Hårdare än väntat - och något oväntat

Det är tur att det inte lockar alltför mycket. Eller, rättning mittåt: det lockar alltid att fiska. Och jag smiter ut så fort jag kan och hinner. Fast i ärlighetens namn har gråvädret, med någon enstaka minusgrad, inte gjort att fiskefrekvensen ökat, vilket passar mig bra i tider av mycket jobb. Men Josef kommer hem från värmen och är sugen på en tur. Ena dagen har jag musik på schemat. Då hugger det bra. Nästa dag har jag tid. Då är lågvattnet värre än någonsin. Vinden är hårdare än vädertjänsterna lovat. Mycket värre. 

Vi gör så gott vi kan. Men det gör inte fisken. Tvärsegt, dött och hårt. Fingrarna är som stela pinnar efter en kvart, och då spinnfiskar jag. Josef sveper fluglinan i motvinden så det svischar i luften och bränner i händerna, får man förmoda. Nej, det vill sig inte på något av de ställen vi hinner känna på. 1,2 grader i vattnet, mindre i luften och havsvattnet utspolat så att strandstenarna ligger där som torkade kadaver. 

Bättre var det häromdagen, då jag smet ut två fina eftermiddagstimmar och krokade en fin rackare, som for som en furie längs en djupkant. Jag släppte tillbaka den och gjorde ett nytt kast, då ännu en fisk högg, fast den släppte blixtrande fort. Därefter en ny krokad och återutsatt fisk efter ett par kast ytterligare. Det är så det är med det lynniga kustfisket. Ena dagen omöjligt, nästa obegripligt lätt. 

Överraskande är fisket också. För en liten tid sedan hörde en man av sig till mig. Han hade fått en konstig fisk i ett nät. "En gigantisk id", trodde han. Men när jag hörde att vikten var knappa sju kilo kunde jag utesluta den arten. Möjligen karp, resonerade jag utifrån hans beskrivning. När en bild dök upp i telefonen visade det sig att det var något helt annat: en förrymd gräskarp, som trots allt verkat klara sig bra i brackvattnet, för konditionen vittnade om att den varit vid full vigör så länge den levde. Tyvärr klarade den naturligtvis inte vistelsen i nätet. Men man skulle gärna intervjua den fisken och hört mer om varifrån den kommit, hur och när. Och vad äter den i havet? Ålgräs? Späda tångplantor? Vem vet? Under sker ofta. Rapportera gärna om du är med om något liknande eller annat kul i fiskets värld.  

Åtta nödvändiga kast

Hela helgen är uppbokad. Dessutom verkar vinterväglaget fortsätta. Mitt mellan två stabila, omutliga högar av jobb finner jag mig själv i färd med att kliva i vadarbyxorna. Solen kastar ett vårvintervarmt sken över rimfrosten. I skuggan är det iskallt, på solsidan droppar det så sakta. Jag hyllar nattens pudersnö. Den visar att ingen har gått där jag går. Ofiskade vatten känns alltid bra, även om förnuftet säger att det är trams. Du kan komma tio minuter efter att någon lämnat ett område och ha tokbra fiske, eller gå ensam och nöta en hel dag utan att se en fena.

Jag gör ett kast utåt, ett åt sidan. Ingenting. Ett till och då händer det. En liten sprallig öring hugger och får snart simma tillbaka, utan att nudda luften. Jag kastar mot samma fläck och ännu en öring hugger direkt. Inga tveksamheter, trots att vattnet håller en temperatur om 1,9 grader.
Därefter nöter jag vidare längs en lång, fin kant, utan att ha tillstymmelse till kontakt eller aning om fisk. Tomt. Tvärdött. 

Kenny ansluter, fiskesugen som alltid, med roliga liknelser rasande ur munnen och goda kakor i bagaget. Som vanligt. Vi drar vidare. Kenny överraskar med att bara beväpna sig med flugspöt.
- Det får bära eller brista. Det blir bara fluga idag. Visa barmhärtighet, ber han.
Jag lovar inget.

Den konstiga historien upprepar sig. Jag får en god aning, kliver i vattnet och gör ett kast, två kast och på tredje hugger en liten blank rackare. Den tar så nära att Kenny skulle kunna meta upp den med flugstången. Efter ett kast utan fisk upprepar jag bravaden. En fisk följer och tar betet lodrätt under spötoppen. Jag ger den löslina och den sticker direkt ut och upp. Mellan mig och Kenny skuttar en silvrig tjockis omkring innan den tröttnar och jag kan befria den. Ingen av oss orkar gräva fram kameran nu heller. Låt gå. Den är dryga halvmeter och störst idag. Inga bjässar, således. Men ändå. Termometern visar 1,3 grader. Knappt isfritt.  

