2010-11-18

Mindre roligt, desto mer nödvändigt

Problem. Tråkigt ord. Tänk om allt var problemfritt och enkelt bara. Men så rosenskimrande är inte tillvaron. Nu pratar jag inte om ett ”no issue” med en spräckt toppögla, på ett av mina på tok för många spön. Jag tänkte ventilera ett par saker som kommit upp under den senaste tiden.

1. Sportfiskare som fiskar på fel ställe
Jag blev nyligen kontaktad av Anders D, som i sin tur blivit uppringd av en furiös markägare på östra ön. I helgen som gick stötte han på en liten grupp med sportfiskare, rustade för öringsfiske. Mitt i ett förbudsområde. Sedan går uppgifterna isär. Markägaren påstår att han bad dem lämna området men några i sällskapet ignorerade det för att vada ut och fiska.
Fiskarna menade dock att de blivit tipsade om stället, missat att tolka kartan på rätt sätt, blivit utskällda av en man (som inte ens presenterade sig, eller ville föra ett normalt samtal), redan innan de fiskat varvid de dubbelkollat kartan och gett sig iväg. Tre personer i sällskapet hade redan hunnit fiska i fem minuter, innan det uppdagades att de hamnat snett. Även de gav sig förstås iväg. Markägaren hade också varit synnerligen barsk och otrevlig. Och tipsaren hade uppenbarligen usel koll på regler och förbudsområden. Sportfiskarna har i ett par mejl beklagat överträdelsen, som skedde helt utan uppsåt.

Ok. Alla gör misstag. Men bara som en liten påminnelse: Vi sportfiskare måste förvissa oss om att vi fiskar på lovligt vatten. Det är vår skyldighet. Är det knepigt att läsa kartan, får vi leta skyltar på stränderna, ringa Länsstyrelsen, eller be om hjälp på annat sätt (t ex av en pålitlig guide). Är man osäker på var gränsen går är mitt tips att man flyttar sig några kilometer bort. Kusten är lång. Bara som ett framtida tips till alla er som kommer på besök.


(Personerna på bilden fiskar i lovligt område)

2. Sportfiskare som inte har etisk koll
Om nu markägaren i förra exemplet var en ilsken filur, så finns det sportfiskare som senaste tiden hört av sig och varit lika arga när de råkat ut för oetiska ”fiskefränder”.

För tusende gången: GÅ INTE UT OCH FISKA FRAMFÖR EN ANNAN FISKARE! Fyra, enligt uppgift ganska vana sportfiskare, sprang ut framför en vän uppe på norra ön alldeles nyligen, trots hans försök att tala dem till rätta…
Och nu i helgen råkade ytterligare två bekanta ut för att en hel hög med sportfiskare rasade ner och omringade dem, just när de höll på att fiska av ett intressant område. Ridå!

Man gör inte så. Det är till och med mot gällande fiskeförordningar att hindra annans fiske. Om en fiskare går i ena riktningen och fiskar, så gå åt andra hållet, gå möjligen bakom den fiskande, eller fråga om det är ok att fiska där han nyss varit. Ännu bättre: byt ställe! Återigen − kusten är lång.

3. Dessa oförbätterliga nätgubbar
Bilden, tagen av Patrik Bergkvist, visar ett hoptvinnat nät med två döda öringar i, varav den ena skulle leka, men inte kom så långt. Nätet var uppmärkt med plastdunkar (vilket INTE är ok, enligt fiskeförordningen). Ägaren är känd hos oss sportfiskare numer. Han brukar göra så här när han är nere i sitt lilla trivsamma fritidsnöje här på ön. Men det finns förstås bofasta som är av samma skrot och korn.

Hur som helst hade nätet inte tagits upp i tid innan stormen. Ett spöknät som trasslar ihop sig och ställer till det, som kan döda fisk, fågel och mitt emellan - till ingen nytta. Det är tragiskt. Behöver jag säga att jag längtar efter regleringar för fiske med mängdfångande redskap bland icke yrkesfiskare?



Nä, vet ni vad. Nu vill jag skriva om roligare grejor. Det kommer i nästa inlägg.

2010-11-16

När tre kast räcker

Det finns dagar då havet tycks ropa mitt namn. Må det bero på fiskeabstinens, det faktum att jag står och håller i en hög nytillverkade öringsdrag, eller på någon märklig naturfolksgen. Har jag blivit Roger Pontare?  Eller är det svallet efter en hård västvind som väcker något i mitt meteorologiska inre? Jag har ingen aning. Jag vet bara att tiden är knapp.

Jag drar i handbromsen, byter om under bagageluckan och dundrar ner till vattnet. Om en timme måste jag befinna mig i livsmedelsbutiken för att ordna aftonens middag, men å andra sidan blir det ändå mörkt snart. Jag hinner. Örnblick ut över böljan. Herreminje, vilket perfekt läge. Innanför storstenarna sköljer ett vatten som är rent från bråte, men lätt färgat av sand och kalk. Semitransparent. Fina vågor. 

Det är inte ofta man får säga det och verkligen mena det bokstavligen. Men i första kastet anar jag en puff. I andra är det tomt. Men i tredje pangar det på rejält. Tunga rullningar i sidled och en motsträvig fiskkropp som känns bastant är fast där ute. Det måste vara en besa, en utlekt storöring. Jodå. Snart rullar den i vågskvalpet och ger med sig efter viss övertalning av ett stycke grafitspö, en multirulle och en neoprenförsedd vante som greppar stjärtspolen. Micke och Joel är i faggorna och får masa sig ner till mig för att bistå med fotografering, även om Joel mest bistår med att knycka mitt spö, kasta bort ett drag och konstatera att min toppögla är spräckt. Jodå, den fick nog en törn när jag landade firren, så nu blir det redskapsvård.



