Högoddsare och kärt återseende

Opportunism kan vara en taktik. När man vet med sig att heldagar, eller halvdagar inte är att tänka på får man ta tillvara på det som bjuds. Vågorna är tyngre idag. Kylan lika enveten. När familjen dumpar mig på kusten undrar jag en stund vad jag gett mig in på. Men så snart kalla vågor stänker mot min kropp och jag ser hur glasklart vatten blandas med mer kalkgrumligt är jag i zonen igen.

Bruset från hav och blåst är som en dov avslappningsmelodi inne i huvan. Ett havsörnspar seglar drömlikt iväg utanför mig. Det här är mitt element. Det är här jag laddar upp och slappnar av, i en mix av djup koncentration och avsaknad av kontroll. Jag låter mig ledas av vatten och tid, medan jag vadar omkring och kastar inåt, utåt och mittemellan. Så kommer den första stöten. Den väcker till och med det stelfrusna lillfingret till liv. Nyss kände jag knappt fingret, nu värker det av kylan. Jag förtränger det. Kastandet och betets placering i vattenmassorna blir det enda.

Där! Där sitter den. Rullar, stökar, är tung. Mot det grönsvarta havets kuliss ser hon blank ut, men jag förstår. Jodå, visst är det en utlekt fisk. När vi tar oss mot land, jag och fisken, dyker en något algbeklädd "tag" upp. Hon är märkt. Det är makalöst... för den här fisken har jag själv varit med och märkt, när kompisarna Micke och Nisse hade bråda dagar i ett par av de större åarna på ön. 78 centimeter lång, men nu med tom mage.
[OBS! Fångar du en märkt öring ska du rapportera den här.]

Vad är oddsen för att vi skulle ses nu igen? Tre månader efter märkningen, flera mil från ån, passerar hon mitt bete och väljer att bita över det. Vedermödorna hon haft längs kusten under dessa månader kan man bara spekulera i. Men ett par otrevliga köttsår på bakkroppen vittnar om en del tuffa upplevelser. Jag återbördar henne till havet. Sällan är en fisk värd sin frihet så mycket som den här kämpen. Hoppas att vi inte ses igen. Lev länge och håll dig borta.

P.s. Vad tror du om den här skadan? Några potentiella ledtrådar: annan fisk, säl, mink, lekfajt, skarv, felkrokning, sjukdom ... Fler?

Fjärde gången gillt

Jag börjar i lugnvattnet. Inte bara för att händer och näsa blir gladare, när temperaturen är nere under nollan och vinden biter från norr. Det är också för att öringarna ibland verkar föredra lite mer stilla partier i riktigt låga temperaturer. Där vattnets rörts om, men lagt sig lite i försåt, där kan också öringarna lura på en alns djup. Men inte idag. Det må vara hur vackert som helst på eftermiddagskröken. Vita vidder och en sol som kastar horisontella strålar över stranden. Men det är inte ett liv.

Jag testar ett ställe som inte är känt för att vara det hetaste vinterhaket i min bok. "Men någon gång ...", tänker jag. Och tänka sig - jag tänker rätt. Draget landar i vågorna som håller stenarna isfria. Det tar bra några få kast innan den där härliga puffen väcker hoppet. Vevstopp och en hyfsad öring nafsar i draget, under spöspetsen. Typiskt. Ett par kast till och en ny stöt. Jag avancerar, kastar åt olika håll, men fokuserar på det stället där de verkar röra sig. Snart sitter den där. Förvånansvärt pigg i kylan. Den drar ut lina, hoppar en gång och börjar rulla. Borta. Förbaskat. Nu står jag där med tom känsla igen.

Jag bestämmer mig för att lyfta upp de nedsjunkna axlarna och inse att det är en av de där dagarna. Men då händer det. Fjärde gången gillt. Jag krokar den på kort lina. Underbart. Snart är solen borta och lämnar bara en färgsprakande himmel kvar att fästa ögonen på. Jag åker hem och värmer frusna leder.

Den uppmärksamme lägger direkt märke till att det är ännu en odlad fisk som snart förpassas till köksregionerna. Den mindre uppmärksamme får en chans till. Klippt fettfena. Böjd ryggfena. Vi börjar kunna det här nu, va?

Den där fredagen

Fredag den 13e. Skrock har aldrig varit någonting för mig. Jag ignorerar det. Man kanske till och med bör utnämna den återkommande otursdagen till något helt annat. I alla fall om man heter Anders och får en stund över till kustfisket i snöyran. Själv knappar jag tangenter, trixar med telefonluren och bokar in möten så det bara sprakar om'et. Långt från kustäventyren, således. Det är väl möjligen det som stämmer in på den där 13e-grejen. Fast med jobbet när det händer grejor.

Under tiden sveper Anders ut en rödsvart plugg och drar på en riktig kämpe, som höll honom syselsatt och rullen varm, i en halvtimme.
Det ska till en praktkondis på fisken för att bjussa på ett sådant motstånd i tvågradigt brackvatten. Men den hade antagligen tränat upp sig med distanssimningar och kanske någon enstaka sälkryssning på vägen hit. Titta på ryggfenan. En svag knäck. Odlad fisk, med andra ord. Inte desto mindre mycket vacker och ståtig. Grattis till Anders och tack för fotolånet! Smaklig spis!

Foto: Anders Niklasson

Glashal fiskefika

Dis, milda sydvindar och tid över. De flesta skulle väl tro att jag smiter till kusten. Men, för böveln. Det finns annat. Lite stillsamt isfiske, till exempel. Ett lågtryck gör de randiga sega, men ett litet ismete narrar fru gädda - ett par gånger om.

Lite kaffe i halkan, där en synis samlar det smältande vattnet. Terrängen är grågrön, inte en gnutta snö så långt blicken når.

En bjällra får öronen på skaft. En fjädrande vippa och linan som löper ut i bestämd takt. En liten stund hoppas jag på stor abborre, men det hoppet är snart ute. I det korta spöt är det så tydligt vem som bitit där i andra änden. Och när den gulgröna skuggan slingrar sig under isen är det inget snack längre. Ännu en gädda.

Snabb avkrokning och back she goes. Innan vi halkar ner i något borrhål tömmer vi termosarna och funderar lite på hur kusten hade tett sig. Men, ärligt talat bryr jag mig inte. Det är en skön, disig dag och en rykande kopp gör gott. Och en dust med vattnets härskare gäddan är alltid lika trevligt.

