Färgprakt i gråvädret

Färgprakten finns även på våra breddgrader. En fisk som oftast kallas ful förtjänar ett nytt omdöme. Och efter ett sällsynt regninferno är en glupsk rötsimpa i solen allt annat än simpel.

[Mobilblogg från en regnig mikrosemester].

Små sommarchanser

Trots kyliga regnnätter och blåsiga dagar är det med visst hopp jag träder in i ledigheten. Nu innebär det så kallade semestrandet betydligt fler åtaganden än att bara sitta och slöa bakom ett flöte, eller att uggla vid ett spö under ljumma nätter. Men lite fritid innebär ändå några teoretiska chanser till sköna vattenupplevelser.

Och vad tar en öbo sig till mitt i stekheta sommaren? Havsöringarna är väl fjärran och gäddorna utdöda? Ja, ni som känner mig vet att jag gärna metar. Flötmete efter sutare, ruda eller sarv är favoritpyssel under sisådär halva året. De uppräknade firrarna räcker nog och blir över egentligen. Men du kan bida din tid med jakter på andra arter också. Utan att lämna ön ...

Havets strömmar och svall för med sig fiskmat i olika riktningar. Kvällsvarma vikar runt hela ön kan hålla stim av aggressivt jagande idar under sommaren. Ta dem på torrfluga, eller meta med flytande bröd. Eller så väntar du in kvällen på en kustremsa där du kan förvänta dig kallare vatten. De där blanka öringarna som du gick bet på i våras är inom räckhåll, oftare än vad vi anar; det råder inget tvivel om det.

Platta och luriga skrubbor leker tittut längs bottnarna. bottenmete med fiskstrimlor eller räka brukar fungera utmärkt, liksom en ringlande daggmask.

Den som äger en skuta av dignitet kan säkerligen lura upp en glad lax en bit ut. Men möjligheterna på hemmaplan, just runt hörnet, är så många att de räcker gott och väl. Dessutom ger de kunskap som du kan följa upp och utveckla - istället för att hatta runt på tusen nya saker hela tiden. Fokusera nära istället för att bara drömma dig mot fjärran.

Kanske tycker jag så här för att tiden är knapp. Fönsterlister ska målas, gräs ska klippas, barnen ska besegras i ädelt och spännande vattenkrig och ledigheten ska utnyttjas till bristningsgränsen. Men just därför är det så praktiskt att kunna smita iväg med ett spö och en väska över axeln. Man kan ju alltid ha lyckan att återvända med en knippe middagsfirrar. åtminstone till middagen dagen därpå. Ty, det är ju som så, att även små fisketurer tenderar att sträckas ut till ganska långa upplevelser. I både tid och rum.

Sommarfiskare och sommarfiskar

En efterlängtad värmeperiod drar in över nejden. Vissa fisken ska bedrivas i lugnt och skönt väder, med lätta krusningar på ytan. Micke firar födelsedag och triumfer med flugspöt när solen gassar alldeles lagom. jagande abborrar med sina storsegel hissade och alerta smågäddor underhåller till kaffet.

I sommarvärmen vaknar många halvt bortglömda känslostämningar till liv. Dofterna. Ljuset. Fågelsången som aldrig tystnar. Det är något väldigt speciellt att ta de första stegen in i sommarvärmen.

Jodå. Jag kan förstå varför så många svenska semesterfirare får för sig att lyfta ut ett spö, en rulle med söndertorkad nylonlina och en ask rostiga drag ur förrådet. Trots omedgörliga odds mot sig försöker de lura en fisk eller två. Några lyckas. De flesta misslyckas. Grovt, dessutom. Men lik förbaskat är de där och försöker vid nästa semester, mellan verandagroggen, grillningen och smultronplockningen någonstans. Likt malen som flyger mot ljuset, gång efter gång.
Men jag förstår det ändå. Det är ju oemotståndligt kul och det hör säkert sommaren till. Precis som myggbett, bilköer och söndergrillad mat.


Men det jag för mitt liv inte kan begripa är hur så många som kallar sig sportfiskare lägger spöt på hyllan för att värmen kommer. Visst, lite lättja och en välbehövlig paus från arter som blir svåra att komma åt kan ju vara på sin plats. Men för tusan; ska vi som kallar oss sportfiskare låta semestrtrasslarna få ta över våra vatten? Ska bullflötena ostört få dominera böljan? Ja, det kanske är en human tanke i och för sig. Vi har ju resten av året på oss att härja och härska. Men det vetetusan om det går att kalla sig sportfiskare till kropp och själ om man tillbringar halva året till att drömma om den motsatta halvan.

Eller också är det jag som är galen - och i pinsam minoritet. Men här är jag bland vänner. Här vågar jag bekänna hur jag nattsmyger efter sarvar, skymningsjagar abborrar eller inväntar gryningens ankomst för att få slagläge på den där rudan. Under tiden som nytvagade och väldoftande vänner går på krogen, med en parasolldrink innanför västen, sitter jag iförd flytväst och skrapar bort sutarslem från ögonbrynet (hur tusan det nu hamnade där) och försöker få det att missa min nionde kopp termoskaffe.

Ja, du ser. Det här dumma fånleendet åt en nylandad och snart tillbakasläppt sutare säger allt. Jag är fast, förlorad och fullkomligt fiskeskadad. Och jag är stolt över det! Skön sommar - du som fiskar och förstår.

En strimma hopp

Mitt i arbetslasset och våryran reflekterar jag åter över mörka tidevarv. I vanlig ordning har jag tillbringat en hel del tid ute i naturen. Det gör ont i själen att se alla uttorkade vattendrag, utgrävda myrmarker och rätlinjiga diken till åar. Det är en komisk tragik att många gotlänningar faktiskt inte ens har ordet "å" eller "bäck" i sin vokabulär. De säger rätt och slätt "kanalen" För det är i de flesta fall vad som blivit kvar av de små vindlande åarna. Utdikningarna, jordbruksmarkindelningen och tämjningen av naturen. Spåren av ingreppen lever kvar länge. Om nu "lever" är rätt ord i sammanhanget. För många är de fiskar, fåglar och kräldjur som dukat under, eller får finna sig i ett liv i skymundan. Alldeles för många.

