Att bara vara med bravur

Anpassning. Det är ordet som slår mig med sin krassa självklarhet. Total anpassning för sin livsuppgift. Så känner jag varje gång jag iakttar en fisk i sitt rätta element, eller när jag släpper den åter efter att jag för en stund lekt med den. Aktningsvärt.

I stunder av frid under Vintergatans galaxljus tvivlar jag över min sysselsättning. Spelar det egentligen någon roll hur imponerad jag är? Kan egentligen ens absurda mått av kunskapsinsupande motivera att jag fiskar för mitt höga nöjes skull? Jag lurar fiskar att bita över mina bedrägligt apterade agn för att titta närmare på dem, imponeras och tjuta av egocentrisk glädje? Jag är osäker.

Men så vippar flötet till, grafiten bockar och adrenalinet drar mina smilband till maximalt läge. Jo, det måste vara värt det. Kanske blir jag en något bättre människa med glädjen i bagaget. Definitivt blir jag en roligare typ några timmar framåt. Och lite lär jag mig. Hela tiden.

Fast så anpassad som de armerade, smidiga, välformade, tåliga, luriga och imponerande fiskarna - det blir jag förstås aldrig. Det går inte att ekipera sig till fulländning. Ett äkta pansar är medfött. Det går inte att lära sig total miljöanpassning. Fiskarna kläcks in i det, lever det. Är det. Fiskar bara är. Och de är med bravur.

Hög smygpuls

Smålandsskogarna är mörkgröna, djupa och susande. De verkar också vara magnetiska, som de drar åt sig regn och rusk. Åarna och sjöarna verkar aldrig upphöra. De snirklar sig runt egen axel, brer ut sig och tar plats. Härligt.

Men gösarna är inte helt samarbetsvilliga. Det kan bero på att de känner sig osäkra. Själv är jag fylld av tillförsikt, trots att jag härrör från ett ogösigt landskap. En mer eller mindre genomtänkt gotländsk utplantering resulterade nog bara i mättare gäddor en gång i tiden. Plus några sannolikt gösmätta lokala familjer också. Nåja.

Några marinerade vertikaljiggar dunkar i botten, färgglada trollingvobblers sveper fram och regnet trycker ner oss i båtarna. En betydande del av FJ-redaktionen trilskas, ligger i, garvar och avnjuter kvällarna i inomhusvärmen. När tiden är ute är den också inne. Jag lämnar de mörkaste skogarna och tar mig till öppnare landskap, där vidsträckta åkerarealer spränger in i skogsområdena, där porlande bäckar färgar och doftsätter atmosfären.

Här är färnaland. Denna starka, smidiga, stöddiga och underbara sportfisk. Munnen är som skapt för att både svälja grodor och gapa stort över flytande bröd. Bordsskicket består mest av en snabb attack. Utan pardon åker hela rasket in.

Med lättviktsutrustning smyger jag i njutbar höstsol och letar vakande fiskar. En håv och ett matchspö, frilina, en ryggsäck med en liten kaffeskvätt, lite vatten, lite franskbröd och några extrakrokar. Magiskt lugnande och hetsande samtidigt. Smygpulsen höjs. Jag kan åka hem med en skön känsla och några stickande områden där brännässlorna gick hårt åt mig. Konstigt att jag inte märkte dem tidigare ...

Minneslekar i mörkret

Utkommenderad av mig själv intar jag en lagom vinglig plats i någon decimeter jäsande gyttja. Väl på plats blir man kvar. Det gäller att förse sig med allt man behöver de närmaste timmarna. Mäsk, slangbellan, beten, kaffetermosen, lite frukt, en bit mörk choklad - 76 % kakao, tror jag minsann. Myggmedlet i byxfickan. En liten ask med krokar, lysstavar, peang, och annat smått och gott får ligga på en bit semiflytande trä. Jo, det här ska nog gå bra. [Fotot ovan: Peter Grahn]

I skymningstimmen inser jag att pannlampan ligger i ryggsäcken på torra backen. Slafs, schluuuurrrp, klafs. När jag ändå sträcker på benen tar jag med håven som jag tydligen lämnat kvar där bakom. Håhå. Vad mer? I midnattsmörkret är plötsligt vattenflaskan som bortblåst. Trots stiltjen. Klafs, klafs. Tillbaka igen. Nu då. Snart kan stillheten ta över, avkopplingen belägra hela nejden.

Så kommer det efterlängtade lyftnappet. Så vagt att ögonen knappt registrerar det. Reflexen att kroka måste komma från en undangömd del av det mycket omedvetna nervsystemet. Jag vet det knappt, förrrän en ilsken rusning svarar mig i beckmörkret. Snart är den håvad. Men var är nu måttbandet? Vågen? Kameran? Klafs, klafs, klafs, schlurrrrp.
Nytt utlägg i natten. Var är peangen som nyss låg i höger benficka? Klafs.

