Öringsshopping av bästa slag

Julhandeln pågår i regn- och slaskvädret. Jag är så lyckligt lottad att damerna i familjen tycker att de klarar av bestyren utan mig. Kanon. Då är jag inte sen att kliva i vadarbrallorna, för att därefter kliva ner i vattnet ett par timmar. Ett par timmar är rätt lagom när regnet piskar ner och havet fortfarande kör en lite svårmodig stil. Trots att vinden både avtagit och vridit är det inte lätt att ta sig ut. Rejäla, rullande, vattenmassor försöker bromsa min framfart. 


Och fortfarande är stora delar av öns västra sida grågröngrumligt efter blåsandet. Långt där ute skymtar klart vatten, men dit når man inte i det här vädret. Jag vadar längs land och hittar små, små områden med lite mindre smutsigt vatten. Där, intill en stor sten petar något. Draget hakar fast i linan. Det måste ha varit en fisk. Jodå. I nästa kast sprattlar en liten öringslymmel och ger värme som sprider sig ner till mina blöta händer.

Off You go. Hämta dina stora kompisar. Ut, till samma intressanta fläck. Ibland hittar man ställen som man instinktivt tror lite extra på. Idag är det här en sådan liten fläck. Snart har jag en större fisk på. Den är ungefär halvmetern lång, stålblank och får simma vidare i vågbruset. En fin fisk följer. Vad är detta? Mitt i shoppingrushen är det uppenbarligen öringsrush också. 


På kort lina drar det till lite hårdare. En blank öring går till väders i härliga hopp, tre gånger. Fyra, fem, sex gånger. Nu är jag varm inombords, nervös och lycklig - för att inte tala om fullständigt marinerad i brackvatten. Vågorna dundrar outtröttligt, men öringen får ge sig. Fettfenan saknas och ryggfenan är knycklad. Dessutom såg jag tidigt att det där täta prickmönstret på en i övrigt kanonblank fisk - en egenhet som oftast vittnar om odlad fisk! Så är det. Den utses härmed till julbordskandidat. Gravad till julbordet härnäst. 

Därefter håller jag på att ställa till det. Jag knyter öringen i en repstump som jag fäster i vadarna. Jag vill fiska vidare och inte lämna öringen på stranden. I några grumliga vågor känner jag att min knut har släppt. Fisken är borta. Är det inte typiskt? Jag ser inte ens var jag sätter fötterna, så hur ska jag se var den döda öringen virvlar runt? Hopplöst läge. Men jag avvaktar en stund och låter vågorna göra jobbet. Snart driver den i land, fortfarande fäst i sitt snöre. En av knutarna höll i alla fall måttet. Nu anländer shoppingansvariga från familjen. Det rynkas lite på näsorna när jag lyfter in en nyfångad öring i bagageutrymmet, men jag bara dumsmajlar tillbaka.

Inte förrän jag filéar öringen inför infrysningen upptäcker jag märket. Jojo. En Vattenfallare. Nummer 5230, från stolta Hufvudstaden, minsann. Även den här stockholmaren har alltså tagit sin tillflykt till vackrare landskap, där man kan plaska bland stenar och tång.

 

Utanför det grågröna

Nehej. Inte här heller, suckar jag. Efter de blåsiga dagarna är det svårt att hitta en fiskbar yta. Vågorna är fortfarande stora, men det är inte mitt största problem. Det är grumligt och färgat vatten som slår mot stränderna. Men efter lite letande och några nederlag hittar jag ut i vattnet. Det kräver vadande, nästan på måfå, eftersom jag inte ser fötterna. Men jag kan den här sträckan, det känns hyfsat tryggt. Ja, just det. Högt vatten också. Jag tar mig nog med näppe ut till kanten där det klara vattnet tar vid. Fast först en kaffe och en paus mot en vindpinad tall.
 

Jag har koll på tunga dyningar som trycker mig åt ena sidan och en vind som mer än gärna hjälper till. Men, visst är det konstigt? De stora brusande vågorna som vänder över med ett brak parerar man hyfsat bra. Fast i nästa stund kommer den obevakad: en tyst, massiv vägg. Rullande och i smyg sköljer den in med urkraft från Neptun och vräker sin stora massa över hela mig.
Just nu kan jag leva med det. För här hugger det. 


