Rätt dag - fel ställe

Det är regn, mellan snöbyarna och iskylan. Isarna låter vänta på sig, men inte kusträderna. Sjöfåglarna tystnar när vindstyrkan ökar. Bilens vindrutetorkare sveper fram och tillbaka, som mina funderingar. Vänster eller höger? Öster eller väster? Syd eller norr? Första stället ser så lovande ut att jag nästan ryser till. Inte ett liv. Händerna är snart blöta och stela i vågsvall som ger sig den på att få mig ur balans. Jag åker vidare. Joel rapporterar in samma som min skörd: nada. Tomt.


Men i envishetens tecken kommer till slut en handvärmare. Visserligen är fisken av samma färg och muskelstyrka som en tångruska, modell lagom. Jag valde kanske fel plats, för snart piper telefonen och Joel visar hur en blankare fisk ser ut. Lite senare kommer ett nytt foto, där knallröda havsöringsfiléer ligger på hans skärbräda. Vid det laget är jag i färd med att skiva upp lite julskinka ... Det där försiktiga hugget får nog, trots allt, anses som dagens höjdpunkt.

Julmorgon med godis

Jag knyter på mig löparskorna för den traditionsenliga julaftonsrundan. Telefonen piper. Även Josef är ute på traditionsrika upptåg. En härlig julstänkare av det fasta slaget. Kanske firar han med något flytande senare... Själv kommer jag nog att idka viss vattenkontakt när alla högtidligheter är avklarade.

Grattis och god jul!

Foto: Josef Andersson

Iskallt kall

Det är som ett kall. Kustens lockrop, vindens vinande, de otyglade vildfiskarna. Jag behöver rosor på kinderna. Men också: De omutliga, frostbitna, förbaskade havsöringarna ... Nejdå. De finns där. Fast nordostvindar som förpackar hela länet i vaddliknande Kung Bore-kostym, sjunkande vattenstånd och kallras som heter duga är ju inte direkt varsel om tokrally på öringfronten.



Vägarna är såphala. Det tar tid att ta sig fram. Det är inte fråga om någon heldag med vänd-och-vrid-på-varenda-detalj. Mer snabbt-i-snabbt-ur-vattnet. Å andra sidan är Östersjön ljummen i jämförelse med luften, som dessutom rör sig fortare och fortare mot kinden. Rosenrött nu. Strax scharlakanslysande nästipp. Dags att dra sig tillbaka. En liten blank är vänlig nog att dansa i samma takt som jag. Mina kustkamrater gnetar vidare. En silvrig pjäs nyper en retligt fiskad Gulp! Alive! där borta i snöröken. Den tekniken återkommer jag till. Fast inte förrän jag tinat upp ordentligt. Och kanske kallar kusten mig igen.

Från djungel till verklighet

Det är nästan dumt. Trots att jag befinner mig i paradiset hänger tankarna kvar och oroar. Hur är fisket på hemmakusten? Vilka rapporter väntar i mobilen när jag kommer så nära civilisationen så att radiovågorna når fram? Men så tar jag mig samman, njuter av stunden lyssnar till ljuden, insuper dofterna och fiskar allt vad tygeln håller. Ett härligt resegäng skrattar, mår gott och krokar allt från guldskimrande och stridbara mahseer-rackare i floder med ginklart vatten, till siamesiska karpar och arapaima i mer dunkelt vatten. Jag inser läget och bestämmer mig för att det där med öringar, skrubbor och gäddor kan vänta några dagar.



Men åter på hemmaplan rycker det i kastarmen, givetvis. Det kan inte dröja för länge innan det är dags för iskall vadning och snålblåst, även om den torra, kalla luften känns som en käftsmäll efter dagar med kortbrallor i djungeln.

Mönster på kusten

Innan jag stänger igen väskan och drar ur sladden några dagar har jag två intressanta färger att redovisa. Per sprang på ett par intressanta fiskar. Eller om det var de som simmade på honom ... Hur som helst blev det sköna ryck i spöt när en regnbåge skimrade till där ute. Trots en "dansk framhållning" är det faktiskt en stor fisk - hela 4,5 kilo. Regnbågsbandet längs sidan glimmar fint och köttet glimmar snart vackert på julbordet, som rökt delikatess. Där gör fiskarten mer nytta än när den eventuellt röjer upp i åarna och knaprar småöringar och yngel, eller gräver egna lekgropar på öringarnas platser.


Samma dag flashade det plötsligt till i grönt. En odlad öring, utan fettfena och med en tag i ryggfenetrakten kunde ledsagas in, befrias och simma tillbaka. Det gröna märket avslöjade det som vi sagt och påstått förut: det indikerar ännu en gång att stockholmarna gärna simmar över hit. Inget ont om storstadsvarelser i övrigt. Odlade fiskar ska bara låta gotländska öringgener få vara ifred. Regnbågsmönster och rörelsemönster. Nä, nu är det dags att mönstra på för lite äventyr.