Fiskarnas egen jycke

De är som fiskvärldens hundar när de lufsar runt över mäskplatsen, slingrande och yvigt. Det händer att jag får nog och låter diverse kraftuttryck förbanna sutarna när jag är på jakt efter mer smygande och svårtrugade fiskar - som rudorna. Men bilder på sutare får jag sällan nog av. (Som vanligt gäller att klicka på bilden för att se den i acceptabel storlek). Den surmulna, kaxiga uppsynen med det glänsande skinnet, de illröda ögonen och den bastanta fysiken har inte många motsvarigheter i svenska vatten. Eller i vatten överhuvudtaget. Dessutom är tinca tinca en god motståndare som bänder matchspöt och sträcker linan så det svischar om det. Ett distinkt lyftnapp, en sidovandrande flötestopp i skymningstimmen och den härliga tunga rusningen i mothugget är godis för metaren.

Så jag har helt enkelt överseende med de matslukande, svansande rackarna. Fördelarna överväger nackdelarna.

Målet med den långa vägen

Gyttja. Djup, obändig gyttja. Vad är det egentligen som driver oss? Regn. Fukt. Blåst. Vad är det som får oss att längta och att välja den svåra vägen? Mörker. Utebliven sömn. Vilka drömmar brinner för att ge all energi? Vilka kugghjul driver maskineriet? Det finns inga lätta svar. Inga förnumstiga förklaringar som kastar ljus över hela bilden.

Men glöm gyttjan ett ögonblick. Ignorera ovädret. Visualisera istället en tyst natt där himlavalvet delar med sig av oändligheten i en glittrande kaskad. Förgängliga metoriter målar streck i ögonblicken. Föreställ dig flockar av vitkindade gäss som med skränande V-formation sveper in i skymningen, över en spegelblank vattenyta. Frammana en magentasky där solen värmer en sista stund innan iskylans måne bleker mörka moln. Dimman över morgonfältet, siluetter, ljusspel och stillhet. Stunderna som etsar sin existens i tidlösheten. Episoder som överskuggar uppförsbackarna.

Är det hela sanningen om varför? Nej, bara en ynklig del. En annan liten byggkloss i fiskets livsbygge är förstås en hett eftertraktad fångst. En fångst som äntligen blir frukten av kämpaglöd, idéer, taktik och erfarenhet. Beviset på att envishet, övertygelse och rejäla regnplagg ger utdelning. Ibland.
Tack Peter - för trivsam fisketur och fotografering.

Väderspåmännens falnande makt

Det fanns en tid då jag litade på meteorologerna. Deras ord var inte lag, men åtminstone högst sannolika. Jag vill absolut inte hänga ut en hel yrkeskår på vädring i kuling och spöregn, men jag måste ändå säga att mitt förtroende för väderexpertisen börjar närma sig bottennivå. Eller så är det jag som tolkar samtliga meteorologiska institut helt fel?

Ett talande exempel är symbolen för lite växlande molninghet, som ackompanjerades av en textsnutt med upplysning om en millimeter regn eller två. Symbolen ser ut ungefär så här: .
Döm om min förvåning när den visade sig betyda massiva åskfronter med häll... nej slagregn som inte ens mitt stora meteparasoll klarade av att stänga ute. Droppar stora som koögon vräkte sig mot min utrustning i 12-gradig kyla.

För att tala symbolspråk kan jag meddela vad det här scenariot innebär:
I textform skulle det kunna vara något i stil med: En dyblöt frontzon av spöbagar, tackelboxar, mäskbaljor och termosar rör sig snabbt mot den väntande bilen. Varning för åskmolnshumör utfärdas över i stort sett hela metesfären. Fisketemperaturen sjunker under nollan.

Vädrets makter kan vi inte göra så mycket åt, men en sak står klar: väderspåmännens anseende - och därmed deras makt - börjar falna och rinna ut i den vattendränkta sanden. Åtminstone i min bok.

I väntan på höst

Nja, jag trivs bra i sommaren. Förträffligt, vill jag lova. Åtskilliga kvällar, nätter och morgnar tillbringas i jakten på olika undervattensvarelser. Jämförelsevis många bottenätande arter, upptäcker jag när jag sammanfattar det hela. Lokaliserar man födan med hjälp av doft- och känselorgan och samtidigt vill hålla sig undan från predatorer är det ju praktiskt att tillbringa den mörka tiden med att fylla buken.


Även herrn bakom flötet käkar något i natten. Det passar bra till kaffet och håller blodsockernivån på rätt nivå. Så kommer en gryning och en dag - då man lämpligen släpper fiskegrejorna till förmån för utflyktskorg, badbrallor och annat somrigt.

Micke är på ön igen. Vi röjer runt till olika vatten och har både vin och vatten. Och kaffe, if you know what I mean. Den lilla putmunnen tillhör en av Mickes fångster. Även den rotade runt på botten och nappade sådär försiktigt som bara vissa arter kan. Jag putar också lite med munnen, för det är mest Micke som excellerar. Men mest garvar jag. Dels för att han är värd det, dels för att jag får min beskärda del av fiskar jag också. På botten och strax där ovanför.

Och som tur är ... än är det inte höst. Mycket kul väntar under den avsvalnande årstiden, men ännu ska sommarens alla arter betvingas.