Fotohjälp: Micke Söderman

Just idag har jag inget extraspö. En snabbtur borde gå att genomföra utan massa extraprylar. Öringen väger in på fem och ett halvt kilo, har en förmodad klippt fettfena och tydliga bett efter nejonöga på bakpartiet. Den får simma ut igen. Micke går igång på nejonögat, Joel blir lite upprörd över det faktum att jag alltid fiskar multirullarna utan kastbroms (jag använder tummen, som är bättre på att bromsa, än någon mekanik i världen - enligt undertecknad). Själv går jag igång på att det räcker med tre kast. Ibland.  

2010-11-10

Tungt i gråvädret

Tänka sig. När det just är på tapeten hur svårt det kan vara att hitta de stora exemplaren, så får vi svar på tal. Jag själv är djupt insyltade i för mycket jobb, för många saker på samma gång. Så det gör mig ingenting när stormen härjar över landskapet. Fast dagen efter, när det lagt sig och en gråtung och härlig höstdag uppenbarar sig - ja, då bär det emot att vara fjättrad vid kontorsstolen. 

Och det dröjer inte länge förrän jag förstår att det jag anade stämde. Man skulle ha varit på kusten... Som Kenta F och Magnus. Efter viss möda med att hitta vatten som inte var grumligt och fullt av bråte hittade de en sträcka som fungerade. Men det vara bara småttingar som behagade bita. Ända tills ... Ja, du ser själv. Bilden visar en kanonblänkare, a.k.a stänkare, på hela 5,45 kilo. Grymt! Den hittade Magnus bete och vi andra kan inte bara annat än att gratulera. Möjligen kan man beklaga att jobbet inte tar någon hänsyn till fiskeivern. 


Mobilfoto: Kenta F

2010-11-07

Glasklart, men glest

Hösten kan vara så här i bland, försöker jag peppa mig själv - och några andra som också står handfallna på kalkstensbottnarna. Perfekta vågor som rullar in från ett klart, fint hav. Stigande vatten, lätt molnighet och en behaglig lufttemperatur. Det är som gjort för succé. Men det är som förgjort istället. En hoper duktiga öringsfiskare rapporterar in ungefär samma sak: ingenting, trots benhårda försök. Eller så blir det som både jag och Joel upplever - noll och åter noll på ställen vi tror hårt på, sedan någon liten fisk i de sista kasten på helt andra platser. 

Kanske är det bara en tillfällighet, eller helt naturligt, men det är väldigt långt mellan fiskarna just nu. Och de få som landas är med några ynka undantag små. För små, om man tänkt äta dem, för små om man vill ha lite gung i spöt. Vi får väl se om det är en tillfällig trend. Inte omöjligt.
För på söndagen, då jag inte har någon möjlighet att ta mig till kusten, rapporteras det in fina fiskar. Man kan inte alltid välja rätt dag. Faktiskt ganska sällan.



När kaffet börjar svalna i termosen ägnar jag mig åt lite öringsspaning i ett par åar istället. Ingen bonanza där heller, men några fina prickfiskar som röjer runt i det glasklara vattnet. Lättskrämda, snabba och lite oroliga. Leken är i förberedelsefasen. En stor hanne, med svartfärgad "näbb", jagar en liten hona av och an. Jag förlorar mig i tid och rum, trots att kameravinkeln inte är den bästa [som vanligt: klicka för förstoringar]. 




Ja, just det. För några dagar sedan visade i alla fall Kenta F hur en rejäl blanking ska se ut. Runt 3,5 kilo silver, så visst finns de där ute. Mobilfoto: Kenta F. 

2010-10-29

Innanför trutarna

Vinden vrider inte över åt det håll som man sagt. Men åt ett annat. Det passar mig utmärkt, eftersom jag bara tänker blöta grejorna en kortare stund där jag råkar befinna mig. Det krusar fint in över stenarna i det halvskumma eftermiddagsljuset. Jag önskar mig längre ut. Trutarna verkar ha hittat något ätbart och dyker frenetiskt.


Mina kast når inte halvvägs dit, så jag fokuserar på stensamlingar och vågskvalp. Det funkar hyfsat. Snart känner jag karakteristiska, högfrekventa darrningar i spögrafiten. En fisk som skulle kallas troféfisk om den levde i en norrlandstjärn, hyfsad på västkusten, men ganska pluttig häromkring.




Jag krokar loss den i vattnet, knallar vidare och anar att fler är på gång. Efter någon puff rappar det till igen. Den är aningen större, men fortfarande under mina önskemål. Den sitter lite svårt till med två av tre krokar ordentligt fastnaglade. Öringen får vila på dyblöt tång medan jag trixar fram peangen. Snart drar den lilla blankingen som en avlöning. Trutarna är borta, vinden lägger sig och hussysslorna väntar. Jag smider nya räder.

2010-10-27

Gott om smått

Arbetet tar lite längre tid än jag trott. Men till slut känner jag havets bris mot mina kinder och känner efter om de reparerade vadarskorna håller för tångvandringen och nötandet mot sten och grus. Jag har återvänt till ett gammalt favoritställe. Egentligen är det ett ställe jag är kluven till. Så många gånger har förhoppningarna grusats och så många gånger har resultatet blivit magrare än jag hoppats på. Men ändå. Det här stället har en dragningskraft som jag inte kan förklara. Det är något mer än mytomspunna berättelser och historiska öringssägner. Något svårdefinierat. Och någon gång kommer en riktigt stor öring passera här, det känner jag i hela kroppen.

Men det är inte den dagen idag. Jag noterar att det är maneter - om än döda - kvar i vattnet. Frostnätter och höststormar till trots: är det inte lite mjäkigt ännu? Jo, öringsfisket är egentligen inte riktigt dags ännu, i min trassliga värld. Men ett försök kan ju inte skada. Det högg ju dessutom häromdagen. Hugg är kul.