Frost, försök och fiskapplåder

Nattkylan nyper nästan fast frosten mot marken. Vi tvekar länge . Men när en efterlängtad sol smeker blankvattnet ser det så vackert ut att det får bli ett eftermiddagsförsök.


Lågvatten, glasklart och minusgrader. Mycket svårare kan det inte bli. Vi vadar ut och prickar av alla ställen där fisken normalt rör sig. Vi får leta en stund. Ett stråk av kalkfärgat vatten, några småkrusningar på snedden. Och där sitter den.

I den här typen av vinterväder är plötsligt kusten ett acceptabelt utflyktsmål för folk och fä. Den sedvanliga ensamheten är utbytt mot söndagsflanörer, hundrastare och korvgrillare. Ett påpälsat promenadsällskap applåderar drillning och landning. Det känns absurt. De dova vantapplåderna dör ut när jag krokar av fisken och släpper tilbaka den. Blank, men bara knappa halvmetern. En annan fisk visar sig i en svagt rullande våg. Ointresserad. Fredrik tappar en öring, sen räcker det. Isen tar över och klär in spöringarna. Det är fanimej så kallt att det nästan bottenfryser i lågvattnet. Nu räcker det för ett par dagar. Vi har i alla fall fått fisk - vilket uppenbarligen inte alla belönats med de senaste turerna.

59 minuter i vattnet

En timme. Mer tid finns inte. Men eftersom jag har klarat av jobbet och befinner mig just intill en fin stäcka så vore det väl tusan. Jag hoppar ner i vadarna och kastar loss. Svag nordlig vind, fina svall och en temperatur på plussidan av nollstrecket. De är här.

Jag testar baksidan av en stensamling. Vågorna vänder över och skummar. Lätt duggregn. Havet är klart, men sikten begränsas av vädrets dunkla slöja. Den sitter där. En hoppande, sprallig fisk. Fjällen rasar och fettfenan saknas. Ännu en odlad rymling som, liksom bättre bemedlade storstadsbor, bestämt sig för att rotera i vacker och stilla kustmiljö ett tag.

Det är inte personligt, men den får gå hädan. Snart serverad som smaklig måltid. Fler hugger. Ett par får gå åter när jag ser hela och kvarlämnade fenor längs kropparna. Några spralliga fiskar i mindre storleksklassen hoppar av självmant. Härliga tider. Klockan klämtar. I sextionde minuten är jag uppe ur vattnet. Resten av arbetsdagen förflyter lugnt.

Det blev bara en timme. En timme som räckte gott och väl.

Storfrämmande med lätta grejor

Xperten är tillfälligt på flykt från Roslagen. Han civilpysslar med någon slags militära grejor, ryktas det. Jag trodde att försvaret var i det närmaste nerlagt. Demonterat. Xperten är långt från nerplockad. Innan jag vet ordet av har han materialiserat sig på strandkanten, med sedvanlig cigg i mungipan och UL-spö i näven. Eftersom jag inte hinner fiska ser jag till att åtminstone åka på utflykt med kameran. Jag har ju visat ner honom till heta platser.

Jag har inte ens kommit fram när mobilen signalerar. Första kastet. Första öringen. Xperten garvar, röker och svingar obekymrade enhandskast med lättutrustningen.

- Den där är odlad. Den blir middag, hojtar han i grådiset. En grön sten blänker av silver. Havet ryker. Om det nu inte är det där som Xperten drar i sig.

Med kameran tryckt mot näsroten ser jag hur ännu en fin vinteröring kastar sig över Xpertens drag. Långt inne bland strandstenarna skvätter det och fräser när en fisk i tjock trekilosklass rusar runt.

Den här gången är det en vild öring. En kompakt och stark rackare med bara svag, svag färg. Gubbarna med nät i strandbodarna hade tagit den för knallblank och klubbat den. De klubbar i och för sig det mesta som inte redan självdött. Men jag är lugn. Xperten kan sin sak. Kulören är bara en antydan till gammal lekdräkt, men viktigare: fisken är tillverkad och kläckt på naturligt vis! Därför får den också friheten åter efter en snabb fotoposering.



Det skulle inte förvåna mig om han står där i mörkret. Puffande och drillande. Xperten goes Gotland. Vilket scoop.

Fenfattiga stridsfiskar

Ett tungt lock av fuktmättad luft och dimma bäddar in omgivningarna. En känsla av novemberdis, i midvintern. Stilla hänger blöta vimplar längs flaggstängerna. Gårdagens stadigare sjögång rullar in med glasklart vintervatten. Vid sådana här tillfällen har jag några platser jag gärna vill besöka.

Tredje kastet. Förbaskat. En otäckt stor stjärtfena vispar till och en lång, grafitgrå rygg med vita fenor undertill vänder och försvinner i virvlar. Virvlarna är ett kapitel för sig. I det stilla grådiset som bara bryts av stora, runda vågsvall är gråvädret som ett förstoringsglas. Varenda virvel från stenar, tångruskor och fiskfenor är akvarieglasklara. De ger hopp, håller mig på tårna och ger inspiration. Och fiskarna är plötsligt många.

De följer, puffar, hugger och stretar fint emot när jag krokar dem. När de trilskas och är tveksamma fungerar det vanliga - höghastighetsfiske med plötsliga stopp, eller det motsatta: lååångsamt fiske, kanske med andra beten. Märlor står på menyn. En räk- eller märlimitation och Bombarda fäller nästa landade fisk.

Jag behåller två. Båda är odlade, så det känns mer som en gärning än ett illdåd att ta väck dem från kusten. Båda, plus åtminstone ytterligare en av fiskarna, har alla typiska kännetecken på odlingsöring - fettfenan bortklippt, knäckt ryggfena och dessutom avsaknaden av bröstfena (eller en starkt deformerad sådan). Även analfenan är knycklad på en av firrarna. Bröstfenesyndromets förklaring är, enligt tillförlitlig forskaruppgift, att fiskarna går i stora betongtråg som små. De simmar runt, runt - ofta i samma varv - och skrapar helt sonika bort fenan. Jag behöver inte säga mer om vad jag anser om den saken. Men man får ge dem en eloge för att de simmar ända hit och fajtas duktigt. För paradoxalt nog är det ju underhållande med horder av hitflyttade fiskar som röjer runt framför mina fötter. Jag tappar räkningen och går ur vattnet.