Med kalla fötter är det skönt att kliva upp och leka med kameran en stund. Jag hittar ett övergivet drag i en tångruska. Fram- och bakdelen är bortrostade, men själva kroppen är intakt. Vi drar oss tillbaka mot bilen och en fikastund. Ibland behövs det bara sisådär åtta kast. Alla andra är överflödiga. Problemet är bara att man aldrig vet var och när de där kasten ska sättas in, så man gör några hundra resultatlösa. Men meningslösa är de aldrig. De skapar ro i kroppen och har alla potentialen att bli ett av de viktiga. 

Kalas på kusten

Visst är det aningen bistert. Ett iskallt regn drar förbi på tvären och vinden är elak. Kenny rattar bilen medan vi babblar om gamla fiskeupplevelser. Vi vadar så småningom ut på ganska orörd mark, får vattenkontakt och nöter på. Grundvattnet är tätprickigt av gammarus - ni vet, de där små räksläktingarna som så många fiskar och djur tycker om att knapra för proteinets skull. Tången vajar och ser frisk ut. Men det är ingen hemma här i det stilla lågvattnet.

Vem har sagt att en fisketur måste vara armod, umbäranden och spartanskt utomhuskäk? Kenny rumsterar runt med några burkar som han placerar på biltaket. Fikastunden stundar. Baske mig, har karln inte utrustat sig med en liten tesil och florsocker?! Ute i den karga vildmarken sitter han faktiskt och pudrar hembakade semlor till fulländning. Urgoda semlor - i perfekt portionsstorlek. Världsklass.

Jag har en idé om ett nytt ställe. Sträckan ser lite mer lovande ut och vi är styrkta av hopp, semlor och gamla rövarhistorier. Jag tar högra flanken, Kenny vandrar i motsatt riktning. Vi ska mötas i mitten. Jag är lockad att gå åt hans håll, för där ser det mycket hetare ut. Och det är det också. Men jag håller fast vid planen. Vi betar av större yta så här. Efter ett par hundra kast, eller så, har jag haft ett par små stötar som inte resulterat i mer än aningen högre puls. Kenny har däremot viftat med armarna och signalerar tydligt att något händer. Han står kvar på samma fläck. När jag närmar mig förstår jag varför. Oj, så perfekt det ser ut här, bakom de brytande vågorna. En flock havsöringar har samlats upp här och haft rena rama kalaset framför Kennys fötter. Han står i smörgåsbordet och har landat två och haft fler på gång. En får bli mat. Men, när jag anländer är huggsexan borta och förbi.

På sista stället är solen framme samtidigt som något stickande snöregn. Det ömmar i skinnet, svider i ögonen och är alldeles härligt. Ute bland några större stenar landar jag en liten rackare, tappar en och ser att min kamrat också hittar något. En öring, modell grande, vänder vid hans fötter. Vi avslutar dagen med en semla till. Kylan är på väg tillbaka, men vi tog tillfället i akt. Gott nog. 

En påminnelse. Under rubriken "illa dold marknadsföring" påminner jag om att du kan rösta på din favorit bland de som blivit nominerade till "Sveriges bästa fiskeblogg 2012". Skulle mina samlade berättelser, foton och avtryck falla dig i smaken så är det bara att rösta här:
http://www.fisheco.se/sportfiskeblogg-2012/?blogg=nickas-fiskeblogg

Gillar du någon annan, så rösta då för böveln på den. Rätt ska vara rätt. :)

Plötsligt händer det - igen

Direkt sätter den fart. Stark i det iskalla vattnet. Jag har mina aningar ganska omgående. Något är ordentligt lurt med den här fisken. Men, vänta. Låt mig rekapitulera.
Debatt i all ära. En tur till kusten är vad som får mig i balans. 

Termometern kämpar sig över den där omutliga nollan. Segt, knappt, men tydligt. Det är lågvatten av värsta slaget. Gulnande is täcker stranden och de partier där jag ofta plaskar runt och hoppas på utdelning. Men nu är det knappt vatten vid stenarna jag brukar försöka pricka med hyfsat långa kast. Nu får jag istället roa mig med att traska ut dit och kasta över nya vattenarealer. Små vågor rullar in och det finns hopp i luften, eller i vattnet snarare. 

Ingenting på första stället, så jag förflyttar mig. Hittar inget som ger mig rätt känsla, så jag tar lite käk och tänker till. Ny plats och där sitter den. Men lika glad som jag blir när jag ser den superblanka skapelsen, lika övertygad är jag om att den måste få leva. Vild, som stöpt ur urmodellen för gotländsk superöring och kanske två och ett halvt kilo tung. Den får simma ut igen. Jag käkar hellre en odlad, tänker jag, även om det kanske inte är sannolikt att en sådan hugger just idag. Men, på nästan samma fläck hugger det igen. Jag ser en sprattlig och rullande fisk visa sin silvervita  skepnad och jag släpper lite på slirbromsen. Men, icke. Den ger sig av. 
Temperaturen är bara en och en halv grad i vattnet. Fötterna domnar, men jag måste testa en liten fläck till. Och där händer det. Igen. Efter ett bestämt hugg drar fisken iväg i rasande fart, längs med stranden. Jag anar att det är något skumt. Inga klassiska öringsrullningar, mer hyperfart och paniktempo. Det är en oviss kamp, men till slut visar sig mina grejor segra över den här kompakta krigaren. 