Som ekologen Micke uttryckte det när vi kikade ut över en fornstor myr, nu bara en spillra av sitt gamla jag: "allt för att några hektar morotsodling".
Myren måste ha varit ett mecka för allt liv, men krymptes ihop och förnedrades av grävskoporna. Djuren förvägrades rätten till frodiga liv. Visserligen är de karotenstinna rotfrukterna nyttiga och goda, men jag hade inte haft något emot lite fler lekande gäddor på myren, välmående rudor, lakar och abborrar i sjösystemet, eller en havsöringsförande bäck som inte tvingade ut ynglen i havet under försommaren för att de klara sig från att dö uttorkningsdöden. För att inte tala om alla groddjur, fåglar och växter som rättvist levde där.

Ekologen Nisse är en annan filur med ögonen på skaft. Han har hittat några små spillror av hopp. Under en rekognoceringstur hittade han: "slutligen ett ställe där ån plötsligt utvidgade sig till ett våtmarksområde av kanske två fotbollsplaners storlek. Snokar, fåglar, grodor, öringar, insekter och gäddungar. Det kryllade av liv. Fantastiskt, men samtidigt skrämmande att se hur det faktiskt sett ut lite här och var för hundra år sedan... ".

Hoppet tar sig ganska knubbiga uttryck hos de små gäddungarna. Om alla fiskyngel fick vara så välnärda skulle deras start i livet varatryggare än vad den ofta är. Så medan abborr- och gäddyngel svälter ihjäl i många brackvattensvikar äter sig andra mer än mätta i isolerade kvarlämnor av en gammal civilisation. Det påminner lite om det mänskliga jordelivet i ett stort perspektiv, tycker jag. Pest eller kolera? Eller en ljusglimt? Tja... är det försommar och ljusa tider ska vi baske oss välja det senare alternativet.

Foton: Nisse Ljunggren. Tack för rapport och bilder!

Allt på en gång

Majvärmen är inte extrem. Men den är tillräcklig för att jag ska tappa geisten för öringsfisket. Visserligen är hela året fyllt av andra artjakter, men havsöringsfisket har en tendens att ta överhanden - speciellt på vårkanten. Men så kommer värmen. Det är inte bara öringarnas lynniga beteende och svårtrugade humör som gör att jag jag hellre drar mig mot andra vatten och fiskarter. Det är också en aningen obekväm känsla av att vara helt fel ute, iförd vadarbrallor under en klarblå himmel och gassande sol.

Sutarmetet är en höjdpunkt. När de rödögda och råstarka bottenätarna bubblar på mäskplatsen och vispar med breda stjärtfenor i ytan får min mun en extra bredd. Jag föredrar flötmetet, de stilla skymningarna - med göken galande i fjärran och näktergalens avstannande sång. En kopp kaffe och en spänd väntan på att flötestoppen ska vandra i sidled, eller lyftas sakta uppåt.

Iden är en annan fisk som jag ägnar lite uppmärksamhet åt. Den är inte bara ett vårtecken, utan ger sig tillkänna en stor del av året. Jag presenterar några kokta räkor eller bröd och får belöning i form av fina fiskar, väl över två kilo.

Flötmete i grunda sommarvikar är en trevlig sysselsättning i väntan på att grillen ska bli het. Rekommenderas varmt. Smygfiske på mer nervösa idar i solsken är också på rekommendationslistan. Kortbrallor och täta vätskepauser anbefalles.

Dessutom har näbbgäddorna anlöpt kustvattnet. Så om du fortfarande vill kränga på dig vadarna så finns det att göra. Man kanske skulle ta och göra ett försök, förresten. Och stannar man kvar i kvällsljuset patrullerar smällfeta öringar blåstångsnejderna. Ja, vad tusan ...

Ännu finns det möjligheter

Egentligen har jag lagt av för säsongen. Öringsfiske i mysväder är kanske skönt och trivsamt, men det är så mycket annat som lockar. Och jag tycker att öringsfiske är segt i värme. Det äska vara kallt om kinden, ruggigt och lite småjävligt. Men framför allt finns det en hel uppsjö fiskarter och fiskemetoder som lockar och pockar när temperaturen stiger. Men å andra sidan... Vattnet är fortfarande kallt och rapporterna om stora blänkare gör ju att de där havsöringsgrejorna kanske ska få några försök till. Man kan ju inte avsluta säsongen utan en riktig paradfisk.

Tyvärr har alla möjliga och omöjliga jobb ramlat in på samma gång. När högen av bråttomsaker är som tyngst och störst piper telefonen oavbrutet. Jag både garvar åt och förbannar SMS-tiden vi lever i. Idel rapporter om fina fångster, från folk som uppenbarligen får tiden att räcka bättre än undertecknad, strömmar in under muntra digitalpip.

Men jag rycker ut en skymning när vinden just vridit åt fel håll. Det blir en dryg timmes försök i lite för orörligt vatten. Men jag har omgående hugg och ett stort antal efterföljare, varav en fisk är av riktigt fin kaliber. Men de vill inte ta mina presenterade drag, oavsett storlek, tempo och allehanda knep. Jag tar en paus, en kaffe och därefter tar jag nya tag. Med en kastdobb och en GULP - tobisimitation - trampar jag ut igen. Det tar bara två kast så sitter den där. En skön knyckdans där ute får mig att förstås att den här säsongen ingalunda är över. Nu var det en återblänkare, en lättgrå besa, som bitit, så det blir inget rusa i land för att plåta. Nä, den simmar raskt tillbaka - överrumplad, men oskadd. Solen är på väg ner. Jag åker hem till en sen middag och lite mer jobb.

Då piper telefonen igen. Öbesökande Lasse har slagit till med fyra kilo glädje. På fluga. Han är nöjd och glad och strålar via MMS-signalen. Tacka tusan för det. Som sagt: de är där ute.