Först en liten som tar mitt i en våg. Den går snabbt tillbaka. Därefter en rejäl stöt som ger lite hopp. Ett par kast till och den sitter där. Den är inte mycket större den heller, så även den får pila vidare i brusande sjö. Några vågor och ett antal kast senare hittar jag fler. En hoppar av, men nästa sitter. Den är godkänd, blank och fin, men jag vill inte ha ihjäl den och orkar baske mig inte forcera vågorna för att lägga en fisk på stranden. Jag får hålla den en stund, kroka av den och hoppas på fler. Men skymningen är alltid nära så här års. Jag tar mig i land, med handen full av minnet från fisken - lösa fjäll som jag hoppas att den klarar sig utan.

Det var en dag …

Det var en gång en dag. Den gången och dagen var nyligen. Det var en dag innan de stora stormarna dök upp. Dagen var frisk, sval och fylld av förväntan. Vindarna hade ruskat om havet ordentligt. I flera dagar hade fisket varit svårt, eller till och med omöjligt. Men den här dagen var det möjligt, till och med troligt att fisket skulle vara bra. Så blev det och sagan var all.



Första stället ser fint ut. Vi tassar ut i dyningarna och skrämmer någon öring, som betar bland tången, nära land. Men inget händer. Inte heller bakom det värsta svallet är det någon aktivitet. Ett lågt morgonljus och rykande kaffe höjer moralen. Det här blir en bra dag. 

I en liten bukt ser det åter lockande ut. Josef lägger sig i strandbrynet och är beredd med kameran. Jag ropar att han ska plåta när det hugger. Det gör han. Nästan. Det blir åtminstone bilder på fajten och den landade fisken. Den första är en lekfärgad, fjällöringsvacker fisk som snabbt simmar åter. 
En rush utan dess like startar. Det följer efter fiskar, det hugger, nafsar och puffar fiskar mest hela tiden. Många fastnar också – och får vackert simma vidare efter avkrokningen.


Den långa, vackra sträckan vi avslutar på är ljuvlig. Nu händer det. Det vet vi bara. Färgen är rätt. Vattnets rörelse och riktning perfekt. Inte en levande själ så långt ögat når, ja förutom den seglande havsörnen och de andra fjäderfäna. 


Vi får rätt och njuter av varenda ögonblick. I turbulenta små grytor jagar öringarna strömming verkar det som. För ett par av de landade fiskarna har strömmingar i svalget. Ändå är de giriga och hugger hårt på dragen.

När skymningen anländer prickar vi strandstenarna och får fisk ända inne på landbacken. Nästan. Räkneverket snurrar. Vi får ett femtontal. Minst. Hur många vi missat eller tappat går nästan inte att överblicka. Alla landade simmar åter, förhoppningsvis helt oskadda och lika hungriga. Många är små, men några hyfsade. Återväxten verkar räddad. Låt oss nu bara hoppas att de växer sig starka och får leka i friskt, rinnande vatten om något eller några år. 
Kanske uppenbarar de sig i ett vattendrag, stöpta i samma form som den här rackaren nedanför: stor, fet, stark och obeveklig.

Det var en gång en dag. En helt galen dag. 


Fler fiskefoton från dagen kommer nog när Josefs kamera är tömd och klar. 

Med stormen, mot strömmen

Med stormen kommer de. Plötsligt syns en fena ute i det skummande havet, sen en till. Allt fler ansluter sig. De verkar attackera åmynningen i grupp. Den långvariga torkan gör det förstås extra knivigt. När de väl tar sig upp är lekplatserna knappt vattenförande. Illa.
 

Smidighet. Styrka. Snabbhet. Målmedvetenhet. Jag vrider nacken i samma tempo som om jag bevittnar en högintensiv tennismatch. De kan dyka upp var som helst och det gäller att snabbt slänga upp kameran och hitta fokus om man ska få dem på bild. Men vilka fantastiska varelser de är, Salmo trutta. Det smärtar när jag tänker på de människor som berövar fiskarna deras chanser att få leka. Lekfisk ska inte dödas i nät (eller med krok, för den delen).