Och - baske mig. De violetta stråken syns på långt håll. Känslan var riktig. Jag anade det  ... Jag verkar vara inne i ett regnbågsstim. Ytterligare en grym, förvildad regnbåge från Östersjöns bitande vintervatten har hittat mitt bete. Den här gången en hona på dryga fyra kilo. Där har vi matfisken. Och där har vi den behagliga känslan i kroppen som gör att kontorets väggar inte längre kryper sig närmare. Ro. Och behaglig upprymdhet. 

Debatt: när bägaren rinner över

Vad är en öring värd? Hur mycket är ideellt arbete, enträgna försök och starka förhoppningar om en bra framtid värt? Jag vet att det inte finns några riktigt bra svar. Jag vet att saken är komplicerad. Men jag vet också att jag mellan varven är så innerligt trött och ledsen på att det fiskevårdsarbete många av oss bedriver viftas bort som flugor av dem som inte bryr sig. Jag vet att jag måsta säga något om det hela.Tankarna nedan är delvis mina, delvis synpunkter från er - mina bloggföljare. 


Ett nytt exempel, som fick bägaren att rinna över just nu: 
I dag upptäckte jag att en bekant lagt ut en bild på sju döda öringar. Alla fångade på nät. Texten till bilden förkunnade att nätfiskaren bakom fångsten minsann hade så bra fiske att denne slängde i näten dagen efter. Ytterligare fem öringar fick plikta med sitt liv. Inalles alltså ett helt dussin öringar på två dagar. 
Förutom att uttaget är på tok för stort, är det problematiskt att ett antal människor, däribland vår landshövding, visar tummen upp. Problem. Stort problem. 

För det visar att vi ännu idag, år 2013, tvingas slåss mot den gamla sanningen att en död fisk är en bra fisk. Trots larmrapporter om döda hav, utfiskning och miljöförstöring. Är det inte konstigt att det aldrig vänder.

Det handlar inte om att fördöma någon enskilds människas val av sysselsättning. Det här är en fråga om allmänt förnuft och omtanke − att tänka utanför sin egen lilla sfär. 
Jag förenklar ytterligare ett snäpp: tänk om alla, oavsett om vi vore nätfiskare eller spöfiskare, skulle plocka upp tolv öringar på två dagars fiske. Även om vi inte fiskar så ofta, hävdar att vi är fler som delar på fångsten, eller har andra argument som ska rättfärdiga det hela, så är matematiken busenkel. Det är på tok för mycket fisk. De vilda, vackra, gotländska öringarna skulle helt enkelt ta slut om alla gjorde så. Alltså ska ingen göra så. 

Vi ska fortsätta att fånga en och annan fisk och äta upp den, men vi ska, förbaske mig, lära oss att hushålla med naturens resurser, visa respekt för människor i vår närhet och skaffa oss kunskap om det ekologiska samspelet − annars har vi inte ute i naturen att göra. Det är en plikt att bry sig om den natur vi använder för att roa oss i. Rader av döda öringar (oavsett om de är fångade på spö eller nät) är en bild från det förflutna. Vi borde veta bättre. 

Så här ska det se ut. Även långt in i framtiden. Fler borde se det här och lägga ihop ett och ett. 

Så, vad gör vi? Jo, fortsätter att informera, berätta, prata och upplysa alla som inte har insett hur allt hänger samman. Man kan inte tvinga alla till fiskevårdsarbete eller till stilla kontemplation vid en lekå, för att de ska bli upplysta och omvända. Men det finns stunder då jag drömmer om att det gick att göra så. För det bästa sättet att få färre fiender är ju att göra dem till vänner. Egentligen vill de flesta av oss samma sak: vi vill vistas i den vackra naturen, krydda med spänning och då och då fixa en matbit. Kan vi bara komma ihåg det så finns det hopp. 

Så, en gammal sensmoral får avsluta den här debatten: ta inte upp mer fisk än du behöver till middag, eller möjligen ett par middagar. Bunkra inte upp fisk och sätt varsamt tillbaka annan fisk. 
Får du för många i ett nät, så släng för guds skull inte i nätet dagen efter igen! Har du fångat en öring med spö och slagit ihjäl den behöver du inte slå ihjäl fler. De behövs där ute, öringarna. Vett och sans åt alla. Nu!

 

Utan kaffe i vinterpoesin

Inte ens tid för att ta med kaffe idag. Fotouppdrag, ungefär en miljon texter och en hel del musik står på agendan. Men, det här är ingen klagosång. Jag har ändå både ork och tid att smita ner till kusten en timme. Klart man springer på Kenny & Jocke - som inte heller har vett att hålla sig hemma. 

