Påskväder som heter duga

Iskall nordostvind. Total stiltje och badbyxväder. Så brukar det vara under påsken, enligt oss spöbärare. I år blev det inte riktigt så. Visst kom högtrycket och gav varenda liten påskhare soltrivsel. Men det var också några dagar med mer modest temperatur. Svaga vindar och utmärkt utflyktsväder. Herregud. Folk överallt. 

Från början hade jag tänkt att bojkotta påskfisket helt. Inte för att sitta hemma och leka grinig gubbe, utan för att göra helt andra saker och sedan återvända när allt lugnat ner sig lite. Men den gode Kenny ville ha sällskap och lockade med trivselväder och någon överraskning. Man har väl rätt att ändra sig?

Snart står vi där, Kenny, Mange och jag, utvadade i ett hav där det ser ut som om påsken inte alls anlänt. Vi är ensamma. Nåja, det är en sanning med modifikation. Uppe på landbacken är det tät trafik, nästan överallt. Fikakorgsbärare, påskgrillare och soldyrkare. 

De första vi lurar är vackra och ganska kraftfulla fiskar från lekbeståndet. Ja, några mindre nogräknade skulle nog kalla de här för blanka fiskar. Men, som den mer vane fiskbetraktaren ser, så är det inte alls blankfiskar. Kul är det i alla fall, när det hugger hårt och ofta - en kort period. 

Kennys lilla överraskning visar sig vara kall och välförtjänt öl i en solig backe. Ingen brådska. Påsktempo. Lugnt och behagligt i vårvärmen, innan vi släntrar ner på ny strand. 

På en sträcka där vi har stora förhoppningar visar sig det sjätte fiskesinnet vara med oss. Visst hugger det. Flera fiskar attackerar till och med under hopp och rabalder.En av de tjockaste - och den här gången blankaste - havsöringarna hittar mitt bete och drar iväg så att Ambassaduren knarrar som en gammal katt i favoritfåtöljen. Påsken är glad och kul. 

Tack, Kenny - för svala drycker, glada garv och fotoassistans. 

Mer havsöringssnack (och kanske någon fiskkontakt om allt går väl) blir det i en livesändning från Sthlms skärgård på onsdag. Kolla in det hela här: http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=5815

Den utstakade vägen

Vissa dagar är vägen utstakad. Man förnimmer det, mer än vet det. Vägen behöver inte leda till det där perfekta fisket. Det är likväl en alldeles ypperlig dag. En dag som gjord för ... Vad det nu kan vara som ger den där totalkänslan.
Som den här dagen. Vinden och vattentemperaturen är som ett skolboksexempel. Men något är ändå snett. Ja, inte för att gassa i solen. På så sätt är allt helt perfekt

Så det gör jag. Gassar i solen. Både ofta och länge. Kaffet, jag och fåglarna där havet träffar land. Egentligen skulle jag kunna bli liggande så här en halv dag, men jag vill inte se mig besegrad riktigt ännu.
Meter efter meter betar jag av. Jag ser friska tångruskor vaja i klart vatten. Jag ser vågorna krusa ytan och skapa bubblor i djuphål. Jag ser framför mig hur spöt snart böjs ända ner i handtaget. Men det där sista händer inte. Det är märkligt. Jag hittar en sträcka med vattentemp på över 8 grader och superb känsla. Fortfarande ingenting. Jo, två gånger om kommer en öring lojt svepande för att spana in betet. Huggvilja noll. 

- Har du fått något? Inte vi heller! Vad är det för fel? 
Kamraterna Kenny och Jocke är på annan plats, men delar min uppfattning om sakernas tillstånd, över telefonen. De ska senare hitta rätt, visar det sig. Men min tid är nästan utmätt. Jag måste hem till jobb och vardagsbestyr.
Till slut är det en liten udde och dess besökare som förbarmar sig över den fikande fiskaren. Fler följande fiskar. Jag lägger i en högre växel, en lägre, en annan. Inget hjälper först, men snart sitter de där. Två silvriga livräddare denna ljuva dag. Jag krokar av dem, packar ihop och konstaterar att dagen är helt magisk - oavsett själva fiskeresultatet.
Jag passerar en vacker vy och måste stanna. På en liten gräsplätt har ett svanpar byggt sitt bo. Med utsträckta halsar plockar de gräs och förbättrar redet, liggande på sitt livsvärv. Det är stort. Jag sitter länge och fascineras av dem, innan jag inser att tiden är ute. För idag.  

Fotnot: nu kommer påsken. Då kommer också oräkneliga spöbärare befolka "mina" kuster. Då brukar jag trivas bäst någon annanstans. Trängsel och folksamlingar hör inte ihop med mitt fiskeliv. Men för dig som kommer vara där ute mer än jag: håll huvudet påskruvat. Var rädd om fisk, natur och medmänniskor. Visa respekt för medfiskare, markägare, fågelskydd och så vidare. Ta inte upp mer fisk än du behöver. Kladda inte med fiskarna i onödan. Väg inte varenda öring som du ändå ska släppa tilllbaka. (Och får man vara lite lagom bitsk så tycker jag att allt fler ska lära sig eller sina fiskevänner skillnaden mellan en blank fisk och en icke blank).
Ha kul! Slappna av. :) 

Som diamanter i kristall

Det blänker till. Inte konstigt när solen gassar på med allt den har. Mitt drag syns som en liten projektil ute mellan vågtopparna. Men, vänta nu ... Det blänker inte bara lite grand. Det är pilande silverreflexer runt draget. Mörka skuggor följer tätt bakom, gnistrande fisksidor välver i ytan. Herregud. När jag får in draget över de ljusa stenarna följer tre öringar ända in. Och fler skuggor syns utanför det grundaste partiet. 