Grådiset avslöjar inte vad som ska hända härnäst. Står vi inför en ny köldchock, eller ska mildvädret fortsätta att dominera vintern? Tja... lite november mitt i januari är inte helt fel.

En galen dag

Det är förrädiskt. En lågtstående sol bryter knappt igenom ett envist molntäcke. Termometern visar några få plusgrader och vinden drar tydligt och lockande från sydväst. Det är demoraliserande. Kan inte jobbet vänta en stund? Jo, några sena nattimmar kommer att lösa det mest akuta.

Jag är mitt i fiskflocken. Kocken skakar på huvudet så mössan snurrar när jag krokat av fisk nummer halvdussin. Den stora blanka sliter sig - det är som i en slätstruket ihopslängd fiskeartikel. "Den största hoppar av..."
Men hoppar är vad den gör. Sista saltomortalen sker på tre meter lina och ingen mjuk spöföring eller korrekt inställd slirbroms i världen hjälper. Det är bara att buga. Vilket engagemang i vatten som håller en temperatur om ett par plus.

Jag behåller en fisk på dryga halvmetern. Blank som stilla vintervatten. Den räcker till middag. Alla de andra drar vidare i på matjakt. Vi ger oss efter ett par timmar. Bara en besa, resten blanka. Ingen odlad firre av alla jag krokat av och släppt åter. Vilken galen dag. Vilket tempo. Fullkomligt makalöst.

Med kapuschongen på sniskan

14-19 m/s. Ett par plusgrader. Det får bli kontorspyssel och inomhuskaffe.

Nä! Skulle inte tro det. Min kropp kräver en kustkontroll. Ett kort break från skärmen och tangentbordet, från telefonen och alla to-do-listor. Kapuschongen är på väg att fyllas med så mycket luft att jag nästan lättar. Jag försöker vada ut på ett litet rev, men får inse att jag är besegrad. Det är svårt bara att hålla spöt i rätt riktning. Jag gör några fruktlösa kast på snedden, innan jag byter plats. Bakom en stor sten försöker jag rätta till mössan. En dusch av isande vatten kastas mot stenen och ner över den solitäre fiskaren. Jag har det tufft. Och trivs.Jag betar av meter för meter. Det måste hända. Lågt vattenstånd, jag kommer åt riktigt fint, vinden till trots. Innanför några rejäla vågbrott skummar och snurrar vattnet.

Där är öringen. Den hugger benhårt, studsar iväg över ytan och låter min slirbroms jobba. Just när jag tror att jag har kontroll släpper den. Tiden rinner mellan mina spöringar. Helsefyr. Tillbaka vid bilen värmer jag mig med kaffe och fotograferar en flock sidensvansar som frossar på nypon. Det blåser så friskt att de får en frisyr som påminner om vad jag dras med för jämnan.

Jag betraktar de små filurerna en stund. Jag måste ta tag i jobbet igen. Men först tio kast. Bara ett sista försök vid de där stora stenarna. Andra kastet. Smack! Den rullar och bökar runt och jag vet direkt att det är en besa. Snart glider en utlekt, men ändå vacker fisk på ett par kilo upp mot strandstenarna. Jag krokar av den och sträcker mig efter kameran. Jag hinner knäppa en bild eller två när den ruskar sig iväg genom svallet. Snart är den borta. Och min tid är slut.

Förnyat förtroende för vintern

Jag har blivit en tre-årstidsman. Våren, sommaren, hösten - jag älskar dem. Men vintern gör mig aningen mer tveksam nuförtiden. Till och med modstulen. Fast det går över snabbt. Att klä sig varmt är inga problem för mig. Frisk luft är kittet som håller mig samman. Jag vädrar möjligheter. Isarna ligger och mildvädret lockar till kusten. Det blir isen och de stöddiga abborrarna.


Det var rätt många år sedan jag lockades att tävlingspimpla. Idag är det stillsamt, tålmodigt klurande på djupet som gäller. Storabborrarnas nyckfulla huggperioder, deras plötsligt överraskande attacker och den underbara känslan att fajta en stor fisk med linan mellan fingrarna kittlar mig. Just den där väntan med minimal action är en del av njutningen. I vintersolen, som andas vår, har jag tid att se ormvråken få på fjädrarna av korpen. Jag hinner hälla upp ännu en kopp kaffe. Det är som på trolling, eller feedermete. När man tar sig en kopp kaffe händer det.

Dagens första fisk är en tjock halvkilos. Vid min sida står en medhavd, väl tilltagen, hink. Den har jag inte till nackade abborrar. Jag fyller den med vatten och låter de avkrokade firrarna simma där en liten stund, medan jag fiskar färdigt i det borrade hålet. För finns det en, finns det fler - även de större exemplaren samarbetar i grupp. Och tänker jag inte äta upp allihop, så tycker jag att det är vansinne att döda dem. Stora abborrar är i många vatten minst lika ovanliga och viktiga som stora gäddor. Så jag fiskar och släpper dem åter. I plusgrader finns inga problem med skadade ögon eller slemskikt. Vill jag ha någon matfisk åker den med hem och blir till smörstekta filéer.

Jag nöter vidare med balansaren. Den är en stundtals underskattad fiskattraktor, även för mindre abborrplockande. En lim-/garnkrok under buken och försiktiga lockryck kan vara en abborrmagnet även vid fiske efter många och små fiskar. Ett annat urgammalt tips är att agna framkroken med ett abborröga, en bit mask, eller något smaskens. Det hugger tillräckligt ofta för att jag ska mysa. En riktigt tunggungare får upp pulsen och jag ber tysta böner. En mörk skugga syns där nere innan den bara förvinner. Sablar. Direkt därefter får jag tröst av ännu en halvkilosfisk.

Jag är lite förvånad. Inte för att det är lite trögt, utan för att de små uteblir hela dagen. Inga abborrpinnar gör sig besvär. Men det är ju precis som jag vill ha det. Några riktigt fina stramare, från tre-fyra hekto upp till sju-åtta får dansa isdans med mig. Ett segel mot skymningssolen och jag kan lämna isen med förnyat förtroende för det här med vinter.