Mobilfoto: Lasse

Lön för mödan

Peter och jag pratade om det för ett tag sedan. Det där märkliga i att man inte lyckas dra på den där kanonfirren man drömmer om. Alltså... bara som ett rättmätigt resultat för nerlagd tid. Lång trogen tjänst liksom. Men det verkar ofta vara någon annan som sticker ut och drar på den största, blankaste öringen som går att uppbåda. Missförstå mig inte. Det finns inte mycket som slår synen av en fångstman, eller -kvinna, som just klarat av matchen mot en magnifik superfisk. Speciellt om nämnda sportfiskare råkar vara relativt färsk som spönötare. Eller när din gode fiskekamrat lyckas kroka den där torpedliknande toppfisken fem meter från dig. Visst är det fantastiskt. Men det är klart... det känns ju inte helt fel om det skulle vara du själv som hade tumme med fiskeguden mellan varven, inte sant?

När det piper i telefonen och det är Peter som rapporterar in 5,3 kilo stålblankt, förpackat i 78 centimeter folieklädnad, så är det med varm glädje jag betraktar mobilfotot. Peter tillhör de duktigaste och ihärdigaste öringsfiskarna. Det är helt enkelt mer än rättvist att han fick en fisk av den här digniteten. Jag bugar och gratulerar stort!

Nu får du dock inte tro att det här är Peters enda eller första stora fisk. Han tyckte bara att det var lite för länge sedan sist. Och vem tycker inte det? :-) Själv har jag bidat min tid med pyssel i huset, persedelvård och lite försiktig jakt på helt andra arter. Men det tar vi en annan gång.

Foto: Peter Landergren

Öringträff och öringsmissar

En liten tillbakablick på den årliga Öringträffen är på sin plats. Jag har sällan några ambitioner att tävla med mitt fiske. Fisket är alldeles för roligt, utvecklande och allvarligt för att man ska tävla bort det, tycker jag. ;) Men en gemytlig träff där man i lag tävlar om vem som har kunskapen och den lilla extra flaxen att få den mest välkonditionerade fisken är svårt att motstå. Speciellt när man får slå sig i slang med en massa glada fiskare på kvällen, efter invägningen. Fiske, fiskesnack och en god öl. Topp!

Jag fick äran att bilda lag med öringsrävarna Centha och Peter. Vi gav oss iväg hyfsat tidigt, med Centhas bil fylld till bristningsgränsen av fiskegrejor, mat och fika. En riktig grill, stolar och allt annat som behövs för att överleva en dag i vildmarken.

Visst lurade vi upp en kvartett firrar av hyfsad kvalitet. Men ingen av de fenförsedda kom i närheten av vad som krävdes för att kamma hem förstapriset - en Ålandsresa med stuga, fiske och trevligheter. Att jag inte skulle få den där drömfisken var långt ifrån oväntat. Jag har lurat något tiotal fina öringar under säsongen som snart går mot sitt slut, men ingen har varit havsöringen med stort H. (Vänner i mitt sällskap har däremot dragit på några fina bitar). Så oddsen för att den skulle simma förbi mitt drag under en tävlingsdags ynka timmar... Ja, du fattar förstås varthän jag är på väg i tankegångarna. Men desto bättre att mina glädjerynkor på kinderna sträcks ut av en dag på kusten och en kväll vid ljug- och fiskepratbordet.

Epilog: Stort grattis till alla fiskare som lurade fina öringar och tog hem priserna. Det var tufft med en vind som vred över till en knixig nordost lagom till starten. För så är det alltid på öringträffen. Antingen bleke och dött vatten, eller upprörd nordan som röjer ner längs kusten och river upp.

Gotlandssmask

Prylis rapporterar in en fin blänkare på 3,6 kilo. Själv sitter jag fast bakom motsvarande vikt pappersgöra. Vissa dagar känns det tufft att sitta inomhus. Och alla andra dagar känns det ännu värre.



Foto från Prylis mobiltelefon.

Long time ...

Som vi försöker. Efter nordvästanstormen är det närapå hopplöst att hitta vatten som är just vattenfärgat - det vill säga genomskinligt. Brunt, grönt och smutsrött kustvatten är det däremot gott om. Överallt flyter det trasiga växtdelar och bråte i vattnet. Men den hitresta kvartetten är erfarna, envisa och försedda med ett särdeles gott humör. Duktiga fiskare vet att deras tid kommer.

När vi hittar en sträcka med rent vatten dröjer det inte länge. Räven Percy drar på en fisk i första kastet och Tobbe följer snart hans exempel. Det ska bli åtskilliga fler från deras sida. Det är inga stora öringar som gör oss sällskap till en början, men de är mer än välkomna.

När det blir ett uppehåll i en ganska hektisk huggrusch duger stock och sten alldeles utmärkt som plattform för fika, stora garv och aldrig sinande rövarhistorier. Tobbe står för de flesta. Niclas, Patrik och Percy har säkert hört många av berättelserna förr, men man vet ju aldrig om det dyker upp nya vinklar eller tolkningar. De fyller gladeligen i med egna erfarenheter. Det sammanlagda antalet meter fisk och kilometer fiskesträckor som sällskapet står för motsvarar mer än man kan överblicka.

Men man ska inte invaggas i falsk säkerhet av förföriska skrönor. Det här, som sagt, inga duvungar. Det är härdade sportfiskare som inte försitter en chans att dra på en rejäl fisk. När jag bedriver avancerad persedelvård och försöker få styr på en trasig vadarsko med hjälp av gaffatejp, fjäderringar och järnvilja har Niclas givetvis plockat den där fisken som man alltid väntar på. Själv får jag strax en liten stackare.