Vattnet är kristallklart. Bara längst in, där sand och grus rullar runt finns en lätt färgad ton. I övrigt är det så rent och genomskinligt att det nästan kliar i ögonen. Inte undra på att de där pilsnabba fiskarna är aningen misstänksamma. De petar, hugger, skakar av i hopp och hastiga tvärvändningar. Mitt spö svajar, armarna skakar och skrattet bubblar upp som kolsyra. Och öringarna fortsätter att blixtra i solljuset, följa efter, peta och knuffa. Jag är i zonen, även om det är öringarnas zon mer än min. 

Jag ruskar på huvudet. Men ännu mer ruskar en riktigt stor fisk som tar mitt bete tjugo meter ut. När den kommer in är jag livrädd. Den här vill jag inte tappa. Den är säkert 75 centimeter lång, silvrig och toktjock. Och den hoppar som en känguru. Men det är klart att den börjar snurra, får linan runt sig själv och betet. Plopp. Betet släpper och öringen ligger retligt kvar ett tag, innan den rusar iväg med sällan skådad kraft. Varför tappar man alltid de bästa? Varför?

Jag hänger ändå inte läpp, jag utnyttjar zonen, där öringarna fortsätter att gnistra som diamanter i alla riktningar. Jag får min revansch, flera gånger om. Jag har hittat tempot och fått in känslan. Nu sitter de där, en efter en.
Mobilen hänger inte riktigt med när jag försöker fotografera. Men jag försöker. 

Jag får lite hybris och tar mig till och med tid att gå i land, rigga kameran och gå ut igen. Jag tänker att om jag får en till så kan jag snabbt låta den hamna på bild. Jag stannar upp, tar en kopp java och reflekterar över det sköna faktum att jag inte ser en människa. Just nu är kusten överbefolkad på sina håll. Och jag mår inte bra av den där trängseln. Här är jag ensam, med bara solstrålar, vågbrus och svansång runt mig.

Och som en perfekt avslutning lyckas jag faktiskt kroka en fisk till. Den är en av de minst superblanka i dag, men ändå stiligt silvrig. Det är först när jag kikar på fotot som jag ser att den är odlad (kolla ryggfenan). Hade jag sett det i stridens hetta hade den fått bli mat. Men idag simmar alla diamanterna vidare där ute. Glittra vidare, härliga fiskar!

Och tussilagon tittar på

Det är utan större hopp vi ger oss iväg. Inte för att vi misstror vår förmåga (jo, kanske lite...), utan mest för att vissa dagar är det skönt att bara rulla iväg, med små förhoppningar och stor matsäck. Men, det är klart. När vinden krusar ytan på ett hav där stenarna omges av tång och gräs, där temperaturen stigit någon grad, ja då skruvar man ändå upp förhoppningen lite och skyndar sig ner i vattnet. 

Det är både fisketur och undersökning av diverse naturrelaterade slag. Om vi håller oss till det förstnämnda så blir det trots allt en lyckoträff, med en hel del sprattel i grafitklingorna. Det händer grejor. En riktigt fin blänkaröring - som nog närmar sig fyrakilosspärren - hugger så jag tappar andan. Men hugget sker också två meter utanför spöspetsen på tiofotsspöt. Kenny står precis bredvid och gapflabbar, peppar och hojtar om hur stor den där fisken är. Öringen är vildare än vild och hoppar fem-sex gånger på de få sekunder den är krokad. En gång slår den nästan till mig på kroppen. Jag kan omöjligt parera när linan aldrig är längre bort än ett par meter. Klart den släpper. Man kan bara le.
- Är det inte just när sånt här händer som man vet varför man fiskar? undrar Kenny.
Ja, så är det nog. 

En liten sträcka med finfina förhållanden i den tilltagande vinden får oss att halvspringa ner till vattnet. Nu är det där hoppet åter, så det brakar om det. "Här blir det fisk", pladdrar vi i kör. Och innan jag knappt klivit ner i vattnet, på första kastet, så händer det. Kenny har en följande fisk samtidigt som jag låter spöt böja rygg ordentligt. Eller, jag och jag ... det är en ståtlig salmo trutta, trefjärdedels meter lång, fortfarande iklädd höstlekens vackra färger, som bitit och ger mig en tuff stund. Snart får hon simma vidare och knapra tånglake -  helst av den äkta sorten.
På strandbrinken kurar knippen av tussilago, i träden sångfajtas taltrast, grönfink och talgoxe. Jodå, visst är det vår. 

Klämd mellan fronterna

Frontsystem. En kallfront från väster ... Varmfronten tar sig ner ... Meteorologerna gillar att definiera vädersystemen med hjälp av diverse fronter. På min egen front intet nytt, tänker jag när jag greppar spöna och slurkar i mig en skvätt java. Jag prickar fel dagar konstant just nu. Kenny hämtar upp mig och vi vet redan från början vad det här blir för dag. Det är en varmfront royal som lägger i dubbla bromsskivor på Östersjöns vågskvalp. Spegelblankt. Tokstilla. 

Vi har några lojt följande öringar, ser till att ta sköna vätske- och matpauser i solgasset och letar oss vidare mot skymningen. Mitt på dagen är det antydan till krus på ytan, men någon mjukfront ser till att stoppa förhoppningarna.
Vi går på lite upptäcksfärd och Kenny hittar en liten pigg skrubba som han handfångar. Den räknas väl inte, trots allt. Men när skymningen är över oss är havet plötsligt fullt av öring. De är bara halvhjärtat intresserade, men några stycken ger åtminstone lite puls och ryck i spöna.