Mildare, men kallare

Mildare idag, uttryckte någon det. Antagligen någon stugsittare med teoretisk kunskap om verkligheten. Det är en bitsk vind som letar sig in genom klädfibrerna. Digitalsiffrorna har ett tydligt minustecken framför sig - och då är ändå inte vindens verkningar inräknade. Jag tänker mig att det finns ett läge innan vinden friskar i - och innan andra åtaganden tar vid. Det får bli en kortare utflykt. Det är svårt att komma åt stensamlingarna i vinden. Jag rör mig i vindriktningen, längs med stranden och tar skydd i en svag bukt. De är grunt. Iskallt. Men fisken finns där. Snart har jag två följare. Jag gör tvärtom; ökar tempot i nästa kast och har snart fast fisk. Havsöringen är blank och vacker. Kanske 55 centimeter och vild. Inga odlingsskador eller klippta fenor. Jag låter den gå igen.

Det finns fler . Samma riktning, två nya kast, sedan en puff. Inget mer händer. Jag traskar vidare i vattnet, som trots allt känns hyfsat varmt i jämförelse med det där påstådda mildvädret på land. Pang! Från ingenstans, långt in över tångruskorna drar det till. Den hoppar en gång, men verkar inse att det är behagligare i plusgraderna under ytan. Den saknar fettfena och har en tydligt knycklad ryggfena. Ledsen, kompis, men du blir mat. Ingen tjock filur, men blank med flyende fjäll och varmt välkommen i kölden. Nästa fisk hoppar av. Men vilken happening i morgonkylan.

Nu blir det enklare att dra sig tillbaka till dagens göromål. Jag sneglar på klockan. Jag är lite sen, men jag hinner. Med en kortare jogging mot bilen tar jag igen förlorad tid och blir varm om händerna igen.

En start och nydaning

Bubbel och fyrverkerier håller nationen i schack långt efteråt. Morgonen är råkall. Knäpptyst. Ända tills Niclas och jag når kusten. Där viner vinden högljutt och pinar våra ansikten. Men det är vackert. Folktomt.

Årets första dag hade kanske varit bättre lämpad åt lite isfiske, eller måhända lite simpelt brasfiske. Men vi ger oss i kast med vågorna. Jag har dessutom ett spö som ska genomgå omfattande tester, så det är bara att köra igång. Många ställen är på tok för svårfiskade i manshöga vågor. Andra ser makalöst intressanta ut. Men alla är ... tomma. Fast antagligen är öringarna där bland vågskum, starka strömmar och vajande tångruskor. Men i nordanvindens härjningar är kylan förlamande ovan ytan. Där under blir fiskarna svårtrugade, stillastående. Matsmältningen är energikrävande och huggen uteblir. Så lyder teorin när vi åker vidare. Nästa ställe, samma visa. Inte en fena.

I vindens spår syns också människans lämningar. Det fanns en tid då uppspikade gäddhuvuden var legio. Fiskar som fångades skulle dö, sprättas upp och förevisas - oavsett om de var matfiskar, eller om de var viktiga för en ekologisk balans, eller ...

Nåväl. Tiderna förändras. I dag, år 2009,är det en försvinnande liten skara som slaktar storgäddor och spikar upp huvudena på vedbodsväggen. Lite symptomatiskt har det här gäddhuvudet slitit sig från fångenskapen - med eller utan mänsklig hjälp. Nu ligger det på stenstranden som en runa över det förgångna. En större omtanke är förhoppningsvis framtidens melodi. Framtiden innehåller gissningsvis också ett bättre öringsfiske än denna iskalla, vindpinade, underbara nyårsdag.

Låt 2009 bli ett riktigt bra år för oss alla. Låt det gärna bli ett bra fiskeår också, förresten.

Ännu är det inte slut

Försök inte. Fiskeåret pågår fortfarande. Jag bistår Micke i arbetet med att förflytta möblemang, flyttkartonger och åtskilliga fiskegrejor från en lägenhet till en snart överbelamrad flyttbil. Andedräkten ryker och det surrar i bröstkorgen. Aha. Det är telefonen som ger liv åt jackan. Josef och Kenny verkar gå bet på kusten. Det kanske är rätt dag att göra något annat trots allt. Vi bär vidare, trots att jag försöker förhala min gode fiskekamrats flykt från ön.

Men senare kommer tydligare tecken på liv. Och inte vilket liv som helst. Jörgen N rapporterar in god fiskelycka från kusten. Med en 72 centimeter lång silverskapelse med kritvit undersida kan han konstatera att nyårsöringen är landad.

Samtidigt knakar de växande isarna och frosten biter gräset under vargtimmarna. I stugorna kontrollerar pimpelfiskare isborrens skär, limmar krokar och planerar räder. Nejdå, fiskeåret är definitivt inte slut ännu. Det darrar bara lite inför skiftet.

Foto: Jesper Norström

Alternativ fångst

Den evige eldsjälen och nestorn i Fårösunds Sportfiskeklubb, Bertil, har sin vana trogen jobbat med åarna och kollat upp sina fenprydda telningar. En dag lyckades han också fånga några orädda lekfiskar med kameran. Det är alltid ett skådespel. Och ingen dålig fångst. Öringarna verkar inte ha så mycket emot att hamna i rutan. De har en del annat att fokusera på. Här startar ännu fler liv, ännu fler vackra och ståtliga fiskar som vi med blandad framgång kommer försöka att överlista om några år. Det är i alla fall min plan.

Hemmaplanens allians

Det är en sån där dag då det aldrig blir ljust. Strax efter en knappt märkbar gryning börjar skymningen krypa genom de tunga molnskyar som rullar in över havet. Duggregnet slår emot mig när jag rundar skogsbrynets lä. Men det är ingen hemma i de svårforcerade vattenmassorna som sköljer in. Ute på ett fint rev är det så strömt att det känns som att vada i en älv. Men inte ens i lä bakom revet lurar någon blanking.

Nästa ställe verkar dock bestå av ett samlat möte i havsöringsvärlden. Det hugger konstant under en härligt hektisk period. Fiskar som följer, puffar, hoppar, skvätter och fastnar. Det kanske roligaste är att jag snart landat en trio med helt olika bakgrund. Nummer ett är en superblank, men ack så liten, vildfisk. Medan jag drar in den för att kroka loss den hoppar en annan fisk omkring intill den. Kompisstöd. Knappt simmar den åter förrän fisk nummer två sitter på. Den är odlad. Jag ser den tydliga knäcken på ryggfenan innan jag noterar avsaknaden av fettfenan. Odlade firrar finns mestadels till för att bli fångst. Och mat. Bonk. Den smakade fint.