Foton: Per Jobs - fishyourdream.com

Soon gone fishing

Skuggorna faller flera meter långa. Blåstången vajar av och an där filtsulorna dimper ner. En sydvind friskar i och trycker upp det efterlängtade vattnet över torra stenar. Det tar sig. Det blir korta försök mellan pappershögar, telefonsamtal och elektroniska konversationer. Korta försök som avslöjar mestadels tröga fiskar. Någon springer på ett tiotal fiskar hör jag. - Javisst, men i strömmingsstorlek. Jag räknar knappt de där längre. Det börjar nästa klia och irritera. De stora saknas ännu.

Josef tappar en fin blänkare. Jag släpper tillbaka en junior och ser strax därefter en hajimitatör som retligt släpar sig fram med nosen bland märlorna. Inget flugspö, eller någon dobb i packningen idag. Och hajen seglar vidare, fullkomligt ointresserad av drag i endera storleken eller formen.

Det finns hopp om en snar bättring på kusten. Jag är snart gone fishing. Någonstans.

I väntan på den stora

Vitt skilda sällskap skickar små meddelanden med nära nog identiskt innehåll: ett antal småttingar, någon enstaka godkänd fisk, några tappade och plötsligt segt som kola. Antalet småttingar i silverskrud är positivt, men frånvaron av de stora stömmingsätarna ger lite kli i huvudet. Tusen teorier cirklar runt. Ska jag välja någon enstaka så tror jag att lågvattnet och den relativt höga vattentemperaturen gör att många av de eftertraktade kanonblänkarna rör sig där ute i stimmen av strömming och skarpsill. Inga problem med matsmältningen i så många plusgrader, så varför glida runt med ryggen ovanför vattenytan och knipa små fåniga märlor och räkor?


En iakttagelse som stöder teorin är de dykande måsar och trutar jag skådat under senaste tiden. Vid ett par av tillfällena dök snart ett sälhuvud upp med sin sin söta nos. Till synes ett mätt och belåtet däggdjur som lät sjöfåglarna käka det som blev över ...

Annars: Mycket tid vid åarna, i jakt på fotoobjekt. Mycket jobb, många pyssel hemmavid och en del förberedelser för den stora. Jag laddar kamera, fiskeväska och batterier inför duster både på hemmakusten och i helt främmande vatten.

Minor slam

Grand slam vore att ta i. Det är inte ens nära sanningen. Men en liten, försiktig slam blir det väl ändå när man kan räkna in fjällvråk, kärrsnäppor, gruffande havsörnar, gädda och öring. Dessutom en dag som börjar med solsken och övergår i busväder - som plötsligt kommer från nästan ingenstans. Eller om det var från Skåne ...



En öring hoppar av, nästa sitter kvar. Vattnet ser så perfekt ut att jag nästan kunde svära på att det skulle hända. En liten samling av stenar, där vågorna bryter och svallar i sydvästvinden. Vattnets färg är lätt, lätt grumlad. Så ska det se ut.

Josef, ständigt med kikaren inom räckhåll, upptäcker de små snäpporna medan jag sätter tillbaka en närapå blank öring. Lite senare hittar vi några gäddor. De som inte vill låta sig trugas av vare sig rejäla jerkbaits eller småttiga glittersmycken får smaska på pulserande spinnflugor. Grymt effektivt mellan varven. Josef lånar en knallorange och låter mig plåta fajt och avkrokning. Slam! Goodbye. Off she goes.

Strandfynd av ny art

En drös med havsöringssvingare rapporterar in förbluffande samstämmiga rapporter: öringar som följer, puffar, vakar och gör allt - utom att just hugga. Extremt lågvatten, dis och dimma på det och en långvarig nordostan ger mest elände. Jag och Josef skramlade ihop en skrubba, en trutta under måttet plus otaliga andra som imponerade i ointresse.
Nu har vinden äntligen vridit åt annat håll. Måhända stiger äntligen vattnet i lågtrycket. Kanske händer det något snart.

Ett mejl från Robert damp ner med något mer exotiskt. Inte nog med att han drar på en av sitt livs första blänkare. Grattis! Dessutom satte han griller i huvudet på polisens hittegodsavdelning. Vad gör man med en stackars sköldpadda som plötsligt uppenbarar sig på en stenig strand?


Robert meddelar senare att herr Skalman mår bra och har kommit in i värmen. Hur han hamnade på kusten är däremot ett mysterium än så länge.



Sköldpaddsfoton: Robert Johansson

Filmtajm

Förlåt en okänslig fiskepaparazzi. Här blir det lite publicering av min smygfilmning - på bästa sändningstid. (Välj gärna fullskärmsläge).