Så kommer en ny dag, med en helt ny front. Nu är det bitande nordvindar, kallt om näsan och egentligen som skönast inne i bilen. Men jag ger mig ut, driven av fiskeiver och revanschlust. Fel dag. Eller bara fel beslut. Väl ute är jag som fastklämd mellan två vädersystem. En försynt sol försöker sticka fram mellan tunga moln. Och innan jag hinner tänka "busväder" är det tätt snöfall i luften. Så får solen ny kraft och värmer några korta minuter.

Just i de där snabbt passerande övergångarna verkar några fåtal havsöringar gå på matjakt. Men de är inte lätta att kroka. De flesta petar, följer eller hoppar av direkt. Ett par kommer med ändra in, men ingen av dem är någon stålblank drömfisk. Låt gå. Det är ändå en liten, liten öringsfront i mitt synfält. Jag avbryter med kall näsa och nya idéer.

. 

När torkan upphör

Det är lite torrt. Torra ögon och läppar, torrt sinne. En långhelg på Sportfiskemässan har satt sina spår. Nu längtar och trängtar hela jag efter kusten, där jag kan fukta sinnena igen. Innan jag hunnit packa alla välbehövliga attiraljer hinner det ringa femtiosex gånger ungefär. I alla fall fem-sex. En drös mejl och några andra digitala meddelanden hinner också lägga krokben. Men till slut är jag på väg. Solen värmer gott i lä, men nere på stranden är det fortfarande kyligt. 

Tyvärr är det också spegelblankt. Så där är det ofta. Antingen full storm, eller irriterande stiltje. Men, varför fäkta mot väderkvarnar, eller väder i största allmänhet? Jag testar en hopplöst blank och glasklar sträcka, lite förstrött sådär. Sen tar jag fikapaus i ensamheten. 

En försiktig vindpust från norr når mig. Vinden har vridit över och börjar öka inför morgondagens utlovade kuling. Jag förflyttar mig, med både fiskegrejor och hoppfullhet i bagaget. Det tar en stund, men jag hittar en plats där det känns i hela kroppen att torkan snart borde vara borta. Jag kliver i brackvattnet, känner att ena foten blir extra kall. Klart att vadarbrallorna läcker. Igen. Jag går hårt åt de här grejorna.

Men när det drar till utav helsicke i spöt glömmer jag allt. Jag tror att det är en blank fisk, men icke. En besa, som återvunnit krafterna löper amok ända in till stranden. Jag tror att jag fått på mobilens stillbildsfunktion. Det blir en märklig, oskarp video istället.

Håll till godo. Eller ursäkta.

Det är kanske den sämsta film som någonsin "producerats". Men det bjuder jag på.
Lite senare hugger en nästan identisk fisk, bara lite mindre. Men pigg som sin föregångare. Nu hittar jag rätt knapp. En snabb bild, sen får den simma ut i det femgradiga vattnet igen. 

På sista stoppet, innan kvällshandel, matlagning och ett litet mejlinferno tar vid får jag en blank och snygg öring, runt 50 centimeter lång och välnärd som en grosshandlargosse. Den krokar jag av, utan kamerakrångel. Lika bra det. Nu är vadarfoten full av vatten och stel av kyla. Men torkan är borta. 

Ett varmt tack

Direkt från Sportfiskemässan i Kista kommer ett tack från en ödmjuk och hedrad fiskeskribent. Den här introverta bloggen blev just utnämnd till "Sveriges bästa fiskeblogg 2013". Jag är naturligtvis mycket glad över den utmärkelsen, även om jag också vet att det givetvis är svårt att säga vilken blogg som skulle vara "bäst". Idel fina bloggar, med varierande inriktning och syfte, var nominerade till det slutgiltiga urvalet. 
Allt beror förstås på ur vilken vinkel man betraktar det hela. Vad som är "bäst" är också en högst personlig sak.

Men, det som gör mig extra glad och stolt är att den här lilla bloggen - i webbuniversums ena hörn - valdes ut på grund av faktorer som jag brinner för och alltid har haft som centrala element i mitt bloggande: foton, språk och innehåll. Jag har alltid strävat efter att hålla en hyfsad kvalitet på fotona och sikta på att texterna ska vara någorlunda genomtänkta och att formuleringarna inte är en slump - utan frukten av något jag vill åstadkomma. Jag vill ha en form av kvalitetshöjd - även om det "bara" är en blogg.

Därför gör det mig vördnadsfullt nöjd när tre välkända fiskeprofiler, med mångårig och djup kunskap i ämnena sportfiske och fiskemedia, valde min blogg utifrån ett sådant innehållsperspektiv. Juryn bestod nämligen av de tre namnkunniga fiskeprofilerna Pär Lindberg, Johan Broman och Jörgen Larsson. Tack till arrangören FisheEco, till juryn och till alla er som läser, skickar glada kommentarer och peppar mig. Nu måste jag nog ut och fiska. Tjingeling.

Läs mer här: http://fisheco.se/news.php?modulID=2&newsID=5694

Lustiga träd leder vidare

Det är tiden efter stormen. Tiden då vattnet fortfarande piskar hårt mot stränderna och då vikar och uddar är grumliga av nedsköljt grus och sand. Kylan biter också rejält. Iskalla vindpustar från norr leter sig in under kläderna och antagligen ner i vattnet.