Vågor och rörelse är alltid A och O, men om det någon gång känns extra viktigt så är det på hösten, tänker jag och sular iväg en 20-gramsklump med någon slags färg på. Rätt in i vinden, rätt ner i vågskvalpet. Puffarna är timida och flera på raken. Ett helt koppel av fiskar i dryg strömmingsstorlek följer. Småöringar. Säkert tio stycken som verkar invänta tecken från ovan, eller från flockledaren om när det är dags att bita. Eller så vet de inte hur man gör.






Jag fiskar vidare och krokar snart en av de små, som jag ger friheten tillbaka. Några fler kontakter håller mig på tårna innan jag resolut beger mig mot bilen. Det är bara det att det finns en liten ficka kvar att testa. Jag motstår inte frestelsen - varför skulle jag?




Här är den. Inte vansinnigt stor, men tillräckligt för att jag ska tråckla ut mobiltelefonen och föreviga den på blöt tång. Den är nog dryga halvmetern. Sen går den också tillbaka. Vild, blank, vacker. Men maneternas blekrosa rester skvalpar i strandkanten.

2010-10-25

Fiskespaning och fika - välkommen

Lite reklam. Eller åtminstone samhällsupplysning kanske kan vara på sin plats. Jo, så får det bli. Befinner du dig på Gotland och inte har någon väldigt utmejslad och cementerad plan den 14 november (söndag) så kan du bege dig till Ihre kvarn. Det blir fiskesnack om hur vi ska förbättra för öring och gädda och lite visning av fiskebilder från såväl Rysslands vildmark som Thailands djungler.

Hela härligheten avslutas med spaning efter livs levande och lekande öringar i ån intill. Här ser du inbjudan (som vanligt på den här bloggen: klicka på bilden för en större version).


Välkommen!

2010-10-22

Lekfullt sällskap

Luvan luftfylls som om den tänkte företa sig en jordenomseglats. Josef och jag prickar en fiskedag som är värre än vi förväntat oss. Och då hade vi ändå förväntat oss det värsta. Vi gläds åt att det inte regnar. Vi uppskattar hett kaffe. Men vi saknar hugg. Vi saknar också möjligheten att vada runt och kasta annat än i extrem medvind. Det är ett helsicke, om jag ska vara ärlig. Men friskt.



När vi hittar lite halvlä, som tillåter oss att stå på benen hyggligt är det snart fler som gör oss sällskap. De är två till antalet, särdeles nyfikna och morrhårsförsedda. De har också ett späcklager som hjälper dem att trivas i iskylan. Lekfullt och retligt enkelt plaskar de omkring, några tiotal meter ut. Två unga sälar iakttar oss och undrar vad vi håller på med. Det undrar vi också och bestämmer oss för att lägga av. Lågvatten, kulingvind och teleobjektivet ligger i bilen. Inte en fisk i sikte. Inte ens de söta sälarna hamnar på någon vettig bild. På't igen.

2010-10-17

Fiske på nåder

Det är inte meningen. Dagen är faktiskt mer än fullspäckad av allehanda uppdrag. Men innan jag vet ordet av har Joels lockande rapport (jodå, det hugger!) och den vackra dagen på något skumt sätt dragit mig ner till kusten. Jag kan inte hjälpa det. Jag bara måste vada ut i en svallande Österjö för några kast och svajiga steg över blåstången. Det händer ingenting naturligtvis. Fisketiden är ju inklämd på nåder.


Men vänta nu ... Det där var en stöt. Där borta, intill storstenen. Nytt kast. Jajjemen! Där sitter en sprattlig öring med hoppambitioner. Jag sätter hårt mot hårt och landar den så snabbt jag kan. Fumlar med kameran, sliter mössan på sned och släpper tillbaka fisken. Den är vild och vacker och får bli middag åt någon annan, eller träffa mig igen - några kilon senare.

Jag vadar mot land och drar de där sista kasten utåt som man inte kan låta bli. Ett hårt påslag, en snabb ruskning och en andra öring gör sig fri. Lika bra det. Jag har inte tid att drilla, tänker jag lite lagom drygt och kaxigt för mig själv. Men det kan man kosta på sig en höstdag då det är så vackert att man nästan vill gråta. Eller fiska ännu mer.

2010-10-13

Long time, but some fish

Förlåt. Jag får antydningar om att det inte är ok med så lång paus i bloggandet. Jag vet.
Frågorna haglar:
- Är du sjuk?
Nej.
- Fiskar du inte?
Jo.
- Men du bloggar inte?
Nej. Förlåt. Tiden har bara inte räckt till.

Det har varit resor, rock’n roll och jobb som hamnat före i kön. Men jag kommer bättra mig framöver. Inte minst är väl många intresserade av rapporter om blanka havsöringar. Jag kan meddela att det tagits några, även om det naturligtvis är mycket lekfärgad fisk i omlopp nu. Med lite regn som fyller på åarna får vi, förhoppningsvis, snart en fin stigning av fisk. Håll utkik eter tjuvfiskare så att de fredade områdena verkligen lämnas ifred.

Apropå öringar så fick jag en kul rapport från Team Wombat – segrarna i 2010 års Öringträff. De har återvänt efter att ha utnyttjat sitt förstapris: en fiskeresa till Åland. Jag citerar Jörgen lite lagom fritt:


Fyra fiskesugna herrar (Jörgen Norström, Lasse Engström, Micke Berglund och Lasse Bond) har provat vattnen runt Åland. Fredagen ägnades åt gäddfiske med guiden Thomas Strandvik (www.alandfishing.com). Fint väder och ingen vind gjorde fisket trögt, men sedan började det röra på sig. När vi summerade hade åtta gäddor av varierande storlek krokats av och fått friheten åter. På väg hem fick vi stoppa till på berömda abborrvatten. Vilken lycka. Grabbarna i båten var näst intill extas. Under en timme krokade vi av ca 50 abborrar. Några fick följa med till stekpannan i stugan. Helt fantastisk roligt, och en god middag.
Vi kan verkligen rekommendera Thomas som guide, kunnig och trevlig.
Lördagen hyrde vi båt av Rundbergs stugor. Även denna dag strålande väder och lite vind. Trög start, men efter gulaschsoppa och lunchrast började det röra på sig. När det började skymma räknade vi till tio återsatta gäddor. Havsöringen hade inte anlänt till Åland ännu så det blev inget av den varan.
Vi är nöjda och har haft en fantastiskt trevlig helg, hälsar Team Wombat.