Men innan aftonen med brakmiddag och ännu fler garv i stugan har anlänt väntar den största överraskningen. Inne bland grundvattnets stenar lurar en aggressiv och tung jägare. Tidigare på dagen har jag i ledsamma ordalag beklagat torskens försvinnande från kusten. I poetiska ordalag drömde jag mig tillbaka till den tid då jag på ett zebrafärgat Toby drillade grundvattenstorskar några tiotal meter från stranden. Men det var ju långt innan kollapsen och det huvudlösa fiskets kulmen. Så när en fisk hugger, bökar runt och går och spänner på tvären, den här ljuva kvällen, så tippar jag på en rätt rejäl besa. Ja, brunaktig är den, men fenorna är tio till antalet och skäggtömmen på det stora huvudet tillhör givetvis ingen annan än gadus morhua. Det blir en upprymd glädje och samling kring min fisk. Jag är uppriktigt rörd över att få gå i närkamp med den vackra fisken igen. Long time ... Det får bli en värdig avslutning. Vi gör inga fler kast, utan åker mot stugan, brasan och några kalla öl.

Jägare i luft och vatten

Solen häller ljus och hetta över oss. Men vattnet håller fortfarande en häpnadsväckande låg temperatur. Kanske är de små, svårhittade värmefläckarna nyckeln. Eller så är det envishet och fiske i de fönster som öppnas mot huggperioderna som ger resultat. Plus den sedvanliga dedikationen. När det är stilla som en morgonstel vaxduk gäller det att antingen fortsätta slita, eller luta sig tillbaka med en kopp java i väntan på vindstyrka. Men även de utan vingar lyckas mellan varven.

Trevlige flugfiskespecialisten och Fiskejournalen-kollegan Bosse är tidigt på plats. Han passar på att kroka och landa en öring som är så ljus och stjärnbeströdd att det tåras lika mycket i mina ögon som när jag spiller hett kaffe på min morgonstela handlov. Jädrar, vilken fisk. Bosse bara ler och paddlar vidare i sin flytring. Jag drar på en liten rackare i en vik intill, men därefter mojnar det ytterligare. Vi ägnar dagen åt teorisnack, idoga försök och drömmar om mer vind.


Det kommer en pust framemot eftermiddagen dagen därpå. Då är jag på plats. Tre extremt försiktiga puffar på draget signalerar något välbekant genom mina nervtrådar. Vevstopp, knyck och mörk skugga. Spöt står i båge och på något obegripligt sätt är min sinnesnärvaro där när jag behöver den. Blixtsnabbt lossar jag slibromsen och ser en arg hanfisk gå till väders, vilt skakande på huvudet. Men kroken sitter. Snart är fisken och jag i land. Öringen spottar ur sig en nästan två decimeter lång tånglake. I två delar. Huvudet är effektivt avklippt från kroppen. Inte undra på att öringen tog lite föriktigt först. Jag brukar också tveka inför desserten när huvudrätten är kvar i matstrupen. Solnedgången är bedårande. Jag har lagt ifrån mig spöt för länge sedan. Nu sitter jag bara och ler dumnöjt åt ejdrarnas vattendans och de ihärdiga sädesärlornas skutt på stenarna i vattenbrynet. April är ingen dum månad.

Flugan i solen

Saknar du öringsrapporterna? Förlåt, men det är bråda tider på många håll. Lite sprattel i spöt och påskfjädrar i hatten har det blivit. Men gladast är jag nog över polaren Rickards fina flugöring. Den är ett bevis på att trägen vinner. Efter ett par tidiga morgnar utan lycka, därefter en tappad kluns (dax att skaffa en större håv nu, Rickard?) var det rättvist med tunggunget. En drygt 68 centimeter lång blänkare nöp tag i Rickards stora svarta tub på ett ställe jag rekommenderat honom att smita iväg till. Den vackra firren bjöd upp till en energirik vårdans. Se hur öringen glänser i vårsolen.

Personligen är jag kluven till den annalkande värmeböljan. Man vill ju gärna skynda lite långsamt i den här heta perioden.

Foto: Rickard Kylberg

Drottningen behöver din hjälp

Drottningen i kustvattnet är tyvärr en hårt åtgången art. Gäddan. Den attackerande käftsmällen. Jag kan för mitt liv inte begripa hur folk kan fnysa föraktfullt åt en sådan obeveklig jaktmaskin. Alltför många verkar klassa gäddan som andrasorteringen bland kustens rovfiskar. Jag sällar mig inte till det lägret. Å andra sidan är jag fullkomligt hänförd av fler arter än vad det sunda förnuftet förordar. Så många fiskar, så lite tid.

Men, hur som helst. Gäddan har under några år haft en tydligt nedåtgående trend, vilket jag sörjer djupt. Kustfiske utan gädda är inte riktigt kustfiske för en Östersjöfilur som jag. För att ge gäddan en chans att återhämta sig - och samtidigt vinna tid för att utröna orsakerna och vilka åtgärder som bör genomföras, för att få tillbaka ett stabilt gäddbestånd - är det förbjudet att fånga gädda och abborre längs Gotlands kust 1 mars - 31 maj.

Då och då dyker det upp en och annan gädda mitt i havsöringsstråken, eller på ställen där de båda arterna normalt samexisterar. Det finns till och med positiva signaler om att gäddbeståndet ökat något - i sporadiska områden. Får du en gädda under förbudstiden ska den givetvis återutsättas så oskadd och så snabbt som möjligt. Låt det gälla resten av året också, så tänker vi lite mer långsiktigt och mindre egoistiskt!

Får man be om en tjänst? Jag är involverad i ett litet projekt som ska försöka finna svaren på vissa av alla de frågor som snärjer in avsaknaden av gädda. Därför är varje liten pusselbit viktig. Jag vore ytterst tacksam om du rapporterar eventuella fångster eller kontakter med gädda till mig. Mejla mig på nicka@hellenberg.se om du har något gäddhugg att berätta om, eller om du skulle råka se någon gädda simma förbi.