Att hitta till sin födelsebäck i ett gigantiskt hav är stort nog. Men det är större än så. Jag står i vördnad och ser havsöringarnas furiösa kamp för att ta sig in i en liten rännil av hemmavatten, medan stormbyarnas vågor vräker dem av och an - och medan sjöfåglar spanar lystet efter en utmattad fisk att sätta näbbarna i. De ger sig inte. Ibland så slutkörda att de strandar i vattenbrynet och inväntar kraft nog att ta sig ut ... bara för att försöka igen.

Lyckan när någon öring fastnar på kamerasensorn får mig att jubla lika mycket som när en rejäl bit fastnar på draget. Faktum är att den här upplevelsen får mig att tveka inför det där med själva fisket. Men jag kommer säkert på andra tankar.

Ge oss - och främst öringarna - regn nu. Massor. Det behöver de. Missa sedan inte tillfället att smyga längs ett litet vattendrag och se hur magnifika fiskar gör sitt yttersta för att föra sina gener vidare, med lite gruff, stora mängder kraft och en imponerande envishet.
 

OBS! Klicka på bilderna så framträder de lite större och tydligare. 

Oro för miljön och framtiden

Jag sticker emellan med lite miljöengagemang.  Jag har inte för avsikt att bli politisk, eller att förminska dem som trots allt vill att vi ska ha en kalkindustri på Gotland. Men ... Se programmet. Tänk. Fundera.  


 
Själv är jag djupt oroad. Hoppas miljöoron visar sig överdriven. Men lik förbaskat smakar det illa i munnen när en industrigren med lobbying och pengar kan köpa regeringsbeslut i vårt fria land.

Med bullar i blåsten

Bullbaket är avklarat.  Nu var det inte för fisketurens skull, men den blir ju inte mindre trivsam med nybakade, kanelspäckade bullar att sätta tänderna i. Vinden friskar i efter hand och det är inte helt lätt att stå stadigt i vågskummet. Nu är det jag mot vinden, människan mot naturen. Men mer hinner jag inte tänka, för ibland händer det kvickt. Öring på första kastet. Jag har inte ens trampat ut dit jag tänkt, utan det förströdda testkastet, för att smörja rullens lager, ger resultat. Den är liten och silvrig, av allt att döma hungrig eftersom draget sitter fint en bra bit in i munnen. Jag halar upp mobilen och knäpper av en oskarp bild i strandskvalpet. Precis då sveper en våg in och fisken utnyttjar tillfället och drar iväg. Bra. Ut igen. Det hinner inte gå många minuter innan nästa fisk kommer upp. Och nästa. 

En annan fisk puffar och ytterligare någon hugger. Det är underhållande. På ett annat ställe smäller det på en riktigt fin havsöring, som går till väders tre-fyra gånger direkt och sedan löper amok på ett par decimeters vatten. Ytterligare hopp följer och jag anar oråd. När den kommer nära ser jag hur linan lyckats snurra runt krokböjen, så att när jag håller spänn hjälper jag bara till att dra loss kroken ur fiskkäften. Synd. För det är en fin matfisk, runt 60 centimeter och fet som en tunna. En ny hugger och sitter kvar. Den är dock mindre, så den går också tillbaka. 


Jag äter en bulle och dricker mitt kaffe. Grå, härlig dag. Det enda smolket i bägaren är att det två gånger om dyker upp fiskare som helt utan vett och sans kliver ner i vattnet framför mig och börjar fiska av det område jag är på väg in i. Alla har tyvärr inte huvudet påskruvat. Jag försöker smälta det och njuta av den bitande vinden och den tomma kusten där jag tar sista skvätten kaffe.

Den osannolika öringen

Stiltjen är total. Och inte kan man tro att det är november när solen värmer ansiktet. Det här är ingen fisketur. Jag plåtar, driver runt på lite små upptäcktsfärder och hoppas på lite vind. För då kan det plötsligt bli fiske också. En megamåne och ett högtryck har samarbetat duktigt. Vattnet har dragit sig undan ett par decimeter på någon dag och lämnat stenarna alggröna och strandlinjen blottlagd. Men, mitt i det stilla ser jag ändå att några stenar långt där ute översköljs av små, små vågrörelser. Det är värt ett försök. 