Foto på guiden Thomas med fin abborre: Jörgen Norström

2010-09-24

Gömslen som räddning

Jag hör att det pågår elände runt ön. Näten ligger som draperier i närheten av åarna. Vad fan, på ren svenska, är det med folk?  Låt öringarna leka, annars får vi inga nästa år, eller året därpå. Klä inte in kusten i dödsbringande nät. Men varför ropa för döva öron? Det enda som verkar funka är lagar, regler, kontroll och fysiska åtgärder. Etik- och moralsnack biter inte.



Samtidigt hör jag talas om en svartmunnad smörbult som fångats i Visby hamn. Jahapp. En invasiv art har anlänt. Inte överraskande, men ganska olycksbådande. Just nu orkar jag inte fundera eller ilskna till alltför mycket, så jag gömmer mig bakom en ilsken gös på bortplan. Håll ställningarna! Var snäll. 

2010-09-20

Upptäckter runt hörnet

Vi mäter upp runt 13 grader i vattnet, till och med kallare på sina håll. Det börjar lukta havsöring och en del annat skoj. Ja, nu finns det givetvis flera filurer som redan är i kast med de prickiga. Men som sig bör under tidig höst är det ganska många lekfiskar som tar betena och dansar runt i halvljummet vatten. Det där är inte riktigt min grej - och definitivt inte Mickes, som vill ha rejält kallt - och mycket - vatten över huvan när det ska vadas efter silverfiskar.
Så vi gör annat. Till exempel tacklar drop shot-jiggar på lätta spön och kör finlir på nya domäner.
Grymt roligt. Underhållande och effektivt. Aktivt och smidigt.

Knappt har vi njutit klart av en färgsprakande kvällshimmel som övergår i svartblå, snabbare än vi hinner säga "hemfärd", förrän vi planerar nya räder. Nya utvecklingsmöjligheter av teknik, taktik och fiskart. Framtiden är ljus, även i höstmörker. Det väntar roliga fiskar, intressanta metoder och härliga vatten runt hörnet.

Min kaffemaskin puttrar redan på höga varv och Micke utlovar fler havregrynsluncher i snålblåsten. Det enda som krävs är att kalendern visar en smula samarbetsvillighet.

Fotoassistans: Micke Söderman

2010-09-13

Vårtbitarnas tecken

Det är många tecken på att sommar blir höst just nu. Under en dramatisk kvällshimmel är vinden kylig. Det är fullt förståeligt att de vuxna stararna flockas och söker sig iväg. Hundratals gäss sträcker högt däruppe, under skrän som är vemodiga och hoppfulla på samma gång. En kungsörn, med något i klorna passerar mig på väg mot sitt natthärbärge. Jag glömmer den lilla flötestoppen en stund, men det verkar inte göra till eller från. Kanske är jag en alltför envis stofil som nöter på med lätta tackel och finurligt mete i septembermörkret.

Men när vårtbitarna fortfarande håller sommarserenad i skymningen är det inte höst på riktigt. När vårtbitarna spelar skulle det inte riktigt falla mig in att leka kustfiskare. Det ska bita i kinden. Och ljuden ska bestå av vågbrus, vindfladder i huvan och stenar som byter plats i strandens vågskvalp. Inga sommarljud.

En annan kväll sitter jag och Micke i karpstolarna och förundras över den spegelblanka ytan, dricker kaffe och viftar bort myggor. Men rastlösa fåglar vittnar om den där omdaningen som lurar runt hörnet.

Så tillbringar jag ännu en afton i flötmetets förlovade land. Men det är en brytningstid, både för vädret och för mig. För nu är vinden påtaglig, kall och stökig. Flötestoppen ligger inte stilla i vågorna, ett tyngre tackel behövs. Jag sprider mäsket oroväckande brett. Det är svårt att hålla full koncentration när omgivningen jävlas. Men det är i alla fall myggfritt.

Så lyssnar jag. Vårtbitarna har slutat gnissla. De har lämnat in. För säsongen? Är det ett tecken?

2010-09-06

Letande lönar sig

Ute i augustivattnet lurar stinna öringar. Kanske inte på de vanliga ställena, kanske inte så grunt, eller så lättåtkomligt. Men ett hugg från en fet och sommarstark havsöring kan väl vara värt lite letande, inte sant? Jörgen & c:o har letat, testat och sökt. Inte mer än rätt att det smäller på en mastig krabat i linänden. Grattis!

Är du ute och dänger och ser något silvrigt, så rapportera gärna. Men låt de leksugna öringarna få ta sig vidare dit de är ämnade.

Jag var ute i andra ärenden och fann mig plötsligt omringad av ett halvdussin hoppande havsöringar i varierande storlek. Fina prickar och lockande plask. Men jag såg också att få, eller ingen,var blank. Här var det partajkostymen på, inför höstens bravader. Men trots allt regnvatten denna sensommar så är det inte lekdags än. Och själv tänkte jag fortsätta leka med andra fiskar än Salmo trutta ett tag till. Hörde jag brittsommarvärme?

2010-09-02

Tyngre som död än levande

Något gnager där inne i fiskarsjälen varje gång det händer. Du vet, den där klassiska notisen eller lilla artikeln i lokalpressen om en baddare till fisk. Fångstmannen poserar lyckligt med sin fisk, oftast död, blodig, grusrullad och dold bakom nämnde fångstmans stora händer. Nej, jag ska inte bråka om en död fisk. Klart man ska få ta sig en middag. Klart att en amatör kan få ta hem sin troféfisk och visa för släkt och vänner, även om den tydligen först måste blästras och marineras i gräs, grus och annat bråte …

Men den där ständigt återkommande och ofrånkomliga överskattningen, uppgraderingen, vansinniga överdriften av vikten på fisken. Den irriterar mig.