Jag påminner om att du som härjar runt på kusten och lyckas gneta upp en Salmo trutta med en liten tåt i orange, hängande från ryggfenan ska kolla numret och rapportera återfångsten här.

Min personliga åsikt är dessutom att alla märkta fiskar ska släppas tillbaka. För det första är de ju vilda, gotländska fiskar som bevisligen återvänder för lek igen. För det andra är det en överhängande chans att den fisk du fångar inom kort leker just nu - och därmed kommer den vara i dåligt skick och inte alls "blank" under vintern, eller våren. Den är en besa, en nedfallsfisk, en utlekt firre. Och nästa höst ska den kanske leka igen ...

Årlig höjdpunkt

Det finns förstås massor av årligt återkommande företeelser i fiskets värld som jag går igång på. Men en av de mest fascinerande och magiska är att smyga längs en liten å och se havsöringar i alla storlekar kämpa sig uppför strömmen och gnabbas om bästa lekplatserna.

Mycket glädjande är det också att se de orangefärgade "taggarna" - märkena - på många av dem. Det vittnar om att de var här förra året också. De har överlevt, laddat om batterierna och tagit sig hit igen. Helt fantastiskt. Jag tror bilderna får tala för sig själva.

Storätare sökes

Sporadiska rapporter och egna sporadiska öringsförsök vittnar om att det varit segt. Små fläckar i rätt tid kan ge en del fisk, vilket betyder att de flesta inte har den flaxen, eller rätta tajmingen. Men en hel del följare och synliga fiskar berättar också att de säkerligen finns på fler ställen än många anar... Peter L bytte till fluga och narrade öringar som vägrade käka drag. Och den omutlige Josef hittade, som bilden ovan visar, helt rätt. Inte helt överraskande. Vid det laget låg jag förkylningsdäckad i soffan. [Mobilfoto från Josef Andersson]


Det droppar också in en och annan berättelse om gäddkontakt. Personligen blir jag bara gladare för varje gädda. I alla fall om de fått leva vidare. Jag är fortsatt tacksam om du mejlar en liten berättelse när en brackvattenskrokodil kommit i din väg. Ju mer information vi får, desto större chans att vi kan återskapa en rättvis bild av status, hot och möjligheter för den smidiga jägaren.

För övrigt hoppas jag att den nära förestående tiden kan innebära storätare av något slag. Varför inte något blankt yrväder som uppskattar vådliga luftakrobatnummer och långrusningar. Smått är inte tillräckligt gott i längden.

Oväder och pappersstorm

Kanske är det rätt tid att se arbetsbordet fullkomligt duka under. Det är så att kalendern kryper iväg och försöker gömma sig. Komma undan. Jag själv skulle gärna komma undan ett tag. Efter en dag med fullständig bleke, då ingen levande själ lurade något av värde på kusten, drog kuling, ruggväder och snöflingor fram. Locket på!

Annars är grejorna laddade. En tur till svenska ostkusten för tungt och riktigt gäddfiske gick om intet, skrubborna simmar tryggt, medan spöbagen har upptacklade feederspön och ett antal apterade tackel försöker lösgöra sig ur fångenskapen. Öringsgrejor och vadarbrallor är redo; De fladdrar nervöst när jag går förbi. Vad mer? Mycket! Snart. Snart så.

Under tiden kan man må illa av de rykten om skrytsamma herrar som snackar om nätfångade öringar som i antal uppnår tresiffriga tal. Jag hoppas vid fiskeguden att det bara är rykten. Visserligen är det svart humor att folk vill skryta om sin oerhörda dumhet och okunnighet, men det förmildrar inte saken. Mitt sinne är dystert. Medicinen heter nog frisk luft, tom kust och gott kaffe i nämnda miljö.

Korta stunder när tomheten flyr

Blygrå yta. En nordlig vind som friskar i efter lunch. Rusch mot kusten. Solen sticker ner i spridda strålar långt därute. Jag kastar utan resultat. Och så ... Jag tror de förföljer mig. Två sälar sticker upp sina små anleten ungefär samtidigt. För ett ögonblick överväger jag förflyttning, men vis av erfarenhet vet jag också att öringarna och sälarna ibland delar matbord. Det är ett högt spel de spelar, öringarna. Mitt i maten kanske de hamnar på menyn själva.

Och visst är de här, men ack så försiktiga. Avvaktande och tveksamma. Två gånger i rad har jag öringar som först följer efter och nafsar två-tre gånger. I efterföljande kast smäller det i ordentligt. Blank sida, glitter, knyckar, sprattel och så ... borta. Två gånger i rad. Två fina fiskar går loss inom loppet av några minuter. Snart står jag där och förundras över hur ett tomt hav förbyts till en huggsexa som värmer varenda led i kroppen.