Den tredje är en stridsmaskin som nyligen lekt. Om det inte räcker med den übertydliga lekdräkten och kroppsformen som tecken så är den desutom märkt. En liten orange tråd viftar längs sidan. Mina goda fiskevänner Micke och Nisse har vadat runt och håvat öringar i ett par gotländska åar. Den här 69 centimeter långa honan [fotot längst upp] var en av dem. För en dryg månad sedan hade hon fullt upp med att ordna lekgropar och placera sin rom. Sedan dess har hon simmat ut i havet, navigerat åtskilliga mil längs kusten på födosök och fastnar nu på mitt förrädiskt placerade drag. Självklart får hon simma åter. Tre fiskar - tre olika typer. Men det hindrade dem inte från att i samlad tropp samarbeta i matjakten. Vilka föredömen. Vilken allians.

Du kan också vara ett föredöme. Fångar du en märkt fisk ska du givetvis rapportera den. Memorera numret och märkets kontaktuppgifter så behöver du inte slå ihjäl fisken. Märket på just den här fisken (orangefärgat) ska rapportreras till Fishyourdream.com. För andra märken gäller andra forum. Läs på märket, notera längd och skicka in din anmälan.

Hårt fiske i hårt väder

Det är snöblask på tvären, krabb sjö och grått över vår största sjö i decemberdagarna. Flera tiotal meter vatten under båten och ansamlingarna av betesfisk på ekolodet visar att produktiviteten är god. Här jagar grov fisk. Nu är det bara en fråga om tid, tålamod och teknik innan det knarrar i spöna.

På ena sidan släpar stora gäddbeten, på andra löjor eller pluggar och vobbler av modell mindre. Vi jagar både stora gröna, pelagiskt levande ätmaskiner och rappa silverfärgade saker av två sorter. Och visst hugger det. Det är böjda spön, snö i ögonen, omkullvälta kaffekoppar och höga skratt. För ett ögonblick är det ingenting annat än kaos när den eminente skepparen Pierre Reif och jag försöker styra upp flera drillningar, navigera undan yrkesfiskarnas redskap och hålla oss på fötter i vågorna. Men det funkar. Givetvis mest beroende på Pierres erfarenhet och kyla.
Förlåt den aningen hemlighetsfulla rapporteringen, men det blir en tryckt artikel som blir mer avslöjande framöver (forumet är Fiskejournalen) och tidpunkten är ... tja, senare.

Det ryktas om kanonfiske hemmavid. Men med rejäla öringar, någon trilskande lax och grov gädda gör det mig inte så mycket att jag verkar ha missat ett par bra dagar på hemmakusten. Den ligger ju kvar.

Frånvarons fara

Lämnar man möjligheterna för andra bestyr får man vara beredd på pip i telefonen, mejl med uppskruvade berättelser och andra rapporter. Helgen har gått åt till helt andra ting än kustvandrande. Storstadspyssel av olika sociala slag. Och visst finns det fisk och fiskare på kusten under tiden.

Markus har tidigare hört av sig och undrat en del saker. Något av mina tilltrasslade teoriförsök kanske gav något. Eller så gjorde han tvärtom? Hur som helst lyckades han landa en riktig fin blanking som passerade trekilosgränsen innan den hamnade på matbordet. Jag bugar och gratulerar. Som Markus själv sa: "nu är julen räddad".

Foto: Markus Ekedahl

De lyckliga tretton

Jag är på kusttur med Micke, alias yngre brodern i Bröderna Brothers™. Det träffsäkra namnet och bakgrundfakta om bröderna kommer från Roslagens formguru, tillika meriterade kusthärjaren och spösvingaren Henrik Behrnerts. Jag tar mig friheten att citera HB (hans eminenta blogg "The Outlaw Trout" finns via länk i menyn längre ner till höger):

"Så här är det: För en tio-tjugo år sedan ägde Bröderna Brothers™ patent på att rota i vassen. [...] Jag kunde se dem bära hem betesboxarna nedlastade med upphittade vobblers och drag. "

Vi åker ut till en avlägsen kust, mest befolkad av sjöfågel, en och annan fiskare och någon enstaka hundrastare. En snabb kaffe, i vadarbrallorna. Mickes brallor visar sig snart läcka lite lagom irriterande i grenen. Han är dock glad att det inte är akterläckage, som han av någon anledning tycker värre om.

Vi har inte ens nått det bräckta plasket förrän Micke utbrister i ett:
- Kolla! Massor. Säkert 40.
- Vad? frågar jag och får bara en svepande hand till svar.
Stranden är täckt av golfbollar. De ligger bland den uppspolade blåstången, bland stenar, bland grus. Ännu ett osannolikt strandfynd signerat Bröderna Brothers™.

Så småningom har vi kontakt med öringar. De första vill bara nafsa och puffa upp dragen på tvären. Nästa hoppar av, men så landar Micke en liten. När vi tömmer termosarna och kör mot skymningen räknar vi ihop 13 lyckliga fiskar. De flesta har bara narrat oss, några har fastnat och krokats loss. Mest smått. Alla simmar kvar. Och i en plastbåse i bagaget ligger ett fyrtiotal golfbollar.

En liten vår

Jag smyger i försåt. Bland hal blåstång och vågor, som antagligen lierat sig med öringarna för att få mig ur balans, vandrar jag utåt. Efter hand tornar skumklädda vattenspel sig allt högre. Det friskar i ordentligt. Jag är medveten om att jag inte bara inkräktar på öringarnas födoplatser, jag befinner mig bokstavligen mitt på deras middagsbord. Inte undra på om de skulle samarbeta med vågor, vind och kyla för att få bort mig - eller åtminstone ge mig lite jäkelskap på vägen. Civil olydnad från de koloniserade. Men, för tusan. Jag är ingen kolonialmakt. Jag är en smått vilsen, sökande jägare på någon annans territorium. Havsöringarnas.

När solen kikar fram vandrar jag vidare i en känsla av vår. Alla tecken tyder förstås på senhöst. Den låga solen, vattnet, den karga kalheten och almanackan. Men efter ett par bistra och stenhårda vinterdagar känns det plötsligt som vår. En liten vår.