Varför måste åttakilosgäddor alltid bli megastora femtonpannorsgiganter och ordinära torskar upphaussade som mördarmaskiner, kapabla att svälja hela familjer, båtar och smärre kontinenter?




Häromdagen ringde en trevlig lokalreporter och frågade mig hur vanliga abborrar på 1,5 kilo är. En stolt fångstman hade ringt in en rapport om en dylik fisk. Jag svarade att de inte är så vansinnigt ovanliga, men ändå en mycket fin trofé för en sommarfiskare (dessutom tog jag tillfället i akt och propagerade för att sätta åter stora fiskexemplar). Jag höjde dock ett varningens finger om att den där vikten kanske inte riktigt stämde, med tanke på fiskens uppgivna längd och det vatten den fångats i.

Utan att försöka leka orakel vill jag härmed konstatera att jag hade rätt. När bilden hamnade i tidningen ser jag en ganska mager abborre som jag – och många med mig – uppskattar till under kilot. En ordinär abborre på 8-9 hekto hade alltså närapå fördubblat vikten efter sin död. Om den har vägts på en fastrostad fjädervåg, ett besman med pundskala – eller om fångstmannen bara drog till med en vikt som verkade bra − ska jag vara osagt. Men 1,5 kilo vägde den ingalunda. Och nu är den uppäten.

Kanske beror det på att fisket för de oinvigda är svårgenomträngligt, hemlighetsfullt och lite lagom skrämmande. Så tacksamt att använda för rövarstorysyften. Förresten. Det stämmer ju bra in på oss mer nogräknade sportfiskare med fungerande ögonmått och digitalvåg också. Obs! Abborren på bilden väger runt två kilo...

2010-08-25

Action innan nästa lågtryck

Otroligt men sant. Ibland händer det, mot alla rimliga odds.  Augusti har varit en regnig historia. Blåsig, bister och fylld av kyligt vatten från ovan. Det bådar alltså långt från gott när jag packar väskor och spöbagar för abborrfiske i det stolta landskapet Sörmland. Men som genom ett magiskt och ologiskt trollslag händer det som aldrig händer i vanliga fall. Jag prickar in två kanondagar, mellan de oväder som trakasserar oss. Visst kommer en enstaka skur och visst slår ett lågtryck till under dag två, men herregud. Jag som är van att fajtas med den suraste av ovädersgudar tycker att det är helt perfekt.

Jiggarna hinner knappt landa. Sommarfeta abborrar lurar i växtlighet och bland undervattensåsar och hugger hungrigt, mest hela tiden. De typiska vibrationerna i spöt föder glädjen och de skarpa färgerna på fiskarnas vackra klädesdräkt för tankarna till varmare breddgrader (vad man nu ska med varmare breddgrader till när fisket efter rappa, starka och hyfsat storvuxna firrar är så här bra?). En och annan glupsk gädda lockas fram av abborrstimmens aktivitet. Det är fiskeaction som hämtad från samma overklighet som vädret.

Nu är det 12 grader, slagregn på tvären i kulingbyarna och ordningen återställd. Fasen ... jag tycker det börjar lukta gädda lång väg. Möjligheterna finns mellan de täta regndropparna. Men metenätterna i mild stillhet verkar avlägsna. Alltför avlägsna. Nio månader till maj.

2010-08-18

Platta till tiden

Ååååh. Nu är det så där jobbigt igen.  Mittemellan värme och kyla, höst i antågande. Arter av olika slag pockar på uppmärksamhet och knackar på ryggen liksom. Och jobbet trycker ner mig i stolen. Kanske är räddningen att vattenmassorna fortfarande är mer än rejäla och gör vissa obligatoriska metepass svårbemästrade. Och innan jag frivilligt kliver i några svettiga vadare och viftar efter öring på kusten måste kylan bita fast ordentligt. Det blir någon utflykt till bortaplan. Kanske några abborrar, kanske lite mete i en hemlig sjö, kanske...

Och så de plattas liv och leverne. Nätfolket får för många - i vanlig ordning. Rensar febrilt, ger bort till vänner och släkt, säljer svart i trädgårdarna och beklagar sig över att näten är tilltrasslade. Min enkla lösning på det problemet lyder så här: Skippa näten! Kasta dem och skaffa ett spö.


Bottenmete efter skrubba i solnedgången är kul, ger så mycket fisk som räcker för en middag och går att avbryta när du tycker att det räcker. Äger du ett ordinärt haspelspö, eller ännu hellre ett trivsamt feederspö med känslig topp, så behöver du bara köpa några räkor, eller gräva upp lite mask och kasta ut. Antingen släpar du kroken bakom en lämplig tyngd, eller så knyter du en upphängare en bit ovanför sänket . Kasta ut, lyft sakta hemåt med full koncentration på spötoppen. Vill du trixa till det använder du en liten feeder/behållare som sänke och kastvikt där du matar i lite väldoft som lockar de platta matvraken. Mäsk med små fiskbitar och grunkor, exempelvis.
Kör hårt. Rapportera gärna. Jag ska själv försöka komprimera arbetsbördan och ägna mig åt både platt, avlångt, tjockt och allt däremellan på fiskefronten.

2010-08-09

Fiskars karaktär

Det där med fiskars karaktärsdrag funderar jag ofta över. Vi försöker ge dem mänskliga egenskaper. Det blir lättare så. Den tröga och mystiska rudan, den ståtliga laxen, den pigga mörten och så vidare. Visst finns det ett uns sanning eftersom vi har lärt oss att olika levnadssätt, varierande temperament och andra egenskaper faktiskt gör dem olika - vilket vi försöker utnyttja och dra fördel av. Kan vi förenkla den komplexa fiskvärlden blir det möjligt att anamma taktik och strategi när vi försöker överlista dem. 