Enkelt - helt enkelt

Rastlösheten bränner i mig. Antingen smittar det av sig, eller så ser barnen bara ett gyllene tillfälle att få följa med på fisketur. I vilket fall som helst tjattrar de ihärdigt om en tur. But of course. Klart vi ska fiska. När det nu inte är tal om ovädersfajt, mete natten igenom, eller tungt släpande på allehanda högteknologiska grejor så passar sällskapet perfekt. Vi drar på enkel fisketur i kvällsljuset.
Innan natten kommer har vi fått uppleva spänningen och glädjen som jag känner igen från min egen barndom. De där mystiska varelserna som plötsligt dyker upp och överraskar. Lillasyster tycker nästan det är lite läskigt när hon får känna på styrkan från en större abborre jag just krokat. Storebror stoltserar med egenkrokad abborre av mindre modell. Men centimetrar eller kilon är inte ens på kartan. De ligger hemma i facket med måttband, våg och ambitioner. Långt härifrån.


Jag ror så svetten lackar i motvinden, men kyls snart ner av kvällsbrisen. Barnen får släppa tillbaka en storabborre och se hur den snabbt som en oljad blixt smälter ihop med vattnet och bara lämnar vattenkaskader, bubblor och våra glada miner efter sig. Rastlösheten är bortblåst. Så enkelt är det. Lite kul och okomplicerat fiske, helt enkelt.

Fisk med två sidor

Låt mig presentera en fisk som står för både himmel och helvete. Sarven (Scardinius erythrophthalmus) är i många fall en talrik, myllrande, glupsk och småväxt rackare som fullständigt kan ruinera ett metepass, eller åtminstone trötta ut den mest tålmodige med sina oavbrutna attacker. Små fiskar i knappa hektosklassen vräker sig storgapigt över alla slags beten. Inte ens extremt förtyngda tackel som snabbt tar ner betet i bottenslammet är någon match för huliganerna. De hinner fram och äter allt. Hela tiden. Känns det som.

Men i de svårlokaliserade vatten där man kan råka på enstaka och storvuxna exemplar är det en underbar fröjd att meta. Ettrig, med surmulen uppsyn och guldskimrande sida. Med scharlakansröda utspärrade fenor är den pampig och vacker. Det kan behövas envishet, en del taktisk mäskning och strategi för att bara hitta de stora exemplaren. Det finns många kända skärgårdsvikar, åar och sjösystem där sarvarna växer sig stora. Och det finns antagligen åtskilliga fler som inte är kända. Har du ett sådant - omtalat eller oupptäckt - i din närhet är du lyckligt lottad. Stora sarvar är helt enkelt skithäftiga. Horder av mindre sarvar är ... något mindre häftiga, om än vackra. Fast en skön metetur är alltid magi.

Fotohjälp: Josef A.

Fiskefikautflykt

Inferno. Något annat kan man väl inte kalla det. Kulingvindar och tiotals millimeter regn som vräker ner i det som borde vara högsommarens mildaste lockelse. Men då ovädret tar en kort andhämtning, inne i stormens plirande öga, lurar jag med familjen på lite fikautlykt. Fast de vet förstås att det stavas "fiskeutflykt". Det är lätt att räkna ut när kylväskan samsas med en spötub och en suspekt väska i grovt nylonmaterial.

Jag ser det som en kombinerad nöjestripp och kontrollresa. Det ryktas nämligen om ett glädjande och ökande bestånd av torskar längs kusten. Jag saknar färsk, empirisk fakta. Det går inte an.

Innan regnet tar för sig av de små torra hörn som kläderna fortfarande gömmer så skiner jag ikapp med barnen. Torskarna är ganska många, de är små och de är hyfsat huggvilliga. Nu är det bara att hoppas att alla spösvingare på klipporna känner till minimimåttet (38 cm) och inte tar upp mer än någon enstaka matfisk över måttet. Själva släpper vi allt - både fiskar och fikalugn. Det vräker ner. Jag gläds åt alla de små fiskarna och försöker bli glad av regnovädret. havsöringsyngel i åarna, gäddyngel i våtmarkerna och andra små djur mår ju bra av det här eländet.

Lättsam sommar

Lättja, lugn och längtan. Dit vill jag. Mellan pyssel hemmavid, hetsiga jobb och små stunder av tidlöshet svävar tankarna iväg till sommarnöjena. Det handlar mycket om lysstavar som vippar i mörkret, en tunn grafitklinga som knycker och böjs, myggor som surrar och efterlängtad triumf. Det är en krokig väg, som ofta är ansträngande. Men, vid fiskeguden, jag gillar vartenda litet moment av det.

En liten forskningsansats i fiskbiologins intresse står på agendan. Mer om det kommer senare. Nu är det hög tid att angripa iskaffet, ta fram ett par extra badbrallor (regnkläderna också, för all del) och knyta ännu fler tackel. Mot vägs ände!

Motsträvig strävan

Det slår mig, mitt i ett monotont husmålningsprojekt; Även när fisket är lite motspänstigt är det njutbart. Kanske är det därför jag är så förlorad. För trots att jag kan gny lite när vindarna piskar för hårt, eller åt fel håll, så trivs jag. Även om vägen till den taktiska triumfen slingrar sig som mallorcanska serpentinvägar så finns det spänning, hopp, njutning och glädje inbakad i varenda minut.

Den stöddigaste sutaren som vattnet har att erbjuda vinner dragkampen, men nästa nyper jag. En majestätisk, till synes framtung, skräntärna plockar lekande lätt ihop middagen i skumrasket innan farliga moln bullar upp sig över magentahimlen. Jag spejar mot lysstaven och glömmer den kraschade datorn. Jag är motsträvig. Jag jagar, sittande blixtstilla i ett antågande busväder. En strävan så god som någon.