Nästa ställe. Lika tomt till en början, men så kommer de från ingenstans. Virvlar, stötar, puffar. En landad fisk till slut. En lekfärgad hona som snabbt får friheten åter. Sen en imponerande stjärtfena som vispar upp ytan framför mig. Den fisken förmår jag inte truga med mina grejor. Inte idag.

Jag trampar ur vadarna och tar en sista slurk ur termosen. Ett tomt hav med glimtar av full dramatik bland tångruskorna.

Dimmigt läge

Dimman ligger tung över hela landskapet. Den makar inte ens på sig i en vind som tilltar. Istället tjocknar den ytterligare och släpper lite regn över oss. Jag är djupt koncentrerad på de virvlar som dyker upp bakom draget två kast på raken. I det tredje gör jag ett magnifikt vevsrtopp som får kroken att fästa benhårt i en tångruska modell gigantus. Virveln is no more. Niclas hojtar om att jag ska titta upp. Någon iakttar oss där ute. En dryg kastlängd ut sticker en säl upp sitt söta ansikte över ytan. Dagens enda fisk befinner sig alltså i det lilla område där också fru säl härjar runt. Öringarnas rädsla för sälen är nog aningen överdriven emellanåt.

Jag måste sluta och åker hemåt. Lite senare rapporterar Niclas in en hög hugg, ett par landade fiskar och en tappad bjässe. Dock ingen ytterligare sälrapport. Håhå.


För inte så länge sedan gjorde tidningarna det till en hjärteskärande historia att en 80-årig dam hamnade i rätten för att hon "råkat" ta upp några sikar under förbudstiden. Nu är det hennes 50-årige släkting, en man från södra ön, som sitter åtalad för att ha tagit upp 13 sikar och två havsöringar under måttet under sikens förbudstid. Fisket skedde på samma ställe som var på tapeten sist och mannen ertappades med att ha fiskarna i bilen. Enligt artikeln var dock mannens plan att släppa de redan döda sikarna i havet när han kom fram till sin hemmahamn ... Med andra ord hade han inte gjort något fel, tyckte han själv.


Det finns mycket man kan tycka och orda om. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns ett stort antal inskränkta och egoistiska icketänkare där ute. De kommer antagligen fortsätta att ge blanka fan i alla de regler som de flesta av oss följer och värnar om. Blir de ertappade med byxorna nere svarar de med ilska eller kreativa bortförklaringar. Här ligger dimman så tät att inte ens ett förlösande regn tränger igenom.

Mest smått och gott

Rapporterna är entydiga. Mina egna erfarenheter hakar på i uppfattningståget; Just nu är det många småttingar som representerar havsöringarnas skara längs kusten. Det är givetvis goda nyheter att de verkar vara hyfsat många därute, men vi drömmer ju om tyngre hugg, hårdare fajter.

Jag tillbringar eftermiddagen med viss inventering av platser och kastar lite förstrött. Just innan skymningen kommer det en sådan där. En liten.

En dag som den här borde man egentligen ha ägnat sig åt att meta platta fiskar, eller kanske röja upp i hemmet. Å andra sidan är kaffekoppen som ljuvast i vindpinad kustmiljö. Om så bara en liten kopp.

Grått och silver

Det var ett evigt tjat om havsöring. Nej, jag skojar. Jag är glad för alla kommentarer, frågor och sporrar. Men, för min del är inte riktigt tiden inne för ivrig silverjakt. Men man får väl göra ett undatag? Jag är ju inte mer än människa och sportfiskare. Efter kulingen vaknar lusten till öringsjakt - trots att hösten bara börjat.

Gråvädret döljer varenda kontur och smetar ut omgivningen till en vilsam slöja. Små regndroppar faller tätt och gårdagens tunga dyningar sköljer in över stenar och kanter. Det går inte att motstå. Det ser lite för bra ut för att det inte ska hända något. Ändå, lugnt. Jag har inte lång tid. Jobbet kallar. Jag överger de sedvanliga stenarna och hålorna. Jag tror att oddsen är bättre ute mot djupkanterna, där dyningarna slår hårt mot undervattenshällarna. Det är svårt att hitta rätt i det höga vattnet och det kalkgrå grumlet; Sprickor lurar längs botten och storstenar döljs i uppvirvlat slam. Långa kast ut i tyst hav. Bara regndroppar och vågsvall lever i det grå.


Så smäller det till. Jag är på tårna, krokar, släpper bromsen och kliver ner från en hal sten. Fisken hoppar, rusar, lever an. Det är underbart, förstås. Fisken vansinnesrusar in mot taggiga stenar innan jag kan styra den upp på land. Kamerahuset kikar fram under väskans lock. Jag knäpper ett par snabba bilder.