Temperaturen är jämn. Varthän jag kollar och sätter vadarskorna i vattnet är det ungefär samma gradantal. Inga överraskningar. Ingenting överraskar i vattnet hyller. Jo, på ett ställe är det så tjockt med gammarus att jag först tror att det är smutsigt i vattnet. Men öringen är inte där och kalasar. Jag hittar ingen huggvillig fisk. Istället hittar jag en solglänta och ett lustigt träd där jag pausar en stund. 

Nästa plats. Likadant. Men i en liten vindkantring en bit ut hittar jag ett par fiskar. Den ena följer efter, segt, lojt, irriterande. Nästa hugger ordentligt. Det är en fisk som haft lekbestyr under hösten. Nu är den i ätstadiet och verkar arg. Jag släpper den snabbt åter och hinner - med ett nödrop - få fram mobilen för en halvtaskig bild när den ilar iväg.

Det blir en långfika hos en polare. Han blir fiskesugen och åker med på ett sista försök, innan solens nedgång skickar hem oss. Inga fler upplevelser att skriva hem om. Ja, en havsörn,tre trumpetande tranor och hopp om äkta vår. Kalla tår, kaffe och hemfärd. Det är en klassisk dag på kusten, helt enkelt.

Nu vankas Sportfiskemässan. Ses vi där? räkna med lite havsöringseskapader i mitt föredrag kl 13 på lördagen. www.sportfiskemassan.se

Fiskeseminarium i Visby - välkommen

Jag avbryter fiskeskrönorna med ett litet meddelande.

Är du i Visby onsdagen 12 mars så är du välkommen på ett seminarium i fiskarnas tecken. Det är alldeles gratis och  Sportfiskarna bjuder på fika. Ur innehållet:

Havsöringar, rovfiskprojekt, etik i fisket, hajar, laxar, gäddor, abborrar, fiskeregler ... Gotland, Irland, Island ....

Plats & tid: Almedalsbiblioteket klockan 18.00, onsdagen 12 mars!

Här kan du läsa mer mer!

Välkommen!

Tårna tinar till slut

Tung, fuktig dimma täcker landskapet. Grågässen har landat och annekterar fälten vi passerar, Mycket påminner om april, men det är långt dit. Och havet verkar veta, det vi inte riktigt kan gå med på. För där är temperaturen den väntade: cirka 2,5 grader celsius. 
Inte undra på att Jocke tvekar att sätta fötterna i vattnet. Jag och Kenny ser årets första tofsvipa svänga in över oss. Vårtecken i kylan.

Vi testar ett par finfina platser och låter bilen rulla ner mot ännu ett. Vi har öringar som följer, små, irriterande puffar, men inte så mycket mer. Kylan – och säkert något annat – tar ut sin rätt. Lutade mot en gammal stenvägg vankas det en liten moralhöjande dryck. Kylskåpskall, men ändå lite värmande. Vi lägger upp planer för framtida turer, men återvänder strax till nuets verklighet.

Innan det obarmhärtiga vårvintermörkret faller fort har vi hopp om en halv grads temperaturökning, eller så. Den kommer inte. Det enda som kommer är en glädjedödande stiltje. Den brer ut sig, vacker, men förrädisk. Fjolårssvanen flyttar sig, när vi spräcker den blanka ytan med våra steg. Vi sprider ut oss för att hitta lite vattenrörelse. I en liten djuphåla, nära land, har både Kenny och jag fiskkontakt. Garanterat. Men de är inte riktigt med på noterna idag. 

Jag låter platsen vila en stund. Det är snart dags att släpa sig tillbaka mot bilen, med tår som domnat bort i iskallt vatten. Men innan jag vränger av mig de våta vadarna och tar sista kaffeslurken låter jag draget svepa in över stenar, tång och vindkrusat vatten. En fisk följer igen. Ett nytt kast, snabbare invevning. Smack. Där sitter den. Den rullar, hoppar och jäklas. Men jag vinner. Kenny kommer rusande och bistår med lite fotohjälp.

Ibland är det udda och lustigt. Det kan gå en hel dag utan att det känns något i spöt. Så gör man två kast och krokar två kanonfiskar. Idag händer det. För i nästa kast hugger en större, tyngre, übersilvrig och ilsket rusande fisk. Den drar iväg så att det nästintill sprutar grus omkring den. Kenny hojtar, jag tjoar. Den rullar runt som en karusell, precis framför Kenny och visar en bastant bredsida. ”Lätt över tre, kanske mycket mer”, säger Kenny. Sen släpper den. 

Men värmen efter de båda fiskarna lämnat efter sig hänger kvar in i dimman som omger bilen hela vägen hem.

På patrull med kalla tår

Innan jag kliver ur bilen tvekar jag. Inte för att det är gråmulet och för att den utlovade solen har gömt sig. Men däremot undrar jag om den här snabba utflykten gör mig så gott som jag hoppas. Överbelamrad med jobb är de här små andningshålen i tillvaron oftast välgörande. Men idag har jag svårt att släppa tankarna på det som måste göras. Den fiktiva pappershögen har mig i ett strypgrepp.

Men när havet ligger framför mig och mina vadarskor rör vid den första vågen, då är jag i nuet igen. Och ur en rent objektiv synvinkel: det ser lovande ut. Mycket lovande. Första kastet går snett ut, innan jag ens har kommit på plats. Jag siktar in mig på tre-fyra storstenar, vars hjässor är torra, men sidorna glittrande våta. Innan draget är inne har jag en stöt i linan. Med ens skärps sinnet. Jag försöker se vad som händer. Blicken möter en bastant fisk som vänder runt i en lika rejäl virvel, efter att ha nafsat en gång till. 