Den lilla öringen som fastnar på mitt drag är slö som en plastpåse. En enliters. En slö enliterspåse. Off you go. Längre norrut gör jag ett försök bland fina vågsvall och ett vatten så klart att kranvattnet framstår som halvgrumligt. Svanarnas långa halsar glänser då de betar på grundvattnet och solskivan tittar fram. De båda fiskekamraterna försvinner som siluetter i en snöby, när jag lämnar walkover för resten av eftermiddagen. 

Det blir en snabb kamerasession, som stillsam fiskepoesi innan de stelfrusna vadarna krängs av och färden mot kaffeslurken tar sin början. Givetvis missar jag roliga äventyr som pågår på annat håll längs hemmakusten. Men man kan inte vara överallt. Dessutom behöver spööglorna tinas upp.

Gott nytt fiskeår

Jag vill passa på att önska ett gott nytt 2013. I skrivande stund är det hektiskt med repetitioner, diverse jobb och en del annat bus. Men, givetvis smiter jag ut till kusten då och då, eller sitter och planerar fiskeräder. Men uppdateringarna här på bloggen är lite glesa, vilket jag ber om viss förståelse för. Jag återkommer inom kort. Vi hörs. 

En mäktig kamp

Det friskar i ordentligt och vägen ner mot vattnet är såphal. Och vågorna. Det kommer inte att gå att ta sig ut särskilt långt, inser jag. Som en liten ritual tar jag en kopp java i skydd av träden innan jag släntrar ner i ett grönaktigt hav. 

Ute i vågorna studsar betet nästan på ytan av kraften. Strax innanför är det strömt, turbulent, tufft. Jag vadar längs med stranden. Jag tycker mig se ett par fiskare i vattnet, någon kilometer bort. Men när regnet lättar konstaterar jag att det bara är svanar och stenar. Fullt förståeligt. Det här är inte något mysväder. 

Virveln är tydlig. Det är fisk efter. Nu är jag på helspänn. Efter betet kommer en stor skugga, ända in till spöspetsen. Det är nu det svåra valet kommer. På några ynka hundradelssekunder far beslutsalternativen genom hjärnan. Antingen snabbt kasta ut igen och få bättre slagläge på fisken eller chansa på ett sista vevstopp och hoppas att det går att kroka en eventuellt huggande firre på så kort lina. Tveksamheten avgör, mer eller mindre automatiskt. Betet dinglar ner i vågskummet och en lång fisk kastar sig över det och rusar iväg. Spöt uppåt/bakåt och tummen på spolen. Nitar jag den? Den rusar hårt in mot stenarna, men släpper. Var det verkligen en lekfärgad fisk, som jag gissade först. Jag såg egentligen bara en mörk rygg. Men den betedde sig märkligt. Omöjligt att veta. 

Jag betar av ett par hundra meter utan att känna eller se något mer i fiskväg. Men "konstigt" och "oväntat" är ord som så ofta passar in i fiskets värld. När jag bestämt att gå i land tar jag ett kast rakt inåt. Smack! En blank öring ruskar runt i ytan och ser till att mitt blodtryck höjs. Men inte heller den vill vara med särskilt länge. Men nu är jag definitivt på krigsstigen. Ge aldrig upp, ekar i mitt huvud.

Tillbaka där allt började kastar jag ut mot en stor sten och blir så där härligt segerviss. Och jajjemen. Hugget är tungt, vågorna mäktiga. Snart inser jag att även fisken är mäktig. Den tar lina och utnyttjar den svaga strömmen på grundvattnet. Den ger mig allt den har och jag  är konfunderad. En besa, tänker jag först. Men den rullar inte segt i ytan, den är på tok för stark för att vara utlekt. Och inte ser jag något silver blänka i böljan. Förklaringen kommer efter en bra stund, då jag ensam i kulingbyarna skattar och våndas om vartannat, med mitt spö djupt bockat och satt under presss.

Det är en regnbåge av kolossalformat. Inga trasiga fenor, ingen missformad kropp, utan en stadig hanne i lekdräkt, med spolformad kropp och muskler som dallrar. 

Den förtjänar nästan sitt liv som rymling där ute i havet, men faktum är att den inte hör hemma här. Och den ska inte få chansen att kliva upp i våra åar och spoliera öringsleken. Men en eloge får den. Vilken kamp. Vilken fisk. Mäktiga 82 centimeter regnbåge, vild som Östersjön själv. Den öring jag senare landar och släpper åter bleknar på något sätt. Mäktigt, var ordet. 

Under tiden, utan förväntan

Julmaten ligger som en tung hinna över det grådassiga landskapet.Det är en annan värld här ute. Långt från värme, ljus, sprakande brasor och muntra klirr i glasen. Här råder tystnad, eller på sin höjd brus från ett gråkallt hav. Lika mycket tradition som sillen, skinkan och julmusten, är mina räder till kusten i helgtiderna. Jag välkomnar mildvädret. Ärligt talat tycker jag att det är skönt. Vinter är vackert, ett tag. Sen ledsnar jag på att skrapa bilrutor, skotta snö och längta efter spöringar som inte fryser till.