Glasklart. Inte ett liv. Jag antar att lite djupare vatten hade varit att föredra, eller lite skymningsfiske - som jag inte hinner med i dag. Om det var logiskt med ett öringknyck häromdagen, så är det definitivt mer överraskningsmoment över den här dagens fiskekontakt. Från ingenstans ser jag en liten plog efter betet. Vevstopp och fast fisk. Den är liten och sprallig, så jag släpper den direkt och hoppas på fler. Nummer två nyper på efter ytterligare ett par kast. Och den här halvmetersgynnaren visar lite märkliga förmågor. Jag krokar av den och släpper först ner draget i vattnet, därefter fisken.


En osannolik händelse inträffar. För den stackars fisken simmar rakt in i betet. Vad är oddsen för det? Den krokar sig själv under käken och får komma upp till farbror fiskare än en gång. Nu måste jag faktiskt plocka fram mobilen för att föreviga fisken. Samma fisk inom loppet av några sekunder. Ja, herregud. Må den leva ett långt, framgångsrikt liv, utan närkontakt med fler drag.

Mörkret faller snabbt

Nästan hela helgen är till ända då det drar till. Tiden har läckt ut i trädgårdsåterställningens, garagestädandets och måstenas tidszon. Fast en kort tur är alltid bättre än ingen tur. Joel förbarmar sig när jag vibrerar av kustabstinens. I rejäla vindar är det ändå lite rörelse på stället vi släntrar ner till, "fel" sida av ön till trots. Hoppet övergår i självsäkerhet när den första fisken är landad. Den är odlad ser jag. Bonk. Middagsfiléerna är klara. Snart sveper jag åter ut Sprattdraget i böljan, den grå.

Nu har vi hittat den lilla öppningen i det jämntjocka. En liten yta, eller kanske är det en liten period, då aktiviteten är hög. Salmo trutta, gånger många, som puffar, följer, hugger hårt, hugger löst, hoppar av, eller kommer med ända in. Jag får en tjock fisk av typisk gotländskt ursprung, släpper den och krokar snart en liten odlad till. Den här rackaren har ett märke med Vattenfalls namn på. Nr 5799, som irrat sig ända till Gotland. Den är kort och prickig. För kort för att ätas upp. Den får en liten åthutning innan den simmar vidare: Ingen lek i våra åar framöver, hördu!  

Vi värmer fötterna med en liten promenad och fiskar av sträckan igen. Fler stötar och följare som sprattlar till innan de drar vidare iväg. Joel får eftermiddagens enda lekfisk - en liten vacker hona med finklänning i mandelbrun nyans. Mörkret faller snabbt så här års. Och vi har fått tillräckligt av spänning och roliga hugg. Både fötter och händer ropar efter värme i snålblåsten. Jag ropar efter kaffe och får gensvar. Gutår.

När dimman inte lättar

I dimman skymtar jag Niclas. Hade han en på? Och vad var det som puffade på mitt drag? Jag kisar i det gråa ljuset som långsamt övergår i jämntjock fuktig dag. Det finns dagar då jag bara vet att det kommer funka. Det är en sådan dag och jag blir ärligt talat inte alltför överraskad. Hugget kommer sådär härligt och direkt. Inte så långt ut, i en liten våg och snart är hela fisken över ytan i ett klassiskt öringhopp. Så en gång till och jag hoar genom fukten bort till Niclas. Han kommer bort och fotoassisterar. Den fina öringen ger mig en tuff match. Rusar, bökar, stökar, men ger upp. Jag lyfter den ur vattnet, krokar av den och släpper den åter. Den är vild, gotländsk och vacker, men kommer inte bli middag.