Nu blir det inte lika lätt, som man kunde ana. Men så småningom får jag revansch. En puff, en till och fast fisk i mothugget. Den rullar och röjer och avslöjar sig direkt som en typisk utlekt öring. Lång är den också. Runt 70 centimeter. Jag tänker kroka loss den i knädjupt vatten, då den gör en sista tokrusning in bland strandskrävlet. Innan den får ny kraft halar jag fram mobilen och knäpper en suddig bild. Sen får den friheten åter.

Nästa fisk är knallblank och utrustad med gener och lust för akrobatik. Den hoppar och far. Jag tippar att den är ungefär 55 centimeter lång och minst lika stark. Den är vild och vacker och får simma iväg illa kvickt.

Jag hittar inget patrullerande stim, utan en fisk lite här och var. De är dessutom svårtrugade och knepiga. Jaja, 2,7 grader i vattnet. Inte undra på ... hinner jag tänka då det nyper till utan helsicke. Men den ger sig snabbt, rullar och snurrar. Ännu en utlekt fisk som får dra iväg för att äta upp sig.

Det kyler rejält om fötter och tår, så jag suktar efter termosens kaffeslurk. Men ett kast längs med strandlinjen hinner jag med, liksom på vägen upp. Dagens konstigaste fisk biter och drar till och med ut lite lina. Den är blank och har ljusa fenor, men är slank som en besa. Prickfri, men med oproportionerligt huvud. Den har förmodligen lekt, tidigt på säsongen och snabbt. Eller så har den stackaren bara haft en riktigt tuff vinter. Klart den får simma iväg. Innan jag når termosen är jobbtankarna tillbaka. Men vad gör väl det? Energireserven är påfylld. 

Lyckligt lottad i det fria

Lyckligt lottad, är inte vad jag tänker när jag cyklar i motvinden, som innehåller mikroskopiska regndroppar, sisådär 0,5 grader varma. Men så tänker jag en gång till. Istället för att se och känna det jobbiga, så fokuserar jag på det faktum att jag får cykla här. Jag kan cykla här. Så många människor kan inte göra det jag gör nu, av tusen skäl. Att gnälla vore inte passande. Alls.

Samma sak gäller på kusten. Du kan ha en dag, då allt går snett, eller då det åtminstone är svårt att infria drömmarna. Planerna går om intet, väder, vind och fiskar tycks vara emot dig. Du valde fel dag. Men likväl - du är där ute i det fria. Med vågor och regn mot din hud, med kylan som nyper dig till vaket tillstånd. Bara det är värt en hel del.

Kenny viker sig ur bilen och spanar. Vi säger ingenting. Vi vet. Det här blir ingen enkel dag. Men det finns ändå hopp, eftersom vi trots allt är iklädda vadarbrallor och har spön i nävarna. Sikten är oändlig i vodkaklart brackvatten. Det rullar in lite nytt vatten i en tilltagande vind. Men vattnet håller i bästa fall två grader.

I en liten gryta visar sig en rejäl fisk ett par gånger, men den verkar ha anat att något inte står rätt till. Kenny inser sig besegrad och vi släntrar vidare. Vi passerar en sträcka där vi förfasas över nätfiskarnas girighet. Fem, sex ... sju nät. På en liten fläck, där isen nyligen släppt sitt grepp. Jojo, det gäller att passa på. Det krävs ingen masterexamen i biologi för att räknna ut att de där näten kommer fånga ett antal oätliga efterleksfiskar, plus en hel del annat. Ett nät eller två är kanske ingen fara, men ett halvdussin på en liten fläck betyder "total avspärrning".

Jag kyler ner hjärnan och dämpar mina arga tankar om slapphänt lagstiftning med en promenad på istäckt strand. Ute bland några stenar hugger en fisk som är av hyfsad storlek. garanterat brunaktig dock. Den släpper av sig själv, men ger värme i kroppen.

Vi drar oss hemåt, nöjda över dagens spontana havsörnsskådning. Minst nio, varav tre av dem kalasande på något gott, ute på ett isflak. Tänka sig. Det finns faktiskt levande människor i vår moderna samhälle som vill ha ihjäl dem. De borde också lära sig att tänka ett varv till. Typ: så fantastiskt det är att se dessa magnifika fåglar sväva över mig, medan snöblandat regn - utan framgång - försöker piska mig till att gå in.  

Långt ut på tången

Ett tyst jubel bubblar genom kroppen när jag ser temperaturen stiga över nollan. Den eftertänksamme konstaterar nog att det givetvis inte påverkar havets temperatur nämnvärt. Men det gör underverk för fuktiga händer, blåfrusna näsor och spöringar och linförare som tenderar att bli till små isskulpturer i frysgrader.
Dag ett av mildvädret är jag djupt involverad i annat. Dag två likaså, men jag lyckas sno åt mig några korta eftermiddagstimmar. 

Havet har dragit till sjöss. Ett långvarigt högtryck och ostliga vindar har knuffat bort vattnet. Men jag är laddad till tänderna och stinn av koffein. Möjligheterna väger tillräckligt tungt. Och när jag parkerar bilden ser jag att strandens snö är härligt orörd. De enda steg jag ser tillhör en räv och en hare. Mina steg korsar dem snart.

Nere i strandbrynet står stenarna på rad, med roliga hattar och kjolar av is. Den största ser ut att le ett infernaliskt leende. Som om den vill säga att det inte kommer bli lätt. För det blir det inte. 

Vattnet är inte bara så lågt att man vädrar möjligheten att promenera över till nästa kontinent. Det är också så glasklart att siktdjupet säkert är flera hundra meter. Nåja.
De nysorterade dragaskarna visar sig vara kvar i bilen, men jag hittar tre skramlande beten i fickan. En ask med krokar ligger i andra fickan. Det duger utmärkt. 