Stekhet helg

Sol och nästan ljumma vindar. Mysväder för trädgården. Men ännu skönare är det förstås vid kusten. Ett team entusiastiska spösvingare från Polen anländer mitt i vårvärmen och får en rejäl svängom runt ön. Silverjakten börjar riktigt trögt. Det faller på min lott att hitta fisken i den bedrägligaste av vindkantringar. Från flera dagars fin syd-sydväst är det plötsligt nordostan som flåsar försiktigt. Morgonen är frostig och kall. Vattnet ligger orörligt. Vi drar oss mot en spets där det rör sig lite. Jag tappar en fisk och mina gäster kammar noll. Vidare mot nya djärva mål. Det friskar i lite försiktigt. Men inget händerr. Noll. Zero. Nada. Vattnet är klart som nyputsade rutor. Antagligen gör de kalla strömmarna från norr i kombination med några sjömils siktdjup att fisken skyggar. Vi hoppas att skymningen kan medföra bättre förutsättningar.

Men dessförinnan vill jag göra ett lappkast. Vi drar vidare till en rättvänd vik med två fina uddar som omfamnar. Vi stöter ihop med ett par andra fiskare. Och - ännu bättre - snart stöter vi ihop med massor av fisk. Det hugger oavbrutet. De flesta är små, men så blanka och pigga att ögonen tåras och rullarna skorrar. Inom loppet av en timme har ett tiotal fiskar huggit, drillats och krokats av. Jag behåller en fin matfisk. Den är ett unikum av naturlig design. Torpedformat silver med kritvita fenor. Kaffet i solen är godare än någonsin.


Men gästerna har bud på något värre. På håll ser jag hur en fisk går till väders. Fler gånger är den över ytan och skakar sin väldiga kropp. Faktum är att jag på 50 meters håll hör hur den smäller ner i vattnet med rejäla plask. Jag vill komma närmare och se den stora besten, men då är den borta.


De båda vännerna som står och fiskar med två meters lucka skakar modfällt på huvudet. De har sett och landat många öringar i sina dagar. Inte många har varit som den här. Minst 5-6 kilo, kanske betydligt mer. Den där fisken vi alla väntar och hoppas på. Ouch!

Under kvällen, när en sval pilsner smakar gudomligt rättvist, rapporterar ett annat gäng ihärdiga öringsfiskare om liknande upplevelser från dagens tripp. Först trögt, men till slut fina fiskar lite här och var. Snabba vindkantringar, allt för klart och stilla vatten eller hastiga kallras kan ändra förutsättningarna illa kvickt. Då gäller det att vara på tårna. Leta, leta, leta - och ha draget i vattnet. Till sist hittar du fläckar med fisk. Med lite tur är det den riktigt stora som biter. I annat fall är det som vanligt: en förbaskat skön dag på kusten och ännu en dag närmare drömfisken.

God vindkantring

"Nej, det här duger inte", mumlar jag för mig själv när jag vuxit fast i jobbhögen. Vårvädret letar sig in i det mörkaste skrymsle av måsten. Jag packar och sticker.

Ute på udden är vinden inte riktigt så kaxig som jag hade hoppats. Några krusningar, men glasklart vatten och solsken. Inget vidare. Jag är på havsöringsjakt. Skygga fiskar med överrumplingen och snabb jakt som specialitet vill gärna dra fördel av förhållanden i sitt element. Jag lägger upp en snabb taktik. Djupt och långt ut. Men det pågår ingen jakt där jag startar mina försök. Runt udden finns en djuphåla. Där följer en skugga mitt bete.


Men jag blir snabbt misstänksam. Och visst: det är en gädda som lurar i fel sektor. Den hugger i kastet efter och tvingar mig i land för att tråckla loss kroken ur garnityret. Men som tur är, ingen lina i kläm.
Jag påminner gärna om att alla gäddor och abborrar som råkar hugga och fångas runt Gotland ovillkorligen måste sättas tillbaka under månaderna mars, april och maj. Frågar du mig kan du släppa tillbaka dem resten av året också. De forna kustfogdarna är illa nog sällsynta numer.


Jag betar av en rejäl sträcka och tar halvtid. Dags för fika när en bil anländer. Gissa om de svär högt när de ser min bil stå där i solskenet. Men när det visar sig att vi känner varandra väl så övergår svordomarna till stora garv. Under en snabbkaffe kantrar vinden och friskar i lite. Nu är vi tre glada själar som tror hårt på området. Ut igen. Jag till höger, de andra till vänster. Det tar nog bara fem-sex kast innan Lasse landar en fin havsöring. Just där jag nyss kastade fruktlöst. Så är havsöringsfisket. Jag fiskar mig bortåt en vik och känner en stöt mot draget. Strax därpå hugger det - i stort sett under spöspetsen. Det är en besa. Visserligen har den säkerligen varit i havet sedan tidiga vintern, men den bär tydliga spår från lekens bestyr. Den åker i lika kvickt som mitt drag åker ut igen. Men inget mer händer. Tiden är knapp.

Jobbhögen är oförändrat stor, men leendet större. Kroppen lugnare och koncentrationen känns bättre. Tänk vad lite sprattel i linan kan åstadkomma. Kusten. Jag kan inte leva utan den.

Storm, regn och solsken

Efter gårdagens tumdebakel fick förväntningarna läggas på is. Speciellt eftersom det blåste kuling från sydost och regnet dundrade fram på tvären. Men det nyanlända finska gänget med Petteri i spetsen var taggade. Vi betar av en fin sträcka i hällregnet och har snart den första fisken på Land. Petteri poserar ett ögonblick med en fisk som haft det tufft. Först lek, sedan nätskadad, därefter fast på kroken. Det känns skönt att ge den stolta krigaren en ny chans till ett fritt liv där ute.

Vinden är så tuff på sina håll att redskapen inte håller ihop. Eller så är det något annat som tar knäcken på prylarna. Men Finlandsgängets kampvilja var det inget fel på.


Vi nöter på och har ytterligare efterföljande fiskar som narras och retas. En snabbfika för undertecknad och vidare till en något mindre vindpinad kustremsa. Nu ser det riktigt bra ut. Och när solens skira strålar skingrar regnet och bryter genom ett antracitgrått molntäcke verkar det som om även fiskarna vaknar till liv. Sportfiskare såväl som havsöringar.