Kaffet är hett och värmer strupen i hällande regn. Grå stenar flyr under mina fötter när jag går tillbaka. Några av dem gnistrar i silver, när jag placerar en härlig middagsfisk där ovanpå. Nu funkar det att jobba en stund igen.

Allt är nytt - ändå inget

För varje dag som går, för varje fisketur och för varje tillryggalagd fiskesträcka blir vi lite smartare. Lite bättre, mer upplysta. Eller hur? Och de tekniska landvinningarna är fabulösa. Hur kunde man över huvud taget få något att bita för femtio år sedan, eller för bara tio?

Ibland verkar det som om allt som används är nyheter under solen. Men, icke! Om du inte läst "The Complete Angler" av Izaak Walton och Charles Cotton, ska du göra det snarast. Boken utgavs visserligen redan 1653, men jag slås gång på gång av hur långt framme fisketänkandet var redan då. En fiskenörd var en fiskenörd redan 1653. Visserligen sväljer herrar Walton och Cotton grodor stora som lagårdsväggar inom vissa ekologiska fält, men i andra avseenden känns de lika nytänkande och uppdaterade som dagens mest härdade och ivriga specimen hunters ...

Betesval och mäskningskampanjer var på tapeten och vördnaden för fiskarternas liv och leverne imponerar - även om huvudsyftet givetvis var att ordna kvällsvard, inte bara skapa adrenalinrus.

Fast jag vet ändå inte hur man överlevde utan saker som flätlinor, kemvässade krokar, swimbaits, titantafsar, konserverad sprayboost, karpstolar och IM8-grafit.

För övrigt ryktas det om fångst av en sagolikt stor Gotlandsöring. Den lär ha vägt 11 kilo, vara spöfångad (och sedermera ihjälslagen ...) någonstans längs kusten. Får jag veta mer kommer jag givetvis att rapportera.

Med regn kommer liv

Vi smyger längs ån. Ännu inga tecken på uppvandrande öringar. Vattennivån är inte så illa, men inte tillräcklig för att sända doftstråk och signaler ut i havet. Där ute brusar det och höstoväder tornar upp sig över en blågrå yta. Svanarna flockas i pålandsvikarna och håller utkik. Någonstans därute samlar havsöringarna ihop sin löst sammansatta armé.

Lite mer regn, lite dundrande vågor och rätt vattenstånd så är ån befolkad igen. Nej "befiskad", förstås. Mellan de skarpa fisketurerna till höger och vänster är det alltid lika berikande och avslappnande att hålla utkik efter ankomsten. Snart fylls åarna av ihärdiga, envetna och makalöst vackra fiskar igen. Vilda, gotländska havsöringar i alla storlekar.

Grannlåt från grannlandet

Xperten är ute och far. Flugspöt är med, till både laxars och öringars förtret. När det blev lite segt korkade han upp en pava eldvatten och intog bindstädet. Resultatet blev The Blue Heimen. En skapelse som snart skulle visa sig förbaskat effektiv. Snart hade en hjortronfärgad kanonöring, ett par laxar och säkert mer därtill gapat stort och låtit sig ledas upp på norska strandsbrinkar. Rykten gör dessutom gällande att den blå härjat bland fiskarna i Krondiket, alias Dalälven, också. Xperten förnekar sig inte. Man får buga och gratulera.
Foton: Bosse Xperten

Vatten som runnit

Mycket vatten har runnit i åarna sedan Bengt Öste och Larz-Thure Ljungdal reste riket runt och gjorde fiskeprogram för Sveriges television. Häromdagen blev jag åter påmind om det härliga klippet [Tack Jan O] där Bengt besöker gotländska åar och en sedan länge nerlagd regnbågssatsning (med en ung och entusiastisk Loop-Christer i huvudrollen). Öste pratar och fiskar med nestorn Anders Dahlin (vår tidigare driftiga ordförande i Sportfiskarnas Gotlandsdistrikt, som tyvärr inte finns bland oss längre) och smaskar oupphörligt på sin pipa - även ute i vattnet, iförd rejäla pvc-vadare. Torsken var talrik. Den vräktes upp i stora lass. Öste behövde inte ens vrida på gubbkepan, eller släppa pipan. Det var bara att hala upp de skäggförsedda ur böljan. Plupp. Nästa.


Mycket vatten och många åsikter har runnit iväg ut i havet. Tydligast blir det kanske i slutet av inslaget då herrarna för Gotlands gäddstam på tal. Ty, det här inslaget härrör från den goda tid då det var gott om stora, gulgröna, arga gäddor runt kusten. Den gode Bengt, som i vanlig ordning företrädesvis börjar sina anförande med ett slags nekande "ääaah", uppmanar till upprensning bland de stora gäddor som "härjar bland värdefulla arter som laxöring och sik". Speciellt de stora gäddorna på uppemot 15 kilo bör avlägsnas från vattnet. Som en god gärning. Tyvärr var det väl också vad som ofta hände.