Omdirigering. Vad nu? Bilar och folk på det här stället? Vi frustar en stund, åker vidare och kammar noll på ett rätt läckert ställe. Nästa plats. Niclas smygstartar, eftersom han snart ska hem. Under tiden hälsar jag på några mer eller mindre vilda djur - och tar ett snack med bandkompisen från Jono; Stefan är på utflykt och får en flyktig kopp java och lite fiskeallmosor. Det kan han behöva, snart är han åter ute på Europaturnén med Within Temptation. Vi pratar lite musik också. Erkänner! Innan jag åter vadar ut till mina vänner fiskarna.
Ännu lite senare är det bonanza. Jag krokar och krokar av ett halvt dussin fiskar på ett kul ställe jag återser för första gången på länge. Det värmer. Ingen är lika stor som den första. Men det är behagligt i novemberfukten. Den saken är klar. 

Monkey business

Det verkar kanske som ren buskis. Även en apa klarar att fiska det smidiga kustfisket. Allt du behöver är vadarbrallor, ett spö och några små enkla drag. Mössa är också bra, om du inte har päls som fläktar i vinden, men håller dig varm. Det är inget snack. Det funkar.

Men medan apor och annat löst folk härjar runt på hemmastränderna sveper jag iväg till gäddvikarna på fastlandssidan. Det är stiltje. Glasklart, blankt, soligt och ... tvärdött. Vi hittar någon fisk i skuggan, och nöter på. När vi får lite gråväder och antydan till vind hittar vi fönstret. En liten glänt av riktigt gäddfiske. Några rappa hugg och glädje i båten. Trion tassar runt på amerikansk filtmatta och kastar tills armar och rygg värker. De stora uteblir. Tills vidare!

Det är skönt att komma hem också, trots lite PFD - Post Fishing Depression. Botemedlet heter fiske på hemmaplan. Mer om det kommer. 

Bortom leriga vägar

Så kommer den. Den riktiga hösten. Tiden då morgnarnas frost målar landskapet i försiktig akvarell. Tiden då mörkret kommer snabbt och tungt på den sena eftermiddagen. Men det är också tid att klä sig varmt och beväpna sig med extra hett kaffe. har man tur ligger kusten öde, med bara vinden som ljudkuliss. Sommarstugeägarna är borta, småvägarna leriga och naturen på något sätt stabiliserat i ursprungsformen. 

Jag möter upp Josef och vi går på gemensam jakt. Det är kontakter med både grönt, silvrigt och guldbrunt från den undre världen. Arga, jagande fiskar. Svåra att kroka, svåra att få grepp om, men underhållande.


På annat håll har Lasse trevligt. Några små, men också en riktigt härlig kanonblänkare i fin storlek är en smakstart för den mörka årstidens ljus. Om du tittar riktigt noga genom bilfönstret kan du se vilket ställe ... Ja, jag skojar. Så enkelt varken kan eller ska fiske vara. Välkommen höst. Grattis Lasse!

Foto: Lasse Vallin

Kall, härlig vind

Vinden är kall. Det är en nydaning. Vädret och temperaturen slår följe och tar en brant kurva neråt. Mörkare, ruggigare, men också friskare, ödsligare. Det här är ännu en favorittid. Dagarna är svåra att överleva i inomhusmiljö. Jag tar varje tillfälle jag kan att ta mig ut till kusten, till vattendrag, till skogar och till platser där vädret verkligen är.

Sportfiskarna, med fiskebroder Micke i spetsen, driver gädddfabriker som ska ge förbättringar på rovfiskfronten. Under tiden är de här typiska kustgäddorna, med sin vackert ljusgröna kulör, sina proportionerligt små huvuden och sina strömlinjeformade torpedkroppar inte så vansinnigt många.
Jag behandlar dem med mesta möjliga vördnad. Hugget är hårt och i det ganska varma höstvattnet är hon stark, rusar mot hårt ställd broms och drar i sidled. Men snart kan jag försiktigt lyfta henne till en blöt matta, placerad på mjuk tång. Ett par snabba bilder och tillbaka. Det går så snabbt att jag inte ens har tid att bry mig om ljusreflexerna i något fanstyg på jackan som närapå kraschar bilden. Gäddan ska må bra och jaga vidare. Prio ett!

Vågorna slår mot stranden och vindarna rister i mössan. Det här är min årstid. En av dem. 

