom kroppen. Här står jag nu i båten, laddad till tänderna, och känner mig både förväntansfull och osäker. Hur ska vi hitta de omtalade supergäddorna i detta veritabla hav av tillfällen? Rügen. Storgäddornas hemvist. 
Som alla fiskare vet är det inte bara att åka till ett omtalat ställe, droppa betet i vattnet och åka hem med triumfen lysande som en gloria runt mössan. Marginalerna är små. Man må alltid vara ett enda hugg från succé. Men det där enda hugget kan ibland vara lika svårt att hitta som en borttappad trekrok i Rügenvikarnas vattenmassor.

Fullmånen lyser klart över Schaprode. Det är vackert så det förslår. I värmen från fiskekompisarnas glada skratt svalkar den tyska ölen det upphettade sinnet. Kanske bidrar den där månskivan också till att gäddorna envisas med att vara infernaliskt svårtrugade och retsamma under fler dagar. Kanske inte. Vi får några fiskar, har många som hugger utan riktig bitvilja och ser ännu fler som följer efter och kikar närmare på betena – vilka vi än presenterar och hur vi presenterar dem. En gigant synar min jigg och provsmakar den, precis vid båtkanten. Jag är darrig i benen långt in på småtimmarna. 

Dagarna förflyter. Timmarna rusar. Gäddorna jäklas. Herrar Robert Bertrandt och Jonas GJ Karlsson, tillika mina goda och skickliga fiskevänner, anordnar, pysslar, håller humöret uppe och ser till att vi inte lider nöd på någonting alls. Förutom riktigt tunga gäddhugg … 

Så anländer ett koppel herrar från ABU Garcia till vårt lilla näste. Lika förväntansfulla och ivriga som alla andra kliver de ombord på båtarna och ger sig ut. Nu visar Robban var skåpet ska stå. Inom kort har han krokat och landat två brackvattensmonster. Gäddor på 12,6 respektive 14,5 kilo. Så oerhört rättvist. En skicklig fiskare med stort hjärta. Helt rätt. 

Foto: Olle Lidesjö

Det är nästan så att jag kan uthärda att min tid rinner iväg lite för fort. Jag krokar några arga Rügengäddor, får en grym abborre som bonus och har det förbaskat bra. Men väl på svensk mark bränner det i mig av längtan åter. Jag ska ha revansch. Inte minst eftersom det kommer upp gäddor på både 13 (Rikard Jonsson) och 15,5 kilo (Lasse Cajander). Grattis igen!
Mina hundratals kast under sex fiskedagar räckte inte den här gången. De stora ytorna vann, måste jag erkänna. Vi vet att det är ett lotteri och att det inte alls bara handlar om nedlagd tid eller strategi. Slumpen är också inblandad och den här gången var vi inte riktigt vänner, medan andra hade bättre hand med omständigheternas lynne. Eller så gjorde jag bara fel. Vem vet? ☺

Mer läsning om Rügen kommer i annat forum längre fram. Till dess: stort tack till Mojoboats, med  Robban och Jonas i spetsen, tack Arne, Tobbe, Rikard, Werner och hela ABU-gänget. Jag är knäckt, men inte förstörd. I’ll be back.

Med luft under sulorna

Novemberregnet strilar. Det är en välkommen väta. Havsöringarnas lekbestyr är definitivt i gång och skådespelet bländar. Vissa dagar är det svårt att veta vilket ben man ska stå på. Fiska? Spana på öring med kameran i högsta hugg? Eller kanske bara flanera runt och insupa den här exotiska atmosfären.Så många föraktar november månad. Jag högaktar den. Fantastiska tid. Värre är det med vinter, is och umbäranden, men vi låtsas som om det inte existerar nu.

Men luft under sulorna behöver jag. Ofta. Jag måste rasta mig själv. Det är inte bara fiskeivern som driver och drar. Det är en ständigt närvarande känsla av att jag någonstans tillhör den där naturen. Jag måste ut, bort, se, uppleva, känna och andas.
Nu vankas nya äventyr - i fiskets tecken. Det kommer säkert någon rapport. Innan jag ger mig av är jag på besök hos vännerna på ABU Garcia. Plötsligt är jag i en gigantisk godisbutik för ganska vuxna, men leksugna fisketokar. Undrar om den här rullen skulle passa för mina kusträder. Antagligen finns det bättre lämpade storlekar - även för det fisket som vankas å det snaraste. Time to hit the road! Rapporter kommer. 

Under örnens vingslag

Dimman lättar på vägen ut. I en vind, aningen tuffare än utlovat, som kyler ansiktena, tar vi en kopp kaffe och spejar omkring. Ensamma. Knappt en levande själ. Jo, två havsörnar smyger på sniffhöjd, längs en gammal stenvast. Vi undrar vad de har i kikaren. 
Två sekunder senare lyfter ett par hundra gäss från fältet. De har anat vad som är på gång och örnarna blir utan frukost ett tag till.