Larmet går

Larmet piper i samma stund som jag funderar på det oumbärliga. Kaffet. Förstås. Rullen gnyr surmulet. Fångstmannen skiner upp. Stunder av väntan komprimeras ihop till ett litet nystan som jag rullar iväg någon annanstans. Inte till glömskans små hörn, utan till förrådet av trivsamma upplevelser som sammantaget gör livet till vad det är. Allt och inget. Stort, smått, mittemellan och odefinierbart. Men rusningarna från en stark karp får istället placering i de mer direkta, uppenbara livsnjutningarnas låda. Jag samlar upplevelser så gott jag förmår.




Ostdoftande majs som ligger och gonar ovanpå en mäskmatta av Top Mix Red Carp är tydligen värt att ställa till med rabalder för. Själv halvligger jag och gonar i stolen. Om jag inte vore så upptagen med trevligheter skulle jag nästan kunnat drömma mig iväg till en kall brygd på lämpligt etablissemang i aftonsolen. Men tystnaden och kaffet här i stolen duger gott. Mer än gott.

Innan regnet återkommer

Det gäller att skynda sig med sommarens förrätt. Själva huvudrätten - högsommaren - kommer senare. När grönskan är som mustigast och försmaken av en eventuell och ofta efterlängtad, tryckande, värme kommer på visit vill jag känna närmare på den, innan den glider mig ur händerna igen. Små fiskar är ibland förvånansvärt glupska. Stora fiskar kan vara lika förvånande försiktiga och nyanserade. Alla variabler och möjligheter gör fisket stort. Det går aldrig att veta något med bestämdhet. Vem kunde ana att jag skulle ha rosa beten med röda krokar i lådan? Vilken vettig fisk skulle tro att den var mat? Nä, men nu är fiskar inte just "vettiga". Inte alls.

I perfekt samarbete ordnar den rosa galningen och den lilla abborrjiggen middagen. Två fina fiskar räcker. De andra får simma och jaga vidare. Med lite mer lugn i kroppen kan jag dra mig tillbaka till kammarens jobbhög och det annalkande ruskvädrets påhälsning. Men även utan pollenallergi är det en kliande årstid. Så många fiskarter, så många metoder, så många möjligheter. Och alltid på tok för lite tid.

Snabbsimmarnas snabbvisit

Här var det fisk. Massor! Om det nu råder brist på vissa fiskarter, så tillhör inte näbbgäddan den kategorin. Belone belone kallas horngädda i södra landsändarna, trots att hornen saknas och näbben är mer än påtaglig. Den är en hypersnabb simmare och hugger livligt under sin lekperiod längs Östersjöns kuster. Här har du en fisk du kan äta med gott samvete. Det behövs några stycken för att få ihop ett mättande mål, men det brukar inte vara något problem vid kalkkusterna under slutet av maj. Leta upp några sandiga partier med mörka fläckar av växtlighet och fiska snabbt. Är du ute efter havsöring kan det löna sig att invänta skymningen då de här pilsnabba och lika pilformade energiknippena lugnat ner sig. Annars hinner de före i 98 procent av fallen. [OBS! Helt ovetenskaplig siffra, baserad på högst personligt tyckande].

Det händer att jag drömmer febriga drömmar om att vår art av näbbgädda kunde bli lite större. Ponera att den vägde 3-4 kilo och hade samma temperament. Då skulle det bli åka av. För sin storlek är den ju helt galen. Det är bara det att den inte blir så tung. Mest lång. Nu får man glädjas åt att fajta dem på lätt utrustning, fluga, mete eller spinn. Och åt att det hugger väldigt tätt när man hittar rätt.

Spinnfiskar du är det effektivt att använda en 8-12 cm lång nylon- eller fluorocarbontafs mellan draget och en sylvass trekrok. Använd inte för tunn tafs, då går den av i den vassa näbben. Dessutom kan en tjockare tafs (runt 0,40-0,50) göra att kroken hamnar på en mer rät linje bakom draget (= fler korrekta krokningar, om du frågar mig). Vissa föredrar rejäla krokar. Jag tycker att de mest felkrokar fiskarna längs sidan. En kemvässad krok i storlek 8 eller 10 funkar kanon. Massor av fiskar hoppar av, ännu fler följer efter på retsamt avstånd, men det är svårt att gå lottlös under näbbgäddefisket.

Flugfiskar du så tycker jag att Peter L:s rekommendation duger mer än utmärkt: "Ta fram flugspöt och flytlinan och servera näbbisarna små röda rackelhanar eller liknande. Ett hejdlöst roligt fiske."

Mete brukar inte förknippas med högt tempo, som är A och O för näbbisfisket. Men om du fiskar med ett matchspö, ett förtyngt wagglerflöte av något slag och en lång, oblyad tafs med en enkel- eller trekrok i änden, en fiskstrimla, en GULP! - tobisimitation - eller varför inte en död tobis - och vevar hem ekipaget med täta stopp så är det succé. Att drilla näbbgäddor på matchspö är desutom vansinningt mycket roligare än att veva hem dem med ett stadigare spinn-eller haspelspö.

Jaha. Det var väl inget nytt? Nä, det var inte tanken heller. Jag ville bara uppmuntra till lite sköna dagsljusäventyr på kusten i månaden maj - en av de vackraste månaderna som finns. Och snart är sommaren här och näbbisarna mer ovanliga igen.