Men var är vattnet? Det hittills rådande väderläget under vintern har knuffat bort mitt hav. Jag sätter ner vadarkängorna på torra platser som annars brukar vara vågskvalp. Det vet vi alla som knatar runt med spö i näven - det här är inga lätta förhållanden. Några veckors istid bidrar ju inte heller särskilt positivt. Och snart konstaterar jag att virvlar, eller lojt följande öringar, verkar vara dagens långsamma melodi. 

Nytt ställe, men ingen direkt bättring på fronten. Små puffar långt ut i kasten, men inte skuggan av fisk inne vid de vajande tångruskorna. Märkligt. De måste väl ändå ...  
Ett kraftigare hugg, när jag kastar snett inåt, över kanske fyra decimeters vatten, och en liten sprattlig öring på runt halvmetern kastar sig åt ena hållet, så att draget åker åt andra. Nu är händerna varma och sinnet ljust. Det går att få dem att bita. Nya kast längs med vågkanter och stensamlingar, andra försök mot sprickor och djuphål och snart sitter den där. Inte stor, men uppskattad. För en sådan här dag är förväntningarna lågt ställda. En snabbräd till kusten så att julmaten sjunker undan, i väntan på att vattnet ska stiga igen. Perfekt.

Krispiga steg mot ljuset

Iskylan nästan övermannar oss. Men Kenny har några sköna fiskehistorier på lut, som ventileras i bilen. Vi håller modet uppe och traskar ut med ångande hjässor och ljumma tår. De sistnämnda blir lite varmare till en början, efter några hundra meter längs havet. Men så fort vi kliver ut i krasande kristallsörja kyls de ner. Effektivt. Lika effektivt som den stilla, permafrostkalla natten innan. Fel dag att leta plusgrader i vattnet. Vi hittar en. En grad i vattnet, utanför den långa bården av halvfryst brackvatten. 

Nä, det blir en lång väg tillbaka, genom snö, is, sörja, gyttja, över stenar, drivor och några nedfallna trädgrenar. Vid bilen är det påfyllning av energisreserverna. Och baske mig. Skådar vi inte några små, nätta vågor och öppet vatten? Inte är det mindre iskallt, men det dröjer inte länge förrän Kenny får en liten silverpil. En större följer efter och snart får jag ett par små rappa rackare. I den här temperaturen krokar vi av dem illa kvickt och bemödar oss inte med att leta efter kamera. Nä, det får räcka. Ett sista ställe ger bara vackra vyer och ännu kallare tår. 

På randen till yrsnön

Nerräkningen har börjat. Snön och kylan är på väg in över oss. Enstaka flingor yr i luften och vinden tilltar. Rickard och Henrik får veta att de lever när jag släpar ut dem i ... ska vi säga ... ganska hård sjö. Jag ser att de biter ihop och knyter nävarna. Men det kan förstås bero på att de grinar illa och försöker värma upp sina översköljda, iskalla fingrar. Jag har en efterföljande fisk i hyfsad storlek, så jag blir kvar i vattnet ett litet tag till, sen får också jag ge upp. Det är för hårt. Så är det.

Grumligt vatten. Manshöga vågor. Det tar ett tag innan vi hittar något som liknar goda förutsättningar. Men till slut gör vi det. Och efter kaffe, lussebullar och peptalk rasar vi ut för att visa vågorna att vi inte viker ner oss. Jag imponeras av mina kamrater, som inte har samma vana med det här som undertecknad. Rickard kompromissar inte. Han flugfiskar. Jag låter honom gå före, jag dänger kasten snett in i vågor och vatten - som på vissa partier strömmar så hårt att det känns som en älv.

Öringen tar mitt drag hårt och resolut. Den hoppar och stökar så skummet yr. Jag ropar och jublar. Henrik kommer med älgkliv till vattenbrynet för att övervaka landningen och bistå mig med en bild. Den är som skuren ur en mall för "vacker havsöring", 63 centimeter lång och i toppkondition. Den får simma ut igen. 

Det krävs energi. Det får vi - med bravur - av nygrillade korvar av högsta kvalitet och lite paus från det vindpinade landskapet. Snart vadar vi vidare, mot nästa hugg, mot vågor som tilltar igen. 
Lite ofint är det nog. Men snart har ännu en superblank fisk hittat mitt drag. Jag följer Rickard och kastar in bakom honom. Öringen simmar långt upp bland tångruskorna och bjuder på fina hoppuppvisningar, just när solen brutit sig igenom snömolnen och förvandlar vår fiskeplats till rena guldkusten. Öringen är odlad och får bli middag. Ljuset är sagolikt i den tidiga skymningen när vi överger kusten för en fortsatt färd mot en lång afton. Framför brasan smakar den där goda drycken något extraordinärt. Tack, kompisar!