För övrigt heter havsöringen inte bara "laxöring" i inslaget. Den belönas även med det förlängda epitetet "havslaxöring". Jisses, så mycket vatten som runnit.

[Filminslag från svt.se]

Ingen väntan att vänta

Nu över till något roligare - även om förra inläggets debatt kvarstår som en aktuell fråga. Har du lagt märke till hur mildväderkänslan försvann i ett kast? Det hände ungefär samma timme som jag satt och kvällsmetade och förundrades över en aldrig sinande sommarvärme. Deppigt, kan några tycka. Härligt, tycker jag. Det öppnar ju bara nya portar mot tillfällena där ute.

Långsmala gröna jägare med vassa tänder kommer nog bli målet på någon tripp här och var. Tillplattade och sällsynt glupska bottenskrapare väntar runt hörnet ... bara för att nämna ett par lockande uppdrag.

En långtråkig väntan, frustar öringsfanatikerna. I helskotta heller, säger jag - som ändå älskar de blanka mer än de flesta. Men den säsongen räcker och blir över under tre fjärdedels år, eller mer. Det skulle inte falla mig in att tillbringa ett par månader med öringsspöt, ett par månader med matchspöt och flötestuben och resten i otålig väntan. Jag är rastlös så det räcker. Och utan gäddfiske, plattfiskmete, några karpar, höstabborrar, eller vad det vara må är jag en halv fiskare. Dessutom vankas lite värmande fiske i både bokstavlig och metaforisk betydelse. Men det är senare det.

Nu är det höst. Härliga höst. Här finns inget tid att förlora. Jag tänker inte vänta på ett tåg som aldrig stannar på perongen. Det är läge att hoppa på i varenda kurva. Men de mer somriga metegrejorna ligger färdigtacklade i röran. Vädret får - som så många gånger förr - avgörandet i slutänden.

De giriga rycker upp äppelträden

Nu börjar eländet. Ett par veckor återstår till fredningen av de åar där öringarna ska se till att säkra framtidens bestånd. Men självklart finns det inskränkta och korttänkande människor därute. Utan att ens ägna en tanke om hur deras gärningar påverkar framtiden roffar de åt sig så gott de kan. I vissa områden står näten som spön i backen. Så nära åarna de bara kan häver de i garnen.

För oss som har ett ekologiskt samvete ter det sig fullkomligt horribelt. De här personerna vet mycket väl att de fiskar på lekmogen fisk som bär på de anlag som ska skapa morgondagens möjligheter. Det är ju därför de fiskar så nära åarna de bara kan ("här finns de lekvandrande fiskarna"). Att försöka ha ihjäl så många som möjligt av dessa fiskar är ju tokfel. Fullständigt galet. Hål i huvudet. Eller hur man nu vill uttrycka det.

Ok. Enklare uttryckt: Ponera att du gillar äpplen. Du älskar äpplen och vill fylla skafferiet med dem. Det du inte ska göra då är att rycka upp hela förbaskade trädet ur myllan, för då blir det inga fler äpplen. Så är det när man tar bort all lekande fisk från ett vattendrag.

Det gör ont ända in i själen och märgen på alla dem som på fritiden och med svett och möda planterar träden, medan girigbukarna skördar och skövlar. I det här fallet är planterarna alltså de fiskevårdare, sportfiskare och ideella krafter som gör arbeten i åarna och lobbar för förbudstider och fångstbegränsning. Vilka skövlarna är framstår väl som glasklart.

Men för de giriga spelar sådana resonemang ingen roll. De tar vad de vill ha, så mycket de bara kan. Låt oss hoppas att nästkommande generationer kommer bestå av fler eftertänksamma och omtänksamma individer. Sådana som ser längre än till sin egen arms ände.

Hoppas också att det kommer blåsa utav helvete så att leköringsnäten stannar på land.

Fotnot: Om du är ute och ser nät i närheten av lekåarna: ta en bild, notera avståndet till ån, mängden/längden nät och rapportera gärna.

Att bara vara med bravur

Anpassning. Det är ordet som slår mig med sin krassa självklarhet. Total anpassning för sin livsuppgift. Så känner jag varje gång jag iakttar en fisk i sitt rätta element, eller när jag släpper den åter efter att jag för en stund lekt med den. Aktningsvärt.

I stunder av frid under Vintergatans galaxljus tvivlar jag över min sysselsättning. Spelar det egentligen någon roll hur imponerad jag är? Kan egentligen ens absurda mått av kunskapsinsupande motivera att jag fiskar för mitt höga nöjes skull? Jag lurar fiskar att bita över mina bedrägligt apterade agn för att titta närmare på dem, imponeras och tjuta av egocentrisk glädje? Jag är osäker.