Fångstbegränsning nu!

Havsöringssäsongen närmar sig slutet för de flesta, även om chansen att få drilla en stålstark tjockis med magen full av strömming eller tobis definitivt kvarstår. Jag sammanfattar, drar slutsatser och klurar. Det finns många saker att reflektera över. Många roliga, men också många mindre roliga. Jag ventilerar en brännande fråga. Utan att ha statistik som fullt ut stödjer min tes så vill jag hissa varningsflagga och ropa högt om en fångstbegränsning på gotländsk havsöring snarast.

Av de drygt 200 gotländska lekfiskar som märktes i november har över 13 procent återfångats hittills. Av dessa har mer än 62 procent gått döden till mötes. Sportfiskare verkar (förstås) vara mer måna om att rapportera överlag och nätfiskare rapporterar uteslutande död fisk.

Mången havsöring har rapporterats som "blank" eller "toppkondition". Hmmm... skulle tyvärr inte tro det. En fisk som i full lekdräkt märkts i november är ingalunda "blank" eller i "toppkondition" i mars. Inte ens i maj. Frågan är om den går att kalla blank ens nästa höst. Men det är en annan fråga.

Jag efterlyser bättre koll hos gemene man. Att skydda en utlekt fisk, som redan fört sina gener vidare kanske kan anses lite märkligt. Men vi vet att havsöringarna runt ön gärna återkommer för ännu en lek - och ännu en ... Ska våra små vattendrag klara av en produktion som hanterar både bofasta och besökare så behöver vi värna om våra lekfiskar.

Det är lätt att skylla på tillresta fiskare som inte tar ansvar. Men faktum är att husbehovsfiskare och spöfiskande gotlänningar bonkar flitigt. Uppenbarligen. Och det där med att skilja på blank och utlekt fisk är tydligen ett oövervinneligt problem. Dessutom ska ju kanske en blank fisk leka nästa gång det blir höst och friskt vatten i åarna. Så det där med att släppa en viss sorts fisk duger inte heller. Med andra ord är lösningen en fångstbegränsning. När man tagit upp sin kvot är det bara att släppa all resterande fisk. Skulle man välja att fiska med så korkade redskap att det inte går att sätta tillbaka levande fisk så får man helt enkelt sluta fiska när kvoten är fylld.

Generellt är jag inte alls för ett kontrollsamhälle. Tvärtom. Sunt förnuft och upplysning/information brukar vara den goda vägen. Men jag tror att vi behöver ett undantag här och nu. Fler kontroller från Kustbevakningen (som redan nu gör hedervärda insatser för att kontrollera minimimått t ex) och ännu fler tillsyningsmän som håller lite koll skulle kunna få bukt med för hårt uttag. Men då krävs en regel - eftersom en rekommendation biter lite för tamt.

Bara så det inte blir några missförstånd:

1. Ja - vi ska givetvis fånga fisk som vi också äter mellan varven (speciellt om havsöringen är en odlad rackare som simmat hit ... ). Men överdrivet uttag är lika med att fiska på kapitalet istället för räntan = kortsiktighet!
   
2. Ja, vi ska ha ett fritt handredskapsfiske längs vår kust (som förhoppningsvis får vara strandskyddad även i framtiden, penningstinna entreprenörer och tunnelseende, lokala ledarskribenter till trots). Men kanske bör den friheten innebära ett större ansvar. Jag är inte främmande för en form av fiskevårdsavgift som går tillbaka till våra fiskar och vatten. Vad "handredskap" ska innebära är dock en separat diskussion.
   
3. Eftersom vi inte kan begränsa antalet fiskare (eller kan vi? bör vi?) måste vi istället begränsa uttaget.
   

Vad tycker du?

Slutligen hör jag glada rapporter om att allt fler torskar biter på krokarna där ute. Jag hoppas att du som fångar en rar östersjötorsk eller två verkligen värnar om beståndet och inte äter fler än du behöver av våra skäggiga vänner.

Alltings mirakel

Naturens eget sätt att bara vara, bara fungera, samverka och bara imponera i sin självklarhet kommer alltid att göra mig varm inombords. En kväll i sutarland spär på den där sköna känslan.

Sutarhannens broskiga bukfenor, ibland kolorerade av häpnadsväckande färger, är kanske inget supermirakel i sig. Men ändå. Naturens skapelser kommer i både färg, form och funktion. Ibland i alla tre - och fler därtill.
Som hos det knallröda ögat som sneglar från håvgarnet. Det hypnotiserar, drar och berättar. Sutarens kraftfulla fenor, vildsinta temperament under ytan förbyts i ett stilla och sorgset uttryck där ovan. Så får den kraft när den är åter i sitt rätta element. Borta på ett ögonblick. Perfekt kamouflerad. Och det här är bara en enda fiskart. Alla de andra imponerar på samma sätt. Och samma sak med växter, fåglar ...

En blodröd måne stiger. Nattfukten faller och fågellätena har tystnat. Jag vill inte hem, men måste. Jag har blivit en gammal gnet som börjar bli ett med den här naturen. Det bekommer mig inte. Jag trivs i miraklet.