Å andra sidan är det ju inte så otroligt långsökt att börja använda de där karaktärsdragen efter en härlig dag på böljan. En trulig sutare snokar runt i bottenslammet. Ett koppel, till synes mycket alerta och närmast avundsjuka, abborrar patrullerar i flock och tävlar om att komma först till jiggen. En ilsken, kompromisslös gädda skjuter ut från sitt gömsle och visar noll pardon. Till och med när den egentligen är besegrad framstår den som orädd och skräckinjagande. Sylvassa tänder blottas i ett känslokallt grin. Själv ser jag antagligen både gråtmild och mysglad ut.





2010-08-03

Filmsommar som mellanspel

Blogginlägg mitt i sommaren? Det har ingen vettig människa tid med. Fiska hinner man förstås, även om den senaste tidens regn-och-blås-väder effektivt förhindrat vissa eskapader. Men visst nappar det, som Bengt Öste tyckte mellan pipsmackandet. Och apropå Öste så är det kanske lite rörlig bild som är modellen i busvädret, eller i värmen, för den delen. Lite Thailandsfiske kanske är modellen. Somrigt är det ju på sätt och vis och fiske är det definitivt. FJ-teamet hade det inte så illa i vintras ...

På återhörande med färskare stoff. Snart.

2010-07-23

När ljuden tystnar

Till en början är vinden påfrestande frisk. Visserligen fläktar den skönt när solen värmer upp dagstemperaturen runt 30-strecket varje dag. Men flötmete gör sig bäst i stillhet. Så småningom kommer kvällslugnet och befriar månens stora skiva, samtidigt som solen verkar svalna av i ett magentafärgat inferno. Jag lyssnar på råmande tjurkalvar, stimmande sothönor och på en avlägsen biltrafik. Ingenting får mig att avundas alla de som i detta nu är på väg till eller från krogen i taxi och gå-bort-lämpligt partyhumör. Så vippar flötestoppen. Mer som en förnimmelse, än som en rörelse lyfts den och jag reagerar på instinkt, krokar och myser i kvällsljuset.
Den lilla kroken sitter perfekt. Efter ytterligare någon pulshöjande håvning hamnar jag i mysläge och lutar mig tillbaka. Stjärnhimlen är massiv och svårförklarligt tom på samma gång. Nu är taxibilarna borta, kalvarna tysta och fågellätena färre. Dygnet går in i vila. Allt är stilla. Men vänta ... Var det inte en rörelse i flötet

2010-07-12

Under attack

34 grader i skuggan. Trettiofyra. Inte undra på att bloggandet får anstå. Bad går före. Jakten på svalka, avkoppling och vindpustar är förstås viktigare. Och visst är fisketurerna något färre, dock inte tillnärmelsevis så få som blogginläggen. Prioriteringslistan har "påslagen dator" långt ner i turordningen. Långt ner. 

En kväll då den ljumma värmen fortfarande dallrar över vattnet som förångad gelé, piper larmen och jag svettas av spänning och av den faktiska temperaturen. Det är medryckande och meditativt. Men så kommer de. Myggorna. De anländer i sådana mängder att inget myggmedel hjälper, inga frenetiska viftningar lindrar attacken och inga försök till att skyla kroppen med kläder hjälper. De letar sig in och sticker, surrar i öronen och gör det outhärdligt. Jag avviker - lite med svansen mellan benen - men med en skön känsla av sommar och med tappert kämpande, värmeälskande, karpar som bestående minne.

2010-06-28

Förseglad av fullmånen


Innan fullmånen ser till att eliminera mörkret har jag en trevlig och spännande stund bland bubblorna. En mäskplats en bit ut är föremålet för min spända väntan på larmens pipande. Här vankas ingen nattsömn i något bivvie-tält, eller något slumrande i väntan på fiskaktivitet. Det är en kort tur i sillens och potatisarnas tidevarv och jag tänker vara hemma i god tid innan det ljusnar för mycket. Men det är svårt att slita sig när man skådar rullande fiskar och bottenrotande fiskar - när mina öron uppfattar plaskande fiskar i tystnaden. Karparna smaskar i sig av godsakerna medan fågellätena avtar.

När larmet piper till för första gången bultar hjärtat tungt och snabbt. En karp, även av mindre imponerande storlek, är en stark och ettrig motståndare. Fler pip följer, fler adrenalinruscher mellan kaffeslurkarna. När månljuset och stillheten förseglar kvällen är jag lugn och nöjd, men längtar redan tillbaka till det bultande hjärtats minuter. En omutbar längtan som ingen stillhet i världen kan bedöva.


2010-06-23

Fast i gyttjan - eller på nätet?

Tjatar jag? Lova mig en sak: säg till mig om den här bloggen ens närmar sig det stundtals patetiska trams som Facebook är i sina värsta stunder. Uppdatering av vad folk äter, gör efter toalettbesöket, tycker om varje visat tv-program och så vidare. Bygger det relationer? Visar det framgång? Gör det god PR? Jag må vara gammalmodig, men jag tycker mest att det döljer de intressanta sakerna som göms bakom dravel i parti och minut. Och det genomskinliga när alla vill visa de som inte riktigt bryr sig hur duktiga de är… helsicke.

Jag blir plötsligt livrädd att min introverta blogg skulle kunna uppfattas som något liknande. Visserligen går jag inte på Facebookberoendes linje och rapporterar alla fisketurer, alla fångade fiskar, tappade fiskar, potentiella fiskar, eller fiskemöten jag går på, artiklar jag skriver, mäsk jag testar, tackel jag knyter, jerkbaits jag viktar om, spön jag hämtar ut på Posten… Eller... Well, du hajar. Bloggen ventilerar bara fragment. Dock inte nödvändigtvis de mest framgångsrika fragmenten.
Så lova mig. L O V A att säga till om jag skulle närma mig ett på tok för inskränkt och vardagligt slentrianrapporterande. För då lägger jag ner. Jag svär.