Snart kan vi räkna in ytterligare tre fiskar. Två är visserligen under måttet och simmar snart åter. Till och med en fiskesugen guide kastar sig in i leken och landar en liten fet fisk som visar sig vara av det glupska slaget. Minst tio mer eller mindre smälta tobisar har den knaprat i sig innan den gör det fatala misstaget och tar en vinglande Vicke för mat.

Ännu mer lön för mödan får den glada kvartetten från Suomi när de smackar upp en 63-centimeters rackare. Lite blankare och lite fler tobisar i magen så hade den varit en trekilosfisk. Huggperioden är över. Vinden friskar faktiskt i ytterligare och pumpar ut det sista ur våra tröttkörda kroppar. Det är hårt slit att fajtas mot vinden en hel dag. Och för de fyra tuffa finländarna återstår ytterligare ett par dagars svingande. De beger sig hem till stugvärmen - och måhända någon väl vald dryck som stärker moral och självförtroende?



The Petteri Gang:
Thank You for a nice day at the coast. You all did great, guys. Bad luck with the weather, but a hell of a good sprit. Rough winds, hard rain and tough fishermen. That's not a bad combination after all ... :-)

Vassa krokar i tuffa tider

När inte ens den mest kemvässade Gamakatsu lyckas kroka annat än rejält storgapiga skribenter och sportfiskare - ja då är det tuffa tider.

Ett par dagars försökt har mestadels betytt följande öringar, varav en i riktigt mastodontformat. En liten landad och fler följare.

Flertalet härdade havsöringsjägare skakar huvud och spö i takt och undrar vad det är frågan om. Den västliga vinden har inte förmått att föra med sig huggvillig fisk. Temperaturen är låg, men - so what? De brukar ju hugga till slut. Så det gör de väl nu också. Vi får se. I morgon, eller nästa dag.

För dagens vedermördor i vågorna avslutades med värre vedermödor på akuten.Vilket hugg. Vilken skärpa. Dock inte hos undertecknad. Skärpan, alltså. Hullingen satt djupt och bestämt. Det var bara att stampa in i lasarettsmiljön med drypande vadare och kroken dinglande. Tack till läkaren Per Lindström för både knipsning, bedövning och fotoassistans. Men vad hade vi gjort utan min Knipex som syster fick hämta i bilen? :)

Metet startar med gott och ont

Tidigt på året, när två av årstiderna fortfarande är inbegripna i en batalj om herraväldet, beger jag mig allt oftare in i fiskeförrådet för att syna och fingra lite på alla metegrejorna. Så, en tidig morgon, när tranan tutar i fjärran och grågässen flyger av och an över trädkronorna, är det äntligen dags att låta flötet driva i strömmen.

Iden är vårmetets startfisk. På Gotland har idmetet uråldriga traditioner. Förr i tiden var iden ett nödvändigt kosttillskott och för de mest enträgna metarna också ett ekonomisk bidrag i svåra tider. Många berättelser vittnar om massiva idstim, där fiskryggarna nästan kunde bära vuxna män över de strida vårströmmarna. Men det var förstås före de idiotiska utdikningarnas tid.

Än i dag är "idmönstringen" en liten folkrörelse på ön, även om de idförande åarna tycks ha blivit både färre och smalare. Det är ibland ett spektakel att se hur herrar (för det är mestadels manliga exemplar) har grävt fram de mest blandade redskap ur källargömmorna och en icke oansenlig mängd slingrande maskar ur jorden. De stövlar ner till åbrinken och blir stående där med svajiga långspön och gigantiska bullflöten. Det blir snabbt fullt på de åtråvärda platserna. Flötena plaskar och det tjoas och tjimmas.

Tyvärr är det också mer eller mindre sed att slå ihjäl varenda fisk som lyckas gapa över den stora kroken. Några har vett att avliva fisken, andra låter den sprattla sig till döds i skogen. Utlekt fisk ratas, vilket ju förstås är en helt vansinnig strategi. Min rekommendation är att man låter iden göra idbebisar och sedan tar en matfisk eller två. Kanske till och tre ellerfyra. Några idar till de omtalade idbullarna är självklart en rättighet.

Men en hel säck med id behöver ingen människa.
Ingen katt behöver ett dussin ståtliga strömkämpar.
Inga åkrar behöver gödsel i form av färsk fisk.

Det är inte alldeles lätt att påpeka sådna här saker - där man beväpnad med kamera, vågnät, måttband, digitalvåg, banksticks, Avon-flöten och kemvässade krokar - finlirar i periferin.

Man ska givetvis inte dra alla över en kam. Många trevliga herrar fascineras över våra saker och vår inställning - att en fisk är värd mer än att slås ihjäl. Att den kan fiskas fler gånger, om man inte tänker äta upp den. Men många skakar bara uppgivet på huvudet åt det märkliga i att jubla som mest när den bredryggade och storfjällade fisken simmar ut i strömfåran igen, utan någon synbar skråma. Två världar möts. Ibland förenas vi genom fisket, men ibland är vi miltals från varandra.


För egen del tycker jag att det är ganska uppenbart att vi ska värna om alla fiskbestånd. Vi kan inte stå och gnälla över att det fanns mer fisk förr och att havet dör, för att i nästa andetag slå ihjäl allt vi ser, skylla på miljön och säga att det trots allt finns fisk så det räcker, än så länge. Frågan är: "hur länge då?".

Men egentligen var det ju metet det skulle handla om. I morgonens ljumma ljus dyker avonflötet just innanför den starkast strömfåran. Jag lyfter till svar och får omedelbar respons i form av sega knyckar. En lätt guldfärgad bredsida tvärsar i strömmen och ger mig en adrenalinrusch. Snart glider iden in i nätmaskorna. De stora idarna är biffiga och häftiga. Det utstrålar en form av orubblighet och kaxighet om dem.