Vassvikar, som spränger in i landskapet som stora yxhugg är inget man är bortskämd med på Gotland. Den vass och ag som växer gör det oftast på ankeldjupt vatten, eller på land. Istället har vi en stenig, karg, hård och rå kust. Inte alla lär sig älska den. Men folk som jag, eller Kenny - vi är födda med den här känslan i blodet. Vi växte upp här och återvänder alltid hit. Vissa dagar är det nästan bekvämt att fisket är segt, eller svårt att genomföra i väderförhållanden som styr och ställer. För då kan man hänge sig åt spaning, foto, fika i blåsten och kontemplation. 

Vi stannar upp, förhäxas, njuter, när vi ser ytterligare ett knippe havsörnar dra iväg. tre, fyra, nej fem. Den sista som lyfter är en riktig bjässe, med vit stjärt som är ett flaggspel mot klarblå himmel. Vi sänder några tankar åt alla människor i stugorna som aldrig ser det här. De som lever sitt liv genom Facebook, eller i stadens sus och dus. Ett par doser av det där är också trivsamt. Men att vandra genom livet och aldrig få känna vingslagen av en örn i brackvattnets gränsland, eller plocka en svamp i en mustig skog, är inget annat än en gigantisk förlust. 

Hur som helst. Det här är väl en fiskeblogg? Jodå. Men så mycket mer. Antagligen precis som jag - jag är så mycket mer än en fisketok. Men fisketok är jag. Och när det smäller till i spöt, när en stark fisk vrider sig, eller simmar tillbaka efter att vi sagt hej - då myser jag. När vi hittar några gamla saknade kamrater (av arten Esox lucius) blir det extra skoj. Jag har sagt det förr: gäddan är min speciella älskling, men den har också varit hårt trängd runt ön. Den börjar komma tillbaka på vissa platser, men saknas lika tragiskt på andra. Får du en - släpp den varsamt åter och hör gärna av dig med information om fångsten.

En morgon gryr. Vacker som en septemberdag, men kall så att den faktisk påminner om november. Förresten behöver det inte bli vinter i år. Vi har haft mer än vi behöver de senaste åren, tycker jag. fast lite väta saknas fortfarande. Våra fina havsöringar har börjat sin vandring upp i åarna. Jag får äran att räkna in en stadig hona på 72 centimeter. Nu får vi hoppas att hennes gener lever länge och skapar stadiga arvingar i många år framöver. I skrivande stund är mörkret kompakt, men fiskedrömmarna ljusa och yviga. Så småningom vankas äventyr på annan ort, men det blir nog några besök på hemmakusten innan dess. 

Tack till Kenny & Rickard för fotoassistans. 

Hoppet kommer med regnvattnet

Morgonasfalten är våt. Äntligen. Ett par nätter i rad med regn. Inte mycket, men några millimeter, som fyller på de fuktmättade markerna. De slingrande bäckarna får påfyllning. Samtidigt är havsnivån högre och en bitsk vind trycker in brackvatten mot åmynningarna. Öringarna börjar sin färd. Och jag kan inte hålla mig. Jag smyger försiktigt ner och spanar. Visst kunde man ha använt dagen till fiske, det kan man ju alltid. Men det här går före. Inte minst när jag ser hur hårt havet piskas till grågrönt skum. 

Jag hör om ett stort gäng som verkar ha mycket få bekymmer med tiden. De härjar runt på Gotland med sina spön. I tio dagar. 10! Om man vore ung, fågelfri och hade tid. Fast då hade jag nog åkt till Spanien istället. Eller Karibien. Eller .... Jag avbryts i mina funderingar när en ståtlig havsörn flyger förbi, precis bakom trädtopparna. Den är svår att få med i sökaren och min lins fångar inte den förrän den är lite för långt borta. Men upplevelsen dröjer sig kvar.

Herr Kenny kommer nersmygande bland träden och vi kikar på öringar som tar sig upp på någon ynka decimeters vatten. Några har bråttom och börjar leka på en plats som är ... lite illa vald. Men de är i alla fall här. Ljuset är dåligt nu, vinden röjer upp vattenytan och min tid börjar rinna ut. Vattnet rinner ut i en Östersjö, där det blir allt fler döda bottnar, allt mer övergödning, så många problem. Några kommer vi kunna åtgärda, med andra är det värre. Tänk så mycket vi inte ser, men som ändå existerar. Som tur är ser vi också en hel del som både existerar och frodas.

HJÄLP!
En liten uppmaning. På senare tid har det varit tjuvfiskare i farten i flera av våra åar, samt i förbudszonerna runt åmynningarna i havet. De förstör för alla oss andra och ställer till så mycket mer skada för öringstammen än de antagligen begriper!
Håll gärna lite extra koll och larma polis/kustbevakning om du ser något lurt. Ta eventuella bilnummer, upplys personerna om att de gör fel, men gör inget som du inte har rätt till. Tack.