Det tar en bra stund innan jag känner något som inte heter botten, tång eller sten. En ganska fin havsöring med knappt märkbara tecken från höstens lek ser till att värma upp mina nervbanor. Jag krånglar åt mig en bild och krokar loss den.

Lite längre bort är det luftburen attack från en havsörn som spetsat in sig på en knipa som inte klarar att lyfta med flocken. Och givetvis ligger teleobjektivet i en annan väska.
En stadig puff i spöt. Vågor som sköljer över den blottlagda tången, det grå vädret. NU är jag hemma igen. Öringen som följer ända in blir avslutningen på dagen, men kanske början på ännu en säsong.   

Drivkraft - från ung till äldre

Med en tung förkylning i kroppen sitter jag och funderar. I nostalgiska tillbakablickar möter jag mig själv vid vattnet för decennier sedan. I soffhörnet möter jag äventyrsfiskare från hela världen på tevens hetsigt producerade program. Jag rannsakar mig själv - den jag är i dag - och söker efter nycklarna, trådarna. Kittet som för allt samman. 

Det finns gemensamma nämnare. Många saker har vi gemensamt, de amerikanska fiskeproffsen med bländvita leenden och sponsortröjor, den förväntansfulla killen vid ån för många år sedan - och den fisketok jag är i dag. Vissa saker skiljer oss åt.

Det som alltid varit min drivkraft och det som lockar mig är nog äventyret. Det stora äventyret i det lilla. Som ung (ja, det var långt innan man bara kunde googla upp vad som helst) satt jag och tummade sönder fisketidningar, kataloger och böcker. Jag gjorde karbonkopior på kartans vattendrag och fantiserade, försökte räkna ut och undrade var jag skulle hitta mina drömmars fisk. Jag lade upp planer, utan att faktiskt veta att det var det jag gjorde.

Idag har jag friheten att på ett helt annat sätt företa mig det jag tidigare bara drömde om. Jag har mer kunskap, jag har en annan kontroll över mitt liv och jag vet lite mer vad jag verkligen vill.

- Hur ofta fiskar du? 
Frågan kommer ofta från dem som inte fiskar. Mitt svar är givetvis alltid: "mycket mindre än jag vill".

Det stämmer, men samtidigt inte alls. Visst, en del av mig skulle  vilja fiska varje dag. Men det där hetsiga ungdomsperioden då jag kunde leva på mackor och kaffe i veckor, bara jag fick ut och fiska är förbi, tack och lov. Idag är det så mycket annat som är viktigt i mitt liv. Fisket är fortfarande lika viktigt. Men jag vill ha en bättre balans. Jag vill utnyttja tiden när tiden finns till förfogande, inte bara stressa ut för att bevisa något för mig själv eller för andra. Jag fiskar när det funkar och när jag kan. Ibland stämmer det ihop med de goda förutsättningarna. Ibland missar man gyllene tillfällen på grund av att livet har sin gilla gång. So be it. Det går fler tåg. Så tänkte jag inte förr. 

I dag sitter jag gärna ner en stund. Jag tar en kopp kaffe, spanar efter fåglar, lyssnar på vågorna, eller bara försvinner in i stunden. Jag blir lika upprymd och hetsig när det hugger, eller när jag ser en fisk jag letat efter. Men förr kunde jag inte sluta fiska för en sekund när jag var ute. Det har lugnat sig. Lusten är lika stark, lika välgörande, bara mer riktad. Fokuserad. 

Och när jag väl är något på spåren, när jag väl siktat målet ... då vill jag nå fram. Där förenas vi - jag, de amerikanska smajlgubbarna på lyxbåtarna och den unge pojken med pappas rulle och sina hemmagjorda beten.
Idag gläds jag åt nästan mest att se fisken simma åter. Jag är vän med det faktum att den som slet sig går att fånga igen. Men den där fokuserade övertygelsen om att jag alltid vill vinna över fisken på något sätt, den har alltid funnits där. Den finns där än i dag. Hos mig, hos tv-stjärnorna, hos den lille pojken som jag känner så väl

Det går inte en dag utan att jag tänker på fiske. Inte en fisketur passerar utan att den brinnande ivern förstärks. Jag vill ut igen. Men, jag är oerhört glad över att jag inte varken kan eller vill fiska varje dag. Uppriktigt. Tillbringar man varje ledig stund med en och samma sak, som i ett desperat beroende, bör man nog tänka till en smula. I alla fall om det pågår år ut och år in. Visst, livet är fiske. Men det är så mycket mer. Mycket, mycket mer. 

På oskrivna blad

Nya möjligheter. Det brukar heta så, när året startar. Jag letar möjligheter över huvud taget. De ihållande kulingvindarna har rört till det ordentligt. De grumliga vattenavsnitten är legio. Jag smyger omkring och spanar, funderar, testar lite. Inne i ett lugnare område föds hoppet. Glädjen spirar när det smäller på hårt. Ännu högre står glädjen i skyn när jag direkt känner en karakteristisk tyngd och seghet från en rätt fin fisk. Gädda! Det är så oerhört roligt, bra och skönt att de börjar komma tillbaka här och var. Hon får strax simma åter. Givetvis. 

Längre bort, där det grågröna flyttat sig ut från kusten tar jag sikte på några storstenar. Medan vågskvalpet gör sitt bästa för att ta sig in innanför mina kläder vandrar mina tankar till nya platser, nya idéer. Men jag avbryts trevligt nog av ett fint hugg. En härlig öring hoppar och skakar. Dessvärre släpper den ganska omgående, men den var en värdig motståndare en kortare stund. 