Men vad nu?! Vill jag något i övrigt? Jo, ett ganska otestat sutarhak resulterade mest i experimenterande med lodsänket. Och med mäskblandningsmixande som fick min mössa att dofta konstiga saker.
Mössa? Jo, och långkalsingar. Åtta grader i skymningen. Ska den här sommaren bli som de senaste: sval och fuktig? Då är det inte konstigt att trekilossutarna verkar gömma sig långt borta. De sitter väl och snurrar på Facebook nätterna i ända. Fast i gyttjan.

2010-06-18

Dofterna leder bort

Doften är mycket bekant. I replokalen öppnar kamraterna en påse smågodis. Jag förflyttas omedelbart till sommarens metenätter. Scopex! Godiset doftar för tusiken boostspray av typen Scopex. Lite sött, lite kaka, lite lätt unket, som alltför söta och artificiella saker ofta doftar.

Du vet hur det är med dofter. Plötsligt förflyttas man till nostalgins förlovade land. Upplevelser från förr blir färska igen. Tidsresan startar i näsan. I det här fallet behöver jag dock inte ge mig ut på någon lång och strapatsrik resa.

Några dagar tillbaka i kalendern räcker. Jag ser mig själv tillbakalutad i karpstolens vadderade omfamning. Flötestoppen lyser i stilla kväll, vippar och försvinner. Mäskdoft, daggvått gräs, ljumma vindar som för med sig försommarblomster. Dofter.
Och när jag hänger upp ett par fiskebrallor i förrådet avslöjar de alltför tydligt vilken fisk som senast vilade i mina händer. Gädda. Kanske ett uns sutare där bakom. Jag misstänker att jag är aningen skadad, men att doftorganet och signaltolkningen verkar fungera tillfredsställande.

2010-06-08

Försommarens val

Stora öringar följer betet. Inte mitt. Mina öringsbeten ligger och vilar på några hyllor. Men rapporterna om pigga och stöddiga silverraketer droppar in lite då och då. Tacka tusan för det. Fortfarande kallt vatten. Jag tittar till vadarutrustningen och överväger ett kort ögonblick... Nä, nu är det annat som gäller för mig. En ljum vårafton då extremfeta öringar går på jakt bland tobisar och strömming är givetvis inget dumt tidsfördriv. Men det är inte heller mete i stilla kvällskänsla, då sarvar med blodröda fenor och sutare med kraftig kroppsbyggnad står för showen. Josef showar till det lite extra genom att ta kvällens största på några majskorn, doft- och smaksatta med något preparat man helst inte vill lukta för länge på. Sommarfiske royalissimo.


Och förresten - ser du till fiskar av arten gädda är det fortsatt intressant med en kartläggning inför stundande gäddprojekt. Så mejla mig gärna information om du varit i kontakt med den stöddigaste och häftigaste av våra rovfiskar. Självklart praktiserar du väl catch and release på dem?  Skulle du ändå vilja ta upp en matfisk så räcker en gott och väl! Och alla gäddor över 75 cm och under 40 cm måste släppas åter. Njut av försommaren. Det gör jag. Jag har bara så förtvivlat svårt att hinna fiska allt som jag vill och drömmer om. Jag har sagt det förr: så många arter, så lite tid.

2010-05-30

Fiskedramatik

En riktig öringstjuv uppenbarar sig. Nej, det är ingen stor, skön gädda - som gärna kan få äta en och annan öring - utan en annan av havets toppredatorer som hittar en lämplig matbit. En säl. En hungrig säl har just snuvat Peter H på en fin blänkare som han krokat i försommaraftonen. 50 meter lina lär den ha dragit ut innan en upphetsad Peter fick sitt bete tillbaka. Men fisken blev förstås middag till den morrhårsförsedda opportunisten. Dramatik på hög nivå.


Växlande är ordet. Från svenska Ostkustens gäddäventyr till sommarförhoppningar med sutargrejorna. Ena stunden önskar jag mig lite kyla och vind för att få igång gäddorna. Visst går det att gneta upp några hyfsade rovfiskar, men det kräver lite trixande och inte så lite envishet. 



Tvärtom är det när jag avnjuter ett par kvällar i karpstolen för att meta sutare. Vinden lägger sig inte ens när solen försvunnit i väster. Kylan är påtaglig och flötestoppens lysstav dyker i små vågor. I kortare stunder myser jag med kaffekoppen, eller tampas med starka, buttra och resolut kämpande sutare. I andra, mindre enkla stunder byter jag flöte, blyar ner betet i bottenslammet, eller går över till feedermete och drömmer om det vädret jag inte alls skulle haft någon dag tidigare. Fiske är dramtiskt. Och oförutsägbart - som tur är.

2010-05-26

Dags att veva snabbt

Nu är de här. Silverpilarna from hell, eller ett fiskeglädjens budskap - det beror på vem du frågar. Men näbbgäddorna är definitivt här och härjar runt vår kust. De frossar gärna på tobisen, som syns överallt, så släng gärna ut något långsmalt och silvrigt om du vill kroka en eller annan näbbis. Eller släng ut vad som helst. Oftast är de inte kräsna. Ett långkastande drag som tål högt tempo bara.

Däremot kan de vara mer än luriga att kroka och få att hänga med. Längs ner ser du en bild på mitt stående tips: en ganska grov nylontafs på några centimeter mellan draget och en sylvass kemslipad krok i storlek 6, 8 eller 10. Nylonlinan kan gärna vara 0,45-0,60 millimeter. Den ska tåla näbbgäddans vassa och raspiga näbb och dessutom tycker jag att en stelare (rakare) tafs krokar bättre. Någon annan tycker säkert helt annorlunda. Fiska gärna i anslutning till sandområden där tångflader breder ut sig. Och fiska snabbt, använd polariserande glasögon och håll utkik. Du kommer att se dem.