Mothugget sitter där. Rappa knyckar i spöt, en vind som drar åt ett håll och blytunga vågor som drar benen åt ett annat när jag tar mig mot land för att inkassera segern. Nästa öring hugger synligt och utan rädsla framför mina fötter. Den tappar jag förstås. Men det gör mig ingenting. Jag avnjuter kaffet i motvinden och leker vår för ett ögonblick.

Läge för mössa och tankemöda

Veckans tips lyder: använd mössa. I den här snålblåsten anbefalles även handskar, dubbla underställ och tjocka sockor. Vi är nu inne i vintern. Den varar antagligen bara en kortare period, men återkommer säkert snart igen.

När vintern hugger tag i oss med krokiga klor blir det lamslaget på kusten. Men tips nummer två är att smita ut mellan de värsta stormarna och snöbyarna. Många gånger är det riktigt bra fiske. Ibland är det förstås tvärtom. Det är bara fiske vi talar om, för att upprepa ett mantra jag gärna använder.

Där vinden rivit runt och flyttat vattenmassor är det ofta fisk i farten. Skulle det vara tomt, eller för mycket effektivitetshindrande växtdelar, på de rena lovartssträckorna så kan det vara läge att söka halvlä bakom uddar, rev, stensamlingar eller pirar. Det är inget specifikt Gotlandstips. Det gäller överallt. De turbulenta vattenrörelser som skapas bakom en hastigt föränderlig topografi är jaktstråk. Dessutom kan det mest sörjiga vattnet lämna skräpet bland stenar och grus, filtreras och vara sådär härligt lättfärgat där vinden bryts av en liten smula. Där finns de. Kanske. Och jag tänker testa igen. Man vill gärna upprepa tidigare lyckosam taktik - på gott och ont.

En öring som fanns på fel ställe. Dessutom på ett delvis "nytt" ställe.

Ett nytt "äntligen!"

Äntligen. Igen. Vågar man säga det? Jag ropade ”äntligen” när Isabella Lövins utomordentliga bok Tyst hav (köp den, läs den!) fick stor uppmärksamhet. Jag väntade mig inte underverk, inte ens kraftfulla åtgärder. Det tar tid att ändra en trögstyrd supertrålare. Men den skeva fiskepolitiken som skövlar våra hav, till viss del med hjälp av subventioner och stödåtgärder, fick strålkastarljuset på sig. Debattartiklar, tv-inslag och namninsamlingar satte igång en efterlängtad pendel. Yrkesfiskekåren svarade med sin sedvanliga lobbyism. Tuppfäktningen fortgår. Och havet dör en smula för var dag.

Nu ropar jag ”äntligen” igen när man i DN:s nätupplaga kan läsa om hur Riksrevisionen ger tuff och svidande kritik mot Fiskeriverket och regeringen för hur de hanterar fiskefrågorna. Riksrevisionen har granskat hur staten agerar för att skapa ett hållbart fiske. Missnöjet är uppenbart och uttalat! Bland annat sägs det i DN-artikeln att:
"Statens insatser för ett hållbart fiske är ineffektiva och staten slösar med skattebetalarnas pengar. Samhället ger med ena handen yrkesfiskarna stöd för att fiska och med den andra stöd för att sluta fiska."

Missförstå mig lagom, bara. Vi ska äta fisk och yrkesfiskarna ska fånga den. Många av yrkesfiskarna har naturligtvis rent mjöl i påsarna och lagom mängd fisk ombord på båtarna. Men motsatsen verkar det finnas det för många av. Och jag har svårt att förstå att en marknadsekonomi kan acceptera att en hel yrkeskår bärs upp av stöd för att fortsätta att verka, stöd för att skrota verksamheten och stöd för att vila från jobbet och dra upp skutan på land. Speciellt när de själva i slutänden är de skyldiga till att fisken tryter och jobben borde ryka.

När efterfrågan på Volvobilar sjunker blir tusentals utan jobb. När fisken tar slut får några hundra yrkesfiskare pengar för att sluta fiska ett tag − med ett förenklat resonemang.

Men visst. Problemet är inte bara svenskt. Överfisket sköts på ett galant sätt av många Östersjöländer. Och hela idén med att under politiskt och statligt överinseende gå mot ett storskaligt superfiske, istället för en småskalig, lokal näring är kanske det som verkligen varit roten till det onda.

Tänk om de små kustsamhällena hade fått ha kvar sina kuttrar med hårdhudade, väderbitna och galonklädda sjöbusar, istället för havets businessorienterade storfräsare till slagskepp som trålat bort det mesta som går att tråla bort. Tänk om det hade gått att köpa färsk strömming, lax och Östersjötorsk direkt i hamnen, istället för på stormarknaden, tre dygn senare när fisken skeppats fram och tillbaka över riket för beredning, paketering och prislappshöjning.

Ja, jag romantiserar. Och drömmer lite. En annan dröm är att man ska slippa se fiskhandlaren i Hemse sälja lekfärgade havsöringshannar, vilket fallet varit nu på höstkanten. Du och jag kan påverka. Låt oss göra det. Och heja på Isabella Lövin och riksrevisor Eva Lindström.

Läs nu artikeln: här

I skydd av mörkret

Mörkret är tätt. Trädens grenar dansar rumba i kulingen. Inne i skogen plaskar två män målmedvetet fram i åns strida ström. I pannlampornas sken är det bärnstensfärgat vatten, mörka skuggor av flyende fiskar och skummande vatten som korsar deras väg. Lyckligtvis är det men on a mission. De två envetna ekologerna Micke och Nisse räknar öringar, fångar öringar, mäter och märker öringar. Och släpper givetvis tillbaka alla öringar.
Jag är lika barnsligt förtjust och fascinerad varje år. Det är märkligt. Hur moder natur kan ge öringarna den instinkten, kraften och förvandlingsförmågan. Plötsligt en dag simmar den silverblanka torpeden in mot land, byter dräkt och kämpar för liv och död upp i ån den en gång kläcktes i. Den tåliga kostymen hjälper när den slåss mot andra artfränder, mot grenar, mot framforsande vatten och mot rullande stenar och grus. Anlagen förs vidare, nytt liv planteras formligen i bäckens syresatta miljö. Om den överlever gör den om samma resa en annan gång. Kanske nästa år, kanske om tre år. Kanske inte alls. De lekvandrande fiskarnas liv är magi. I mörkrets tystnad är det nästan trolldom.