Från det ena till det andra

I diset skymtar vi stenar och växter. Vattnet är mörkgrått i novembers försynta ljus. Lite tidigare har Jocke landat en liten silverpil, medan jag har betat av ett pockande jobb. Vi tar en mjukstart med lite käk vid bilen och pratar fiskeupplevelser. Kenny och Jocke kliver i åt ett håll, jag åt ett annat.  I början är hoppet svagt, men med första benhårda hugget vet vi att det finns något här. Jodå. Grönt och argt. Varje gång det kommer en rapport, eller en kontakt med fru gädda blir jag lyrisk. De behövs så ohyggligt väl runt kusten. Jocke får en härlig paradfisk i kanonkondition. Vi släpper förstås snabbt tillbaka den till sina jaktmarker. Undrar vad den äter. Strömming? Småöringar? Skrubbor? Tånglakar? Id? Alltihop, antagligen. Underbara rovfiskar! 

Tiden tickar och klockan slår. Jag lämnar herrarna åt sitt öde, eftersom de är på väg att packa ihop. Jag har ett ställe till att testa. jag smiter iväg och vadar ut innan det absolut sista ljuset pyser ut. Och där jag tvivlar överrumplar öringen mig. Jag vågade inte tro att de skulle simma här. Men två fiskar på tre kast överbevisar mig. De får chansen att simma vidare, själv får jag chansen att komma tillbaka en annan dag. 

Täta hugg, täta prickar

Grumlet är ännu värre idag. Jag vadar ut och försöker, men inser att det här inte är lönt. För allt inom kasthåll är grågrönt. Inga neonfärger eller rasselkulor i världen kan göra ett bete synligt i den här sörjan. Och då misstänker jag att öringen hellre jagar där spigg, märlor, tånglakar, småströmming och annat gott går att upptäcka. Bakom nästa krök kan något rev, eller antydan till udde kanske ha tagit bort det värsta, tänker jag. Och se - jag tänker rätt. 
Här är det fullt fiskbart. Små, nätta vågor rullar in över kanter och stensamlingar. Jag är ensam och stormtrivs. En kort promenad bort och vadarskorna smakar på klart vatten. Bara antydan till lite färg. Perfekt. Här blir det kul, intalar jag mig själv - med en blandning av helt ovetenskapligt hopp och fast övertygelse. 

Den första nyper på längst ut i kastet. De som följer sedan är närmare. Ibland ända inne vid knäna. Vattnet är fullt av mina silvervänner. De smakar ofta en gång innan de hugger ordentligt, ibland flera gånger om. En stadig bit följer på centimeteravstånd, utan att göra mer än så. Blodet strömmar blixtrande snabbt i mina kärl. Det här är roligt som räcker länge. Jag landar inte tio, men närapå. Några hoppar av och åter andra visar sig bara som gäckande skuggor över tång och sten. De flesta är rätt små, men några är definitivt godkända. 

En av de godkända öringarna uppenbarar sig i kvällsljuset som något extra prickigt. När blanka fiskar är så där tätprickiga brukar de ofta vara odlade fiskar. Jag säger inte att alla gotländska havsöringar saknar prickar, men jag kan garanterat säga att när de ser ut som den här är de nästan alltid odlade. 

Jomenvisst. Den har knäckt ryggfena och saknar fettfena, alltså odlad. Den här lilla katten bland hermelinerna blir en middagsfisk. De vilda simmar där ute igen, så oskadda som det bara går. Jag har inte behövt lyfta mer än en ur vattnet, utan kunnat kroka av dem i böljan. Jag går långsamt mot bilen i ett ljus som falnar lika snabbt som när man blåser ut stearinlågan under aftonens fikastund. 

Luftfärd över grön mjölk

Jag är i fält. Utomhusuppdrag. Tillsammans med Lasse besöker jag en projekterad våtmark. Här ska det blir fler rovfiskyngel framöver är det tänkt. Förmiddagen är vacker och kontorsstressen rinner av mig. Men kontorsstolen är snart nersutten igen. Det håller inte. Minnesbilderna av det där vackra havet tränger sig på. Omutligt. 

Jag tar en kortare vända till havet. Så måste det bli. Det är som grön mjölk längst in. Vindarna har rört om och kastat grus och stenar upp över land. De rinner tillbaka så att sand och kalkgrummel färgar strandlinjen. Som dimma i havet. 

Men där utanför är det klart. Det gröna blir blått, det grumliga klart och det är alltid lockande att testa de där platserna där mönstret bryts. De första stegen är djävulskt svåra. Jag känner stenarna och tången, men kan inte se dem.

Ute på plats är det kast i alla riktningar och hopp om aktivitet. Och i svallvågorna från en tidigare passerad färja simmar en rovlysten öring. Den hugger hårt och sätter fart. Tyvärr rakt uppåt. En gång, två gånger. Och så den tredje, förödande, luftfärden. Draget i ena riktningen en bastant och folieglänsande öring åt  andra. Inget att göra åt. Löslina, sänkt spö, höjt spö, stadig press... Sådant är bara teorier när det går så fort att man knappt hinner tänka "fisk". Den sura karamellen är bara att spotta ut.