Skymningens ljuspunkter

Hektisk tid. Jobb med brinnande stubin och löften om finväder på kvällarna. Då har ingen vettig människa tid att sitta och blogga. Finns det en möjlighet doppar jag istället nävarna i mäskbaljan och fötterna i stövlarna. Innan vinden har mojnat och ljuset lagt sig håller sig sutarna en bit bortom mäskplats och flötena som vippar i krusningarna. En feeder på distans och ett litet popup-tackel skjuter startskottet och en tjock och arg sutarhanne ligger snart i håvgarnet.

Men det är bara en försmak. Så småningom får Josef och jag tillfälle att avnjuta försommarens kanske allra ljuvligaste upplevelse; Vi håller spända blickar på små flötestoppar som sakta lyfts, eller sneddar iväg när de starka fiskarna roffar åt sig av betena. Mäsket smakar uppenbarligen maffe. Mina händer stinker av diverse experimentella essenser och kaffet svalnar snabbt i en kylig kväll. Fåglarna tystnar och lämnar oss sittande i någon form av ekologisk andakt. När lysstavarna hypnotiserat mig länge nog börjar jag fundera på om optikern kan utfärda terminalglasögon anpassade för sådana här eventualiteter. Eller för sådana som jag?

Josef Andersson både fotoassisterar och poserar lysande.

Fler fabriker åt folket

Jag har bråkat lite om de ödesdigra utdikningarna tidigare. Avsaknaden av våtmarker, uträtade kanaler till åar och morotsodlingar på tidigare fina lek- och uppväxthabitat har inte hjälpt våra fiskar, bara stjälpt deras chanser. Ordentligt. Lägg också till en rubbad ekologisk balans i Östersjön, måhända ett ändrat klimat, en bunt rovfiske och en hoper andra dumheter ... Man kan snabbt dra slutsatsen att det inte är konstigt att arter som gäddan fått stryka på foten lite här och var. För det är inte bara på Gotland som gäddan gått tillbaka kraftigt sedan de historiska sötebrödsdagarna på. Kalmarsund, många ytterskärgårdar i Stockholmstrakten och andra områden visar samma nedåtgående tendenser.

(Här kan den uppmärksamme hävda att utdikningarna skedde långt tidigare och således inte kan vara enda orsaken till gäddans tillbakagång. Riktigt. Men sammantaget är de många förändringarna och den mänskliga påverkan av olika slag uppenbarligen ett dödligt hot.)

Nyskapade "gäddfabriker" - det vill säga återskapade våtmarker i mötet mellan sött och bräckt vatten som bidrar till lyckad lek och rikligare yngelutvandring var en av punkterna på det gäddseminarium som nyligen hölls i Stockholm. Men det gäller att nå ut - bortom sfären av de redan initierade och övertygade. Så det är med glädje jag noterar att DN uppmärksammar trevlige fiskekontakten Olof Engstedt, med kollega från högskolan i Kalmar, i deras arbete för att återskapa våtmarker och pusha lite för en fungerande gäddstam i Kalmarsund.

Givetvis är gäddfabrikerna bara en liten del i ett digert arbete. Men det är också ett gott exempel på en förhållandevis liten insats som ger stora resultat. Jag är övertygad om att även Gotland skulle kunna göra något liknande. Lämpliga områden finns, idéerna kokar och viljan finns hos många av oss. Nu återstår att också få fler bestämmande krafter att hålla med och ge välbehövligt stöd. Det sista som överger en fiskare är hoppet, så våra eventuella motståndare, eller tvivlare, bör inte räkna med att vi lägger av i första taget. Åtminstone inte jag. Fler gäddfabriker åt folket!

Glassväder överallt

Stiltjen är påtaglig. Aprilsolen brassar på med värme som får glassätande flanörer att dyka upp lite varstans. Det är som sommar. Men jag är på kustuppdrag, med fem trevliga herrar i släptåg. Per följer med och stöttar. Vi anar möjligheter när SMHI gått bet på en mild nordvind, som lämpligt drar på efter lunchen. Och visst gör det susen. Strax kommer en återblänkare på dryga tre kilo in för besiktning och ett snart farväl. Så en firre till. Vi räknar in fyra vilda havsöringar, som allihop simmar där ute igen. Och solen bara gassar så glassarna smälter. [Bilden: Paul med liten återblänkare. Fotograf: Per Jobs]

I den här typen av tilltagande vår är jag inte så het på öringarna, även om det är trivsamt och fullt möjligt. Vattentemperaturen är fortfarande låg. Och tärnorna dyker framgångsrikt efter tobis. Men andra arter lockar. Jag är mycket avundsjuk på Micke som gått i någon form av landsflykt och leker med de speciella, starka och överläppslustiga vimmorna. Själv busar jag med andra arter. Får se om jag orkar rapportera något om det. Det vankas ju glass också. [Vimmabild och fångst: Micke Söderman].

Under tiden - i Världen

En välbehövlig resa, lite nya vyer och ett break i vardagen sitter som en smäck. Men om jag nu trodde att jag hade haft det exceptionellt under en avstickare över en långhelg, så landade jag snabbt igen. Under min lilla frånvaro hann det dimpa ner en del mejl från både norr och söder. Den resande kocken var värst. Se bara.

Ett vatten så glasklart (och antagligen vansinnigt ljummet) har jag inte ens i badkaret. Somliga ska alltid vara värst.