Årets milda vinter och temperaturväxlingar har antagligen gjort idens uppgång till en splittrad historia. Många utlekta fiskar fick syna håvmaskorna under de morgnar jag lät blicken följa flötet. Men även några riktiga tjockisar gjorde anspråk på agnet. Micke lyckades äntligen ta sin drömid. Jag vill uppriktigt säga att det var rättvist och - på ren svenska - förbannat kul. Jag själv lyckades också knipa ett par fina firrar.

Låt oss hoppas att idarna får leva tillräckligt länge för att lyckas med leken och att deras yngel kan vandra ut och återvända som lika stolta fiskar. Iden är på många sätt årets första metefisk. Den är en försmak av en lång, härlig säsong. Den säsongen har börjat nu.

Some extras from the coast

Since there's a lot of nice finnish fishermen visiting my blog at the moment I'm publishing some extra photos from last weekend - showing some action from the Suomi gang. :)
And remember: You can always choose to click the picture to enlarge it.

Here's two pics to start with:

1) Tomi wading and fighting the waves. 2) a nice sea trout just released.

Stänk av salt, silver och finska

Så vände vindarna. Det började andas sydost som vred till syd och så småningom sydväst och väst. Nu vädrade kustnötarna möjligheter. Någon liten silverfurie jagade och högg tag i mitt bete. Och efter en hård dags jobb strömmade inte bara vattnet in mot kusten. Även en och annan rapport trillade in. Anders tog en magnifik 6,5-kilosfisk och Peter H en snygging på 3,8 - både i folieglänsande förpackning.

Det var i rättan tid. För ett stort gäng glada finländare anlände med spön, stora smajl och drömmar om storöring. Jag och Josef fick äran att guida och umgås. Juha svepte ut flugor med bravur, resten av gänget höll sig till spinngrejor.
Deras beslutsamhet och goda humör var en tillgång i en besynnerligt svårfiskade vatten. Fantastiska vågor som sköljde in från rätt håll, en mjuk vårsol som varvades med molnstrimmor och talgoxens sång gav syre åt glödande hopp. Åtta män i vattnet. Snart en följare, strax därpå en fin öring, dock efterlekfärgad.

Nya ställen, snabb fika, nöta, nöta, kämpa. Idel glada leenden från fellows finländarna och brydda tankar från guiderna. Men så fick Hannu ett nytt vackert personbästa på 3,1 kilo och ytterligare en mindre prickförsedd jägare hakade fast i trekrokarnas våld.

Inte förrän solen verkligen mötte en iskall horisont var det dags att ge upp. I det sista andetaget innan mörkret dök en liten öring upp nedanför parkeringen.

Tänk att de är där, när man nästan givit upp.

Stugvärmen och utvalda drycker breddade gästernas redan stora smajl och de talade lyriskt om klintkuster, hav och gotländska öringar. De lovade till och med att återkomma. Och med den följande dagens stora avhoppade kanonöring och blodad tand för Tomi är det mycket möjligt. Jag hoppas att de gör verklighet av de planerna. Den gången ska vi ta ännu större, ännu blankare och ännu vackrare fiskar på lika vackra kuststräckor. Hyvä Suomi! Thanx a lot guys! Hope to see You all again.

Bristen på det mesta

Det kommer perioder då det råder brist på det mesta. Tid, framgångar och möjlighet till uppdateringar. Då får den tomma tunnan skramla och krokarna vässas lite extra. En hyfsat blåsig och mild heldag på idel heta kuststräckor gav till exempel häromdagen ... Inte ett skvatt. Vi var åtminstone tre trägna vadarmarodörer som försökte betvinga både öringar och regn utan att ens komma nära. Bristen på hugg resulterade i bristen på kaffe och måhända lite sturskhet. Vi försökte och hade oerhört läckra vågor, mildväder och hoppet på vår sida. Likafullt gick vi bet.

Ibland är det så. Rannsakningar och teorinötande till trots. Men jag slänger ut en ny profetia. Nu vankas det mildväder. Det kan nog betyda både det ena och det andra. Jag tror bland annat på fler kustfiskare, fler landade fiskar och en del annat. Själv funderar jag på hur tiden ska räcka till allt fiske som börjar pocka på uppmärksamheten under vårkanten. Det finns ju så många arter och så många vatten. Tack och lov. På't igen!

Nu blir det bonanza

Mildväder, bra rörelse på vattnet och vindar från rätt håll. Nu är det läge. Rejält dessutom. Men den enskilt viktigaste orsaken till att det kommer lossna rejält är att jag tänker lägga spöna på hyllan ett tag. Familjepyssel, fjälluft och jobb vankas för undertecknad. Så har du möjlighet och tid är det ett brott mot sportfiskliga rättig- och skyldigheter att stanna hemma nu. Ut och ta dem. Och tänk på oss som är fast i andra ärenden.

Det blir tufft att kika in och kolla mejlbox och pipande sms den närmaste tiden. Men det härdar säkerligen.

Bortom kvicksilvret

Kvicksilvret vilar långt ner. De kvicka silverjakterna tar en liten timeout. De smällkalla nätterna isar ner fasaden på huset och gör småfåglarna än mer trägna att besöka talgbollarna och nötterna i trädet där ute. Jag har inget emot omväxling. Fokusering är en sak, men enahanda centrering kring ett ämne, eller ett sorts fiske har aldrig lockat mig. Så även om jag dansar vårdansen nu efter vinterstormarna så är det en viss lättnad att bara snegla på öringsgrejorna och istället få beträda de första isarna.

Jag lurar med mig barnen ut. Med löfte om grillkorv, varm choklad och lite jakt på rävspår i snön är de med på tåget. I ömsom gnistrande vintersol och ömsom tätt, yrande snöfall ger vi oss ut på en decimetertjock kärnis, med bara lite pudersnö ovanpå.