Kunskap i rutan

Jag misstänker att du hellre vill läsa en öringrapport. Det vill merparten av mina besökare, har jag märkt. :) Men mina truttaeskapader kommer du kanske få vänta ett litet tag till på. Jodå, det fångas en del fisk. Men merparten är lekfärgade fiskar. Ja, det gäller både de stackare som trasslar fast och kvävs i näten och de som krokas på och (oftast kanske?) krokas av från linänden. Just på grund av andelen lekfisk så här års låter jag öringarna vara. Men, mest för att det är annat fiske, andra uppdrag och andra intressen som lockar just nu. Fast något enstaka pass även efter prickiga firrar kanske ligger pyrt till ...

Men som pauskunskap (för det är inte fråga om "underhållning") tycker jag att du kan kika på dokumentären om laxodlingarna i Norge och Chile. Den finns tillgänglig t o m 5 november. Ämnet är bekant, liksom kunskapen om att det går åt fem kilo animaliskt foder för att skapa ett kilo lax. Lokala musselfiskare i Chile är förlorare, antibiotika och tillsatser i födan misstänks kunna åsamka stor skada. Hur illa är det för havet i stort, för människorna, för djuren i odlingsområdena? Är laxodling en total katastrof?

Se och döm själva. Här: http://svtplay.se/v/2557387/dokumentarfilm/laxfestens_baksida ser du filmen.


Var snäll mot naturen där ute! Snart är jag iväg på mer jakt efter väsen som äger nedanstående garnityr. Dock levande exemplar.

Ren och skär skärgård

Ön försvinner bakom mig. Jag vrider om tankebanorna ett halvt varv, släpper skrubbor, öringsarbeten, höstliga meteturer och annat som har med hemmaplan i september att göra. Jag riktar blickar och tankar mot skärgårdens arga köttätare - gäddorna.
Det finns få saker jag mår så makalöst gott av som att långsamt glida in i en vik, där vass, klippor och stenar omger mig, där havsörnar svävar över mig och där bitska rovfiskar väntar bland tång och växtlighet i ett lagom grumligt vatten.

Det hugger ofta. Gröngula projektiler skjuter ut från sina gömställen och ger lön för mödan att ta sig hit. Långt in i ett vasshörn sprätter löjor i ytan och gäddor visar sig över ytan till och med. Klappjakt och naturskådespel. Vi hittar en liten bytta i ytterskärgården där båten inte kommer in. Vi vadar och klänger på klipporna istället. Gäddor överallt, tyvärr i högst modest storlek. Men ändå. Tänk om det vore så här på hemmaplan.

På en liten kobbe blir det grill och lite närkontakt med skogens sanna guld. Kollektivt saknas en stekpanna och en klick smör. Skogens konung dyker upp på vägen hem. Eller det är faktisk drottningen och en liten prinsessa som vilar tryggt intill vägen i skymningen.

Men dagarna går och gäddorna blir lite färre, eller lite mer svårtrugade. Fast även hugg som sker strax bakom eller bredvid betet är grym action. Vågskvalp, käftar som slår ihop över ytan och adrenalin som leds genom kolfiberspöt är ingen dålig underhållning i strålande septembersol.Och vi lurar några stycken vad det lider. En sista gädda på,väg mot båtrampen, är en rätt värdig avslutning på några trevliga dagar i skärgården. Tack till David och Mathias för idel garv och gäddor.

Fiskevård på riktigt

Fiskevård. Att vårda för fiskens räkning. Numer används begreppet rätt slarvigt mellan varven. Ibland är det förstås en tolkningsfråga om vad som är fiskevård. Att pytsa ut en miljon odlade fiskungar i havet (för att vi ska kunna rekreationsfiska efter dem) har kallats fiskevård. Det vill inte så många biologer och ekologer hålla med om.
Men fiskevårdsbegreppet lånas också av folk som vill snylta på begreppet och ge sig själva fördelar. Att syssla med fiskevård är helt enkelt bra för imagen, även om det inte sker så mycket i praktiken. Anar man viss cynism och lite tvivel från min sida? Kanhända.