Finns det en finns det fler. Men först gör det inte det och jag tvivlar, men stålsätter mig. Längs stenar och djupsprickor nöter jag vidare. Så händer allt på en gång - som det nästan alltid gör. En liten rackare hugger och fastnar, en större följer, jag missar ett hugg, krokar ett annat. Händelserikt så det värmer ner i de kalla fötterna. Fler följare, någon hoppar av, en annan sitter kvar. Jubel och klang. 

Den största som följer med upp är definitivt över måttet, men jag är inte hungrig eller girig. Den får simma åter. Mobilbilden får duga som minne. Nu är mörkret nära och jag tar mig inåt. Nöjd, stressfri och redo för den där nersuttna stolen igen. Någon timme åtminstone.

I tredje kastet

Kontorsstolen skaver ordentligt framemot eftermiddagen. Och i huvudet pockar de ostoppbara tankarna på uppmärksamhet. Vinden är alldeles förträfflig och det grå novemberljuset är milt och lugnande- Ändå känner jag mig hetsig. Ja, ni förstår. Det finns bara ett botemedel. Illa kvickt meddelar jag kontorskamraterna att det vankas kustjakt - om än en ultrakort sådan.

Vågorna överraskar mig lite. Lite tuffare än väntat, men ett svalt och behagligt botemedel mot inomhusklådan. Hela jag slappnar av, fast bara till tredje kastet. För då nyper den på och jag stelnar till en smula. En sprallig, blank liten Salmo trutta. Stark för sin storlek, vacker som en novemberdag. Minst. Senare hittar jag en som är ovillig att bita. Den förenar sig kanske med den jag nyss släppte åter. När de är tillbaka i ännu bättre form kommer jag försöka vara det också. Både tillbaka och i hyfsad form.

Regnbågen finns vid vägs ände

Bakom rykande kaffekoppar i det grå morgonljuset är Josef och jag på plats vid fällan. Några vackra, vilda, lekfärgade öringar genomgår snart vägning, mätning och snabb kontroll. En rätt stadig hona har fått med sig ett koppel hannar och snart ska de vidare. De glimmar i guld, bärnsten och brunrött. Flott. 

Snart vandrar jag åter bland de krokiga tallarna. Ner mot havet. Diset hänger ända ner mot vattenytan. Så många ogillar november, några hatar månaden. Jag är motvalls. De korta, dunkla dagarna har charm och en trolsk lockelse. Åtminstone för oss som av olika anledningar trivs i naturen, bortom folkmassorna. 

Det är trögt först. Det borde vara bättre, och så händer det. Några små rackare vispar runt och bjuder på batalj. Men det värsta är att en drömfisk sliter sig. Ni vet, en öring av sådan kaliber att man nästan inte vill berätta det. För, det blir tunt och fånigt att säga "jag tappade den, men den var stor". Men så är det. Den överraskade mig med sin tyngd, sina rusningar och sina hopp. Sedan var den nästan lika överraskande snabbt borta. 


Plåster på såren blir en liten blanking till och därefter en skimrande avslutning där vägen tar slut och tiden rinner ut. En förrymd regnbåge hugger stenhårt och bjuder på fina rusningar innan den förpassas till stekpannans domäner. Mer lämpad fisk att ta av daga finns knappt i Östersjön. Det violetta skimret blir det sista som glimmar innan mörkret är ett faktum. 

En liten sak till: Jag har, roligt nog, blivit nominerad till "Sveriges Bästa Fiskeblogg 2012". Skulle jag, mot alla odds, hamna i toppskiktet blir det dags för omröstning. Då hoppas jag att någon av er kära läsare tycker att jag platsar. :) Tack för allt stöd - med eller utan nomineringar!

Fälla och fria

Fällan på plats. Med mig i släptåg tar Lasse och Rickard sikte på ån. Vinden sliter i oss, i fällan och i allt som går att slita i. Men snart är den förankrad och funktionell. Fällan, som också tjänstgjort i gäddvåtmarken, får nu jobba hårt för att tillfälligt hindra stigande havsöringar. Nu vankas kontroll av fällan och öringarna varje dag, en bra tid framöver. Så, om någon orolig flanör undrar över monumentet i trä kan du lugna vederbörande. Allt är under kontroll. 

Lika kontrollerad var jag nog inte när underbara brackvattenskrokodiler bjöd på spänning och överraskningar en dag på kusten.
De befrias varsamt och kvickt förstås. Fria gäddor simmar bäst. Kenny, i sedvanlig Spindelmannenhuva, går i spetsen för äventyret. I en liten spännande bukt ligger några fina stenar. När jag tror att jag ska kroka en fin grön filur med hjälp av ett 15 centimeter långt gummibete, så blir det ... som vanligt.