Men så vippar flötet till, grafiten bockar och adrenalinet drar mina smilband till maximalt läge. Jo, det måste vara värt det. Kanske blir jag en något bättre människa med glädjen i bagaget. Definitivt blir jag en roligare typ några timmar framåt. Och lite lär jag mig. Hela tiden.

Fast så anpassad som de armerade, smidiga, välformade, tåliga, luriga och imponerande fiskarna - det blir jag förstås aldrig. Det går inte att ekipera sig till fulländning. Ett äkta pansar är medfött. Det går inte att lära sig total miljöanpassning. Fiskarna kläcks in i det, lever det. Är det. Fiskar bara är. Och de är med bravur.

Hög smygpuls

Smålandsskogarna är mörkgröna, djupa och susande. De verkar också vara magnetiska, som de drar åt sig regn och rusk. Åarna och sjöarna verkar aldrig upphöra. De snirklar sig runt egen axel, brer ut sig och tar plats. Härligt.

Men gösarna är inte helt samarbetsvilliga. Det kan bero på att de känner sig osäkra. Själv är jag fylld av tillförsikt, trots att jag härrör från ett ogösigt landskap. En mer eller mindre genomtänkt gotländsk utplantering resulterade nog bara i mättare gäddor en gång i tiden. Plus några sannolikt gösmätta lokala familjer också. Nåja.

Några marinerade vertikaljiggar dunkar i botten, färgglada trollingvobblers sveper fram och regnet trycker ner oss i båtarna. En betydande del av FJ-redaktionen trilskas, ligger i, garvar och avnjuter kvällarna i inomhusvärmen. När tiden är ute är den också inne. Jag lämnar de mörkaste skogarna och tar mig till öppnare landskap, där vidsträckta åkerarealer spränger in i skogsområdena, där porlande bäckar färgar och doftsätter atmosfären.

Här är färnaland. Denna starka, smidiga, stöddiga och underbara sportfisk. Munnen är som skapt för att både svälja grodor och gapa stort över flytande bröd. Bordsskicket består mest av en snabb attack. Utan pardon åker hela rasket in.

Med lättviktsutrustning smyger jag i njutbar höstsol och letar vakande fiskar. En håv och ett matchspö, frilina, en ryggsäck med en liten kaffeskvätt, lite vatten, lite franskbröd och några extrakrokar. Magiskt lugnande och hetsande samtidigt. Smygpulsen höjs. Jag kan åka hem med en skön känsla och några stickande områden där brännässlorna gick hårt åt mig. Konstigt att jag inte märkte dem tidigare ...

Minneslekar i mörkret

Utkommenderad av mig själv intar jag en lagom vinglig plats i någon decimeter jäsande gyttja. Väl på plats blir man kvar. Det gäller att förse sig med allt man behöver de närmaste timmarna. Mäsk, slangbellan, beten, kaffetermosen, lite frukt, en bit mörk choklad - 76 % kakao, tror jag minsann. Myggmedlet i byxfickan. En liten ask med krokar, lysstavar, peang, och annat smått och gott får ligga på en bit semiflytande trä. Jo, det här ska nog gå bra. [Fotot ovan: Peter Grahn]

I skymningstimmen inser jag att pannlampan ligger i ryggsäcken på torra backen. Slafs, schluuuurrrp, klafs. När jag ändå sträcker på benen tar jag med håven som jag tydligen lämnat kvar där bakom. Håhå. Vad mer? I midnattsmörkret är plötsligt vattenflaskan som bortblåst. Trots stiltjen. Klafs, klafs. Tillbaka igen. Nu då. Snart kan stillheten ta över, avkopplingen belägra hela nejden.

Så kommer det efterlängtade lyftnappet. Så vagt att ögonen knappt registrerar det. Reflexen att kroka måste komma från en undangömd del av det mycket omedvetna nervsystemet. Jag vet det knappt, förrrän en ilsken rusning svarar mig i beckmörkret. Snart är den håvad. Men var är nu måttbandet? Vågen? Kameran? Klafs, klafs, klafs, schlurrrrp.
Nytt utlägg i natten. Var är peangen som nyss låg i höger benficka? Klafs.

Fiskarnas egen jycke

De är som fiskvärldens hundar när de lufsar runt över mäskplatsen, slingrande och yvigt. Det händer att jag får nog och låter diverse kraftuttryck förbanna sutarna när jag är på jakt efter mer smygande och svårtrugade fiskar - som rudorna. Men bilder på sutare får jag sällan nog av. (Som vanligt gäller att klicka på bilden för att se den i acceptabel storlek). Den surmulna, kaxiga uppsynen med det glänsande skinnet, de illröda ögonen och den bastanta fysiken har inte många motsvarigheter i svenska vatten. Eller i vatten överhuvudtaget. Dessutom är tinca tinca en god motståndare som bänder matchspöt och sträcker linan så det svischar om det. Ett distinkt lyftnapp, en sidovandrande flötestopp i skymningstimmen och den härliga tunga rusningen i mothugget är godis för metaren.