Foto: Fredrik Örberg

Där satt den - tre dagar för sent

Jag sitter i en mycket speciell stol och fipplar med några småsaker när det ringer. Joel låter upprymd. Tacka för det. I kvällsljuset har en plogande och flerfaldigt attackerande öring modell royal hittat rätt.

70 centimeter öring i toppkondition är en värmekälla en kylslagen afton. Vi garvar åt att den förstås skulle ha huggit i lördags, under Öringträffen. För med en vikt om 4 600 gram hade fiskens fultonfaktor gjort rent hus på listan. 1,34!

Men vad spelar det för roll? Fisken är magnifik, Joel glad och framtiden ljus. Desutom har jag roliga fiskeplaner i kikaren. Jag plockar ner småsakerna och sneglar i kalendern. Ljusa tider kommer.

Förutspått resultat

Titta noga. Den här typen av motiv är inget som jag vanligtvis uppskattar eller slösar kamerabatteri på. En massa döingar hängandes på rad. Men efter Öringträffen får man göra ett undantag. Jag måste ju visa vad som blev resultatet av 120 personers dängande i nordliga isvindar ...
Vi var många som siade om att resultatet skulle bli just så här: trögt och segt. Bara de få lag som hamnade på helt plats i rätt tid hade några kontakter. Många fick nöja sig med frisk luft, eller någon enstaka puff. Sju (7!) godkända, d v s blanka fiskar över 50 cm, lyckades deltagarna hysta upp. Det är många meter lina och fasansfullt många kast per fisk under en hel dag.

Jag och Joel hade förberett oss rejält. I mitt fall betyder det noll tävlingsgeist, men fika, grill och ett gott humör. Tävling efter största fisk under en enda dag är liksom inget att yvas över för min del. Man ska bara ha det riktigt trivsamt. Så fort vi hittade ett folktomt ställe höll vi oss där och tog det lugnt.

Men segrarna, som legat i, gillar att tävla i den här formen och dessutom varit nära seger några år förtjänar givetvis ett stort grattis. Lag "Tompa torsks drängar " tog en fisk med siffran 1,154 enligt Fultonformeln och vann Ålandsresan. Dessutom utsågs deras vinnarfisk till årets raketfisk, så det blev dubbel salut! Fler resultat hittar du här.

Nu vankas det andra grejor. Tja, kanske lite öring också, när den värsta anstormningen av fisketurister lagt sig. Vi får väl se.

Lite motvillig öringkontakt

De tunga huggen från storkäftarna svävar ännu i medvetandet. Jag sorterar gäddgrejor och planerar meteutflykter efter arter som börjar vädra nystart för året. Men Niclas får med mig ut på lite silverjakt i stiltjen. Kvällen är ljuv och ljum. Platt som en pannkaka. Men snart har vi landat varsin liten. De går utanför kanten och stryker. Det bör vara fler här. En försiktig stöt följer, sen tvärdör det. Ända tills vi står vid bilarna och tänker ta avsked. Ett vak får oss att knäppa igen jackorna, fälla upp spöna och smygrusa (eller vad det kan kallas) ner till vattenlinjen. Noll.

Nu vankas den årliga Öringträffen. Ett spektakel som jag mest ser som en anledning att se lite härlig kust och ta ett kul eftersnack med fiskare från när och fjärran. Tävlingsmomentet är ju mer en bonus. Man ska ha en sabla tur om just den dagen råkar vara den som innebär att den där högkvalitativa superfisken väljer ens bete - när det är smällfullt längs hela kusten. Nä, egentligen gillar jag inte trängseln det minsta - och är i högsta grad medskyldig till att det ser ut som det gör under den nämnda lördagen. Vilken paradox.

Men förväntningarna på själva fisket är lågt ställda. Väldigt lågt. I dag pratade jag med en mycket skicklig och idog sportfiskare här på ön. Han har som ambition att (hör och häpna) "bara få en fisk det här året". För det har nämligen aldrig hänt honom under Öringträffen. Och då ska man veta att han tillhör dem som brukar få fisk i tid och otid. Han är en sjuhelsickes duktig havsöringsfiskare! Men att åka runt och leta en ledig plats bland över 120 amatörer och proffs i antingen solgass eller illvillig storm (jo, något av det är det alltid på öringträffen) är inget bra upplägg för en taktisk och strategisk fiskeseger.

Enkelt uttryckt: En sabla tur och lite skicklighet, samt en snabb bil som kvickt tar en till rätt ställe före alla de andra är rätt melodi om man ska ha ambitionen att tävla.

Jag har nog inget av det där. Nä, undrar om man skulle göra något annat istället. Är inte sutarna vakna? Behöver inte huset målas om? Men, vänta lite. Vad säger jag? Jag måste vara utmattad.

Tunga påskutlägg

På hemmaplan är påskkusten ytterst välbesökt av havsöringssugna. Därför kändes det skönt att betvinga några feta gäddor på andra sidan havet. Västerviks skärgård är stor, djup och stundtals svårfiskad. Det är inget mängdfiske på våren. Däremot finns det öppna ytor som räcker och blir över. Små glon och byttor i ytterskärgården, grumliga, växttäta vikar i innerskärgårdarna och häpnadsväckande djupvassar mittemellan. Det blir variation. Från tålmodigt gnetande med bulldawgs och storjiggar i branterna - till rappt hemvispade jerkbaits på knappt meterdjupt vatten.