En silverblank, hoppvillig och stadig öring rusar av och an, medan Kenny rotar fram kameran. Fast just när vi har den precis nedanför mina fötter - och ser att den minsann är odlad - så hoppar den av. Kanske hörde den mig yppa något om middag. Nåväl. Det var ju inte meningen. Kenny uppskattar firren till dryga 3,5 kilo. Jag måste dessvärre hålla med. Sådana praktfiskar vill man inte tappa i det avgörande skedet. Men med den glupande aptiten den verkar ligga inne med så väger den snart mer. Om den nu inte simmar vidare till ännu ett nytt landskap. För gotlänning var den inte ... 

Högspänning i vattnet

Letande. Och nötande. Ofta ser gäddfisket ut så. Spejarögon på red alert. Dammoln på botten, små knäpp i linan, eller de där blodtryckshöjarna; långa skuggor som från ingenstans alls plötsligt befinner sig någon decimeter bakom betet. High voltage fishing. Gäddfiske med stabila spön, beten och linor. Nya vikar, nya grynnor, nya kanter och en ljudlös elmotor som puffar in oss sista biten. Högfrekvent kastande med swimbaits, eller mer tunggungkänsla med jerkbaits och pullbaits över gräsbevuxna undervattensängar. Någonstans där står drömfisken. Den stadiga madamen. Det här är livsbatteriladdaren som garanterat funkar.

På den steniga tångkusten är det andra visor än i skärgårdsmiljön. Här är det glesare mellan fina exemplar av Esox Lucius. Jag besöker små fläckar som andas nostalgi. Förr stod de gröna här, tätt packade och mätta på småtorsk. Idag ser havet annorlunda ut. Gäddstammen runt ön är inte borta, men i ett sämre skick än man kunde önska. Tro inte att de är vanliga bara för att du stöter på ett par stycken. De små fläckarna är färre, mer sällsynta och ofta förgängliga över tid. En dag är den tom, lika plötsligt som den överraskade positivt.

Jag gör ett par räder till både gamla trogna spots och något mer nyupptäckt. Efter en dag med en del kul kontakter får jag ett tips från goda fiskevänner och utvecklar en idé. När jag går på krokodiljakt här blir det andra grejor. Men självfallet använder jag gäddfiskets A & O – en pålitlig tafs. Jag använder hyfsat stora beten. Inte bara för att det är kul och för att det är gäddfiske på riktigt. Utan också för att faktiskt eliminera att öringen hugger. Knäppt, tycker några. Kul, tycker jag. De lite större betena har dessutom ytterligare en trevlig fördel: de åker inte lika lätt ner i gäddsvalget och fastnar som ett fjuttigt öringsbete ofta gör. Avkrokningsproceduren blir därmed skonsammare.

Den proceduren behövs plötsligt när det smäller på fina kustgäddor så det stänker om det. Härliga fajter med huvudskakningar och resoluta hårdhugg, från fiskar i fin storlek. Högspänning, på alla sätt.

(Nä, inga ställen, eller taktiska idéer kommer dessvärre avslöjas den här gången). 

. 

I fiskarens natur

Skärgården är vacker i höstskrud. Även om det stålblanka havet tyder på noll vind - och därmed usla möjligheter till bra fiske - så njuter vi. Varenda sekund. Men det blir en hel del arga gäddor som får syna sidan av Arnes Tracker. Båten är en dröm att fiska från och Ostkustens pärla Västervik har fler öar, skär och vikar att sikta in sig på än vi hinner med. 

Utöver gräsängar och tångbankar, över stenskrävel och mot vassgluggar riktar vi så precisa kast vi kan. Ibland hugger en bitsk gädda, ibland följer den bara efter. Vi letar, kastar, diskuterar och mår så där förträffligt som man bara kan när man fiskar gädda i trivsamt sällskap. Jo, gäddfiske får mig att må så infernaliskt gott. 

Ja, just det. Det är tävling ett par av dagarna också. Visst, det ger ett extra moment med spänning och taktiköverläggningar. Men det är inte tävlingar eller den sortens kamp som ger mig bränsle att fundera över hur, var, på vilket sätt eller varför. Det ligger i fiskarens natur att drivas mot nya eftersökta och efterlängtade sanningar. Snart ratar vi dem för nya. Och jakten fortsätter. I gäddfiske är det extra uppenbart. Just därför älskar jag det här. Och när Lasse avslutar kalaset med en fin rackare kan vi bara jubla och skratta ikapp. Vi visste ju att den stod här. Vi sa ju det ... 

Rätt sak i rätt tid

Styrka, elegans och målmedvetenhet.  Jag ska vara helt ärlig. Så här års tillbringar jag hellre min tid med kamera i handen, tassandes längs åarna, än på kusten med spö i nävarna. Det är en fröjd som ger livsenergi. Med tanke på förra blogginlägget (se nedan) är det glädjande att se att det finns fisk som klarar sig. Det slår mig: det här skulle de se - de där som inte tänker längre än näsan och näten räcker. 

I övrigt talar nog bilderna för sig själva. Jag är bara tacksam över att få beskåda härligheten. Tack Lasse för sällskap och biltur! Observera de intakta fettfenorna och de raka, fina kanterna på ryggfenorna. Vilda öringar. Smyg försiktigt i höstmörkret.