Är du fortfarande fast i havsöringsträsket ska du inte misströsta. Vattnet är kallt och öringen finns därute, framför allt under tidiga morgnar och sena kvällar. Det finns också sträckor där näbbgäddorna av olika anledningar håller sig borta, eller inte är så talrika. Där kan öringen hinna före den vindsnabba pilen till fisk. Det kan tänka sig att jag försöker mig på att hitta några stora, feta tobisjägare. Men mest av allt fokuserar jag på andra arter och metoder nu.  Vansinnigt roligt, det här med fiske...

2010-05-24

Underbart väder under fel tid

Många gånger bär det emot att lämna hemmalandskapet. Försoffad? Rädd för förändringar? Bah! Det är ju bara så många fiskeplaner som ligger på hög och inväntar klartecken. Men när det lockas med tunga beten och ännu tyngre gäddor i ett vatten någonstans, inte så vansinnigt långt borta, så ger jag mig iväg. Termosen bredfylld, bilen likaså. Jag har spön och beten för alla upptänkliga situationer: djupt, grunt, snabbt, långsamt. Små beten, stora beten och beten i alla upptänkliga färger och former. Tång, vågsäck, avkrokningsmatta, extrakrokar i parti och minut ... Jag har nog allt jag kan tänkas behöva. Jag saknar bara vaccinationen mot stiltje och högsommarvärme.





För varmt blir det naturligtvis. Är det inte permafrost så är det tokvärme. Sportfiskarens öde förseglas samma dag som han eller hon verkligen inser att livet ska levas genom att söka fiskkontakt via en lina. Den dagen förbannar också väderguden den stackars fiskaren. Eller så gäller det bara några av oss. Vad vet jag? Alla som fiskat gädda på riktigt vet ju i alla fall vad supersommarväder brukar innebära. Locket på. De annars så bitska, rappa och huggvilliga efterleksfiskarna är plötsligt helt omutliga. Eller nästan. Några gäddrackare lurar vi upp. Och färg på näsan och kortbrallebenen får vi. Inte nog med det. Att fiska är vansinnigt roligt. Att fiska gädda är makalöst roligt. Det är bara det att just de här dagarna hade passat bättre för matchspö, flötestoppar, mäsk och helt andra arter än den underbart arga gäddan... Aldrig är man nöjd, va? 

2010-05-19

Överraskningar i solsken och kölddimma

Det är den där tiden då jag vacklar igen. Det är ännu så pass kyligt i vattnet att öringsfisket är något värt namnet. Men luften börjar bli så varmt att jag finner det ganska löjligt att knalla runt i vadare och leka kusträv. Det finns bättre fiske att syssla med i det här jolmiga vädret. Men när vinden för med sig sval Östersjöluft in över stränderna får jag förnyad kraft. Tobisjagande öringar som hugger hårt och bestämt lockar mig. Men jag möts av svårtrugade och tveksamma fiskar. Typiskt. Jag skulle ha satsat på något annat, som jag anade. fastefter lite trixande och high speed fishing med en vit Bornholmerpilen blir det silver ovan ytan igen. Den hoppar och far. Ja, en hoppar av, en annan följer med. Jag försöker göra processen kort och knäpper någon bild innan den får friheten tillbaka. Den sprätter vatten på mig som tack. Kallt vatten. Kölddimman som dånar in mellan varven lägger locket på och jag får fundera ut nya fiskeplaner.



En mer oväntad upplevelse väntar mig när jag minst anar. Jag fiskar något helt annat när jag får syn på en id i rejäl storlek som sneglar mot mitt bete. Inga metegrejor med, men jag finner råd. I bilen ligger ett öringsspö laddat med Bombarda, lång tafs och en liten märlimitation. Jag vänder upp och ner på några stenar och hittar en sprallig mask. Jag knycker hem ekipaget i lagom tempo och har snart krokat en fin bonusid, 56 centimeter lång. Inte illa för att vara metad på kusten och på ett aningen inkorrekt sätt. Och fasen så mycket roligare än om den skulle vara tursamt och snopet krokad på ett öringsbete. Nu väntar gäddäventyr på annan ort. Av alla häftiga sportfiskar är och förblir gäddan ändå en av de absoluta toppfirrarna (kanske den främsta!), så jag myser här i tveksamhetens värme.

2010-05-14

Regnskurarnas leende

Perfekt. Äntligen. Årets varmaste dag, vindar som mojnar mot kvällen. Det finns ingenting som får mig att välja öringarna nu. Nu väntar den urstarka, finurliga och kompakta fisken med den truliga uppsynen. Sutaren. Den riktiga metevårens ankomst. Jag rotar tag i ett par spön för ändamålet, håv, karpstol, mäsk och diverse beten. Vid en stillnande vattenspegel häller jag upp kaffet och låter mäskdoften ta mig till den där zonen av nostalgi, spänning och fokus. Snart sticker en liten röd flötestopp upp där ute, omärkligt vajande. Ensam i tystnaden igen. Tid för filosofi, koncentration och ren och skär avslappning.

 

Men det dröjer inte länge. Snart lyfts flötet försiktigt, snett uppåt. Det handlar bara om någon halvannan centimeter, men jag anar vad det är frågan om. Mothugget resulterar direkt i tunga gungningar. Matchspöts aktion ger nerv och kontroll på samma gång. Det här är riktigt fiske när det är som bäst, tänker jag när den gula fisken med sitt knallröda öga till slut kanar in i håven. Taktik, prylpyssel och spänning. Mete, helt enkelt. När kvällens fjärde regnskur också är den mest massiva ångrar jag bittert att parasollet inte åkte med. Jag lägger av, tillräckligt nöjd efter att ha landat och satt tillbaka ett antal stridbara och vackra sutare. Blöt in på bara skinnet, iförd ett stort fiskarleende, glider jag hemåt i kvällsmörkret.