Så jag har helt enkelt överseende med de matslukande, svansande rackarna. Fördelarna överväger nackdelarna.

Målet med den långa vägen

Gyttja. Djup, obändig gyttja. Vad är det egentligen som driver oss? Regn. Fukt. Blåst. Vad är det som får oss att längta och att välja den svåra vägen? Mörker. Utebliven sömn. Vilka drömmar brinner för att ge all energi? Vilka kugghjul driver maskineriet? Det finns inga lätta svar. Inga förnumstiga förklaringar som kastar ljus över hela bilden.

Men glöm gyttjan ett ögonblick. Ignorera ovädret. Visualisera istället en tyst natt där himlavalvet delar med sig av oändligheten i en glittrande kaskad. Förgängliga metoriter målar streck i ögonblicken. Föreställ dig flockar av vitkindade gäss som med skränande V-formation sveper in i skymningen, över en spegelblank vattenyta. Frammana en magentasky där solen värmer en sista stund innan iskylans måne bleker mörka moln. Dimman över morgonfältet, siluetter, ljusspel och stillhet. Stunderna som etsar sin existens i tidlösheten. Episoder som överskuggar uppförsbackarna.

Är det hela sanningen om varför? Nej, bara en ynklig del. En annan liten byggkloss i fiskets livsbygge är förstås en hett eftertraktad fångst. En fångst som äntligen blir frukten av kämpaglöd, idéer, taktik och erfarenhet. Beviset på att envishet, övertygelse och rejäla regnplagg ger utdelning. Ibland.
Tack Peter - för trivsam fisketur och fotografering.

Väderspåmännens falnande makt

Det fanns en tid då jag litade på meteorologerna. Deras ord var inte lag, men åtminstone högst sannolika. Jag vill absolut inte hänga ut en hel yrkeskår på vädring i kuling och spöregn, men jag måste ändå säga att mitt förtroende för väderexpertisen börjar närma sig bottennivå. Eller så är det jag som tolkar samtliga meteorologiska institut helt fel?

Ett talande exempel är symbolen för lite växlande molninghet, som ackompanjerades av en textsnutt med upplysning om en millimeter regn eller två. Symbolen ser ut ungefär så här: .
Döm om min förvåning när den visade sig betyda massiva åskfronter med häll... nej slagregn som inte ens mitt stora meteparasoll klarade av att stänga ute. Droppar stora som koögon vräkte sig mot min utrustning i 12-gradig kyla.

För att tala symbolspråk kan jag meddela vad det här scenariot innebär:
I textform skulle det kunna vara något i stil med: En dyblöt frontzon av spöbagar, tackelboxar, mäskbaljor och termosar rör sig snabbt mot den väntande bilen. Varning för åskmolnshumör utfärdas över i stort sett hela metesfären. Fisketemperaturen sjunker under nollan.

Vädrets makter kan vi inte göra så mycket åt, men en sak står klar: väderspåmännens anseende - och därmed deras makt - börjar falna och rinna ut i den vattendränkta sanden. Åtminstone i min bok.

I väntan på höst

Nja, jag trivs bra i sommaren. Förträffligt, vill jag lova. Åtskilliga kvällar, nätter och morgnar tillbringas i jakten på olika undervattensvarelser. Jämförelsevis många bottenätande arter, upptäcker jag när jag sammanfattar det hela. Lokaliserar man födan med hjälp av doft- och känselorgan och samtidigt vill hålla sig undan från predatorer är det ju praktiskt att tillbringa den mörka tiden med att fylla buken.


Även herrn bakom flötet käkar något i natten. Det passar bra till kaffet och håller blodsockernivån på rätt nivå. Så kommer en gryning och en dag - då man lämpligen släpper fiskegrejorna till förmån för utflyktskorg, badbrallor och annat somrigt.

Micke är på ön igen. Vi röjer runt till olika vatten och har både vin och vatten. Och kaffe, if you know what I mean. Den lilla putmunnen tillhör en av Mickes fångster. Även den rotade runt på botten och nappade sådär försiktigt som bara vissa arter kan. Jag putar också lite med munnen, för det är mest Micke som excellerar. Men mest garvar jag. Dels för att han är värd det, dels för att jag får min beskärda del av fiskar jag också. På botten och strax där ovanför.

Och som tur är ... än är det inte höst. Mycket kul väntar under den avsvalnande årstiden, men ännu ska sommarens alla arter betvingas.