Man ska inte hänga läpp, utan slänga drag. Efter ytterligare några tunga sving utåt sitter en ny fisk. En öring strax över minimimåttet. Jag krokar av den efter att jag fått en halvtaskig mobilbild på ett fartmoment. Nu skymmer det. Snabbt, skoningslöst, i januarikylan. Året är nytt och dagarna oskrivna. Det kommer fler tillfällen, med fler chanser.

Mot det ljusa slutet

Perfekt. Det ser perfekt ut. Om det är fiskeiver eller om vi båda två börjar få lite onödigt mycket åldersseende låter jag vara osagt. Eller så har vi överdoserat mörkbryggt kaffe. I vanlig ordning. 
Josef, som är begåvad med ordentlig benlängd, tar sig ut i en knappt skönjbar lucka, där vattnet har en antydan till klar färg. I alla fall med mycket fantasi och hett brinnande fiskesug från vår sida. Där krokar han en liten sprallig öring som strax krokar loss sig själv. Vi ger upp platsen. Det går inte att se fötterna, det går inte att fiska och det går inte längre att hoppas att det kommer fungera. 

Det är ingen ljusning på fronten på nästa ställe. Men det bekommer inte Josef, som dukar upp ett litet smörgåsbord på bilens motorhuv. Ståndsmässigt. Snyggt.
Det tar ett tag, men vi hittar fläckar där det sprider sig en känsla av möjligheter. Vågor, strömmar och vind driver undan det grumligaste, det mest kalkfärgade vattnet - så att det bildas fina jaktstråk för glupska rovfiskar. Så tänker vi i alla fall

Tydligen tänker vi rätt. För snart har jag ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Du vet ... Man står i andra tankar och överraskas av en benhård smäll genom nervbanorna. Det här är en fiskjagande öring. Inget snack om det. Typiskt att den missade, eller o det nu var jag som missade krokningen. Nåväl. I nästa kast är en fisk efter mitt drag ända in till spöspetsen, men viker av i en sväng och lämnar en retlig virvel. 
Jag gör något oortodoxt. Något jag inte gör ofta. Jag byter drag, ibland måste man göra det. Jag tar en något mindre uppseendeväckande Spratt. Och där sitter den!

En härlig öring - blank, stark och aggressiv - skakar, hoppar, rusar och gör mig orolig, lycklig och varm ända ner i de stelfrusna tårna. Ett tag simmar den så fort emot mig att jag tror jag tappat den, men den är kvar. Snart kan Josef - som hört mig hojta - ansluta och hjälpa till med lite förevigande. Det är en 67 centimeter lång skapelse i finaste nyårsförpackning. Pärlemorskinande. 

Jag får en liten, tappar en betydligt bättre fisk, men snart är vi tvungna att låta den här dagen bero. Vi ser en kulört skymning släcka ner dagen. Det är som om själva året sjunger på sist refrängen. Och så är det. Det är inte helt säkert att det här blir sista fiskedagen för året. Men det lär nog bli sista blogginlägget. Så härmed tackar jag för alla som läst, kommenterat och inspirerat mig under 2013.
Vi hörs på andra sidan årsskiftet. Gott nytt fiskeår!

Lästips i vintermörkret

Vad sägs om ett litet boktips, innan det blir mer fiskeskrönor och bokslut för året? Den alltid lika noggranne, finurlige och ambitiöse Jens Bursell har- tillsammans med Rasmus Ovesen - skapat en riktig havsöringsbibel. Boken "Den stora boken om havsöringsfiske" är en 300 sidor tjock skapelse, sprängfylld med fina foton, finurliga teorier, handfasta tips och konkreta åsikter om allt från utrustning till taktik i olika vatten och väder. 

Om du inte känner till Jens Bursell och funderar lite över hans bakgrund, så kan jag snabbt informera om att maken till fisketok är svårt att hitta. Och en mer eftertänksam fiskare är lika svårt att hitta. Han är de små detaljernas mästare, en man som inte lämnar något åt slumpen. Så räkna med att det är väl underbyggda teorier.

Ett antal havsöringsexperter medverkar också i boken. Ja, någon tilltrasslad kustluffare från Sveriges kustlandskap också... Men I stort är det herrar Bursell och Ovesen som tar läsaren genom en vacker, väl genomarbetad och inspirerande bok. Godis för ögat och själen, bränsle för fiskeivern. Och, nej, jag vet fortfarande inte om/när min blygsamma motsvarighet till något liknande kommer. ;-) God fortsättning.   

Blått, grönt, grått och silver

Väl ute - efter vånda och tvivel - är det bistert. Havet är tydligt tredelat. Tre kulörta fält som går från det djupblå långt därute, till det pistagegröna och röriga vattnet längre in. Närmast stranden är det en tjockgrå sörja som rumlar runt mot gruset. Lägg till lite hårda vågor. Jag vänder om direkt, transporterar mig till ett nytt ställe, bara för att mötas av ungefär samma förhållanden. För att verkligen utesluta alla tvivel om att jag misstar mig så kliver jag ner i vattnet. En seg ström drar i mina ben, sidledes. I knädjupt vatten syns inte vadarkängorna. Grått. Tungt. Det är ganska farligt att vada ut när man inte ens ser skillnaden på en eller tre meter djupt vatten.   