En nyfiken räv tittar intresserat på, lite på avstånd. Herrar ekologer traskar vidare i strömmen. Åtskilliga fiskar kontrolleras, returneras och beundras. Det är med viss frossa vi ser hur stora vissa exemplar är. Var håller de hus när de är silverblanka och vi dänger med våra drag längs kusten? Långt ute till havs där de lägger på hullet med hjälp av skarpsill och strrömming antagligen. Eller så gäckar de oss - bara för att de kan, liksom.

Det är nog lite som på den mänskliga dansarenan.Det finns praktexemplar som får omgivningen att snegla lite extra. Här finns hela registret. Från tuff och bredkäftad buse till smidig och nätt liten prickfisk. Och visst är de elaka hanarna imponerande, med krok, svärtad buk och slitna fenor. Men vi fånler nog som mest när en mjukt formad hona, med gulligt litet huvud och glansigaste dansdräkten hamnar i håven. Vilken perfekt varelse. Snart lämnar vi havsöringarna ifred. De har viktiga saker på agendan. Kaffet i bilen smakar ljuvligt.

En mellanhelg

Mellandagarna infinner sig inte ännu, men det har varit några dagar av mellanbra fiske, av alla inkommande rapporter och försök att döma. Några enstaka öringar har kommit upp, ytterligare några snabbsimmare har på pin kiv jagat beten utan huggplaner. Men de flesta har haft det knepigt i ömsom kulingstyrka, ömsom bleke och dimma. Calle & c:o lurade en liten vacker tjockis under min ledning, själv tappade jag en fin fisk, som dock kan ha varit av fel art. Sånt händer. Någon puff, en efterföljare och lite annat vittnade om att de fanns där. Men resultatet blev magert.

Några hugade fick någon enstaka firre förstås, men de senaste dagarna går nog mest till historien som en liten parentes. Till synes goda förutsättningar, men också kvicka vindkantringar, ett snabbt sjunkande vattenstånd och säkert något annat jäkelskap. Alla svaren finns inte där. Men mellanperioder är till för att använda till att kreera nya teorier, förbättra dem och kanske göra nya försök. Om man skulle ...

Friluftsdusch á la höst

Det är ett väder som bara en havsöringsfiskare kan älska, tänker jag. Men, nej. Inte ens kustnötare med dubbla lager av allt i klädväg gillar läget. Uppemot 17 m/s och ett ihållande regn - ett regn som slås sönder i molekyler av den piskande vinden. Vätan träffar oss horisontellt. Oavbrutet, hela dagen. Det är tre grader i luften. När vågkaskaderna sköljer över ansikte och händer känns det ljummet i kontrast.Vattentempen är ju ändå hela tio grader. Elakt är vad det är.

Men jag har förmånen att ledsaga en kvartett tuffingar. Fredrik H med anhang ger inte tappt. Vi får leta läsidor, eller åtminstone något som påminner om det. När vi kryper ur vadarna och mörkret anländer kan vi räkna in fem landade öringar och några ytterligare kontakter. Vi känner oss rätt tappra trots allt.

Dagen efter är det som förbytt. Kvar, i kulingens spår, finns grumligt vatten och omskakade öringar. Men Niclas MMS:ar snart in en kanonfisk. En kort, kompakt och härlig superblanking på tre kilo prick. Den verkar ha ätit gott och mycket under sommaren. Även Fredrik bänder tungt visar det sig så småningom. En lekfärgad men ståtlig fisk på sisådär fyra kilo biter på hårt, just efter att han tappat en annan hårdhuggare. Den får simma ut till sina artfränder igen. Förhoppningsvis får den tillverka fler hårdhuggande kamrater.

Tack till Niclas A och Fredrik H för mobiltelefonfoton och rapporter!

Blött, kallt, blåsigt, roligt.

Genom fönstret ser jag en sak. I luren säger jag kanske en... ska vi säga "en mildare version av sanningen". För jag vet att det måste gå.
- Träden böjer sig för vinden en aaaaning. Men det funkar. Vi åker.

Jag är utan fortskaffningsmedel av typen bil för dagen. Men Niclas förbarmar sig över mig. Mest av allt bryr han sig nog om öringarna som lär gå där ute i svallet. Snart står vi med vatten upp till bröstkorgen och hoppas att vågorna inte ska leta sig in under vadarjackan och ner i brallorna. Vågorna skiter högaktningsfullt i sådana önskningar.

Nästa ställe verkar lika besinningslöst. Men så småningom httar vi rätt. Tuffa vågor på snedden, turbulent och stökigt vatten. Skummet far av och an och snart sprattlar det i Niclas spö. Medan han försöker kroka loss den lilla har jag en fsk som följer efter. Så småningom en som biter och fastnar. Nu är det kul att vara blöt. Man kan åtminstone ha överseende med det.

Ännu ett härligt ställe där vågorna slåss mot stenarna. Något hugg, någon stöt, och så en landad fisk av bättre kaliber. Niclas jublar medan jag bråkar vidare med vågorna. Det är öring på gång, lite här och var. I ljuset från en sjunkande, apelsinfärgad sol drar jag på en riktig kanonblänkare som lever rövare både ovanför och under ytan. Just som Niclas påpekar att bilden av mig, drillandes fisk, i solnedgången är en rätt schysst vy, gör den där rövaren sig fri. [Otryckbara ramsor.]

Men vi är nöjda. Flera fiskar upp, en fin middagsfirre hem och en kall, uppfriskande, bitsk, roande och utmattande dag på kusten.

En plan för ändrade planer

Redan kvällen innan förstod jag att plan B måste utarbetas. Den där typen av vindar som lyfter mössor, ruskar trädtoppar och arbetar upp skum väcker mig. Plan B är en något oklar historia på morgonkvisten. Men efter en kopp kaffe, kanske två, så klarnar det. Snart är jag på plats på en något mindre vindpinad plats. Beväpnad till tänderna.

Det får bli feedermete efter snedvridna bottensmygare, med hud som händerna på 1800-talets skogshuggare. Förutsättningarna kunde vara bättre, men med lite trixande, joxande med mäskblandningar och doftspår hittar de fram till räkorna.