Jag bara stormtrivs i en under lång tid saknad situation och dricker kaffe på löpande band. Mellan varven smäller det tungt i spöna, virvlar höjer blodtrycket och solen gassar dagarna i ända. Det är en skön samling fiskelymlar som bänder kolfiber och ljuger i stugan. Båtarnas besättning mixas av unga entusiaster och erfarna ringrävar. Alla med dedikation och fiskeiver, alla med sina egna teorier, egna favoritbeten och unika tekniker.
Jag fiskar hårt och plåtar ofta. Gäddfisket varierar, liksom vikterna på fiskarna. Anders kommer på plats och drar en 101 centimeter lång fisk som väger 10,4 kilo. Min 102-centimeters väger tre kilo mindre... Men även några härligt tjocka, urstarka gäddhonor biter över mina beten. Några tunga utlägg senare värker det lite i händer och axlar, men påsksmajlet når ända ut till äggskalet.

Rapport från bortaplan

Det blåser inte särskilt snålt. Faktum är att det i stort sett inte blåser alls på svenska ostkusten. Men med ett omtalat orakel vid rodret och en hög med mer eller mindre halvgalna filurer i båtarna gnetar vi på med pondus, hopp och garv. Det hugger. Utanför djupvassarna, eller intill tångtäta stränder smäller stora käftar igen över betena. Inte hela tiden, men ibland.

I väntan på högre tempo i vattnet bjussar solen på röda näsor och sköna fikastunder. De fetaste återstår att lura, de längsta gömmer sig fortfarande. Men vi vet att de är här. Vi laddar om i stugorna och hoppas på lite sämre väder. En smula molnighet och vindar som drar över fjärdarna skulle nog dra igång ett och annat.

En av de andra båtarna har gnetat på i svårfiskade områden. En lång skapelse har smugit sig upp längs båten. Den skulle rädda vilken dag som helst, men drar sig strax tillbaka till djupet. Hoppet lever.

Jag hör att till och med tv-teamen åker runt och leker hemmastadda på ön. Kusten är halvfull. Jag trivs på bortaplan - oavsett väder.

Finlir i smörväder

Sol. Milda sydvindar. Glittrande hav. Det är horder av sportfiskare längs stränderna. De där som bara luftar sina grejor i behagligt klimat har krupit ur idet och hittat till kusten. Även de vanligtvis ihärdiga öringsgnetarna jobbar hårt under vårens långa dygn.
Jag gör helt om och ser till att inviga säsongen på riktigt med en stadig blick på ett guppande avonflöte.

Boostad majs, maskar, omfrysta - och åter upptinade - räkor plus en del annat som smakar smask för stadiga idar, åker ner i väskan. Men den ombytliga vintern med ömsom mildväder, ömsom polarkyla har närapå spolierat säsongstarten för metet. "Ingenting är som det var förr", tycker någon senior som minns kalla vintrar och rejäl vårflod framemot påsk. Som tur är finns det ändå chans på fin fisk, med lite envishet i packningen.
Lika skönt som det är att bekymmerslöst kliva i vadarbrallorna och ta med ett enda spö, plus 5-6 drag, för att dra åstad och jaga öring, lika uppfriskande och utmanande är det att rota bland krokar, flöten, sänken och tafsmaterial för att skapa tackel som är ändamålsenliga. Enkelhet och avskalad fiskelycka v/s finlir och tekniktrixande. Det finns ingen segrare. Ombyte förnöjer och variation utvecklar och ger djupare kunskap.


Men huvudtesen i mitt fiske är ändå oftast: "keep it simple". Även inom fiskets teknikgren nummer ett - metet - går det att använda den tesen. Och att njuta i vårsolen, till flyttfåglarnas alerta hemvändarläten, är lika underbart i alla fiskedicipliner. Keep it simple: fiska, njut och slappna av.

Tack till Josef Andersson för fotoassistans.

Silver och guld

Nu är vindarna ljumma. Borta är kylan som skjutsade vågorna framför sig. Blåsipporna hittar ljus mellan vissna fjolårslöv och ejdrarna drar fram i flockar. På strandstenarna hoppar alerta sädesärlor fram. Det dröjer till andra stället innan den trevliga norska trion drar på en vacker silvergnistrande havsöring.

Nu är hoppet lika varmt som solen i lä. Vi ångar på, försöker och stretar mot vågsvall och hala stenar. Men det är inte helt lätt. Men efter en lunchpaus, med trötta korsryggar mot raukar och gråsten är det nya tag. God vila, god taktik. Nu hugger den. En fin öringshona som gått havet ett tag efter lek. Guld istället för silver. Släng dit några röda fläckar och hon ser mer ut som en välfödd bäcköring från hjortronland.

Vi ser landande och lyftande havsörn, en slött lommande räv och sträckande gäss. Vi ser till att en tjock och smidig havsöringshona simmar tillbaka till de sina. Lite senare beskådar jag hur en rejäl öring sent omsider beslutar sig för att nypa mitt drag. Då är den under spöspetsen - och vi vet ju vad det brukar betyda. Två snabba skakningar i spöt och en virvel som avsked. Revanschen är en liten blank rackare som får gå på återväxt. Solnedgången kommer bli ljuvlig.