Men i hällregnet, i en inte alltför avlägsen skog, pågick ett stycke äkta fiskevård, åtminstone enligt min definition. Länsstyrelsen och Sportfiskarna gjorde grovjobbet för att bedårande små öringar ska få sällskap av bedårande stora leköringar, som i sin tur ska se till att det blir fler små bedårande ... Ja, du förstår cykeln. Men inte nog med att öringar av olika storlek får lekplatser, uppväxtområden och härliga strömmar att leva i.

Även några andra småttingar - ett knippe gladlynta och galonklädda skogstroll - deltar med stort intresse. Kan vi plantera lite omtanke om miljön i deras små vetgiriga sinnen kanske framtiden blir ännu lite ljusare, inte sant? Barnen bär grus med bravur, samlas med uppspärrade ögon över en balja med smolt och låter glädjetjuten eka i skogen. Härligt och inspirerande.

Tack Pia, Micke, Lasse, alla barn och regnguden som visade styrka. 

Mot vemod och förhoppning

Kvällen är först fuktig, sedan kall och stjärnklar. Grågässen viner förbi med skrän och kraftfulla vingslag. Sommaren är på upphällning, det råder inget tvivel om det. Vemod, lättnad, förhoppning eller vad man nu väljer. Men hösten kommer, den tar över, sakta och lugnt.

Fast lugnt är inte uttrycket jag vill använda när metenatten förvandlas till ett tiogradigt armod i hård västvind. Jag lovar - vinden är inte mild, bara påfrestande och envis. Ja, myggfritt blir det. Men de arter jag vill lura med flötmetet är inte lockade längre och flötestoppen signalerar som en lite miniatyrfyr där ute i vågorna som byggs upp. Över ytan, under ytan, om vartannat. Jag får erkänna mig besegrad och låta pannlampan visa mig vägen mot bilen. Knappt hade jag börjat njuta av fisket förrän det var över. Precis som med sommaren, tänker jag när jag snubblar fram i mörkret. Precis som med allt som är härligt och förgängligt. Men, fisket kommer åter och det gör även sommaren. Välkommen höst.

Tema - saknad fisk

På temat "arter jag saknar": får jag lov att presentera gösen. Visst gjordes något mindre lyckat försök att plantera ut gös i ett gotländskt vatten en gång i tiden. Och visst har någon enstaka gös fångats i nät på kusten. Fast egentligen finns den inte här. Den inte så yrvakne läsaren kan alltså konstatera att bilden nedan inte härstammar från ön.

Nej, lugn. Jag vill inte alls att den ska planteras ut här. Utplantering av fisk är sällan lämpligt eller bra. Det finns en anledning till att gösen inte finns här från början, så att säga. Men jag önskar att jag på lite enklare sätt kunde teleportera mig iväg till gösvatten när andan faller på. De hårda huggen på en jigg och den smygande attacken i mörka vatten är underhållning royal. Stundom helt omutlig, andra gånger en attackerande vilde, med de vampyrliknande tänderna redo att utdela allvarlig skada. Gösen är en kul motståndare helt enkelt. Och när man ser en riktigt stor fisk spänna ut alla sina fenor kan man bara känna vördnad. Vilken karaktärsfisk! Smaklökarna vattnas också när jag tänker på omsorgsfullt tillagade gösfiléer.



Nu får det bli lite jakt på arter som faktiskt finns här hemma, innan äventyr på annan ort åter tar vid. Förresten, i senaste Fiskejournalen (nr 9 2011) finns det en hel del om gösfiske och undertecknads trägna försök i ämnet. 

Hetta och svalka

Nio grader i vattnet. I alla fall på vissa kustavsnitt. På andra är det en bra bit över 20 och fullt av färgglada badkläder. Men på de där mer svalkande platserna simmar öringar omkring. Flera rapporter om sommaröringar, de flesta dock med annalkande lekkostym på kroppen, kommer in. Jag blir erbjuden att hänga på, fler gånger om. Jag avböjer vänligt. När det är kortbralleväder ska det mycket till för att jag ska ta på mig något annat. Och det går ju inte heller att vada i knappt tiogradigt vatten i just kortbrallor. 