De absolut största och tjockaste verkar dock vara på matjakt på annat håll. Men så nyper något urstarkt på. Linan bara löper ut. Obekymrat. Runt hörnet väntar vassa stenar. Jag drar åt bromsen, men det hjälper inte ett dugg. Så, plötsligt: tom lina. Aningen förvånad konstaterar jag att kroken är uträtad. En vanligtvis pålitlig kemvässad skapelse i storlek 4 är nästan rak. Vad i ...?!?!

Jag anar nog vilken luring som bitit över den räkan. Men i så fall var det ett riktigt praktexemplar. På med ännu starkare krok, bara utifall att. Men de nästkommande fiskarna är inga krokrätare. Men små glädjespridare är de. Torskar i 40-50-centimetersklassen. De knäcker inga krokar, men dansar piggt på grundvattnet. Givetvis får alla simma tillbaka för att knapra ner beståndet av skarpsill - och förhoppningsvis för att föra sina dyrbara gener vidare. Frågan är bara hur stor den där kroksträckaren var. Och hur den har överlevt trålarnas framfart.


Någon plattis och någon småtorsk senare är det dags för plan R som i Retur. Och R som i Revansch. För nästa plan har redan börjat anta diffusa former i mitt huvud när jag styr hemåt i mörkret.

Ett litet klargörande

Bara en liten passus, mellan andra rapporter. Jag får många mejl. Det är trevligt och underhållande, men ibland blir det många att svara på. Jag passar således på att kollektivsvara och förtydliga en sak här.

Några mejl på senaste tiden har antytt att jag kanske borde redovisa alla mina fisketurer. Vissa tror tydligen dessutom att jag redan gör det... Det är väl i och för sig en skojig tanke, men det kommer givetvis inte någonsin att ske.

Självklart är jag ute och fiskar många, många gånger, utan att skriva om det. Min blogg är ingen komplett redovisning av mitt liv, utan bara ett sätt att publicera några valda ord, vissa tyckanden och lite gott och blandat i fiskevärlden. Jag skriver när andan faller på, inte utifrån något strikt schema. Ingen har "total access" till mitt fiske, så att säga.

Den som tror att allt jag fångar, tappar, missar, eller jagar skulle hamna här - ja den får nog tänka om. :-)

Men jag lovar att fortsätta skriva lite då och då - så länge intresset för att läsa svamlet finns kvar. Kanske fortsätter jag oavsett intresset förresten. ;)

Svinga fint!

Roten till det goda

Minns du själv? Tidig morgon. Doften av varm choklad, mackor och hav. Kanske bläddrade du i Napp & Nytt-katalogen långt in på småtimmarna, snurrade ihop fångstdrömmar i halvdvala och sov oroligt mot gryningen. Förväntansfullt och alert hoppade du ur sängen och gled i fiskekläderna (vilka oftast bestod av ett par avlagda jeans och en regnjacka). Farsan, eller kanske någon gemytlig släkting, tog dig med på fisketur.

Ok. Det är inte gryning. Det är eftermiddag och sonen har spelat X-box istället för att bläddra i anrika kataloger av papper. Och antagligen är jag en gammal nostalgianfrätt kuf. Men nu ska vi fiska.

En kort tur, och vi får äran att hälsa på ett par gröna jägare, smaka saltstänk, och matsäck och åka hem igen. Med fler minnen att försegla i bakhuvudet och plocka fram vid dystrare dagar. Jag är stolt, nöjd och lugn. Sonen uppspelt.

Jag tar tillfället i akt och demonstrerar respektfull behandling av vasskäftade firrar, pratar lite ekologiskt samspel och visar hur rappa höstgäddor är, när de försiktigt hissas tillbaka i böljan. Jag har nog ännu en fiskekamrat att dela upplevelser med. Kanske blir han en katalognötare också. Antagligen hoppas han att jag blir ett strå vassare på Guitar Hero i Xbox-miljö. Men jag håller mig nog till trumstockarna - och tungt drag även på annat håll...

And so it begins ...

Molnen skingras inte märkbart. Vädret känns tätt. Tungt och omutligt. Schemat, däremot; En glugg, en lucka. 11,5 grader i vattnet, fina vågor som rullar över stenar och tång. Högre vatten nu. Jag hetsar ner mot strandbrinken. Jag anar något. Vågor stänker över händerna, mot ansiktet. Det känns ljummet. Nä, det här är inte riktigt min öringstemperatur. Det känns som sommar. Febrigt. Men så kommer den hårda stöten, längst ut i ett kast. Ett silvrigt hopp och jag jublar. Ännu ett hopp. Nu är jag nervös och orolig. Ett tredje hopp. Bromsen lösare, spöt neråt. Det bådar inte gott. Hopp! En silverblank sida glänser. Och solen skiner inte ens. Så blir allt löst, slappt, stilla. Helvete.
Kroken är sylvass, mothugget kändes ok. Inget mer på samma plats. Vätskepaus och liten förflyttning.

Med väskan på ryggen går jag i strandsvallet och strökastar. Hugget är - som så ofta när det gäller havsöring - fullkomligt oväntat. Den bara finns där. Den här gången sitter fisken. Men den är inte alls lika blank. Det här är en fisk på väg mot lek. På något sätt lyckas jag skaka av mig väskan och drilla fisken med vänsterhanden, rota upp kameran med den högra och knäppa ett par bilder. Jag lossar fisken försiktigt i vattnet. Uppskattningsvis 2,5 kilo arg havsöringshanne får snart simma vidare.

Nu vädrar jag nya chanser igen. Ut på ett litet rev, där jag dänger i vågorna. Men min respit är snart över. Mina kast springer gatlopp melln den flyende tidens huggtänder. Just innan jag måste ge upp kommer de igen. Först en hård stöt, följt av en fisk som välver i ytan. Underbart. Jag gör vevstopp och får ännu ett hårt hugg till svar, men inget mothugg i världen hjälper. Fisken är för snabb, för alert. När draget nästan når spöspetsen stannar jag igen och ser hur en fisk glider fram, hugger och tvärvänder. Tomt. En annan mörk skugga kommer från andra flanken. Vad är detta?

Retligt. Det är fullt av fisk i farten, men som så ofta tidigt på säsongen är de svåra att kroka. Några grader kallare i vattnet och de brukar bli lättare att tas med. Jag laddar. Jag lovar!