Svampigt gräs. Nertryckt av vågornas framfart. Havet har sedan dragit sig tillbaka och lämnat en mjuk, blöt matta. Ut i det gråkalla. Men inte heller här är det upplagt för fiske. Jag trycks in mot stranden av färgat vatten. Ingen mening att spilla tid. Tiden rinner snabbt ut och bort. Den här årstiden är timmarna komprimerade, känns det som. 

Jag är på vippen att ge upp, när jag hittar en plats där det grumliga fältet längst in tycks smalare. I det gröna mellanskiktet kan man ana tångruskor, stenar och mörka fläckar. Med andra ord är vattnet så pass klart att det mycket väl skulle kunna simma en och annan trind öring där. 

Och det gör det. I vågornas rumlande värld simmar en stöddig krabat. Den tar bestämt och hårt. Typiskt för en rovfisk på fiskjakt. Inget gnetande efter småkryp här, inte. En silvervit havsöring hoppar på kort lina, stångar och håller på - värdigt en betydligt större fisk. Den får spöt att buga och mitt julsmajl att spridas över ansiktet. Jag skrider in över det ogenomskinliga vattnet längst in, kanar upp fisken på strandgruset och ser i samma ögonblick hur en gammal havsörn med vita stjärtfjädrar svävar ut över skogen. Det blir inte så väldigt mycket bättre än så här. 

Det är en fisk i perfekt storlek för att ta med hem till köket. Gravad, med lime och lite chili, kommer den att få sluta sina dagar på julbordet. Den är en av få vilda havsöringar jag tar med hem. Men i dag finns ingen återvändo. Jag bjuds på lite av det havet ger och tackar ödmjukt ja. Med ro i kroppen och med ett fryntligt leende vandrar jag tillbaka mot bilen och låter timmarna susa vidare mot jul.  

Underskattning långt innan jul

Jag får villigt erkänna att jag underskattade vinden. Det som skulle bli en promenad i parken, eller åtminstone i havet, visar sig nu vara en bitsk och hård dag, om än i mild vind. Men vart jag än åker är havet grågröngrumligt. Det finns inte en öring tillräckligt skarpögd för att hitta ett drag i den här sörjan. Jag påer vidare. Och vidare. Likadant längs hela kustlinjen uppenbarligen. Jag drar mig ut på ett ännu mer vindutsatt ställe. Tänker liksom att det ska rensa upp lite där. Jodå, men istället är vågorna manshöga och omöjliga att bemästra. Jag parkerar på ett annat ställe, vandrar en lång, svettig promenad för att mötas av ... ja, grötigt och ofiskbart vatten. Fikapaus. Kontemplation. Återhämtning. Så, till slut, på sista stället jag hinner med under dagen, finner jag vad jag sökt. Här går det att fiska.  

Solen har hunnit en bra bit på sin korta bana och står lågt över vattnet. Ett guldskimrande ljus träffar strandbrynet och skogen längre upp. Jag går i motljus, kisar i det kalla och klurar lite. Om jag hittar en plats där det strömmar på lite fint, men ändå har en smula lugn ... kanske några storstenar som bryter av. Eller en djuphåla, där det kan finnas ett andrum för en bitsk havsöring. 

Två hugg blir det denna dag. Två ynka hugg. Men å andra sidan krokar jag en fisk båda gångrna. Jag landar bägge och släpper dem åter. En är en liten vild fisk runt halvmetern lång. Den hugger framför fötterna på mig och sprätter iväg i vågskummet. Jag lossar den försiktigt. Nästa tar längst ut i kastet. Jag uppskattar den till 53-54 centimeter. Det får bli en snabb bild. Jag överväger att låta den hamna på julbordet. Men herregud, det är ju långt kvar. Den får bli någon annans mat. Det är inte mycket kvar av den där solen nu. Det är inte heller mycket kvar av kaffet, så nu får det vara nog. För idag.

Just när vädret växlar

Det är en mjuk ton över det hela. Utanför bilen möts jag av en stilla och aningen märklig känsla. Havet har lagt sig platt, som en väldresserad hund, framför mina fötter. Det kommer bli svårt. Förmiddagen försvann i diverse ärenden och uppdrag, men nu efter lunchen får det bli en snabb energikick i det bräckta vattnet. 

En timme går. Det händer naturligtvis ingenting i finvädret. Glasklart. Stilla. Tvärdött. Det passar mig bra. Jag är ute och slappar runt med kamera och fiskespö, utan andra mål än att låta naturens energi strömma genom mig.

Men. Morgondagens utlovade blåsväder lurar i fjärran och på några minuter har allt ändrat sig. Jag befann mig nyss i stillhetens hav. Nu inser jag att det var en chimär. Jag tog mig tydligen ner till kusten just i en kort fas mellan två vädersystem. Det mer burdusa tar över. Molnen blir tätare, vinden tar i och vrider från sydligare varianter till mer västliga. Havet får liv, skummar bakom vändande vågtoppar och jag får en annan blick. Nu är det läge.

Bilen rullar vidare. Jag släntrar ut i det gråare, tuffare. Det dröjer inte länge - vilket är tur, för snart skymmer det. En efterföljande fisk, som lyfter draget med nosen så att det hakar upp sig. I nästa kast en stöt. Vinden brukar ju kunna öka matlusten, göra öringarna mindre skygga; det är plötsligt slagläge! Men de är ändå tveksamma. En fisk följer efter mitt drag ända in, innan jag äntligen krokar en annan liten rackare och sedan en till. Mobilen åker fram och genom den vattentäta påsen blir bilden ett suddigt minne av en intensiv energiladdning under novembers sista dagar. 

Pepparkakorna väntar. Det räcker. Och vinden viner behagligt genom husväggarna innan natten kommer.