Å andra sidan är det inte alls gäddväder när vi far iväg för lite äventyr. Men det bryr sig inte gäddorna om. Abborrarna är trögare, eller så hinner de inte med i svängarna när glupska krokodiler hittar först. Nej, öringarna får vänta ett bra tag tror jag. Men visst lockar tanken på en smällfet, tobisstinn torped i ubåtsklass. Ny dag, nya funderingar.

Hybridjakt i pausen

Mitt i bloggpausen passade det utmärkt med några stilla nätter bakom flötet. Nåja. Så många stilla nätter har det inte varit. En hel del åska, ännu mer regn och friska vindar däremot. Massor. Men några enstaka tillfällen har väderguden givit mig. Några sköna sommaraftnar, då jag flytt från folkvimmel, och åtaganden. Solnedgångskontemplation och ensamma funderingar bakom en rykande kaffekopp. Och en bit mörk choklad. Förbaskat gott är vad det är.

Myggsurret irriterar, men fågellätena lugnar. Vippande flötestoppar irrar i dunklet. Mestadels är det falska larm, men ibland drar en hårdför sutare iväg och rasslar in i vasstråna. Ibland är det en oförutsägbar ruda, eller som det ju är i det här fallet: en hybrid. [Läs mer här vetja]. 

Pausknappen nertryckt

Inte för fisket. Jag lovar. Men det är högtid för andra saker också. Och hög tid för att låta bloggpysslet pausa. Jag har helt enkelt bestämt mig för att inte uppdatera särskilt mycket under sommaren. Jag ägnar tid åt det verkliga livet där ute istället. Tangenterna får sitt så småningom.

Ha en skön sommar. Snart tillbaka. Gone fishing och lite annat.

Sommaröringar finns

Sommaröringarna simmar inte alltid långt ute bland strömmingsstimmen. Ofta, men inte alltid. Kallvatten som vallar upp, eller strömmar som för med sig bättre temperatur och mer mat leder de blanka nära kusten. Ibland. Ibland inte alls. De som orkar kliva i vadarbrallorna och leta kallvatten hittar någon enstaka. (Om du gör det - tänk på att en mycket stor del av den kustnära öringen är blivande lekfisk - de kan faktiskt redan nu börja anta lekfärg). 


Jag hoppar dock inte i några svettiga vadarbrallor. Inte i 25-gradig värme. Glöm det. Möjligen tänker jag testa någon afton då inte något annat lockar, men risken är inte vansinnigt överhängande. Sommaren vigs åt så mycket annat att det där monotona dängandet kan få ligga på hyllan tills det nyper av kyla i nyllet. Senare alltså. Men, å andra sidan lockar rapporten om en superfet trekilos som hoppade fem gånger innan den släppte...

Så spelar vårtbitarna och myggen surrar runt mig. Innan detk alla havets fuktiga dimridå rullar in är det en orangeskimrande kväll med lite lagom spännande aktivitet. När dimman sköljer fram över vattnet ser det magiskt ut, men innebär dödläge. Jag larmar av och lommar hem. Chanser återkommer - vilken fisk du än suktar efter.

Fisk på alla håll

Det är mycket fisk just nu. Kanske lite mindre fysiskt fiske. Men, jag ska inte klaga. Det nappar och sprattlar en hel del mellan varven. Fast en stor del av min tillgängliga tid tillbringas med dokumentation, analyser och konversationer i fiskets och fiskens värld för tillfället. För många är det säkert ingen överraskning att det handlar om trevliga firrar som ruda, karp och gädda, till exempel. Men också andra arter. Det är Storfiskregistreringsjobb, rudaprojekt, gäddundersökningar och lite smått och gott på agendan.

Mellan varven blöts kroken, Ibland smattrar kameran. Kaffet kokar för jämnan och hoppet hålls vid liv. Jag tänkte försöka ta semester också. Då kanske det vankas mer fiske. Eller mindre. Man vet aldrig. Rapportera gärna era framsteg där utifrån. Jag vet att det fortfarande svingas efter näbbgädda och öring. Får du något? Hör av dig. Skitfiske tills vidare. Jag bifogar ett par fina telningar till inlägget.