Någon försiktig miniabborre senare testar vi närmare vassen. Det blir förstås inte så mycket fiske för mig. Jag agerar isborrare, vantjusterare, grillare och avkrokare. Det är underhållande och hektiskt. Barnens hoppfulla, sedan totalt överraskade och därefter upplysta ansikten när det drar i linan är tillräcklig. Ett par fina abborrar och en ganska rejäl mört gör oss redo för den där grillningen. Tillsammans kikar vi närmare på abborrens mäktiga rustning och kosmetika. Det skimrar i metallicgrönt, illorange och becksvart. Den ståtliga jägaren får gå tillbaka och styr med stolt uppspärat ryggsegel ner i djupet igen.

Det kan förstås vankas mer trägna isförsök framöver. Eller så mjuknar isen och temperaturen höjs för helt andra saker. Flow with it.

Plötsligt händer det

I mildvintrigt paradväder är vägen ut en prövning. Det spritter i kroppen av rastlös fiskelängtan. Men destinationen är en aningen negativ överraskning. En kvartett fiskare har redan betat av hela sträckan när jag anländer. Det tillhör minsann inte vanligheterna på ön. Jag hänger inte läpp. Istället låter jag nämnda läpp få gå i klinch med en het java och testar lite längre bort, men vattnet känns för stilla. I glasklart vintervatten och solsken ska det till rejäl Triss-flax för att få slagläge på en havsöring. Jag har ett personligt rekord i 14 Trisslotter på raken (under en lång tidsrymd förvisso) utan vinst. Den femtonde gav 25 spänn. Det är alltså inte läge att utmana Fru Fortuna mer än behövligt.

Nya vidder, grövre sjö. Jag vädrar havsluft och förhoppningar. Och plötsligt händer det - i den verkliga världen, långt från imbecilla drömmar om rikedom. I kalla Östersjövågor finns lyckan och upplevelsernas rikedom.
Jag byter inte bete på hela dagen. Jag bara svingar och blir blöt när vågorna slår in under vadarjackan och ner i vadarbyxornas värme. Men med den förtrollning som kustfisket kan innebära vissa dagar dumsmajlar jag bara. När jag landat min andra fisk grämer jag mig en stund åt en tappad som möjligen var lite större. Men fisk nummer tre som är en höghoppande vitglänsande underhållare får mig tillbaka i fisketransen. Två får åka med hem. Havet får behålla sina andra vänner. Så plötsligt händer det, trots allt. Den där känslan av fullkomlighet och lugn, mitt i fiskefebern, infinner sig. Jag kostar på mig en extra kopp kaffe i en sval eftermiddagssol.

Rullande vågor och tvära kast

Mitt i iskylan kom det obligatoriska mildvädret. Det betydde förstås ännu fler hårda vindar. Så plötsligt,en stilla dag då det upprörda havet fick sin andhämtning. En möjlighet för de omrörda vattenmassorna att skikta sig och stabiliseras. Den stilla dagen var förstås vigd åt idel jobb. Men skam den som ger sig.

Vinden är åter tuffare och drar ner från nordväst. En titt på SMHIs rapport och lite sneglande på trädkronorna avgör ändå saken. Jag packar grejorna och åker iväg. På kusten far snöblandat regn på snedden. Tutandet från åtskilliga sångsvanar förhäxar mig för ett ögonblick, men jag väcker fiskelusten till liv med en kopp kaffe och doften av iskall tång i vattenbrynet. Det senare är dock inget jag ämnar smaka på.

Jag vadar ut och möts av vågor från - bokstavligen - alla håll. När jag tror att jag är förberedd på de två korsande vattenplogarna framför mig kommer en kylig överraskning i nacken. Det är tufft, men uppfriskande. När jag rundar den värsta röran blir vattnet ännu klarare. Det är bara små stråk närmast land som är grönvita av kalkgrums. Ingen brun soppa. Perfekt. Jag vädrar möjligheter.

Det är konstigt. Men ibland förnimmer man en känsla av att hugget kommer en bråkdel av en sekund efter känslan att det är fisk på. Jag tänker nästan ropa "nu hugger det" när spöt får en skön båge. Jag blir påtagligt nervös när jag känner tyngden. Det är ingen liten miniatyr. Det är en bastant och stark fisk. Men den gör just det som jag fasar för. Den håller sig just i vågbrottet, ruskar, skakar och knycker, men vägrar att rusa. Det är oerhört svårt att parera och se till att linan är sträckt. Jag gissar först på besa, men ser snart en underbart silvrig sida i vågen 15 meter ut. Snart lyckas jag pressa den lite inåt. Den simmar rakt emot mig, gör några knyckar med det breda huvudet och lössgör sig från trekroken. Det smärtar hårt i min öringssuktande kropp. Det var en rejäl fisk. Blank och trind, säkert uppemot fyra kilo.

Men sträckan är lång. Både vågorna och det klara vattnet med sina ränder av kalkhaltiga stråk ser ut att räcka hela eftermiddagen. Jag nöter på och blir belönad. 25 meter ut känner jag en puff, följt av ett intensivt och skoningslöst dubbelknyck i spöt. Mothugget fungerar. Den här gången sätter jag tuff press och hoppas att det håller. Jag lättar på bromsen när fisken kommer närmare. Den gör ett hopp, rusar och ger sig av med sina knyckar längs med vågorna. Solen visar sig under några underbara minuter och belyser fiskens sida i havets rullningar. Livet är så påtagligt och skönt i sådana här stunder att man måste försöka cementera tankarna i minnet.

Jag kan snart håva (jo, håven är med i dag) en silverjägare strax under trekilosstrecket. Egentligen är jag nöjd, men det är en timme kvar innan plikterna kallar. Jag betar av resten av sträckan och har snart ytterligare en fin fisk i samma viktklass som försöker hugga mitt bete i samma stund som jag tänker lyfta upp det ur vattnet. Nu garvar jag bara. Jag försöker förstå hur jag kunde känna mig så frustrerad efter den tappade fisken och så remarkabelt glad efter den landade, en kort stund senare. Men det är ju just det som är den här sysselsättningens kännetecken. Tvära kast. Både i vattnet och ovanför.